Du har så rätt! Vi måste ha massor av tålamod gentemot folk som inte vill/kan förstå vad vi pratar om. Det hjälper oss inte att bli arga, att lugnt och metodiskt kunna förklara vinsterna med kosten ÄR det som gagnar oss bäst.

Ser bara på makens jobb, där många redan äter GI. En del har börjat fråga massor och försöker tänka om. De ser vad han äter, och de ser att magen försvinner.

En av hans arbetskamrater har njurproblem och började äta GI i ett försök att bli bättre, men nu börjar han mer och mer gå över till LCHF…efter att ha läst på en hel del själv och inte bara lyssnat på maken.

Eller så kan man strunta i vad andra tycker och äter, och äta den mat man själv vill.

Vad många inte verkar se är tyvärr det, att både media och "motståndare" använder sig av maktspråk och använder ord och termer för att beskriva "oss" som vi själva inte har valt. Alltså spelar det ingen roll, för så länge vi går emot dom så kommer vi att bli kallade aggressiva, sektmedlemmar, hjärntvättade osv.

Jag håller med att vi måste inte predika och nästan tvinga folk att äta LCHF. Jag var ganska ivrig i början när jag märkte hur bra jag mådde med kosten, men idag orkar jag inte, jag äter min kost och låter andra äta som de vill. Orkar inte ta ansvar för det.

Folk blir arga när man bara tjatar om maten.

Det är betydligt svårare att bemöta den typen av härskartekniker som på senaste tiden slängs efter oss än sakliga argument.

När det påstås att vi är sekteristiska, maktfullkomliga arga eller har hjärnor som inte fungerar så förskjuts konstigt nog bevisbördan till oss att försöka bevisa att vi inte är just detta.

Det är tyvärr väldigt effektiva slag under bältet speciellt eftersom många inte ser tydligt att det är osaklig argumentation som används för att tysta oss

Jag håller med dig, Mervi, visst är man ivrig i början och vill frälsa världen, särskilt de man har i sin närhet. Men men, risken är att man alinerar dem istället. Men frågar någon, så får de höra :D

Har samma inställning.

Jag pratar och berättar ochså om LCHF om någon frågar.

De som inte visar något intresse är ju förmodligen inte mottagliga för en kostförändring så varför slösa energi på dem.

Om de kommer till insikt att de vill ändra sina liv så kan jag ge tips och råd men jag trugar inte på dem mina ideer.

Bästa sättet att visa att kosten fungerar är ju att visa hur bra man själv mår,eller hur

Jo jag håller med. Folk blir ofta nyfikna och är dom intresserade brukar jag berätta lite, blir dom mer intresserade skickar jag över några lämpliga nybörjarlänkar så dom kan kolla själv.  Fast här om dagen när någon undrade varför jag åt ägg till kaffet när de andra smaska i sig våfflor och äppelpaj och jag svarade att jag inte äter kolhydrater, då fick jag tillbaka "Man blir dum i huvudet av att inte äta kolhydrater, det säger PAulo Roberto" då blev jag lite sur. Tack för den svarade jag för antingen måste han håll tmed och tyckt jag var dum i huvudet eller så var han bara korkad.

Men annars så märker jag mest ett intresse från folk. Min man är en strålade reklampelare som gått ner ordentligt i vikt och fått halverat sitt insulin. Det om något kan ingen säga något emot. Men det vi brukar propagera mest för är att folk ska sluta köpa margarin och lightprodukter, det är det viktigaste tycker jag, inte att dom skippar kolhydraterna.

#7 Oooh, Paulo Roberto som verkar så smart!  Ja det var ett argument som sved. Hehe.

Håller med men det är inte bara en gång man har fått bita sig i tungan…Men jag tror att i långa loppet så kommer folk att förstå vad som är bäst för kroppen!

