Jag har ätit LCHF i två år nu. Jag började i avsikt att pröva i en månad och på den vägen är jag. Så länge det känns bra fortsätter jag.

Sommar/höst äter jag bär från våra egna buskar och äpplen från våra egna träd.

Ibland (inte ens en gång/månad) äter jag en frukt. Ofta delar jag den då så att jag äter halva ena dagen och den andra halvan nästa dag. Lite oftare "tigger" jag en apelsinklyfta el dyl av någon annan. Då får jag lite frukt utan att äta en hel.

I början saknade jag frukt väldigt mycket. Det har minskat.

Jag ser det inte som något jag lämnat bort helt,utan bara minskat väldigt mycket på.

Att frossa i och älska pasta och ris är väl ett bra sätt att hamna där du började? Är du ledsen över att inte få gå upp i vikt? Ledsen över att inte må sämre och inte höja inflammationen i kroppen?

Det är ingen som förbjuder något. Tänket att det är förbjudet, att du måste gå ner ett exakt antal kilon för att trivas med dig själv, är saker som är bra på att höja stressnivån. Det är inte bra. Inte för skallen, inte för kroppen. Det är inte svart eller vitt.

Bortsett från att lära dig att ta det lungt och fokusera på viktigare saker än siffor på en våg och förbudstänket, kan det kanske vara till hjälp om du läser på varför det inte är en slump att du triggar loss på pasta och ris.

http://johannaskost.blogspot.com/2008/07/om-att-ha-matbegr.html

Hej på er!

Jag försöker hålla ett så avlappnat förhållningssätt till det hela som möjligt då jag ibland har en tendens att bli lite väl extrem då jag ger mig in på grejer vilket lätt resulterar i att i grunden positiva saker genererar mer dåligt samvete än vad de genererar positiva känslor… Försöker därför tänka på allt gott jag kan äta i stället för allt som jag inte kan äta och ifall jag äter något som jag inte "borde" äta så försöker jag att tänka såhär: "Åh, vad bra jag är som ätit så duktigt enligt lchf i två veckor, gott med en frukt nu", i stället för "ojoj! Nu har jag nog sabbat allt, undrar hur lång tid det här tar att reparera??".

Tillämpar jag inte dessa tankesätt så blir det helt enkelt inte roligt och motiverande. Tänker på att jag har ju faktiskt valt att göra såhär för att jag vill och för att må bra av det. Jag har inte lovat mig själv att aldrig någonsin i hela mitt liv äta en kladdkaka, bara att göra det mkt mindre sällan. Sakerna som TS räknade upp är ju dessutom (iaf enligt mig) väldigt nyttiga i jämförelse med mycket annat, det är ju inte som att ts vill köra lchf och samtidigt trycka i sig en pommeslåda 5 ggr/vecka. =)

Näe.. jag känner inte igen mig.. men så har jag oxå en helt annan inställning.

Jag förbjuder mig ingetting, jag får lov att äta prexis vad jag vill, även vit flugsvamp.. men jag vill så sällan.. iallafall med flugsvampen.

Grejen är snarare att med LCHF så har jag en inställning till vad som är nyttig mat, vad min kropp behöver av näring och energi, hur jag äter till vardags.

Vad jag äter enskilda tillfällen är något helt annat.. och visst, det är trevligt med en fika på stan, men det finns alternativ till en billig dammsugare i plast!

Och det mesta handlar ändå mental inställning.. just det där med tankar om att alldrig mer få äta ditten eller datten.. prexis som om det vore allt som var gott här i världen.

Det Italienska köket innehåller så mycket mer än pasta och det Asiatiska mer än ris.

Och för övrigt så lär du inte dö om du fick i dig lite pasta eller ris, om du är frisk, grejen är väl att man kanske inte skall basera sitt energiintag på sagda varor. 

Och pastan, riset och för övrigt potatis är mest bukfyllan, det som drygar ut måltiden, ligger man i energibalans krävs inte så mycket billig bukfylla.

Före LCHF trodde jag att jag - av genetiska orsaker - var dömd till ett helt liv med eksem och halsbränna. Det var också ett slags skrämmande livstidstanke. Numera vet jag att man själv kan påverka eventuell obalans i kroppen. Jag har blivit av med mina eksem och min halsbränna. Visserligen på bekostnad av att jag inte när som helst kan äta hur mycket som helst av vad som helst. Men när jag väger argument, tycker jag att det är skönare att må bra än att leva i en falsk övertygelse om total frihet i fråga om vad jag stoppar i mig.

Jag håller med #5.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna leva ett liv utan skräpmat, godis, glass och kakor. Aldrig. Men jag har allteftersom insett att kolhydraterna alltid kostar mer än de smakar och jag ger nu med lätthet upp dem till förmån för att få vara frisk och normalviktig.

Man kan njuta av bär ibland, eller någon enstaka frukt och det går att nöja sig med det lilla, även om det kan kännas knepigt i början.

Jag misstänker att TS är förtjust i pasta alla carbonara. Det är jag också. Jag äter det dessutom ganska ofta. Men inget mer mjöl i denna kropp! Jag använder strimlade bambuskott i stället för spaghetti, och det är mycket gott. Jag vill bara att TS ska veta att hon inte måste avstå från allt hon tycker om. Man måste inte det om man kan tänka i lite nya banor och använda sin fantasi.

# 7

Snälla, snälla! Recept på carbonaran?? JAg är käss!!!

#8

(Alla italienare - titta bort nu!)

1 burk strimlade bambuskott
1 paket tärnat bacon
1 skvätt grädde
(1 extra äggula)
2 råa äggulor
svartpeppar
riven parmesanost
färsk basilika

Värm bambuskotten eller koka dem till önskad mjukhet. Knaperstek bacontärningarna. Häll på en skvätt grädde på baconet. Om så önskas, rör i en äggula precis före servering för att få tjockare gräddsås.

Häll upp bambuskotten i djuptallrik och häll över baconsåsen. Peppra med svartpeppar och riv över parmesan. Pynta med färsk basilika. Och så två råa äggulor ovanpå allt.

