Tja, till att börja med är väl vikten det minsta av dina bekymmer just nu. Ditt första fokus bör vara att må bra. Kanske är första steget att inse att du faktiskt inte KAN göra allt som du vill/borde/måste göra.

Försök bena upp vad du kan ta bort. Är barnen så stora att de kan ta sig till träningen själva? Går det att låta firman vila ett tag? Skulle det hjälpa att anlita en städfirma hemma? (Det går ju att få oanständigt billigt nu med RUT.)

Du är en människa och ingen superkvinna, dessutom en människa som varit väldigt sjuk och behöver få återhämta sig. Du kan ställa till med permanenta skador om du inte låter kroppen läka ordentligt. Det är en styrka att acceptera sin svaghet. Skulle det gå att bli sjukskriven en period? (Och använda den tiden till vila, inte att göra fler andra saker!)

Sen är det förstås bra om du kan hålla dig till bra mat också med tanke på hälsan. Men som sagt, vikten kommer lååååååååångt ner på prioriteringslistan!

 Oj!

Först: hej igen, var ett tag sedan!  

Sedan: det första som slår mig är att du inte behöver ännu ett projekt, "Projekt Katarina" utan snarare färre… Du kanske skulle schemalägga lite ledig tid, för att få till det? Det är ju det där med att må bra, kortisol osv som blir allt viktigare ju längre tid man tär på reserverna. Och dina reserver verkar mest skramla tomma just nu?!

Så mina tips blir: pauser, vila, avslappning, göra roliga saker! I kombination med lite extra koll på vad du får i dig i matväg under dygnet. Men hur du ska få till det där första, det vet jag inte, däremot känner jag att det verkar ganska nödvändigt… Varför är du ensam på två tjänster??? Kan inte den saken gå att ändra på? Nu vet jag ju inte vart/hur du jobbar, men att jobba så mycket att man svimmar på jobbet låter som en total utopi för mig. Sköt om dig, glöm inte det.

Ja.. det är nog bara att inse att Aniara har rätt.. jag skulle inte palla så mycket som du har gått ígenom, utan att det sätter sina spår.

Egentligen behöver du semester ett tag för att ladda om batterierna, komma bort från alla måsten, hur nu det låter sig göras med familj, firma och annat!?

Tack för reaktioner:

Jag är ensam på två tjänster för att min närmaste kollega bytte internt i september (inför budget & bokslut) och hans ersättare som ännu inte är tillsatt ska (ordagrant) avlasta min/vår chef, inte mig. (OK, min chef behöver avlastning, men ni kan gissa vad jag tycker om saken…)

Barnen är 4-8-11, behöver fortfarande ett visst mått av passning, skjutsning, medling, läxläsning osv.

Ärligt talat funderar jag på att helt enkelt säga upp mig på grått papper. Jag har del-pengar från annat håll, så hittar jag 2-3 dagar i veckan deltid, så kan jag hålla firman i gång och få ekonomin att gå runt.

Jag ska på 4th LowCarb cruise till Västindien i en vecka i maj - visserligen ska jag jobba och skriva rapporter om konferansen å firmans vägnar, men räknar iskallt med att få sova, träna och äta mat utan at bli jagad en hel vecka. Så frågan är väl mest att försöka hålla allt flytande fram tills dess, hitta luckorna och försöka få mer än 6 timmars sömn/natt.

Det låter som att du är lite stolt över dina 28-timmarsdygn och superkvinnekrafter?

Det kan du iofs vara men det verkar ju leda till de konsekvenser du beskriver.

Du kan ju ialalfall hota med att säga upp dig om du inte får avlastning??

Alltså, ett sätt att hantera jobbet utan att säga upp dig skulle ju kunna vara att helt enkelt bestämma dig för att jobba normalt mycket och inte en minut till. Efter åtta timmar tackar du för dig och går hem. Under den tiden du är där jobbar du i en hygglig takt utan att varken stressa ihjäl dig eller maska, och det du hinner på den tiden blir gjort, det andra inte.

Behöver arbetsgivaren få mer arbete utfört än vad en anställd kan utföra under sin arbetstid får arbetsgivaren se till att anställa fler personer.

(Lättare sagt än gjort, jag vet, och visst finns risken att det ger dig sparken, men om du ändå funderar på att säga upp dig har du ju inget att förlora!)

