Familj och kollegor vet. Jobbar på skola och mina elever vet att jag inte mår bra av potatis, ris och pasta så därför tar jag ibland med annat (kan tillägga att mina elever bara är 7 år).

Ingen har än så länge ifrågasatt men känner att vissa av kollegorna och svärmor tycker att jag är lite underlig.

Min familj och de flesta av mina vänner vet att jag äter som jag äter.

När jag hamnar i nya sammanhang och känner mig krånglig eller om jag träffar gamla bekanta på restaurang, brukar jag säga typ att jag är otroligt känslig mot socker, även stärkelse och socker i frukt och sånt, och att jag därför försöker undvika det. Som tidigare vegetarian, säger jag också att jag inte mår bra av sojaproteinet. För att ändå få i mig en bra kost, måste jag äta så här. Det är ju sant.

Jag upplever hittills att alla har förstått det. Några har blivit nyfikna och undrat, men ingen har ifrågasatt mitt val. Då är ändå majoriteten av min bekantskapskrets veganer och vegetarianer, plus några dietister.

Familj och vänner vet. De flesta har själva testat olika slags dieter och är öppna för alla slags knäppa idéer. ;)

När det gäller folk utanför känner jag som du, jag har ingen lust att förklara och försvara mej. Men det är jobbigt ändå… när folk diskuterar kost och motion väljer jag att vara tyst, men nån gång kommer någon fråga vad jag tycker om ditten eller datten och då kan jag inte ljuga.

Faktum är att enda gången jag fuskar är vid fikat för då kommer jag inte undan utan att behöva berätta. :(

Ja, alla vet och jag har aldrig haft problem med att stå för hur och vad jag äter. Kan förstå att många har problem med detta då det fortafarande är så "fult" att äta mycket och framför allt mycket fett och feta produkter.

Man kan göra så att OM någon frågar så säger man helt enkelt att jag har märkt att jag mår bra av att äta så här, blir det följdfrågor så kan man helt enkelt säga som så att om jag äter ex vis potatis, pasta, ris, bröd så blir jag dålig i magen, så jag undviker det.

Äter man hos någon man blivit hembjuden till som inte är en helt jättenära vän så kan man ju bara säga som så att jag tål inte mjölprodukter om det är pasta, eller jag kan inte äta ris/potatis för min mage och säga att jag tar gärna lite extra sallad istället ;)

Socker har ju de flesta idag uppmärksammat och vet att det ej är nyttigt så där kan du ju dra till med att jag har som nyårslöfte att inte äta något med socker i :)

Lite vita lögner på rätt ställe är aldrig fel :)

Lycka till

//Suss

Jag döljer ingenting. Idag.

Men jag kan förstå de som gör det i början - jag är i grunden likadan.
Så gjorde jag när jag slutade röka osv… sa' ingenting - inte förrän ca 1 år senare och då enbart för att någon frågade! Så lång tid tog det! jag bar med mig cigg o tändare överallt länge, för att jag inte skulle "väcka uppmärksamhet" och få frågor(fånigt va'?…).
Likadan't var det när jag blev vegetarian (som iofs växte in gradvis i mig). Jag sa' ingenting, till någon förrän någon frågade.

Jag har tänkt mkt på varför jag inte vill säga någonting när jag gör någon förändring av det här slaget. Och för min del, har jag kommit fram till, beror det på att jag inte vill att det ska bli så'nt fokus på "ämnet". Inte för att jag inte kan stå upp för det (det har jag inga problem med), utan för att jag inte vill att min stackars lilla hjärna ständigt ska bli påmind om det… Om jag ständigt får frågan, hur går det med rökningen - under en fas då jag "kämpar" för att sluta röka - ja, då hamnar ju mitt fokus hela tiden på just rökning… och gissa om jag blir (=blev - det är många, många år sedan nu) sugen på att röka!?! När jag sa' stopp för att äta djur helt, var det likadant, jag ville få bort fokus från mitt ätande. Det är ju så gott med kött/fågel/fisk osv. Varför vill jag få bort fokuset? Jo, som jag tror, i mitt fall, om min hjärna ständigt blir påmind om det "goda" (=farligt goda…) så blir det så mkt svårare!

