Du är nog långt ifrån ensam om denna reaktion när kroppen förändras. Jag vet att jag läst om människor som reagerar precis som du när de gått ner mycket i vikt. Speciellt om man går ner fort i vikt verkar det som om hjärnan har svårt att hänga med och man får problem med identiteten.

Tyvärr har jag inga bra tips eftersom jag själv inte lyckats komma så långt i min viktminskning någon gång…

Om jag vore du skulle jag googla runt och försöka hitta bra artiklar om just detta så får du säkert svar på en del funderingar kring detta problem som jag förstått är jättejobbigt.

Har du tur kanske det finns folk här på forumet som känt likadant och kan ge bra tips på hur du ska hantera det.

Jag hoppas du finner dig tillrätta med ditt "nya" utseende - tänk på alla hälsovinster du trots allt får vid en viktminskning. Du kommer säkert uppskatta det och din kropp efter ett tag, bara du inte ger efter och börjar "äta upp dig" igen. Ditt "jag" finns ju faktiskt kvar på insidan!

Hej!

Känner på ett vis igen mig i din beskrivning även om jag inte har reflekterat över den på samma vis. Men visst är det så att vi har vår identitet i vår kroppsfasong. Och nu gäller det att lära känna sig själv igen, på ett nytt sätt. 

Har tänkt en del på det här, eftersom jag så småningom hoppas kunna minska ordentligt i vikt, och vill komma till en punkt där jag inte känner igen min kropp så som jag har varit de senaste tio åren.

Någon som har kommit förbi den där magiska gränsen som kan berätta och tipsa?

Ja, jag funderar att det är väl alltid en form av identitetskris vid så stora förändringar. Psyket kan inte riktigt gradera in förändringen i bra/dåligt. Jag jämför det med när jag gjorde en operation som medförde en stor förändring till bättre hälsa, men hamnade i samma slags Depression som en person som blir amputerad hamnar i. Detta är en väldigt intressant vinkling. Kan det vara en av förklaringarna till att många inte "orkar" hela vägen till en normalviktig kropp utan får bakslag efter bakslag?

TIPS:

klistra upp en bild på dig själv där du är smal på de ställen du tittar ofta (datorn t ex, hehe), så vänjer sig hjärnan vid synen.

Jag kan inte säga att jag känner igen mig själv, men det låter som att du gömer dig bakom din övervikt och att det kanske är detta som gör att du känner dig naken utan den. Försök att se det som att det varken är vikten eller ditt utseende i övrigt som definierar vem du är. Det är personen på insidan som är ditt riktiga jag och denna person kommer alltid att vara du oavsett om du väger 100 kilo eller 50. Hoppas att du känner dig mer hemma i dig själv snart.

Jag förstår även om jag själv inte gått ned så mycket (skulle vilja gå ner mer).

Är rätt självklart tycker jag att man kan få svårt med identiteten, att inte känna igen sig själv.

Jag vet inte hur du skall hantera problemet. Men jag tror att du får försöka skapa "inre" bilder av dig själv som smalare. För det är väl där det blir en krock. Ditt yttre krockar med ditt inre.

Nu kanske jag är ute och cyklar men du kanske kan ha övningar där metvetet tänker i bilder av dig som smalare. Gå igen hela kroppen med mentala bilder i ditt inre. Smalare rygg, midja, mage, Titta på bilderna i huvudet och ladda dom med "dig"

Vad jag har fattat så är det rätt många kraftigt överviktiga som känner så när dom går ner pga att den stora kroppen har blivit deras identitet o säkerhet.

Det tar nog ett tag innan hjärnan vänjer sig.

Det finns hjälp att få, jag tror landstinget har det som heter sjukgymnastik med kroppskännedom.

Jag lider av samma sak fast tvärtom, har alltid varit smal men kan inte förlika mig med dom 10kg som satt sig i mitten, ser det varje dag, känner det varje dag.

Har en bild av mig själv som är sportig, tittar man på mig nu ser jag ut som om jag inte gjort något annat än suttit i soffan i hela mitt liv.

Vänj dig vid en sak i taget occh tyck om den där lilla magen du fått

Jag har inte heller något kongret tips att komma med. Har själv gått ner 30 kilo 2004-2005 och det tog jättelång tid att fatta att denna person jag såg i spegeln var jag. Det känns fortfarande att jag är fet även om jag inte är det, det ser jag i spegeln men huvudet säger annat. Jag har också varit ganska tjock hela mitt liv och har den bilden av mig själv.

Du kanske kan träna på att tänka dig smal. Jag vet inte hur det skulle gå till. Kankse skulle KBT hjälpa dig.

Jag hoppas att du inte slutar nu utan fortsätter , synd om du skall få tillbaka dina kilon igen.

Skickar massor med styrkekramar till dig.