(Nu är ju jag ungkarl och bryr mig inte så mycket om att allt ska se så prydligt ut, så jag tillagar allt i en enda kastrull. Jag förstår om inte alla vill ha det så, men det går snabbare och man spar in på disken. Jag steker bacon i botten på en kastrull och häller sedan på bambuskott och grädde som sedan får bli ätvarmt.)

Lätt att allt blir i en enda stor kastrull! Är ju helt slutkörd nu efter ett brödbak, hehe! Oj, vad jag ska äta det där imorrn!!

Tack!

Jag känner igen mig i aldrig-mer-tanken. Eftersom jag är tämligen trotsig, kan jag inte riktigt förlika mig med aldrig mer om det handlar om något som jag gillar.

Men nu för tiden räcker det ju med så himla lite för att man ska bli nöjd. Rödsvarta lakritsdödskallar t ex, det där gelegodiset… Jag "får" fortfarande äta dem, lyckligtvis. Men nu äter jag en enda istället för ett par hekto. Två stycken känns för mycket. Ungarna tycker att jag är skrattretande när jag biter av en halv godis och sparar den andra halvan till något annat tillfälle.

Så har man inget problem med sockersug kan man ju äta små mängder av vad det nu månde vara. Du blir knappast sjuk av lite ris till sushin någon gång ibland. Men triggas man av något speciellt, då får man nog ta sig en funderare på vilket man lättast kan avstå ifrån - kolhydraterna eller hälsan…

Jag lider av IBS och av ett enormt sockerberoende.

Jag provade LCHF på nåder - skulle göra så i 3 veckor. Det var snart 3 år sen.

På mindre än en vecka så jag frisk från mag/tarmbesvären. Jag blev av med min sömnlöshet. Efter några månader så kom jag på att frusenheten i kroppen  var borta.

Sockermonstret vaknar ibland och pockar på uppmärksamhet - då ger jag efter och provar/äter det som jag är sugen på - med resultat av att magen totalpajar i 1 - 2 dagar.

Frukt är jag inte sugen på alls men ibland kan sug efter pizza, chips och pepparkakor dyka upp - jag ger efter - mår pyton i några dagar och är sen tillbaka på Lchf-vägen.

Under dessa tre år har jag inte haft någon sjukfrånvaro alls på jobbet. Jag har under 3 år haft en lättare förkylning som var över på två dygn.

Under mina lchf-år har jag kommit på att jag har börjat tok-dricka kaffe med mjölk eller grädde i. Jag har sen 3 månader tillbaka fasat ut vanligt kaffe och även dragit ner på mängden. Jag läste om koffein och dess inverkan på kroppen (jinder.se) och dricker numera 2-3 koppar koffeinfritt kaffe/dag.

Min kropp är superkänslig mot spannmål men jag har ingen allergi, varken mot gluten eller laktos - men jag reagerar enormt om jag äter för mycket ur någon av dessa grupper.

För mig är lchf bara ett bra sätt att känna mig frisk - jag känner inga förbud med detta livssätt. Det är min kropp som talar om för mig vad jag bör och inte bör äta

Tack alla för era svar! Det är skönt att det finns forum som man kan dela sina tankar med, det känns jobbigt att gå runt i en bubbla av egna tankar och tvivel.

Det är möjligt att min längtan efter sushi, pastarätter, fruktsallad med mera avtar med tiden. Att jag kan nöja mig med en liten tugga vid enstaka tillfällen. Hoppas det!

Vill dock framhålla (någon skrev att jag blivit sjuk genom att frossa i pasta m.m) att jag aldrig varit ngn frossare och framför allt inte haft sockersug (d.v.s. kakor, godis - allt sånt som är äckligt sött.) Kolhydrater i mat - förutom potatis - tycker jag däremot mycket om. Och färsk frukt.

Förmodligen lär man sig anpassa lchf-kosten efter sin egen kropp med tiden. Jag kan tänka mig att jag skulle må bra av att skippa/dra ner på youghurt, mjölk och grädde. Det känns så redan nu.

Och missförstå mig inte, jag skriver inte här därför att jag tvivlar på lchf som sådan. Det låter rätt och bra allting. Men om man från början, som jag, aldrig varit särskilt förtjust i fet mat (-carbonara undantaget!) så kanske det kan bli svårt. Åtminstone svårare.

Vi får se. Jag ska ta ett par av de råd jag fått här på orden. Försöka att inte fixera mig så mkt vid kilon och centimetrar, vad jag får och inte får, utan bara köra på med lchf och inte tänka så mkt hit och dit.

En undran: I dag till lunch åt jag ett gäng aubergineskivor, doppade i ägg och stekta med olivolja. Hade jag haft parmesanost hade jag givetvis toppat med den men så var det inte. Det var allt jag åt. Jag är så trött på kött. Nu undrar jag om det är ok i lchf-sammanhang. Kanske bör man bara äta grönsaker "on the side", som tillbehör. Kan någon bringa klarhet? Jag vill inte göra samma misstag fler gånger, om det nu är ett misstag?

Mnja.. jag tror inte du har gjort något misstag, du fick väl i dig tillräckligt med energi utav ägg och olja.

Varierar du dig bara andra dagar så är det nog ingen ko på isen.

Det är förmodligen ingen hälsokur att bara äta biff med bea varje dag heller.

Raphanus, gjorde just en carbonara enligt ditt tips, smakade fantastiskt bra!

Rekommenderar er andra att testa ni också

#14 Ibland (tyvärr ganska ofta) äter jag nödlunch, nödmiddag och svart kaffe till frukost - dvs barnen får lagad mat och jag äter lite vad som blir över, grönsaker, ett ägg, lite CF, en makrillburk… Dvs ganska likt dina aubergineskivor

Det fungerar ett tag, men sedan säger kroppen ifrån MED STORA BOKSTÄVER och vill ha mat, gärna stor köttbit eller lever. Därefter kan den gå närmare en vecka med för lite mat och för lite protein.

Så länge du lyssnar på din kropp och respekterar dess signaler är någon enstaka måltid inget att hetsa upp sig över.