#5 Ja, visst finns det säkert lite hybris i det hela. "Titta vad jag klarar innan jag står med nosen mot väggen". Det är ännu lättare att säga det när stress-symptomen visar sig fysiskt mer än psykiskt.

Det gör det dock inte lättare att ta sig ur ekorrhjulet.

#9 Nej, för att kunna ta sig ur hjulet är det ju bra att vilja komma ur det först och främst.

Håller med de andra - bättre att bromsa före väggen. Den är inte så trevlig. Jag har t.ex. en jobbarkompis som tuppade av och körde av vägen för inte så länge sedan - guskelov gick det bra. Gör inte samma sak, är du snäll.

Men det där med att acceptera att dygnets timmar är begränsade och att det inte går att knô in obegränsat med jobb och familj i dem - t.o.m. jag vet att det är svårt. Man får plocka fram det där tråkiga ordet "prioritera".

Du har laglig rätt till arbetstidsförkortning med 25% tills barnen gått ut första året i skolan. Det kan vara något att dra upp innan du säger upp dig. Håller tummarna!

Håller med de andra - det är jättesvårt att veta vad man ska göra och hur mycket. Lycka till med allt!

Saker är inte som man sagt oss enl. Jonas Gardell. Men att dygnet bara har 24 timmar är nog tyvärr sant.

Gick själv i väggen för 10 år sen och är nog inte ännu fullt den jag var innan. Tål t ex fortfarande inte mycket stress utan magont, huvudvärk och en brännande känsla av att hjärnan går varm. Inget jag rekommenderar.

Lita på dina medsystrar och bröder här och bromsa. Nu.

Vet vad du pratar om. Jobbade också på två relatvt kvalificerade tjänster drygt ett halvår, sommaren och hösten. Sen slutade jag sova. Fick signalera till mina chefer att jag inte ville ha det så efter jul. Är också en "duktig flicka" som egentligen är nöjd med att jag klarat detta och allt annat med studier, familj etc. Men till slut kände jag att man har ju också ett ansvar för att inte bli sjuk. Det är inte "duktigt" att gå in i väggen. Jag kände ett ansvar för att sätta gränsen innan.

Så det är mitt råd till dig med, tala med cheferna och säg att efter ex 1 mars är du bara intresserad av ett arbete men att du är nöjd med att veta att du har den kapacitet du har. Ta ledigt ett par veckor och ladda batterierna.

Var rädd om dig! Det är inte värt att bli sjuk. Även duktiga människor är människor…

Tack för alla reaktioner.

Jag undrar lite hur jag skulle må utan LCHF?!!! En kollega undrade om jag gick på små kristaller och jag svarade spontant "Nej! Kokosfett!"

Stannade hemma för att sova - har fortfarande yrsel och lite frossa.

Håller med alla ovanstående skribenter.

Vad hjälper det om det står på din gravsten: - "Hon var jätteduktig"

Svimma på jobbet!!!

Om man svimmar på jobbet av överbelastningsorsaker, så är man inte på väg in i väggen - man ÄR i väggen! Kroppen lägger av - men hjärnan den springer vidare!!

Min erfarenhet är att detta spinn måste brytas så fort det bara går, för ju längre det får hållas, desto svårare att någonsin kunna landa igen.

Jag kanske låter jättedrastisk, men det ÄR drastiskt. Du riskerar livslånga skador, kanske t o m ditt liv.

Du får bra råd och förslag ovan om att dra ner på tempot. Kanske får det konsekvenser för din familj - t ex dina ungar kanske får dra ner på sina aktiviteter en tid. Och än sen!? De vill säkerligen ha kvar sin mamma. I bra skick. Dina nära och kära måste också komma att förstå att det är allvar nu.

Bekymrad..

Hoppas verkligen det ordnar sig!

Hej igen greensis! Vi träffades ju på den första kryssningen! Vad tråkigt att du har varit så sjuk.

Jag känner så väl igen det du beskriver, med alla måsten, dubbelt jobb, firma och inte minst barn och familj. När man befinner sig i ett sådant ekorrhjul är det väldigt svårt att sätta ner foten och säga stopp. Man tror ju gärna att allt ska falla sönder runt omkring en, om man inte biter ihop och fortsätter axla allt som läggs på en.