Glitterfisk, detta har jag också varit med om! Men jag kan säga att det kan hjälpa att titta på kort. Ta kort på sig själv i kläder som du känner dig snygg i och titta på dem.

Spegelbilden hjälper inte, för den blir ofta förvriden i huvudet, men fotografier. De behöver inte vara snygga, bara de visar den smala Glitterfisken.

Jag gjorde en för-och.efter-bild och viosade den för några. Sedan tog jag kort med en ny klänning och ett par nya byxor. Jag upplever verkligen att det har ändrat min självbild.

När jag ska skriva ner min vikt skriver jag ibland fortfarande en åttitalssiffra istället för en sextiotalssiffra, men nu märker jag det i alla fall.

Sedan ÄR det bra att fundera över varför du inte "får" vara smal och frisk. Så när du tittar på bilderna kan du påminna dig själv "Jag är värd att vara stark, frisk och slank!"

Jag har inte nått dit där du är ännu viktmässig och kroppsförändrings mässigt.

Var och pratade i sommras med folk på överviktsenheten i Uppsala för ev. operation då fick jag gå igenom en massa frågor om/när jag gått ner i vikt hur jag skulle ta det. Tex om hur jag skuller reagera om det var en massa "gamla" vänner som helt plötsligt skulle börja prata med mig igen pga att jag gått ner i vikt och hur jag skulle  reagera om mina nuvarande vänner skulle på peka att jag gått ner alldeles för mycket i vikt mm.

Så min tanke är att du kanske fått reaktioner från din omgivning som gör att du känner dig osäker/otrygg, både possitiva/negativa medvetna/omedvetna komentarer från dem. Många ser ju bara tyvärr till det yttre och dömer folk för det, den mulliga goa glada tjejen som nu har blivit smal och sur, fördomar menar jag. Mycket kan handla om att folk beter sig annorlunda mot dig för att du blivit mer "normal" i dras ögon tex på affären, banken, apotekt mm du får helt enkelt ett annat bemötande än vad du är van vid troligtvis ett bättre bemötande än förut tyvärr.

Lite funderingar från mig kanske en hjälp på traven!

Vill inte att du ger upp utan håller tummarna för dig att du ska klara dig igenm dessa tankar och känslor du har. Bra att du skrev om det här för andra som känner lika dant + att du får ut det ur dina tankar och kommer att kunna bearbeta detta bättre när du delat med dig.

Ha det gå gott och skriv och berätta hur det går för dig!

Jag har inte varit med om detta, att bli smal (jag var ju tämligen, åtminstone relativt mot nu, smal som ung, även om jag inte uppfattade mig så då). Men jag har funderat på hur det blir. Skrev för ett par år sedan en lista "Vem är jag som tjock?", där jag listade upp sådant som gäller nu, allt möjligt: "gillar att läsa", "orkar inte springa", "glad", "duktig på…". Och sedan gjorde jag en ny lista "Vem är jag som smal?" och försökte tänka ut vad den skulle innehålla: "tycker det är kul att handla kläder", "glad"… vissa saker måste ju förbli desamma; vikten gör ju inte allt. Jag vet alltså inte om det funkar, eftersom jag inte kommit dit än, men det är en idé att pröva, om du tycker det låter användbart.

Jag tror att motion/träning kan hjälpa för ökad kroppskännedom. Det kan vara promenader, pilates,simning - vad som. När man använder sin kropp som det redskap det är och hittar muskler lite varstans lär man känna sin modifierade kropp igen. Men det är svårt. När jag vägde som minst %3 kg - 170cm) kände jag mig jättestor…

Så motion och att verkligen känna på hela kroppen (massage etc) och jämföra med gamla kläder kan få hjärnan att uppfatta förändringen. Tror att det ligger mycket i det Emea67 säger om ovana av kommentarer/komplimanger som du får.

Hur man än ser ut är man alltid sig själv. och sig själv ska man vara rädd om och uppskatta!

grattis till viktnedgången!

glitterfisken - söta du!! Så bra att du tar upp detta.  Det är ju en jätteviktig "fråga".

Tycker att du har fått fina råd ovan. Vet inte alls vad ett "proffs" skulle säga men jag tänker på saker som har funkat för mig själv i andra knepiga situationer. Att det handlar om att "lära känna sig själv i detta nya".. ungefär såhär:

- Fundera lite över "varför". Varför blir det såhär, varför tänker du de där tankarna? 

Det måste ju inte alls ha med nåt "trauma" att göra. Ibland tror jag faktiskt det räcker med "vanan" att vara rund. Den uppmärksamhet som folk visar nu när du blir smalare, den är ny och obekant.

Fast jag tror att det ofta har med djupare saker att göra. Att våra ideer kring kroppen kopplas ihop med vårt "värde" som människa.. Är det så för dig??