Smaken och suget - sitter ju mest i hjärnan!

För - våra destruktiva beteenden är ju först och främst psykologiskt betingade! (Jag vet, det finns andra orsaker också, men till allra största delen, anser jag, att det är psykologiskt.)
Jag anser, att vårt yttre är en "manifestation av vårt inre"…

Så - kanske beror en del av motståndet till att "berätta öppet" på samma anledningar enl ovan? Det är ett sätt att "skydda" sig själv, att inte ge ut av sig själv… ? Av sitt inre… ? För att man är så sårbar…

Jag är säker på, att du kommer att "stå upp för dig själv också" framöver!

Jag har alltid varit "konstig" i maten enligt min omgivning eftersom jag inte gillat grönsaker eller frukt. Nu har jag bara blivit ännu konstigare och får lite blickar. Häromdagen stod jag vid kaffeautomaten med min trea grädde i handen och blandade the. En av cheferna kom fram och sa, det finns standardmjölk här och pekade på den då svarta tetran. Nej, svarade jag, den är ju inte fet nog! Ett litet stirrande och stum tystnad. Sen fick jag ett leende och kommentaren: Jasså, säger du det? Sen var det inget mer med det.

Så prata på bara! Det spelar ingen roll vad andra säger, det här är ditt liv och ditt val.

Stå på dig. Jag tror faktiskt att du kommer att bli bemött med mycket mer förståelse än du tror.

När jag och min man är bjudna till någon så brukar han förklara att jag äter speciellt mat……… jag slipper göra det………

När jag är själv berättar jag att jag äter mycket fett och lite kolhydrater samt att kosten heter LCHF. Det brukar ta tid innan en och annan förstår att det här är inget bantningsdiet - därför betonar jag kosten.

I början ville jag inte prata om det, men man vänjer sig. Dessutom fler och fler börjar med det……… kul……..

Jag har en syster som är fettskrämd bulimiker, och henne har jag inte berättat för. Inte heller har jag berättat för min äldsta syster som tror hon är världens 8:e underverk och som, trots att hon själv är fet, alltid har åsikter om andras utseenden (även syskonbarnens). Jag orkar bara inte höra hennes gnälliga röst om att LCHF skulle vara fel. Hehe… leker t.o.m. lite med tanken på att skylla min viktnedgång på VV, men så elak ska man nog inte vara ;)

Ärligt talat är det nog bara min kille, en syster som också äter LCHF och mina föräldrar som vet, samt nån kompis som jag fikat med och som märkt att jag bara tar kaffe då. När man har försökt gå ner i vikt 1000 gånger och misslyckats känns det kanske inte så fantastiskt att basunera ut att man försöker igen. De kan få veta när min viktnedgång verkligen börjar synas!

Min kille har tyvärr tagit sig friheten att berätta om min kost för sin fettskrämda mamma och styvpappa. Jag spände ögonen i honom för jag tycker det är så himla onödigt! Eftersom min svärmor pikade pojkvännens ex angående vikten så vet man ju vad hon säkert tänker!

Jag äter som jag äter o är det någon som undrar över innehållet o fördelningen på tallriken så förklarar jag o konstigare än så är det inte. Mina närmaste o mest troligt även ungdomarnas kompisar vet nog vad LCHF står för. Om jag kan hjälpa någon enda till bättre insikt i vad vi egentligen stoppar i oss o de därigenom får bättre hälsa så är mycket vunnet.

Alla i min närhet vet, och ingen bryr sig nämnvärt. Det är bara svärmor som är orolig för mig, men hon är orolig för alla.

alla vet kände faktiskt inget behov av att hålla det hemligt. Det känns som folk i allmänhet vet idag om kosten och dess speciella förhållande till fett.

Men jag ser och märker när jag går på restuarang DÅ kan man få blickar från kocken, som när man ber dem plocka bort det man inte kan äta.