Men vad jag har lärt mig av min egen utbrändhetshistoria är att man överdriver sin egen betydelse. När jag till slut klev rätt in i väggen, och helt enkelt inte fungerade längre (man kan inte jobba som lärare, om man försover sig 3 gånger i veckan, och har tunnelseende då man är vaken), märkte jag att resten av världen, inte minst arbetsplatsen, fortsätter snurra ändå, och det går alldeles utmärkt utan mig.

En annan sak jag också lärde mig var att ingen, ingen tackar en för att man har slitit så hårt att man brännt ut sig. Och med dagens sjukregler är det nog säkrast att se till att man inte hamnar där.

Du har redan fått en del bra råd och tips. Min omedelbara reaktion är att du borde göra något åt din jobbsituation. Du är inte ditt jobb, men du är mamma och maka. Hur du ska göra, vilken lösning du vill ha, säga upp dig och söka nytt, kräva en arbetsbörda som motsvarar bara en tjänst, eller gå ner i arbetstid, eller en kombination av allt, det kan bara du avgöra.

Jag har fått bestående men av min utbrändhet, jag tål inte längre minsta lilla stressituation, mitt minne har blivit sämre, och jag kan t ex inte längre koncentrera mig på lite mer avancerad text på engelska.

Jag hoppas verkligen att du reder ut din situation. och att du återfår hälsan. Beträffande maten, så vet du ju hur du ska göra. Och jag önskar dig en riktigt skön kryssning i Karibien.

Kram!

Lyssna på vad som sagts här! Jag vet att det är nästan omöjligt att nå fram till männislor som precis är på väg in i väggen eller just träffat den och svimmat(!)

Du måste sluta NU!

Jag är i samma situation som odezza och det är kroniskt. Jag lovar dig, det vill du inte ha.

Dra i nödbromsen! NU! ATt svimma på jobbet är rätt allvarliga symptom. Kanske en tur till läkaren för en hälsokoll och berätt ahur du har det också.Du görhelt rätt som är hemma och tar det lugnt nu.

Ta ett allvarligt snack med din chef om att du går ned på heltid NU, om det itne är så att du bör vara sjukskriven ett tag, men det får läkaren ha åsikter om.

Ta hand om dig, de tär inte kul att få ännu värre problem..

Jag tycker det låter som om din kropp försöker säga nåt till dig.. . Som du vet har jag ju själv varit en vända in i väggen med en smäll och då händer det drastiska saker för att tvinga en att stanna upp. Inte alltid saker som går att reparera, tyvärr. Så dra i nödbromsen nu, på en gång, innan kroppen tar i med riktiga hårdhandskar för att få dig att lyssna. Ta hand om dig NU. Inte sen, en vecka i maj. Det kan vara too little too late. Och rent själviskt jag vill gärna ha dig med ett bra tag framöver.

Älskade medmänniska, jag blev så ledsen när jag läste den här tråden, både för din skull och för de som delat sina erfarenheter med dig. Sjukskriv dig, det är det enda råd jag kan ge.

Hej, vad kul att se dig här igen, även om under tråkiga omständigheter!

Det finns hemskt mycket klokt folk här, så jag har inte så mycket att tillägga annat än att det är inte så himla flashigt att vara utbränd som man skulle kunna tro. (Jag lovar, jag har också provat)

De som är mer medicinskt kunniga än jag här kan säkert förklara mer i detalj vad som händer med hjärnan, men en enkel förklaring är att man får hjärnskador, det är därför man inte kan tänka och fungera. Synapserna hittar inte rätt helt enkelt.
Det kan det naturligtvis vara värt om man får sån hjälp och uppbackning att man faktiskt genomför en livsstilsförändning och blir både rehabiliterad och lite klokare på kuppen, men det finns två hakar:
Det är inte så många som får all den hjälpen, utan man fortsätter lätt att vara både stresskänslig och ha  problem. (Afasi, yrsel, matthet, hjärtklappning etc är inte ovanligt)
Och för det andra så, när man ser på det i det ljuset så är det ju inte lika smickrande för egot att säga: nä, jag är ju duktig flicka, så jag kunde ordna mina egna hjärnskador…

Jag raljerar lite nu och det är inte meningen att du ska ta illa vid dig, eller nån annan som läser det här heller, givetvis. Jag vill bara tipsa om att det där med att säga upp sig kanske inte alls är dumt eller ett för stort steg. Inte i jämförelse.

Kram Sara (som först var sjukskriven, sen sa upp mig och började plugga efter ett tag)

Hej!