- Sen tycker jag också att du ska vara riktigt stolt och "ego". Glittra som glitterfisken aldrig har glittrat förr!! Det är ju roligt, gör det hela till en fest! (Tycker du jag överdriver? Jag tror att man måste se till att radikal-peppa sig själv, man behöver det! Man kan göra det i en blandning av humor och allvar. Med glimten i ögat.)

Träna dig på att verkligen tycka om dig själv!!

Idén om att ta bilder verkar smart. Placera ut dem på för dig strategiska ställen.. 

Du kan också ha en skrivbok bredvid sängen där du varje kväll skriver upp goda tankar kring dig själv. (detta har jag typ snott av Mia Törnblom, läs gärna hennes fösta bok om självkänsla ifall du inte har gjort det redan).

- Tänk ut mål: När jag gått ner si och så mkt, då ska jag… (och det behöver inte ha med vikten/kläder/kropp att göra).. Bara en sorts belöning. Så du ser dig själv "fortsätta" och "fortsätta".

Oj, det blev långt och tjorvigt.. Hursomhelst - Heja glitterfisken!

Ja, jag håller med 11# om att träning ger större kroppsmedvetenhet. Styrketräning, yoga kanske kan vara bra för dig. Då ser man i speglar hur kroppen får arbeta och man får lite bättre kroppsuppfattning. Detta är min upplevelse av träning, och yoga och bodybalance har påverkat min kroppsuppfattning till det positiva

Lycka till med din viktminskning, och jag hoppas du hittar dig själv för att orka fortsätta.

När jag tycker att jag blivit smal tar jag på mig en tight klänning. Den visar tydligt att jag har fel och så kan jag fortsätta vara en tjockis på väg neråt

#11, 13 m fl. Jag tror också att fysisk aktivitet kan hjälpa. Bra tänkt!

en mycket trevlig fysisk aktivitet är ju den man idkar med någon man älskar. Det är bra för kropp och själ!

Kära, kära ni! Nu är jag rörd till tårar! Tack för all omtanke och goda råd i denna situation. Vad många kloka, initierade aspekter ni tar upp, är så glad att jag får vara bland så kloka och goda människor här på KiF.

Först och främst har ni hjälpt mig att normalisera. Just det, det är ju normalt att känna så, identiteten förändras när man genomgår en förändring, vad den än är. Som lisaohman pratar om i #3 även en förändring som är positiv kan leda till Depression.

Sedan är jag stolt över mig själv att jag kunde känna och förstå min känsla. Jag fattade vad det var jag kände. Det gör ju att jag kan stanna upp och välja handlingsalternativ. Vid tidigare tillfällen handlade jag nog på känslan, smal-farligt-ät. Nu får jag medvetet hantera känslan och utifrån det välja hur jag ska agera. (Jag tror att jag väljer… äggmjölk) Har jobbat en del med beteendeförändring hos utåtagerande barn och då handlar det ju ofta om att förstå och känna sin känsla och medvetet välja handling. Får göra samma med mig själv.

Ni har ju så rätt! Jaget sitter på insidan och utseende eller vikt defenierar inte vem man är. Sen kanske men omedvetet blir bemött på annat sätt som Emea tar upp. Och kanske förväntas agera på annat sätt. Kanske svårt att förstå signalerna.

Fotografier, visualisera och att tycka om den nya magen är nog goda råd. Och listor, motion tror jag jättemycket på för att lära känna nya kroppen.

Nej, jag tänker inte sluta nu med min viktminskning. Det är ju det som är skillnad denna gång. Nu gör jag ju inte som jag brukar när jag går ned och misslyckas (vv och ger upp när denna känsla kommer) utan tänker nya lösningar, lchf och ta hand om känslorna.

Ja detta kommer jag att behöva fundera mycket kring och kommer att behöva fortsatt stöd i att diskutera dessa frågor med alla kloka människor här. Ni har hjälpt mig att få syn på många nya saker i denna tråd.

Nobban! Den med klänningen gillade jag!  Ska nog testa!

Ja fysisk aktivitet är bra, men det blev konstigt på träningen sist också. Jag utförde allt perfekt med stor frenesi, så att ledaren tittade på mig hela tiden, och bytte till större hantlar mitt i passet. (Annat bemötande) Men det var ju min kära vattengympa. Bodybalance har de där jag brukar gå, ska kanske testa det, då lovar jag att jag inte kommer att tycka att det går för bra…

Det händer fortfarande att folk jag inte träffat på länge kommer fram och frågar: "Oj, är du sjuk, är det allvarligt?"  Inser att de tror att jag drabbats av cancer som tärt på kroppen.  "Nej, inte alls. Så här frisk har jag aldrig varit tidigare" brukar jag svara.  En del brukar förstås säga "Vad gammal du blivit!" och det kan jag ju inte säga emot.  I min ålder ser man kanske lite yngre ut när man är rundare. 

Köp nya tighta kläder!

Dansa!  Kramterapi!