Man traglar igenom och säger att man inte kan äta kolhydrater. Sen kommer det ut en glad kock med maten och säger "Jag la till mer grönt" Och så ler de med hela ansiktet..

Ja man kan inte få allt

Alla i min närhet vet (och det är rätt många bara i familjen - jag har 7 syskon) och alla tycker att det är bra. De ser jag mår bra av detta! Även vänner och bekanta vet och har inget att invända, de är snarare intresserade!

2 av mina systrar och 1 bror + hans fru har börjat med denna kost pga av vad jag lärt dem.

Var inte nervös; du äter ju som DU vill! Om du blir ifrågasatt behöver du varken försvara dig eller köra med pekpinnar. Säg bara att "JAG mår bra av detta och det är min kropp" eller, om folk är "oroliga" så tala om att forskning visar att detta faktiskt är en bra kost; inte alls farlig! Du kan ju faktiskt få över andra på LCHF pga att du mår så bra av det! Vi LCHF:are är lite som vandrande reklampelare för kosten med vår viktnedgång och vårt välmående! Våga vara öppen; kanske kan det hjälpa någon annan?

Grattis till dina fina resultat med kosten!

Tack för alla fina svar!

Det är så skönt att få respons och feedback på sina tankar och funderingar.

Som en skrev så är jag väl också lite sån att jag vill göra mitt utan att för den sakens skull prata om det. Jag vill nämligen slippa få massa frågor om hur det går och så vidare.

Jag har i och med en ny bekantskap, varit tvungen att berätta lite. Men har då sagt att jag inte mår bra av viss mat, bröd mm och att jag har känslig mage. Detta är visserligen ingen lögn utan är sant, men det är kanske inte HELA sanningen. Som tur så äter den här personen inte kakor och sötsaker och hans kylskåp innehåller inga lightprodukter så det är ändå väldigt bra förutsättningar. När han skulle bjuda på frukost så tyckte han att min frukost såg fattig ut men då åt jag ändå två kokta ägg med majonnäs på och en skål med fil. Filen tog jag egentligen bara för hans skull för annars så brukar jag vara mer än nöjd med två kokta ägg!

Min syster kollar alltid innehållsförteckningarna på livsmedel och fastän hon inte håller sig till LCHF så vet hon att kolhydrater ska man äta så lite som möjligt av och att fett inte är farligt. Så visst är jag säker på att jag kan få fler att äta bättre. Jag måste bara få lite mod till det… och visst är det väl så att när väl tillfället kommer så känns det inte så konstigt att berätta.

Det blir nog bra tillslut ;)

Jag brukar bara säga att jag tillhör den dära fettsekten.

alla vet, och jag får ständigt kommentarer om hur farligt mättat fett är och att hjärnan måste ha kolhydrater för att fungera. Man orkar inte lyssna på deras skitsnack tillslut

Alla vet. Jag är en missionär… (nåja). Mina föräldrar LCHF:ar också så vi byter recept och allt är frid och fröjd.

Däremot vill mina kollegor gärna tala om att de minsann begriper bättre och att jag kommer att ångra mig. De VET att man ska äta si och så och även motionera.

Men så blev jag piggare, snyggare, gladare och nu börjar andra frågor komma…

De flesta i min omgivning vet och den allra flesta har bara varit nyfikna och accepterande.

Börjar dock smått ångra att jag berättat för svärmor som tjatar nästa varje gång vi ses om "hur går det med maten då?" och "ja det är ju onödigt att ha extra kilon". Och tar illa upp när jag inte tar av hennes potatis eller tårta. Suck. Tålamodet testas!

Har dock inte berättat för min far med fru än. De bor långt bort och vi har inte setts på länge så än har det inte kommit upp. De är båda fettskrämda, kolesterol-oroade, tror blint på doktorn och vet bäst eftersom DE minsann är äldre och mer erfarna… så om/när det kommer upp tror jag inte att det blir roligt…

Mina barn och en kompis vet hur jag gör. Jag skulle gärna berätta för kollegor och andra om hur bra jag har det men…

-Nej tack! Jag har slutat äta kolhydrater.