#16 - Vad roligt att du tycker det!

Som en gammal pasta-, bröd-, kött- och ostälskare så hamnade jag i tvivel ett litet tag, eller från och till, under de första 2 månaderna (tänk att bara få äta hälften av det man älskar!?).
Men så upptäckte jag - först att det fanns massor med goda saker att ersätta de borttagna skräpdelarna ur kosten, för att senare upptäcka att de förlorade delarna inte ens var goda (längre).

Jag har numera inga förbud över huvudtaget… men undviker det jag inte tycker om - pasta, bröd inräknat. Jag äter lite frukt ibland men känner aldrig behov att frossa i det, nu när allt sockersug är borta (men chokladsug får jag ibland; då frossar jag ).

Jag ser inte heller nåt som förbjudet.

Det tankesättet behövs inte längre eftersom jag väldigt sällan längtar efter de stora stärkelsekällorna.

Behövs det ett undantag av nån anledning så kör jag på med kolisarna eftersom jag vet att jag nästan direkt känner mig halvsjuk och längtar tillbaka till riktig mat igen.

Att man snabbt får symptom som halsbränna uppsvälldhet och den där äckligt sträva beläggningen på tänderna påminner ju också omedelbart om varför man bytte kost till att börja med

Väldigt självreglerande för mig alltså

#Dufva;Oj då, och jag som har fått den där sträva beläggningen på tänderna efter det att jag lade om till lchf. Har undrat var den kommit ifrån? Hur kan det vara så? Jag menar helt diametralt motsatt från dina erfarenheter.

#Zepp: Skönt att höra. Vad jag förstår av ditt svar är protein en viktig huvudingrediens i lchf även om man kan slarva ibland. Undrar hur lchf-vegetarianer bär sig åt, jag har hört att det finns sådana - men det kanske var av ngn som var felunderrättad.

#Pasi: Uppmuntrande. Framför allt det där med att längtan efter färsk frukt avtar med tiden. Numera ligger jag och drömmer om mango, ananas, kiwi, plommon … alla frukter (utom banan) om nätterna. Det är en rätt besvärlig abstinens måste jag medge.

#Greensis; Jag försöker lyssna på min kropp men den ger än så länge otydliga signaler. Gammal tortyr sitter i antar jag. Efter att inte ha lyssnat ett dugg på kroppens signaler sedan födseln i princip (-under barndomen var det mina föräldrar som bestämde över den) så har den väl gett upp…

Tack alla för svar och engagemang.

#21

Det kan ha med bakteriefloran i munnen att skaffa

Du kanske inte har fått rätt balans ännu.

Din tandkräm kan också vara orsak till att det i samband med kosten uppstår en obalans som ger dig känslan av beläggningar.

Själv slutade jag faktiskt helt med tandkräm för ett par år sen vilket förbättrade allt från andedräkt till förekomst av tandsten

Det finns mycket skit i vanlig tandkräm

#21, en observation jag gjort är att jag får "sträva tänder" om jag äter mycket ost eller grädde (och av mjöl förstås :).

#22 och #23 Jag tycker att jag fått dåligt andedräkt, luktar aceton, med lchf - vilket jag hoppas är övergående, men jag kan absolut inte sluta med tandkräm.

Jag äter inte särskilt mycket ost eller grädde, mest ägg, kött, olivolja, kokosfett o.s.v Jag ska inte trötta ut er med en lång lista… Försöker undvika mjölkprodukter eftersom jag efter starten med lchf upptäckt att jag inte mår så bra av dem. Det har jag aldrig lidit av förut! Jag har överlag blivit känsligare och petigare med råvaror och vad jag äter - vilket jag tolkar som mkt positivt. Kroppen har lättare att tala om vad jag inte tål nuförtiden även om mitt signalsystem fortfarande är ganska lomhört.

#24 Andedräkt som luktar aceton kan man drabbas av vid viktminskning, vilket jag då hoppas på i ditt fall! för det är även sympom på diabetes 

Då är det viktminskningen - en vetskap som gör det lättare att stå ut med odören!

Jodå, nog känner jag igen mig i dina funderingar och jag hade rent av separationsångest när jag hade bestämt mig för att börja med lchf. Separationsångest vid tanken om allt med mycket kolhydrater som jag älskar, pasta, sushi, mackor av riktigt fint och gott bröd från hembagerier, choklad, frukt. Jag började i februari och ungefär vid den tiden börjar jag längta efter att nektarinerna ska komma, något av det bästa jag vet och jag brukade äta nektariner dagligen under säsongen.

Men nu, jag tänker inte ens på dessa saker! Många kan vittna om att smaken och preferenserna ändras efter en tid med lchf och då är det ju inte längre något problem eller hur? Dock, jag har gått ner det jag vill och behöver inte längre vara lika strikt, så jag äter exempelivis sushi till lunch någon gång ibland och gör även andra avsteg men håller hela tiden ett öga på vikten och gör inga avsteg om jag inte ligger på min målvikt. Men jag håller mig ändå mest till lchf eftersom jag fick en del hälsovinster av dieten som jag är angelägen om att behålla.

Acetonliknande andedräkt är ett vanligt övergående besvär när kroppen hamnar i ketos. Så snart din förbränning och din glukostillverkning (glukoneogenesen) uppgraderats så ställer ketostillverkningen in sig på en mer normal nivå, och acetonlukten försvinner!

#27 Åh så skönt med en till!

Och så som du har det nu vill jag också ha det. Att unna mig sushi ibland, pasta när jag är i Italien (inte varje dag..!) och frukt emellanåt. Men inte lida av ngn längtan eller abstinens, och i vardagen hålla mig till lchf. Precis så. Mycket uppmuntrande!  - men det tar nog ett par månader med strikt lchf innan jag kan börja göra ett och annat avsteg då och då.

Jodå, i början kände jag som du men jag är av typen sockerkänslig så jag har sedan fått så många fördelar av min nya kost att jag slutat längta och bara känner att det mesta är för sött eller gör mig bubblig.