Det tar lång tid innan hjärnan hänger med och ibland tror jag inte den vill det heller. Hur många gånger tidigare har jag inte sett en tjock dam i en spegel på stan och hajat till när jag inser att det är ju faktiskt jag.

Men det motsatta gäller nu när jag gått ner i vikt (ca 16 kilo). Vi skulle ha gäster och min vana trogen hade jag inte funderat ut vad jag skulle ha på mig. Det här var i juletid och jag tänkte att den där fina yllekjolen i rött och grönt som jag sydde för några år sedan och som hade blivit för liten i och med alla kilo, den borde jag kunna ha. En halvtimme innan gästerna skulle komma duschade jag och in i kläkammaren och drog på mig kjolen. Som gled ner lååååångt ner på höfterna och jag insåg att med nylonstrumpor på mig så var risken överhängande att den skulle åka ner på golvet istället.

Jag tror också som många redan sagt att försök fokusera på det fysiska som förbättrats. Tidigare kunde jag inte riktigt sitta i en biostol med armbågarna innanför armstöden. De fick faktiskt inte plats, men nu får dom det!!! Jag upplevde tidigare att det var jättejobbigt att luta mig fram och knyta skorna. I alla fall om jag ville kunna andas samtidigt. Nu funkar det alldeles utmärkt. Knyta OCH andas, yes! När jag cyklar upp för den där jättejobbiga backen på väg hem från arbetet så blir jag nästan lika andfådd som tidigare men så fort jag kommit upp så stillar sig flåset nästan direkt. Så skönt att uppleva!

Har du folk som är avundsjuka på dig? Avundsjuka är OK brukar jag säga, men missunsamma människor är farliga. De unnar inte dig att lyckas för att då framstår deras egna misslyckande så mycket mer. Och varför ska du få lyckas när dom inte gör det? Typiska påståenden är "Men nu ska du väl inte gå ner mer i vikt!" "Du äter väl ordentligt!" Har man då sin positiva lista i bakhuvudet så kan man låta såna kommentarer glida av som smör i en het panna. Bästa svaret tycker jag är "skämtar du?" i en lätt raljerande ton. Det blir så tvetydigt att folk inte vet om du håller med eller inte. Och där kan de gärna stå och fundera tycker jag.

Till sist vill jag bara skicka lite extra pepp till dig, glitterfisk. Den här gången kommer du klara det!!!

Ja subcalva, att lägga märke till förändringarna och börja gilla dem, det är nog det man ska.

Har ju funderat mycket på detta med identitetskrisen och den konstiga känslan idag. Då har jag tänkt mycket på om det är fysikt eller psykiskt det här med övervikt och viktminskning.

Innan lchf trodde jag mycket att det var psykiskt, att jag hade dålig karaktär och inte kunde hålla en diet typ VV, eller äta "normalt" som alla andra. Har inte läst boken men sett böcker som "övervikt handlar om känslor" och tänkt att jag är väl inte så himla stabil då!

Sedan hittade jag lchf och märkte att det var inte mig det var fel på, det var kostråden. Det var den felaktiga maten som gav mig vansinnessuget, inte mitt psyke. Det har känts så befriande.

Men med denna känslan av att inte känna igen sig själv och "våga" forsätta nedåt verkar det som att det finns inuti huvudet också. Menar inte att det är sjukt men nåt med identitet och självbild spelar också in. Just nu tror jag att det kanske är en kombination av fysikt och ens tankar och känslor.

Får fundera vidare… Vad tror ni?

Ett sätt att stärka sin självkänsla och ändra sin självbild kan vara att varje morgon se sig i spegeln (helst i en helfigursspegel) och säga högt till sin spegelbild "Jag älskar min starka och ändamålsenliga kropp!" (eller en annan formulering som känns äkta för en själv).

Känner igen mig lite. Har 'bara' haft lite lagom övervikt för att slippa karlars blickar. Vet egentligen inte när jag kom på att jag 'åt upp mig' för att bli oatraktivare. Det kan vara svårt för en del att hantera situationer där man 'syns' och då är det enklare att bli en som 'förbises'. Knäppt, men sant. 

Fast nu har jag märkt av en sorts motasatt effekt; jag har aldrig varit så tjock som jag är nu. Efter sista 'dykningen ner i sockerträsket' så har jag lagt på mig ytterligare 10 kilo. Ibland har känslor av panik kommit av ren rädsla för att drunkna i fett som jag inte blir av med! Klaustrofobiska tankar poppar upp: "Jag kommer tryckas ihop av allt fett som fyller mig så jag inte kan andas!" Jag skulle vilja skrapa av mig all övervikt snabbt! Och den där människan som stirrar tillbaka i spegeln tycker jag inte om.

#21 Jag tror att helt säkert det kan vara ngn slags identitetkris. Att vara tjock blir för många en del av vem de är.

Anhöriga, partner, barn, kompisar och kollegor kommer att bemöta och reagera på dej helt annorlunda.