-Men det är ju fullkornsbröd!

-Nej tack! Jag hoppar över såsen, jag har slutat äta såser redda med mjöl.

-Men lite kan väl inte skada.

 -Tack, men jag äter ju inte socker så jag står över glassen.

-Ja, men nå´n gång måste du väl kunna unna dig nå`t…du kan väl inte gå på svältdiet hur länge som helst…..

…eller när jag äter nåt från grillen med bara sallad, räksallad och bea:

-Men du som bantar ska väl inte äta sånt där!

Det känns betydligt lättare att var tyst (och äta och må bra).

LCHF är inte diet utan kost……… allra minst svältdiet…….

Jag vet det

Jag bantar inte (är normalviktig) och då tror jag att det är lättare. Det kan nog kännas knepigt att ösa på med bea, smör och fläsk när man är stor - i synnerhet om folk tror att man bantar och går på någon slags diet.

Men jag får min beskärda del av korkade kommentarer. Däremot trugar ingen längre. Jag har gjort klart att jag inte VILL ha potatis, smörgåstårta och kakor, och sen får folk tycka vad de vill.

Alla vet, även de som hellre inte skulle veta.

Jag är lite för missionerande, lite för "stick-och-brinn" i attityden för att INTE upplysa min omgivning.

Å andra sidan bryr jag mig inte särskilt om kommentarer och är relativt liberal och flexibel när vi har gäster, fikar ute osv

Mina vänner och släkten vet. Några av mina arbetskompisar - ibland frågar någon när de ser min matlåda - äter du GI eller nåt? Då förklarar jag om LCHF och inte många höjer på ögonbrynen så något gott har nog fettdebatten gjort.

Till en början visste inte så många men sen började det ju bli lite intressant när jag inte åt någon pasta ris och potatis till lunch och då började berätta lite och hon jag lunchade med tyckte det lät intressant och men en typ 2 diabetes dock inget insulin hakade hon halvt på, hon insåg iaf att det inte var farligt med fett och var överlycklig att kunna äta sitt fett utan att ha dåligt samvete…

Men sen när man gick ner nästan 15 kg så var det klart man fick frågor…

Jag berättar om det blir  tillfälle o speciellt om nån undrar. Sen försöker jag alltid så ett frö om jag möter nån med behov alltså behov i mina ögon, hihi.

Men visst får man mkt tokiga kommentarer tillbaka o jag vet inte vilka som är värst, men en gång trodde man faktiskt att jorden var platt.

Många av dom normalviktiga idiotförklarar mig, men dom vet ju inte heller vad problem med kosten vill säga o det får dom höra, hihi.

Vi har varit ganska öppna med vårt byte av kost. Vi säger som det är, att vi undviker kolhydrater…och i övrigt äter vi som vanligt.

Visst finns det folk i vår omgivning som höjt ett eller annat ögonbryn men vi har sluppit allt snack om hur farligt vi äter osv. På makens jobb är de uppriktigt intresserade och frågar mycket…och ett par av kollegorna har faktiskt själva börjat tänka om..*ler*

Det har gått succesivt, i början sa jag ingenting. Maken och sonen stöttar men jag "pratar" inte om det hur som helst med vem som helst. Alla på jobbet tjatar om sitt GI så det är liksom ok på nåt sätt att säga GI-noll. Nån fettskrämd kommenterar naturligtvis men jag går inte i svaromål utan låtsas inte förstå.  Dessvärre har jag "fördelen" att jag varit fruktansvärt sjuk och under 2008 låg jag mest på sjukhus. Nu har det vänt och jag har blivit frisk. Genomgick operationer och under rehab hittade jag LCHF. Kan därför "skylla" på att magen har blivit så bra med att äta så här. Och det har den, äter inte mediciner av något slag. Tidigare kunde jag springa till toan upp till 10 gånger per dygn (ja, på nätterna också). Fick tabletter utskrivna för att stoppa magen men har kunnat sluta med dem efter start med lchf.!