Jag gick redan i början in för att inte förbjuda saker även om jag hade den typiska "tredje-veckan-krisen" då jag deppade över allt jag inte "fick" äta längre i stort. Det gick snart över allt eftersom jag mådde bättre som sagt och även allt eftersom jag hittade vilka alternativ som fungerade.

Idag tillåter jag mig någon enstaka frukt ibland eftersom mitt stora sug kan bli efter syrlighet. Jag har alltid varit hemskt förtjust i syrliga saker som hallon, körsbär, rabarber och citrusfrukter så sådant kan det bli ibland. Ofta tar jag en halv apelsin i sådana fall och delar med dottern. Hallon blir det oftare än annat eftersom de är OK så det blir hallonfrukost ibland med någon gräddyoghurtblandning.

Eftersom jag har familj i England så åker vi ofta dit och där är det faktiskt ganska lätt att äta LCHF med alla fina råvaror (lokala ostar, clotted cream, osaltat bacon…) men det händer att jag äter något jag saknat där ibland som t.ex. en kvarts Cornish pasty eller fish & chips där jag ger det mesta av pommesen till maken och dottern och skrapar av en hel del av smeten från fisken (som ju i sig är nyttig). Har också hittat ett fish & chip ställe där man får fisk och sallad

Jag som också gillar Italien och alltid älskat pasta var nervös över det och ja, jag kan sakna det men har beslutat mig för att det får bli någon portion i Italien om jag skulle känna att det är värt magbesväret som jag vet följer.

Sushi har länge varit min favoritmat och i London häromdagen åt jag faktiskt på Yo! Sushi där de har rullband och då plockade jag EN tallrik med risrullar medan jag annars plockade åt mig en auberginesallad och en tallrik fisk på en sallad av riven rättika. Hur gott som helst och jag insåg också att det mest är sojan med wasabi jag saknar (älskar pepparrot) så fick jag bara tillåta mig det så blev alla rätter ännu godare och det gjorde jag. Det finns soja som är bättre än annan (Anna Hallén skriver om det på Kostgajden) och jag kände inget sockersug eller glutamatbubbel efter måltiden så det var nog en OK variant. Idag har jag fått koll på hur jag ska hantera det sockersug som eventuellt uppstår om jag äter "fel" och har moralen för att klara det eftersom jag brutit beroendet i stort. Därför går det att äta några risrullar utan problem för jag har redan ätit mig mätt på fisken.

Jag känner likadant men efter en tid på LCHF lär man sig att vara kreativ, det finns många bra substitut för det man saknar!

Pasta: Low carb pasta eller shirataki nudlar (finns tråd på forumet om det)

Frukt: Bär funkar bättre.

Hamburgare: Stek egna m "pålägg" och svep in i sallad.

Müsli: Blanda sånt som är ok t.ex. kokos, fibrex, vaniljpulver, frön och nötter. Ev lite bär.

Choklad: Atkinsbar eller kakao blandat m lite sukrin.

Sushi: Ok, finns inga substitut.. men yakiniku m sallad är gott för asianfeelingen :D

Pannkakor: Fiberhusk/keso/kokospannkakor som finns här på forumet

Osv osv osv

Jag känner verkligen igen mig i det du skriver!

Jag tvivlar med jämna mellanrum och funderar på vad jag håller på med, eftersom jag inte "LCHF'ar" pga övervikt.

Jag har inte hållt på så länge, men jag har dagar där jag sörjer kolhydraterna. De har ju varit en sorts belöning, en vän lixom. "Å-vad-härligt-med-fredag-nu-ska-vi-mysa". Eller en fika på stan, den är ju ganska komplicerad nuförtiden. I alla fall inte lika spontan.

Ett par gånger har jag fallit för frestelsen, även om det var planerade avsteg. Sushi en gång, cider en annan gång och glass. Till min besvikelse så var det inte så gott som jag kom ihåg att det var! Framförallt sushin blev jag jättebesviken över!

De senaste dagarna har jag funderat mycket på att baka enligt LCHF, men på nåt sätt så känns det som att fuska…och jag är rädd för att jag återskapar ett behov som jag precis har fått bort…

#30  Skönt att återigen få det bekräftat att det finns alternativ och att sushi/pasta/ fruktlängtan går över, att smaklökarna förändras. Jag är också "hooked" på syrlighet snarare än sötma. Surt ska det vara - och det är just syrligheten i fruktena jag sarnar. Kött, ägg och fett är inte direkt syrligt.

Jag är ingen större vän av pasta i Sverige (försökt själv laga pastarätter enligt italienska recept här i Sverige men vi har inte lika goda råvavor), men i Italien är det ett måste. Eller snarare en förlust om jag inte får äta pastarätter på plats - som det känns idag.

#31 Stort TACK! Det där med yakinuki med grönsaker (kål) istället för ris har jag redan provat - och det fungerade jättebra. Dina alternativa och "goda" tips är guld värda.

#32 Du som jag är ny med LCHF och det är skönt att läsa att det finns fler som  undrar vad man håller på med , om vi tror och orkar hela vägen. Det känns lika skönt att höra att den fär sushin inte längre smakade så gott som du mindes. Och det är ett mycket bra råd lägga lite kraft på LCHF, att börja baka och leta recept.

Nu är jag tröttsam igen med mina frågor, det vore enklare att surfa runt eller leta febrilt bland trådarna, men det är lättare att fråga.

Efter att ha levt på ägg i olika former, kött och sallad (-och auberginefrossa, fast bara vid ett tillfälle!) tänkte jag verkligen anstränga mig för att laga kulinarisk och varierad lchf. Problemet är att mitt Citygross måste ha helt missat det här med lchf för de har ingenting av vad andra nämner i trådarna. Som vaniljpulver, fiberhusk, kakaosmör m.m.) Vårt ICA ligger utanför cykelavstånd och det är ganska litet.