Mellan 2002 och 2004 gick jag ner massor, från 125-130 kg till 69 kg. Jag var helt chockad av hur olika folk bemötte mig. Alltifrån flickors o pojkars blickar o leenden på klubbar o spårvagnar (bodde i gbg då) till hur arbetskamrater, min dåvarande sambo blev o vänner.

Tycker det är jättebra glitterfisk att du tar upp det här. För trots att vi är många som går ned med lchf på ett hälsosamt sätt så är det inte säkert att hjärnan hänger med.

Hjärnan gillar det den är van vid. Förändringar, särkilt snabba o radikala sådana - skapar lätt oro och ångest.

Jag tror att du ska leta lite bland KBT-böckerna.Eller ta kontakt med en KBT-terapeut.

Att vara överviktig eller fet är ett hälsofarligt tillstånd, nästan alla feta människor får dessutom sin livskvalité försämrad. Ökad risk för allt från diabetes till hjärt/kärlsjukdomar, cancer och massa annat. Tyvärr blir feta människor ofta diskriminerade - utan att de är skyddade av ngn lag som handikappade eller invandrare.

Så jag tycker du ska stå på dig. Du blir inte lycklig av att bli smal och efter det första häpnadsväckande halvåret blir det mesta som vanligt.

Lycka till!

Tack glitterfisk! Precis så känner jag mig, var har "jag" tagit vägen? Jag har också en 20-25 kg kvar till normalvikt men jag märker redan enorm skillnad. Tyvärr ser jag den mest när jag står upp, sätter jag mig flyter jag ut fortfarande eftersom jag är rätt "sladdrig". Skall ta tillvara en hel del av tipsen du fått också. Bla har jag en "före" bild som jag skall ta och uppdatera snart.

Jag har en bok i någon hylla, som jag köpte för länge sedan. Tänk dig smal, heter den, och handlar om psykiska orsaker till att vara tjock. Vad är det för fördelar med att vara tjock? Det är länge sedan jag läste den; får göra det igen.

jag känner igen mig.. helt klart.. har gått ner över 30 kg sedan 4 år
tillbaka (håller fortfarande på)
det är sååå svårt att försöka få huvudet att klistra sig fast vid den nuvarande bilden.. kanske kan det ha med att göra att jag, trots min övervikt från tonåren, fortfrande ansåg att jag inte var jätteöverviktig.. att jag vägrade inse att jag borde göra nått åt det..

och jag håller med #11 och #13 om att motion av olika de slag ökar medvetenheten och accepterandet över hur kroppen ser ut, och vilka förändringar den gjort.. 
det är lättare att acceptera tror jag det man känner att man "arbetat" fram med svett och flås än det man ätit bort..

Oh vad skönt att du tar upp detta ämne, så kände jag också för några år sedan när jag gick en del ner i vikt. Hade jättekris och svårt att hänga med mentalt och vad hände då jag gick upp igen.  Mitt problem är att jag inte har varit överviktig hela mitt liv men inte smal heller , men då  sista 9 åren har jag blivit större och större. Det vill jag inte vara och jag tror inte du vill det heller. Kämpa på du har fått så många bra råd ovan så det finns inte så mycket kvar att säga. Lycka till!!!!!!

*Jag har läst den här tråden med stort intresse och vet inte vart jag skall flytta den - vi har ingen grupp som passar. Jag hittade den i gruppen medlemmar och eftersom det inte är en specifik presentation utan en slags problematik så kan den inte vara kvar där. Jag flyttar den till Hälsovinster - för trots allt är det väl en hälsovinst även om det blir knepigt i början innan man vant sig.

/sajtvärden

Nu är jag privat Glitterfisk och jag är jätteglad att du tog upp tråden och att du fått så många kloka svar. Jag förstår precis vad du menar och har varit där själv.

När jag hade nått målvikten på viktväktarvis (1982) sa många av mina riktigt nära vänner så plumpa saker om min fd övervikt att jag blev så besviken att jag inte förstod att jag varit så nära vän med dem. Ungefär som att jag hade valt övervikten innan och nu tagit mitt förnuft till fånga. Jag blev så upprörd att jag under en lång tid inte kunde glädjas fullt ut åt mina resultat.

Det kändes som att jag i deras ögon var en annan människa i den mindre kroppen - trots att jag själv hela tiden visste att jag var samma inuti. Allra värst blev det när jag efter grav 1986 gick upp igen för då visste jag ju vad just dessa "vänner" tyckte om min större kropp. Det var plågsamt kan jag säga och fortfarande kan jag ibland känna någon slags avsky inför att gå ner i vikt bara för att vara till lags - inför människor som bestämt hur jag skall se ut. Det finns också folk jag ständigt gruvar mig för att träffa för att jag nu är storlek XL istället för S - typ.

Vansinnigt helt enkelt. Inte underligt att man kan må dåligt i onödan.