Just nu pratar jag inte så mycket när vikten mer eller mindre står still……………. kroppen drar tydligen sin strå i stacken också……

#2 Ja självklart så är det ju.
Folk målar ju upp vilken bild de vill av oss men vi borde ju visa hur lugna och snälla vi blir på den här kosten ;)

#0 Håller med. Lätt att fara iväg med sin "berusning" när man lyckas. Vill berätta för hela världen!………………

Fick en intressant föreläsning idag på jobbet av en som gjort en GBP för tre år sen och gått ner ~60 kg. NN har nu gått upp åtta kilo senaste tiden. NN har tidigare jobbat med frukt på ICA, har därför gått ett otal kurser. Kunde minsann berätta att man kan äta kilovis med frukt och ändå inte gå upp i vikt. Jag lyssnade och hummade (förra veckan fick denne person veta att jag ratar kolisar). Jag sa inget om min kost, utan vi konstaterade att var och en är salig i sin tro. Ingen annan kan tala om för en vad man ska göra för då funkar det inte. Oavsett vilken metod man väljer måste man vara kontinuerlig och man måste tro på sitt sätt att äta så att man inte lägger av. Så långt var vi överens. Men för NN har det ju uppenbart inte fungerat. Säger att det går att äta frukt, för det kan hon inte vara utan. Man kan leva på bara frukt osv. Då jag inflikar att det går inte, du måste ha protein, Ja, då kom det en harang om vad vi behöver proteinet till, Jag tänkte, lilla du, om du bara visste vilka kunskaper jag besitter, jag kan prata i flera timmar. (Men bara om nån verkar vara intresserad.) En tjugoåring är så fast o fullt övertygad om sin plats på jorden och sin egen förträfflighet att man kan bli matt.

Jag har släppt "predikandet". Ibörjan ville jag  att min närmsta omgivning också skulle förstå hur fantastiskt det är med lchf, men jag gav rätt snabbt upp. I dag tänker jag mer att var och en är salig på sin tro.

# 13 me to. Numera.

Jag har två riktiga "motståndare" på jobbet.

Oj vad de gick upp i varv när jag berättade om mina frukostvanor nuförtiden! Trodde knappt mina öron.

Häromdagen smålog jag…

Den ena kom instormande efter att ha varit ner till restaurangen för att köpa deras sallad. Hon kom efter en lååång stund och den andra motståndaren undrade var hon varit.

"- De hade bytt dressing!? Alltså det gör man inte med mig när jag är hungrig!! Byta dressing?! Näe, så då fick jag gå iväg och köpa en "sportsallad" (Jag undrade i mitt stilla sinne vad en "sportsallad" var för nåt?)"

Jag tänkte också att den tjejen skulle må prima med LCHF kost! Slippa dessa blodsockerfall och ilska, precis som jag.

Senare samma dag fick jag ännu mer "skadeglädje"… Hon ÖSTE i sig av vårat kursgodis!

Tänk om hon ätit mer fett, då hade hennes humör varit jämnt och hon hade inte behövt trycka i sig massa socker på eftermiddan för att "överleva".

Men jag har gett upp, det triggar igång dem brutalt och tjatar om mitt kommande skyhöga kolesterol.

Matvanor är en känslig fråga och kan trigga igång den minst anade.

Jag orkar inte heller argumentera med alla experter.

Jag säger at jag slutat äta bröd, alt. Jag har slutat äta kolhydrater

-Aha! Du kör GI

-HMmm..svarar jag.

-Ja med fullkornsris, grovt bröd  och Quinoa är ju nyttigt, det kan du ju äta.

-Blomkålsmos eller stuvad vitkål är godare!…Sedan fortsätter jag ingen diskussion om inte någon skulle vara genuint intresserad.

Ofta skryter jag gärna med att mina magproblem är borta sedan jag slutat äta bröd när folk klagar över magkatarr, halsbränna, uppsvälldhet…utan att vidareutveckla det. Och ler för mig själv.

De får lista ut det eller fråga när de undrar varför byxorna hänger så illa på mig.