Alltså: Finns det en lchf-butik på nätet som säljer lchf-ingredienser? - eller måste jag ta bilen till ett stort köpcentrum - vilket jag helst vill slippa?

googla lchfbutiken

http://lchfbutiken.se/114/lchf-folder

http://www.mindresocker.com/

http://www.carbzone.se/shop/

här är några

http://www.lchfbutiken.se/

Tack, tack!

Om det finns en glutenfriavdelning så kan man hitta en del grejer där som fiberhusk till exempel brukar också hitta pofibrer där. Vårt konsum är verkligen inte stort, men det funkar bra med det utbud som finns där.

Hurra för lchf! I fredags var jag för första gången tvungen att äta kolhydrater igen, av artighet. Jag blev bjuden på middag och ville inte genera värdinnan - vi var ett litet sällskap.

Huvudmålet var ok, jag åt en halv ugnsbakad banan och två matskedar ris (ingen märkte hur lite jag tog eftersom jag öste på med kött och sås.) Men sedan kom efterrätten; Pecannötglass. Jag förklarade att jag var väldigt mätt och tog en liten sked för artighets skull. Slickade försiktigt på glassen - OCH DEN GICK INTE ATT ÄTA!

Aldrig har jag smakat något så vämjeligt sött! Bara socker i ngn sorts artificiell och äcklig form.Av pecannöten kände jag ingenting alls. Storögt tittade jag på de fem andra som glatt mumsade i sig. "Hur kan de?", tänkte jag…men sedan slog det mig att för två månader sedan hade jag också kunnat.

Så skönt det är att jag ändrat matvanor, oavsett viktminskning eller ej.

#40 Påminner om när jag för en tid sedan fick smaka en styck "Princessan Viktorias Brölopps-chokladkonfekt" - jag grimaserade kraftigt av den kväljande sötman (de som bjöd tittade oförstående på mig). Det var ren och skär sötma, med ett uns av choklad- och kolasmak.
Ett tag tänkte jag ringa Viktoria och fråga hur de kunde misslyckas så kapitalt med denna viktiga konfekt…
Men samma granne bjöd på Ferrys tårta (recept hon hittat i tidningen) då hon fyllde år - den var bättre; riktigt smaskig.

Ja, efter ett tag på relativt strikt lchf är ju t.om. vatten sött..

#41 Precis så kände jag det också; Att allt det söta förtog alla andra smaker.

Har du receptet på Ferrys tårta eller ngt förslag till hur man får tag i det?

#42: Ja, eller hur? Nu tycker jag även att mjölken smakar sött.

Nu när jag själv blivit "lchf-are" verkar varenda människa vara inne på samma spår. Hälsade på gamla bekanta i Ystad och träffade en del nya och minst fem hade gått över till lchf och hyllade alla underbara effekter. Någon hade köpt alla böcker som finns i ämnet och föreläste för oss andra om hur livsmedelsindustrin förstört våra råvaror, som exempelvis apelsiner. En gång i tiden var de inte så söta som de är nu, men med genmanipulation med mera har man gjort allting sötare.

Nu är det sommar och det är väl normalt att bli törstig när det är varmt men jag blir törstig även när det - som nu - nästan är kallt därute. Den ökade törsten kom efter ett par dagar sedan jag gick över till lchf.

Det är inte så att jag oroar mig, vatten är gratis och lätt att få tag i … vill bara veta om någon annan känner igen sig i detta och det kanske finns någon i "klubben" som vet var det beror på.

det är ett vanligt övergångs"besvär".

Sökte på törstig och upp kom en massa… bla. a. detta:

http://kolhydrater.ifokus.se/discussions/4d713dbcb9cb46221d054360-torstig-o-nyborjare

#45 Tack, tack! Vi är många som delar samma besvär, vilket faktiskt gör besvären något mindre…

Hej,

jag känner igen mig väldigt i dina tankar. Har bara börjat på riktigt för några dagar sen, lider av odiagnosticerad IBS och hittade LCHF av en slump.

Eftersom det är så nyligen jag började, finns suget kvar. Sug efter sushi, pizza, efter "riktig mat" (för det är det jag lärt mig, att pasta/ris/potatis är den riktiga maten medan det andra är tillbehören). Och efter godis, det är nog det värsta. Jag har ett väldigt sockerberoende och jag vet av många års erfarenhet att jag inte KAN minska, jag måste sluta helt för att få bort suget, och det känns ännu jobbigare när alla omkring mig lever på socker och läsk i princip.

Nåväl, alla härinne säger att man kommer över det, att det är som med alla andra beroenden; de går över. När jag väl kommit in i det och har låtit det gå ett halvår eller så, så kommer jag nog unna mig sushi. Kommer ångra det dagen efter men struntsamma ;)

Tror det kommer löna sig i längden :)

Från en artikel i SvD i dag ("Alla som föds idag kan bli 100 år")

Brun Ulfhake (vilket namn!) är professor i anatomi på Karolinska:

"Sedan år 1900 har den svenska medellivslängden ökat med 30 år, en ökning som skett trots länge utbredd tobaksrökning. Men forskarna ser i dag två andra hot som trots allt kan störa utvecklingen.

–Människan har på kort tid introducerat 100000 kemikalier som inte fanns tidigare och många kan inte brytas ner i naturen. Samtidigt har vi i stor skala gått över till en diet baserad på snabbt nedbrytbart socker, något som orsakat insulinresistens och diabetes, säger Brun Ulfhake."

(min fetstil)

Japansk afton var något jag länge saknade, men så hittade jag det här tipset med omelett istället för ris i rullarna.

Komplettera med sashimi, misosoppa och okonomiyaki. Väldigt LCHF, väldigt japanskt och mycket gott!

LC åtminstone men är det HF?

Hmm - det har du nog rätt i.

Jag har aldrig räknat, men med ägg, lax och avocado kommer man väl en bit. Känns det inte fett nog går det ju att ta lite te med kokosfett och grädde som efterrätt!

Jag klarade mig väldigt bra på den middag jag gjorde - hade absolut inget sug efter mer fett efteråt. Varje måltid måste kanske inte ha exakt balans, man kan ju äta mer fett andra måltider. Ibland tror jag det är bra att ta en dag med lite mindre fett så kroppen kan tära lite på reserverna. Men vi är säkert olika där också.