Det är inget ovanligt med rädsla, oro, identitetskriser mm vid situationer som viktnedgång.

Hypnos är en av mina stora intressen och jag har hört erfarna hypnoterapeuter berätta om sådant.

Mitt förslag nr 1 är vad Kajsa redan skrivit: fundera varför det är så i ditt fall, man kan faktiskt komma långt utan hypnos. Genom att ställa en enda rätt fråga kan det dyka upp följdfrågor och så kan du sakta komma fram till eventuell orsak.

Om det "bara" handlar om identitet och inga gömda undermedvetna behov så kan jag bara säga att med tiden blir en smal kropp din "rätta" identitet, om det nu finns något sådant. Kom ihåg att vi alla dagligen förändras, även om det kanske inte syns så tydligt.

Det kan annars hända att din övervikt fyllde ett (antal) behov hos dig, t.e.x att slippa bli attraktionsobjekt, att inte behöva bry sig om utseendet mm.

Det kan också vara något från andra hållet. Att bli smal kan medföra förändringar av olika slag och det kan skapa oro. Vi är generellt alla skapade att vara försiktiga/oroliga inför större förändringar. Självbevarelsedriften verkar inte alltid till vår fördel…

Hur som helst: jag hoppas att du håller ut och att din oro i framtiden kommer att gälla viktuppgång i stället ;)

#30

Det du beskriver här ovan kan jag känna igen mej i när jag för 4 år sedan gick ner första gången ordentligt (närmare 30kg) och min egen mor menade på att jag blivit en helt annan människa. Hon skröt gärna upp mej inför sina vänner och berättade hur fin jag blivit osv. Jag har hela min uppväxt fått höra ifrån henne hur tjock jag varit och att jag måsta göra nånting åt det. Nu var det som att jag äntligen dög, fast jag var ju densamma, skillnaden satt i klädstorleken.

Man ska ju aldrig ändra ett vinnande koncept, men det gjorde jag ju naturligtvis och återgick till tidigare matvanor. Hipsvips var de 30kg där igen. Och min mor blev förmodligen väldigt besviken. Det var tungt att se, som om jag inte hade nog med mitt eget misslyckande.

Nu är jag påväg ner igen och den här gången ska jag inte upp. Men framför allt, den här gången är det enbart för min egen skull jag gör detta och struntar fullkomligt i hur det mottas av omgivningen.

Appropå plumpa kommentarer, förmodligen sticker det i dessa människors ögon för att man har klarat av nånting de själva inte orkat ta sig för.

Domostry - alltid lika vis!

Tesen

Det låter som om du gar haft det tufft men din mamma, och jag känner igen mig i det du berättar…Hoppas du har kraft att bara glömma kommentarerna och bry dig om det viktiga, dig själv!

Tack och lov kom inte mina kommentarer från familjen! Det var vänner i den något yttre från innersta kretsen om ni förstår vad jag menar.

Så klart blir det en identitetskris när man blir något man aldrig varit eller inte på väldigt länge. Ta det lite lugnare kanske, stanna upp lite o ha inte för bråttom. Det är väldigt viktigt att huvudet hinner med, vänta in själen…………….. Annars är risken att du tröstäter för att du inte finner dig i din nya roll.

 Jag har inte varit där på väldigt länge, men jag har bra minne. Bra att du tog upp ämnet Glitterfisken o faktiskt Grattis till dina resultat.

Kram Luccy

Det som jag tänkt på ibland är att jag som tjock uppfattas som lite slö och lite korkad, med brist på karaktär och oförmåga om kost, dvs att man inte ska äta fet mat. Man är en sorts människa i andras ögon, tror jag iallafall. Men när jag är smal är jag kvick och spirituell, tjusig och klok. Det yttre bevisar hur man är innanför. Vilket ju är helt fel!

Men jag har inte några av dessa egenskaper, utan helt andra, som inte har något som helst med mitt yttre att göra.

Som tjock har jag iaf haft komplex, trott att jag inte är lika bra som andra. Och detta sitter så djupt grundat att det inte går över när jag går ned i vikt. Självkänslan är låg.

Det jag tänker om någon säger något om min vikt, typ oj vad du gått ned i vikt (händer inte så ofta) är att lägga in detta på sparkontot och till slut när man behöver det, ta ut och lägg på självkänslan. Varje gång det blir tillskott där, vill man inte längre gå upp igen.

Mia Törnblad pratar en del om självkänslan och när jag lyssnade på henne visade hon att hon minsann också hade volanger både här och där.

Säg till dig själv, jag har blivit smalare och jag duger som jag är, alltid. Och det har egentligen inte något med vikten att göra.

Dessutom, elaka och dumma människor har man inte tid med, tiden är för kort för att engagera sig i dom som inte ger mig något.