Har varit på en bussresa idag med andra väverskor. Klockan 13.30 skulle vi ha lunch i en restaurang. När min tur kom förklarade jag att jag inte ville ha potatis utan bara köttfärslimpa utan sås. Att skippa potatis gick bra, men med såsen var det värre. Hon undrade om jag hade gluten allergi? Svarade inte på hennes fråga, men fick säga tre gånger att jag inte vill ha sås……. hon såg ut att vara i upplösningstillstånd. Huh….

#0 Jag håller med dig…men själv saknar jag tålamod!;-)

dufva - Japp, så är det!

Visst är det många som inte förstår. Jag brukar bara säga att jag måste hålla mina blodsockervärden stabila och de har aldrig varit så bra som nu. Då brukar det bli tyst. Sedan berättar jag om någon frågar, men bryr mig inte om att argumentera. Det är ingen idé.

När jag är ute och handlar roar jag mig ibland med att titta på vad andra packar ner i sina kassar och funderar över hur mycket av det jag skulle vilja äta - och blir mer och mer förvånad.

"Jag tackar min gud att det inte är jag som är dum," sa företagaren Josef Anér en gång i en radiointervju.

Vuxna får bestämma själva och ta eget ansvar för de val de gör i livet.  Däremot reagerar jag starkt mot att man förgiftar barn, äldre och sjuka inom vård och omsorg. 

Det är beklagligt att kostfrågan av många, inklusive bacondoktorerna,  reduceras till val av bantningsmetod. Hälsoaspekterna av felaktig kost för diabetes, cancer, hjärta/kärl och hjärna är mycket viktigare. 

Många äldre och sjuka behöver dessutom ha en energireserv så att de inte dukar under när de utsätts för vård.

Själv har jag blivit striktare i och med att jag även försöker välja gmofritt.

Jag tror det är viktigt att satsa på att producera bra klargörande radio/tv-program om kost och hälsa som kan nås via nätet eller kopieras utan kostnad till dvd.  Nära nog alla har en tv, dvd eller en mediaspelare av något slag.  Böcker och konferenser är alldeles för otillgängligt för flertalet människor.  Enklare att kunna ge bort en dvd-skiva till dem man bryr sig om.

Jag låg på sjukhus några månader innan jag började med LCHF. Efter en operation var jag inte särskilt sugen på mat, men man trugade mig att äta. När matlusten kom tillbaka bad jag att få ett ägg. Blev plötsligt väldigt sugen på ägg trots att jag inte brukade äta det så ofta, men det gick inte att få, det enda som fanns var smörgås, fil och frukt. Nu i backspegeln förstår jag hur tokig mat det sjukhuset serverade patienterna.

#0 "MEN jag tycker att vi måste bli mer ÖDMJUKA utåt!"

Allting är relativt.

jag är inte särskilt aggressiv utåt men många är intresserade och frågar, jag försöker känna av hur intresset ligger och berätta när jag äknner att det finns intresse men när de liksom börjar komma med motargument så går jag inte in i någon polemik…

Håller med, i början när jag gick ner, kunde ta bort insulinet jag tog, kunde slopa blodtryckstab, samt mådde allm bätter,ville jag gärna tala om detta.

Men efter hand har även jag förstått att man inte kan dela med sig av sina egna erfarenheter, utan det bästa är att vänner o bekanta själv upptäcker hur bra detta verkar vara.

Jag har barn,vänner o bekanta som verkligen skulle behöva prova detta, men dom har inte nappat på LCHF ännu, detta trots mitt eget strålande resultat.

Men jag lärde mej av Skaldeman man skall inte pracka på andra utan låta dom komma själv när dom är mogna för LCHF.

Men frågar någon så berättar jag förstås.

Jag glömde säga att nu har jag beställt LCHF-knappen 5 st,

Dessa skall jag sätta på alla ytterplagg.

Den kommer jag att vara mycket stolt över.