Vad jag ville med detta tips var att säga att LCHF behöver inte handla så mycket om att avstå, många blir panikslagna av blotta tanken, man kan greja det mesta.

Med tanke på min rubrik vill jag bara rapportera att jag slutat drömma om frukt (vilket gjort nätterna lättare) och känner ingen större längtan längre efter pasta och ris.

Under den här tiden har jag förlorat sex kilo (cirka två månader) och har alltid varit mätt.

Med andra ord: Jag är mindre orolig för framtiden och i dagsläget jättenöjd! Börjar också vänja mig vid att äta fett, men det tog sin tid. I framtiden klarar jag kanske av att även äta svålen även om bara tanken känns främmande just nu.

#52 - Grattis!

Under augusti har jag inte gått ner ett gram men kläderna hänger lösare, magen är fortfarande trind men hård som flinta och gäddhänget har ersatts av muskler.

Så strunt i vågen! Den får stå i en garderob och samla damm ett tag. Jag mår prima.

Jag kommer också att sikta på att äta lchf-"for life". Men jag oroar mig inte för vad jag inte "får äta" utan tillåter mig att äta vad jag vill. Saken är den att jag inte längre vill äta kolhydratstinna saker, och om jag någon gång ändå gör ett litet avsteg så får jag ingen ångest över det, bara orolig mage. Lchf-maten är ju så himla god!

Om jag nu vill äta pizza någon gång när vi är ute så beställer jag med extra ost och äter bara fyllningen och pizzasallad (tips om du vill ha nåt syrligt tillbehör till maten). Jag har smakat lite på brödet men tyckt att det varit smaklöst och mjöligt, inte alls så gott som jag mindes.

En dag på stranden kom sambon med en magnum till mig. Jag tvingade i mig halva, tyckte det var sött och slibbigt, mådde illa och slängde resten. Inte för att jag inte fick äta, utan för att jag inte ville/kunde! :)

Men jag unnar mig hallon med grädde ofta, och mörk choklad. Ibland gör jag kaneläpple i ugnen med hasselnötstäcke och vispgrädde med äkta vaniljpulver i. Ett äpple räcker till 2 portioner så det blir inte så många kolisar.

Jag har köpt en matlåda med fryslock(frozzypack) så att jag kan ta med eget fika när jag ska iväg, det är toppen! Går säkert lika bra med en matlåda + frysblock.

# 55 (Kanske lite OT men…)

Här har du ett pizzarecept om du får för dig att äta LCHF-pizza! Var nöjd i helgen då även jag "kunde" äta bakispizza med mina kompisar!

Ingredienser 2 st pizzabottnar:

1 msk (en ordentligt klick) smält smör
2½ dl mandelmjöl
½ tsk fiberhusk
½ tsk salt
½ tsk bakpulver
½-1 dl vatten
1 ägg

Ugn 225grader
Smält smöret och rör ihop smeten i kastrullen. Låt den svälla 10-15min. Smeta med hjälp av baksidan på en matsked ut två rundlar på ett bakplåtspapper. Grädda i mitten av ugnen tills en gyllebrun och torr yta uppnåtts (7-10min). Ta ut bottnarna och lägg på fyllning du vill ha. Grädda igen tills osten har fått lite färg.

#55 - Mera OT. Här är ett recept på pizza på blomkålsbotten, och här ett på pizza på köttfärsbotten. Inget fiberhusk eller bakpulver behövs.

Pizza på blomkålsbotten, måste prova! Jag klarar inte att äta något med fiberhusk i. Sandknastret går inte att blunda för.

Och bambuskott carbonara, varför tänkte jag inte på det.

Puss på dej Raphanus!

#58 - *rodnar* Tack, konichiwa!

Tack så mkt för fina pizzarecept!

Nu har tyärr en ny oro hoppat upp. Har jag blivit fanatisk och är inte bara det stressigt = sänker förbränningen?

Jag skulle beställa en kebab ur ett gatukök (thaiköket gick bort därför de från början lagt nudlar i woken) och jag fick sallad istället för bröd eller pommes till kebaben. MEN så blev jag helt iskall när det gällde såsen (vitlök, stark eller mild.) Hur mycket socker är det i dessa? Gulp. Slutligen bad jag få den bredvid,

Bra så, ur LHCF-synpunkt. Men hur bra är det egentligen att bli så fixerad? Kan kanske jämställas med ortorexi (-att inte våga äta mat som inte är helt ren från gifter). Men översatt till lchf.

#60 - Du ska må bra, det är det viktigaste. Mår du bra, behöver du inte oroa dig för om du har fått för mycket eller för lite av det ena eller det andra. Människokroppen är nämligen urusel på att ljuga. Dessutom handlar LCHF, i alla fall i startfasen, mycket om att prova sig fram till vad som passar bäst för en själv. Man får helt enkelt stå ut med en del eventuella misstag. Bara du själv kan veta om du mår bra av kebabsås. Prova.

#60 Kloka ord men tyvärr svåra att efterleva när man som jag helst vill rusa ner i vikt med turbofart så att jag kan känna mig slank och snygg i vackert tillskurna höstkläder.

Blir så trött på mig själv att jag aldrig kan göra något lagom och med jämnmod.

Kanske borde jag pröva mindfulness vid sidan om träningen och lchf. Eller yoga. Inte en så dum idé när jag tänker efter. En stressad hjärna ger en stressad kropp och jag är "fed up" på all min prestationsångest, mina kravfulla ambitioner och högt satta mål.

Tyvär är det nog som så att väldigt många förväxlar att må bra med en siffra på vågen!

Vad gör man sen, när siffran stämmer och man forfarande mår dåligt?

Så sant. Känner en kille som var så överviktig att han genomgick en magoperation. Han trodde att han var deprimerad på grund av att han var tjock, men när han väl blev smal som en tråd ramlade han ner i en ännu djupare Depression. Allting i livet löste sig inte med viktminskningen, vilket han i många år trott och hoppats på.