Det finns metafysiska teorier om att kroppen undermedvetet använder fettet som ett slags skydd. Det kan vara ett skydd mot omgivningen eller mot sig själv och sina erfarenheter. En del av er ovan antyder faktiskt att det skulle kunna vara precis så. Jag tycker hursomhelst att det är en spännande teori, värd att fundera på.

Jag måste erkänna att jag har tillhört dem som trott att fetma bara handlar om karaktär. Har alltid fått vakta på min vikt och trodde att det måste ju vara lika lätt att stå emot godis etc för andra som för mig. Förlåt mig alla SLV-skadade överviktiga , nu vet jag bättre! Nu vet jag att det inte är så enkelt. Så, avbönen avklarad!

För mig är det tvärtom. Jag kan fortfarande inte känna igen mig när jag tittar i spegeln. I hela mitt liv var jag slank och min fetma fick jag pga min graviditet 2004. Känslan inom mig säger att jag är fortfarande slank som jag var innan men spegeln och kläderna säger mig något annat. Visst gick jag ner många kg med LCHF men min kropp är fortfarande överviktig.

Lycka till glitterfisk!

#37 Det kan vara ett av många skydd. Och jag menade inte heller att  alla överviktigas problem beror på mentala behov. Om man däremot blir deppig av att man går ner i vikt så är det definitivt värt att snegla åt även den möjligheten.

Ja, Margareta #29, jag funderade länge var jag skulle lägga tråden, hittade inget som passade. Saknade något i stil med "psykologiska perspektiv" på lchf/viktminskning etc. Så jag lade under medlemmar, men den får gärna vara där du tycker att den passar bäst. Lite svårt att se det som vinst dock, är lite besvärad av det, men det kanske är en del i en positiv process, så man kanske kan se det som vinst.

Det har kommit upp så många kloka tankar och vinklingar i denna tråd så jag måste läsa många gånger och fundera på en sak i taget.

Nu har jag tänkt på vikten som skydd, till viss del är det nog så. Skydd mot karlar och mot att behöva hålla på så mycket med utseendet. Även mot att behöva deltaga i massa aktiviteter, ex skidåkning. Samtidigt har jag inte låtit vikten hindra mig i många andra situationer ex i jobbet. Tycker inte att det är jobbigt att ex stå framför många människor och prata.

Det där med skydd mot att behöva hålla på med sitt utseende som någon klok person skrivit ovan, är nog något jag har hållit på med. Är nu helt ambivalent när det gäller kläder och framförallt make up och hudvårdsprodukter och dyl. Fixar mig när jag ska jobba, men känner mig ibland "utklädd". Vet inte om jag vill vara fin eller ful.

När det gäller kroppskontroll har jag funderat mycket på det med träning och är sugen på yoga. Har börjat kolla upp möjligheterna på anläggningarna häromkring, och eventuella väninnor att gå tillsammans med. Får se var det landar, men tycker att det var en bra idé och tror att det hjälper till att lära känna och acceptera sin nya kropp.

Ja, jag har inte svarat på allt klokt som kommit upp i tråden men läser och funderar på detta ofta, så nästa gång får jag syn på något annat. Fortsätt gärna att skriv om vi har fler tankar om detta, kan vara värdefullt för flera att dela tankar/känslor kring detta.

Du har fått så bra råd, och det enda jag vill verkligen påminna om är: Lär dig acceptera dig själv som du är NU.

Och kom ihåg att lyssna på dig själv först, omgivningen skräms ofta av förändring och vill behålla dig som du var. Av olika orsaker som de själva kanske inte är medvetna om.

Just det som har nämnts, en slags avundsjuka om någon annan går ner i vikt fast man själv inte gör det - fast det kan också handla om att man ser att DU blir lycklig och själv vill vara det. Alltså inte specifikt med vikt utan det finns också andra psykologiska aspekter.

Jag tror att vår omgivning reagerar också, när någon t ex blir smalare, därför att ens omgivning känns plötsligt otryggare. Denna förändring påverkar ju mest våra närmaste. Som exempel kan jag ta mig själv. Min man hade varit gift i 20-tal år innan vi träffades efter hans skilsmässa. Tills dess hade jag vägt 57-58kg i 20-25 år och är 173 cm lång. Hans f.d fru hade för det mesta varit rätt så kraftig. Vi träffades för 17 år sedan och all min viktökning har skett under dessa 17 år. Antagligen har jag vägt över 80 kg - jag vet inte hur mycket över eftersom jag inte velat väga mig på många år. Helt enkelt så tror jag att min man har påverkat mig omedvetet att bli som hans förra fru ytligt sätt för att han skulle känna sig trygg. Han kunde påverka mig på detta sätt därför att jag hade ingen klar uppfattning om varför jag gick upp i vikt.

Men nu är situationen annan. Med hjälp av LCHF och ni många här i KiF tror jag mycket gott skall hända dig Glitterfisk och också mig. Lycka till!