Roligt att du skriver här igen, men tråkigt att höra hur ditt år har varit och vilken situation du befinner dig i. Jag håller med parsley, du behöver sjukledighet nu, inte sen. Gränsdragning och tid och möjlighet att fundera över var du står och vilka prioriteringar du skall göra är nödvändigt. Din hälsa är viktig, både för dej och din familj.

Allt gott!

När jag tar i för mycket brukar min man säga till mig:

-Har du NÅGONSIN hört talas om att någon på sin dödsbädd sagt "Jag önskar verkligen att jag hade jobbat MER. Jag skulle ha haft hårdare och längre arbetsdagar i mitt liv!"

Eller tror du att de önskar att de hade tillbringat mer tid med barnen när de var små, eller frun, eller rest eller ägnat tid åt en rolig hobby eller kanske hjälpt andra???

Så sant som det är sagt.

Har själv legat precis på gränsen till utbrändhet, vilket jag slutade tycka vara coolt och "fräckt" när jag var på semester och faktiskt kände hur trött jag var! Sov i tre dagar och orkade inte ens prata med någon under de dagarna… trevlig resesällskap!

Idag har jag fortfarande mycket att göra och håller ett högt tempo, men inte i närheten av tidigare. Jag unnar mig sovmorgnar, att vara medelmåttig (suger, jag vet!!) samt att säga nej ibland. Även till saker jag egentligen tycker är roliga. Jag har sänkt mina ambitioner, men har fortfarande ett strålande roligt liv!

Har en kompis som krachade rakt in i väggen ungefär samtidigt som jag var nära. Det lärde mig ett och annat. Hon är - som flera vittnar om - väldigt känslig mot stress fortfarande, klarar inte att jobba heltid, deppar ihop helt emellanåt osv. När hon precis blev sjukskriven var hon inte alls så illa däran, tyckte hon själv. Men JÄ*LAR (ursäkta) vad hon var illa ute.

Jag har slutat att skryta med mitt stressiga liv, min fulla kalender, hur mycket jag har att göra, hur svårt det är att hinna med sig själv osv. Det är ett VAL!! Välj dig själv nu, innan det blir värre!

Du är värd det!

Hej!

När man är på väg in i väggen eller redan har brakat in i den har HPA-axeln redan kommit ur spinn, och det kan i värsta fall ta flera år innan den börjar snurra som den ska igen om man inte gör nåt åt den.

Jag vill tipsa om en mycket skicklig kinesiolog i Stockholm som heter Tor Dagerberg som jobbar med en mycket behaglig teknik där han gör så att HPA-axeln återställs och börjar fungera som den ska. På dagerberg.com har han pedagogiskt skrivit vad som händer med hypothalamus, hypofysen, binjurarna och tallkottkörteln när man blir stressad.

Eller kolla om det finns någon kinesiolog i närheten av där du bor som också gör stressbehandlingar (Davis Reflexes). Man blir otroligt lugn och fokuserad efteråt, sover bättre.

#28 Vad är en HPA-axel? Och hur ska den återställas?

Ja.. Precis vad jag undrar..

#29 Hypothalamus, Pituitary-hypofysen, Adrenal-binjurar.

(Det där som går åt h-e när man har en dåligt behandlad sköldkörtel eller stressar sig så att det går för långt. )

http://www.worldlingo.com/ma/enwiki/sv/Hypothalamic-pituitary-adrenal_axis

Det var det jag tänkte att ni kanske kunde gå in på Dagerberg.com och läsa…  Jag ska försöka förklara på ett vettigt sätt.

Sympatiska nervsystemet stimulerar våra "fly eller fäkta"-impulser som gör att vår kropp och alla våra sinnen är på helspänn. När vi är lugna och återhämtar oss är vi i det parasympatiska nervsystemet. Sympaticus och parasympaticus ska slå av och på i en naturlig rytm under dygnet, och stress stör det systemet.

HPA-axeln har i allafall med stresshormoner att göra. Vid stress utsöndrar Hypothalamus hormonet corticotropin (CRH) till hypofysen (Pituitary gland) och talar om att nu måste vi lägga i en växel till och öka takten för nu är det mycket att göra. Hypofysen skickar ett hormon till binjurarna (Adrenal glands) som heter ACTH. Binjurarna börjar då utsöndra adrenalin, noradrenalin, kortisol och DHEA.