Kan känna igen symptomet från de senaste åren då jag kraftigt gått upp i vikt i samband med olika operationer. Det är lätt att skylla depp på kilona och sätta framtidshoppet på en förmodad viktminskning. Usch ja.

När det gäller snabbmat att ta till ute på resande/shoppande fot så är det "learning by doing" som gäller om du inte kan få dem att tala om sockerhalten i dressingen redan innan.

Idag har jag t.ex. lärt mig vilka gatukök som funkar och inte för mig genom att såser och dressingar gett magbubbel. Jag går alltså till de jag vet är OK när jag är på hemmaplan. Är jag på annan ort blir det värre men då får det vara värt risken om jag inte har alternativ. För mig är det alltså inte alls fråga om rädsla för viktuppgång utan mer obehaget i magen och jag är försiktig med sådant om jag ska på någon kul utflykt dagen efter t.ex.

Att tänka på för mig har också varit att det finns dressing som verkar helt OK men så har det visat sig att det i kryddorna finns en del otyg som t.ex. glutamat vilket jag aldrig reagarade på innan LCHF men nu när jag har "avgiftat" mig så reagerar jag starkt på glutamat. Märker det också eftersom jag fortfarande ibland går på bättre kinarestauranger och då får jag tänka efter vad på menyn jag kan satsa på. De stora hamburgerkedjorna använder nog mycket sådant skräp för där är det inte dressingen utan något helt annat jag reagerar på har jag märkt och dit går jag inte mer utan jag håller mig till gatuköken och gärna de i invandrarregi för de har mindre färdigblandat och fler egna vitlöksröror och liknande.

De libanesiska kebabställen jag går till gör underbara falaffel och kebab men de använder sig tyvärr av färdigköpta såser i tubformade flaskor. Misstänker att de innehåller en hel del socker men är det så får det vara så - jag behöver ju inte gulpa i mig mängder.

Har alltid varit överkänslig mot glutamat. Klarar därför inte kineskrogar, pulversoppor med mera, med mera. Och vissa kryddor, precis som du skriver. MacDonalds använder en hel del glutamat i sina hamburgare vilket gör att jag alltid mår pyton efter att ha fallit i gropen och kört in på en "drive-in" i förbifarten i brist på annat.

Nej nu är ngt på tok. Visserligen ska det här vara en livsstil och inte en bantningsmetod bland andra, men jag behöver faktiskt gå ner i vikt. Och efter sju kilo står vågen still på 74 kilo

Har någon här upplevt ngt liknande, att en dag hamnar man på ngn sorts platå? Det är obegripligt eftersom jag äter precis likadant som när jag tappade i vikt.

Och jag vill helst inte äta mindre eller träna mer jag tycker jag gör båda sakerna på en lagom nivå. Min smärtgräns, sas.

Man  hamnar alltid i platåer - vilken diet man än äter. Kroppen formar om och sen börjar den trappa ner igen. Ibland är platåerna korta -ibland låånga .. släpp stressen, ställ vågen i skamvrån. För även om du väger samma så kan kläderna bli lösare på kroppen. Ta fram ett måttband istället och mät vissa punkter på kroppen med nån veckas mellanrum. tex överarm, midja, lår, höft..

# 67 är det möjligt att du mmissat de OTALIGA berättelser om folk som står still!? Du är definitivt inte ensam om att stå still längre eller kortare perioder! Jag t.ex. har inte gått ner i vikt på tre år! Och jag har ca 25 kios övervikt… och slarvar inte speciellt mycket.

Men eftersom detta just är en livsstil så orkar jag inte strikta till mig så mycket som (förmodligen ) behövs för att gå ner (kanske måste nolla) utan kör på med vanlig LCHF (rund 20 gram kh per dag, normala dagar) och gläder mig  över att jag åtminstone inte går upp, vilket jag annars gör, sakta men säkert.

#68 Nu står vågen lååångt under sängen. Ska försöka koppla bort hetsen och kanske ta till måttbandet, om det inte är alltför nedslående…

#69 Nej, jag har inte missat de som klagat på att de står still men jag har tänkt att de förmodligen har väldigt få kilon kvar (-jag vet av erfarenhet hur lång tid det tar att gå ner från 62 till 58) eller att de nått en den vikt som kroppen är byggd för.

Och det har inte jag.

Trodde att kroppen lättare skulle släppa de mest överflödiga kilona.

Jag gick snabbt ner från 100 till 88 kg (är 180 lång), nu har jag stått still på 88 i 3 månader men jag tar det lugnt. Just de där 12 kilona var de värsta. Jag går i alla fall inte upp hela tiden som förut.

Skulle gärna gå ner till 75 men det är inte så blodigt nödvändigt egentligen känner jag nu.

Känner mig rätt nöjd med att ha givit bort de största byxorna till en väninna somn inte kan bestämma sig för LCHF.

jag har också gått ner12 kilo till 88! Fast det mesta med viktklubb, tills jag hamnade på en platå där och sen gick jag över till LCHF och gick ner ett par tre kilo direkt men sen har det stått så still så still!

Gick ner från 92 till 83 rätt snabbt iomed LCHF, sen har jag haft en platå på åtminstone två år.. pendlar lite från 82-81.

Egentligen helt utan ansträngning.. grejen är nog att jag skulle kunna gå ner ytterligare,, genom att vara striktare och antagligen få bättre fart på kroppen via ökad fysisk aktivitet.. bygga lite muskler o sånt.. men farmförallt ett mer aktivt liv.

Fast.. jag går inte upp mer och det där med att ändra sina levnadsvanor på äldre dar är rätt svårt.. kanske genom att bli kär igen då.. sånt brukar sätta sprätt på den mest tröga!

#71, #72, #73; Tja, det verkar som om vi alla tre har hamnat på platåer.

Jag ska försöka sluta nojja så mycket över vikten, men jag vill verkligen komma under 70-strecket iaf! Och inte vänta månadsvis eller i åratal. Önskar att jag kunde vara nöjd med att jag inte längre går upp i vikt, men det kan jag inte. Jag vill bli lättare och åtminstone normalviktig, typ medium i storlek (är 169 cm lång.)