Intressant tråd!

En kompis berättade att när han såg mig på håll häromdagen var hans första spontana tanke "men vad LITEN hon är!"

Min identitet, min självbild är att jag är stor. Inte direkt fet, men stor, lång och kraftigt byggd. Jag har alltid känt att jag sticker upp ovanför omgivningen! Att jag tar mer plats.

Därför fick jag en smärre identitetskris av hans kommentar! Ja, inget allvarligt, men ändå. Vadå liten? Jag är inte den lilla späda typen, jag är storvuxen! Nu har jag tappat 20 kg sedan i våras, men jag känner mig ändå stor.

Jag har alltid trott att det har varit godisets fel att jag trillat dit igen efter viktminskning. Jag går ner 10 kg och känner mig jättefin och tänker att nu är det bar 10-15 kvar och det ska jag ju klara av men först ska jag unna mig en chokladkaka….. Och sen kommer ju alla andra ursäkter förstås på löpande band. För några år sedan så insåg jag att jag nog är lite rädd för att tappa de där 25 kilona, trots att jag alltid hävdat att det inom mig bor en sylfid, lång och slank (jag är ju trots allt 161 cm). Jag har alltid velat bli smal för att kunna attrahera de män jag varit attraherad av ( och de har ju inte varit direkt överviktiga) men aldrig lyckats. Troligen för att jag tror att jag inte velat ha dem om de inte gillade mig som jag var innan. Den här gången ger jag fullständigt f-n i om jag blir attraktiv för en man eller ej. Jag vill bara må bra i mig själv och hoppas att jag inte kommer att sabotera för mig själv heller.

Sen måste jag ju säga att det är så himla mycket lättare när man är flera. Jag har alltid kämpat på ensam. Nu har jag hela forumet samt min dotter som gör samma resa som jag

#40

Glitterfisk, jag tror vi människor är ganska lika ändå. Du skriver att du har tänkt vikten som skydd. Jag tror jag har delvis gått upp i vikt för att få ett skydd mot ömmande saker. När dessa ömmande saker sedan - en i taget - blir accepterade av mig själv och jag tillåter mig bli sårbar av egen fri vilja, då behöver jag inte längre skydd. Då kan jag också gå ner i vikt igen.

Vilka kloka tankar du har…

Väldigt bra att du tar upp detta, Glitterfisk.

Jag drog inte runt på mina extrakilon så länge (tre graviditeter) men kroppsförändringen var ändå något som jag fick jobba med. Kan föreställa mig hur det känns om det suttit i länge!

Träning, jajamensan. Byta ut kläder, kanske till och med stil. Läsa andra tidningar, dvs aktiva intressen istället för passiva. Dumpa negativa vänner, spinna vidare på de positiva, de som bejakar och förstärker ens nya/återsvunna själv.

jag tycker att det är många många kloka tankar och tips i den här tråden.

Själv är jag faktiskt -rädd- för att gå ner i vikt. Jag har ju varit gravt överviktig hela mitt liv, så länge jag kan komma ihåg. Nu har jag börjat min första riktiga viktminskning och jag känner att jag är orolig för att jag inte ska fortsätta vara mig själv.

Tänk om jag blir en av de där tunna jävla brudarna som sitter på café och suger på sin latte och piper om hur hemskt det är med tjocka människor och att de kommer gå upp flera kiiiiiiiiiilo om de äter den där tårtbiten de ändå smäller i sig.

Utseendefixerad och sånt vill jag aldrig bli. Då fortsätter jag hellre ha diabetes, och vara rejält fet.

Folk tittar på mej med andra ögon, det verkar som om dom inte riktigt vet vad hur dom ska fråga vad jag ska dö av eller om de ska tvångs-inta mej på ätstörningskliniken. Själv uppfattar jag mej som en sund människa som mår bra och äter mycket o gott och tränar och börjar få muskler där jag inte trodde att dem skulle finnas förut. Visst ser jag att ansiktet är smalare nu, och någonting jag skulle vilja råda bot på är de något insjunkna ögonen och den blå kulören kring dessa.Tips på åtgärd välkomnas. Upplever oxå en något minskad ork vid långa, fysiska pass. Det är dock inte roligt att höra från bekanta, en del rätt ytliga, om jag blivit smal av egen vilja, eller… ? Har gått ned från ca 68 till 63 utan att det skulle ha varit ett huvud-syfte med kosten (171 lång), har framför allt noterat de positiva egenskaper i form av mycket lugnare mage (som reagerar direkt vid smörgås-intag), mindre ångest (som inte har något med mat att göra), mindre klåda och lugnare sinnes-stämning, de saker jag brottats med i så många år.

#47 själv ser jag fram emot att bli normalviktig för första gången i mitt liv, har alltid undrat hur det känns att vara så lätt i kroppen. Det ska bli riktigt spännande!

Hej Glitterfisk…….. var är du?