Just nu är jag less på omgivningens alla kommentarer. I vanliga fall struntar jag i dem och äter som jag vill. Men av någon anledning verkar många reta sig på min mat just nu och kläcker ur sig provocerande saker som jag känner mig tvungen att svara på.

Eller också är det jag som är ovanligt känslig för närvarande.

I största allmänhet anser jag dock inte att det är det minsta jobbigt att äta LCHF. Jag har så mycket på fötterna vid det här laget att välmenande människors skrämselpropaganda faller fullständigt platt. Det bekommer mig inte det minsta vad folk anser om min mat, men jag önskar ändå att de lite oftare kunde behålla sina åsikter för sig själva.

Jag måste väl öva upp min diplomatiska förmåga och bara nyfiket säga "Jaså, hur tänker du då?" nästa gång någon berättar för mig att det faktiskt inte är nyttigt att äta så extremt.

Alla mina arbetskamrater vet hur jag äter och vissa brukar kommentera min brist på kolhydrater och frikostiga fettmängd,speciellt de som äter efter vv-konceptet.

Eftersom jag har en reumatisk sjukdom som blivit mycket bättre så ursäktas mitt i deras ögon konstiga kostval.Precis som om min kropp skulle vara annorlunda funtad än andras.

Dessutom brukar de som slutkläm komma med något om att "det kan inte vara bra i längden att vara utan kolhydrater"….nej visst,det är ju livsviktigt att leva på socker,för det vet ju alla brukar jag svara då.

Jag brukar säga att jag aktar mig för kolhydrater. "Jaså, du äter GI" får man höra då. "Ja, GI så nära noll som möjligt" blir mitt svar då.

Jag äter som jag gör och får jag frågor så svarar jag på dem. Det låter enkelt men det är det inte. Precis som alla ni andra som har svarat så är det jobbigt ibland med kommentarer och synpunkter. Ändå tror jag det har blivit enklare med tiden i alla fall att äta andra saker än de flesta. I min ungdom blev jag tidigt vegetarian (13 år) eftersom mina föräldrar radikalt la om kosten hemma. (De bestämde att vi hela familjen skulle bli vegetarianer.) Då var det jobbigt!!! Nu tycker jag det är enklare.

I Sverige är våra livsmedelsbutiker fyllda av bra produkter och på medelklassrestauranger (och finare) går att beställa in vad man vill ha. Jag reser till Finland med jämna mellanrum. Där är det svårare. Nästan alla mejeriprodukter är superfettsnåla och fulla med konsistensgivare. Jag brukar köpa grädde i Sverige och ta med mig över på båten.

De som känner mig vet att jag har haft mycket värk och det har jag inte nu. Då blir de förundrade när jag berättar hur det har gått till och ibland hittar jag en likasinnad när frallfatet går runt på konferensen. "Jaså, du ska inte ha fralla. Känner du till LCHF?"

Min yngste (14 år) citerar sin hemkunskapslärarinna ibland vid matbordet. Han kan bli lite påstridig om att jag inte borde äta så mycket mättat fett. Min man stöttar mig helhjärtat och älskar allt smörstekt han också även om han inte äter radikalt som jag. Mina äldre barn ordnar bra mat till mig efter bästa förmåga när jag hälsar på. Visst händer det att de frågar: "Men är det verkligen nyttigt?" Jag skickar runt länkar till dem lite då och då så de kan läsa själva. Men de har sett sin mor med smärta och de märker ju att jag mår bra nu och orkar hur mycket som helst.

Hej!

Alla i min omgivning har koll på vad jag stoppar i mig. *ler*

Jobbar som lärare, och får förklara för mina elever att jag inte mår bra av potatis, ris, pasta mm. Att magen blir stor och spänd, och det accepterar de utan en blinkning!

Min mamma oroar sig gruvligt över mina blodkärl, och även min man verkar oroad över kolesterol och åderförfettning. Han är usk och har ju sin utbildning som spökar…

Så länge jag inte går upp i vikt, tycker nog min omgivning i övrigt att jag kan få hållas, och ler generat när jag beställer "macka utan bröd" på Espresso House eller en låda kebabkött på pizzerian.