Adrenalin - kan hålla högt tempo och tycka att det är jättekul att ha många bollar i luften samtidigt.

Noradrenalin - spänner musklerna och håller sinnena på helspänn.

Kortisol - frigör glukos så att vi kan gå på högvarv utan att känna hur trötta vi är.

DHEA - ska dämpa effekterna av ovanstående tre när de "varit igång" för länge.

När kortisolhalten i blodet når en hög nivå ska hypothalamus sluta producera CRH så att stresspåslaget upphör. Men lever eller jobbar man hela tiden i en stressig miljö slutar inte CRH att skicka sina signaler och det blir en rundgång av stresshormoner i kroppen och då hämmas förmågan att producera DHEA.

Och samtidigt som man har höga nivåer av stresshormoner i kroppen sjunker bl.a våra "må bra"-hormoner serotonin, oxytocin och dopamin. Så inte nog med att man är stressad - man kan bli deprimerad på kuppen.

Hoppas ni blev lite klokare!

När du tidigare har talat om dina "golvdejter", så har du berättat att du självmedicinerat bort dessa med lite kolhydrater. Fungerar det inte nu?

Hur som haver, för mig kommer du alltid att vara den där spänstiga, leende typen som drar på sig joggingdress och knatar runt Åbo slott i ottan. Den bilden av dig kommer alltid att sitta på näthinnan. Default, som man säger på dataspråk. Du kanske inte är där just nu, men jag önskar dig all lycka med att hitta tillbaka dit! Pepp, pepp!

#34 Niger och bockar. Det är, som du säger, default-greensis och ambitionen är att ta sig tillbaka dit.

Jag äter inte LCHF strikt, utan äter grönsaker och en del rotfrukter. Äter upp barnens lämnade frukt ett par gånger i veckan osv, så jag tror inte det är där det ligger, men man kan ju alltid prova.

Snarare har jag haft en känsla av att blodtrycket gått upp och jag kollade det under hösten och då hade jag ett undertryck på 90 - vilket är skyhögt för mig. Tolkade det som en stress/överbelastningssignal.

För övrigt bestämde jag mig redan i augusti för att hoppa av jobbet - problemet har mest legat i att kunna (& hinna) konstruera en mjuklandning, så att säga. Reträtt under ordnade former.

Hej Greensis, hur går det? Du tar väl inte ut dig nu?

Peppkramar!

Hej

Njä, vad-det-nu-var blossade ut i en brutalförkylning (som influensa minus den höga febern) så jag vill knappt ens gå ut. Bilen är f.ö. insnlad. Är hemma veckan ut, har ett arbetsmöte nästa vecka när det kan vara bra att flagga upp arbetsbelastning och äskan om akut semester.

Men belastningen slår på immunförsvaret, helt klart. Det är som om kroppen säger "Om du inte vilar kommer jag se till att du vilar"

Ja, stress är en riktig sjukdomsalstrare för mig.

På ett sätt är jag stresstålig - jag fixar vanligtvis att hålla ett högt tempo, att ha mycket att göra. Den klassiska duktiga flickan här också, med andra ord. Och det är ju motsägelsefullt nog en självbild som man vill odla, trots att man vet att det inte är så himla smart.

Jag kan säga till andra att de inte ska spela duktiga flickor - och mena det! - men inte fasen tar jag det lugnt själv för det. Jag vill ju vara duktig och högpresterande!

Och på ett sätt har det blivit värre med LCHF. Jag har fått mycket mer energi och blivit så mycket piggare och friskare att jag har ökat kraven på mig själv. Nu tror jag att jag orkar allt, hela tiden.

Men när det blir för mycket, då drar jag ofelbart på mig lindrigare sjukdomar, som förkylning, stämbandsinflammation och liknande. Sömnen brukar också krascha, vilket givetvis leder till en ond cirkel.

Små varningstecken som jag numera ser till att ta på allvar. När jag hamnar där, ser jag till att avboka åtaganden, ta en sjukdag eller två (det är värt karensen!) och helt enkelt lugna ner mig. Det funkar.

Men du har nog ignorerat lite för många varningstecken nu, greensis! Och även om jag vet att det kan kännas stört omöjligt att sätta ner foten ordentligt på jobbet, så är det nog den viktigaste åtgärden i ditt läge. Som någon skrev: Nu. Inte till våren.

Vad har du för viloaktiviteter? Hur mycket?