När folk börja oa sig över vikten av kolhydrater säger jag bara;
-Javisst och för 70 år sedan botade man lungsjukdomar och diverse annat med rökning. Det trodde man på då. Hade ingen vågat börja tro på motsatsen hade vi säkert "botat" även lungcancer med rökning idag. Folk hade ju dött men tobaksindustrin hade säkert kunna visa upp en massa undersökningar som visade att hade de inte rökt hade de dött ännu tidigare.

Vi lär oss ju hela tiden om människokroppen och skall inte tro att vi vet allting än på långa vägar.

Om någon frågar mig så berättar jag gladeligen om alla positiva saker om kosten, men jag "predikar" inte.

Jag vet att några på mitt jobb är lite oroliga över kolesterolet och suckar lite bakam ryggen på mig när jag bestämt vägrar äta margarin eller minska på ägg- och smörkonsumtionen.

När folk pratar om bröd mm säger jag bara att jag får ont i magen och blir uppsvälld av bröd, sen får jag äta min ägg i fred!

Håller med om att vi inte ska "predika fanatiskt" och det gör jag aldrig. Folk får väl göra hur de vill.

Men det finns några påståenden, som gör att mina säkringar ibland brinner:

- "Frukt är så nyttigt".

- "Vi är alla olika".

- "Huvudsaken är att man tror på det man gör".

- "LHCF-are är som en sekt".

Det första sägs ur ren okunskap. Förståeligt för vi får lära oss fel. De tre andra sägs av folk som vill avfärda oss, men samtidigt hitta ett sätt att "komma undan", för att de inte har några argument.

Önskar jag kunde inta en position där jag ler glatt och ingående betraktar avsändaren med en min av milt, kärleksfullt överseende.

Tränar ihärdigt på det!!!

Att man anser att LCHF'are är "medlemmar i en sektistisk rörelse" beror väl ofta just på vårt sätt att "argumentera"…?

Jag håller med - Predikande avskräcker.
Att vara Exempel inspirerar.

Andina - Tjusigt uttryckt!!  

Det finns dock undantag..

Jag är tämligen "oreligiös" i mitt sätt att vara och att argumentera.. tro mig… men har "vänner" som tycks bli provocerade av mig i alla fall.

Jag bara "är" och blir allt smalare och friskare, medan de - som tycker sig sitta inne med sanningen och göra allt rätt - får helt fel resultat. Då är det lätt att angripa en sån som mig, istället för sitt eget upplägg.

Kavata Kaisa, när Avundsjukan provoceras attackerar Avundsjukan, det vet vi.
Fortsätt bara att le ditt vackra leende medan de predikar sin sanning. Lätt som en plätt - eller hur?

Närå - *skojar*! Jag tränar, jag också!

Kajsakavat - prova det där med rökningen (#26) - det får verkligen folk att tänka efter! Man får inte så mycket mothugg efter det.

Och som Andina säger, bara le och se glad ut. Skratt är avväpnande!

Av egen erfarenhet (kolla min tråd Okunskap) så tycker jag att vi lchf:are är ödmjuka och har mest tålamod än många andra. Vi är för det mesta lugna och harmoniska, till skillnad från folk som käkar kolhydrater med minimum med fett. LCHF har hjälpt oss med att ha en god relation mellan själen och kroppen tycker jag.

Instämmer med Kaisakavat #30.

Visst är det provocerande att någon som gör tvärt emot den gängse uppfattningen om kost blir både smalare och friskare. Ingen vill väl erkänna att man har/har haft fel eller att man blivit lurad av etabisemanget. Vi kan nog lugnt fortsätta att bara "vara", men vi får nog räkna med att en och annan blir provocerad.

Själv känner jag mig lite dum att jag inte dragit rätt slutsatser tidigare. För flera år sedan sade jag till min diabetessköterska att enda gången blodsockret inte sticker iväg efter en måltid är när jag äter omelett och skinka. Hon ignorerade detta och började predika om tallriksmodellen och jag min dummer lyssnade. I efterhand undrar jag hur jag kunde vara så dum, när jag egentligen var på rätt spår.