Tja, jag får väl vänta och se. I värsta fall får jag bita i det sura äpplet (-om det inte vore förbjuden frukt…), äta mindre och träna mer. :((

sura äpplen går nog bra , de har inte så mycket kolisar

Jag planerar en fakir lite löst, sen ;-)

#76 Det har jag aldrig testat. Det låter som en kur som kräver en ohygglig massa disciplin…men visst, jag kan ju alltid göra ett tappert försök!

Äggmjölk är verkligen jättegott. Förstår inte varför det skulle ta så lång tid innan jag vågade pröva…men det lät så äckligt; Ägg och mjölk? Hu.

Nu är mina morgnar godare än någonsin och jag slipper sakna min latte!

Och jag kan dricka min kvällschoklad

Inser att jag måste avsluta min kärleksrelation med Finn Crisp. Mumsar på för fullt i ren och skär separationsångest.

#80 - Avståndskärlek kan också vara spännande, vet du.

Håller med raphanus - ni får ha ett distansförhållande, du och Finn Crisp, och bara träffas ibland!

Jag håller med, längtan är underskattat!

#82 #83: Så sant, längtan ÄR underskattad! Vi ger oss sällan chans att längta särskilt länge numera eftersom det ofta inte är nödvändigt.

Finn Crisp och jag har beslutat oss för att hålla tassarna från varandra i minst ett par månader, därefter ska vi pröva att ses lite då och då. På en svalare och mer vänskaplig nivå. Om det går.

Såhär långt kommen med LCHF, tre månader och minus sex kilo, verkar kroppen ha stabiliserat sig på denna nivå. Jag har varken gått upp eller ner i en månad nu. Kroppen trivs bra och verkar inte vara inne på att genomföra fler förändringar.

Därför får väl jag genomföra dem då! Och det räcker nog inte bara med att göra slut med Finn Crisp. Så vad ska jag göra?

Träna mer? Nej. Om jag driver mig till att ro ännu hårdare eller längre så kommer jag på sikt att krokna och inte ro alls.

Mer fett och mindre grönt? Kanske. Jag tror nog att jag fortfarande är rätt fettskrämd. En liten röst inuti säger mig (lågmält men envetet) att det här kan väl inte vara särskilt bra när jag strilar ner kokosfett i kaffet.

Mindre eller färre portioner? Nej. Jag tycker jag äter lagom mycket. Jag vill helt enkelt inte äta mindre, då blir det för lite och kroppen kan tro att jag sätter den på halvsvält.

Mer grönsaker och mindre fett? Kanske. Jag vet faktiskt inte.

Byta oftare ut rött kött mot fågel och fisk? Förmodligen en god idé men svår att genomföra eftersom min sambo inte tål fågel eller fisk.

Tricky. Om ni har några tips tas de tacksamt emot!

Nu har jag kört lågkolhydratkost i nio månader och gått ner tio. Det är jag supernöjd med, det går sakta men rullar på.

Det bästa av allt att all min längtan efter pasta och bröd helt försvunnit. Faktum är att när jag någon gång provat så får jag magknip och mår illa. Möjligen har jag blivit glutenintolerant. Skitsamma, det är skönt att slippa längta efter något man inte bör äta.

Och att jag inte längre tänker på hur, när och vad jag äter. Det går automatiskt, jag har hittat rätt portioner (för mig) och mitt eget sätt att tillämpa lågkolhydratkosten som passar min kropp.

Träningen går bättre än någonsin, magen är lugnare och tja, jag är jättenöjd.

#85 Det är förvånande hur totalt längtan efter pasta kan försvinna även för de som känner innan de inte kan se sig leva utan den - jag hörde definitivt till de som trodde att pasta det var det jag skulle ha svårast att vara utan, medans t ex potatis och ris och i viss mån bröd skulle bli lätt. Saknad efter pasta försvann väldigt fort, bröd hittade jag alternativ till - och döm om min förvåning när det visade sig att potatis blev problemet, något jag inte åt särskilt ofta alls innan.

#Fiana; Javisst var det otippat? (se mitt nickname!) Jag var inte heller tidigare förtjust i potatis, men plötslgt började kroppen verkligen längta efter knölarna.

Därför tillåter jag mig ett par potatisar ibland, lite ris och någon frukt emellanåt. Det känns helt ok om det inte sker var och varannan dag.

Men pasta, bröd, bulgur etc - nej.

Och ingen längtan alls efter glass, godis och annat sött. Blir jag bjuden på tårta brukar jag försöka äta en skärva av respekt för värdfolket - men gott är det inte.

Det är SÅ skönt att leva med denna kost. Den känns ren på något sätt. Och det är den väl också.

Apropå nicket så är broccoli carbonara oerhört gott. (och att äta köttfärssåsen med isbergssallad, riven ost och lite cremé fraiche sparar tid att inte behöva koka pastan, och brukar också kännas godare) - väldigt otippat som sagt.

Ris saknar jag dock inte direkt, aldrig varit en stor gillare av det - mest varit uppsugare av såsen, och till det går ju blomkålsris lika bra

Men potatis…. speciellt stekt finns liksom inget som känns ok alternativ.

Tack för tipset Fiana!

Jag brukar nmera fixa "pasta" genom att skära tunna strimlor av en aubergine - vilket känns mycket friskare och goda än riktig pasta faktiskt. Men nu har du givit mig ännu ett recept. Tack!

Visst är det underligt hur smakerna förändras?

Jag har exempelvis blivit mycket känsligare för kryddor, framför allt salt. Behöver bara använda litegrand. Också det är skönt.

Kör oftast Haricuverts Cabonara eller Sparris Carbonara!

Godast är Carbonara-Carbonara, med sallad!

#90 Vad är Cabonara.Cabonara?

Carbona med sallad!

Åhå!

Puff: Numera finns ju något ris som är ok. Shiratakiris. Prova det, du kanske t.om. kan göra sushi av det?

http://www.lchfshop.se/index.php?main_page=product_info&products_id=3