Ja, hmm… Tänk efter, funkar dina vänner så här på andra saker som ni inte har gemensamt eller är det bara med kosten? Alla har ju olika intressen och "tror" på olika saker.

Ibland har man samma åsikt som någon, ibland inte. Jag tycker mig ha märkt att en riktig vän är någon som man kan ha motsatt åsikt som men ändå vara sams om det. Att vara sams när man har samma åsikter är ingen konst…

#1

Det kan gärna upprepas det du så klokt formulerar.

Att vara sams när man har samma åsikter är ingen konst…

Alltså bör man lämna utrymme till respekt för nästan oavsett åsikter.

De är glada att jag har hittat nåt som jag mår bra av. Men det har ändå varit svårt att helt förstå det där med att jag inte bara kan äta en knäckemacka eller ta en bulle till fikat som alla andra… Och vad är det för fel på vit, fiberberikad pasta liksom? Det är ju iaf bättre än vanlig vit pasta, eller? :) Men överlag har det gått bra. Dock så lyfter de väl lite på ögonbrynen när jag häller en skvätt grädde i kaffet.

Dra några vita lögner, typ att det finns sockersjuka i släkten och att du måste vara försiktig med socker. Om du vill bråka och konfrontera kan du ju alltid fråga varför det är bättre att äta mycket socker i stället för lite. Det bästa är nog att ligga lågt och ignorera dem.

Ytterst få har ifrågasatt mig för de vet att de inte kan vinna en argumentation med mig när de vet att min kunskap om kost är såpass överlägsen deras.

Dock så bryr de flesta sig inte om sin hälsa utan äter bara vad de vill, tyvärr. Jag har dock lyckats influera dem lite så att de slutat med margarin och så. Övertalning är svårt, speciellt när de blivit indoktrinerade sen 30 år tillbaka.

Kunskap har alldeles för låg status i dagens samhälle, vissa är t.o.m. stolta över sin okunskap. Folk vill inte veta sanningen, de vill bara höra bekväma lögner som stämmer överens med deras önsketänkande och fördomar. De klarar helt inte att ändra sin världsbild de är trygga i sin tro.

Tjaa vi blev ifråga satta med dessa ord.
Hur i helvetta kan man ge ett barn sådan kost.
Jag bara undrar det är det något nytt ifrån BVC?

Och då kan jag bara säga att våran son ätre både bannan, ersättning, cusccos och pasta.

Detta inträffade när han under en och samma dag hade fått äggröra två gånger.

Det var ifrån den närmaste familjemedlemmen vi har.
Trevligt.

Hej!

Själv har jag inte haft några större problem. Då jag slipper magproblem och får vara tokfrisk med den här kosten så accepterar de flesta att jag äter så här. Sedan ligger jag lite lågt och sitter inte och predikar eller ondgör mig över att folk fikar eller äter påskgodis osv, det är deras liv och deras val. Men jag står för mitt val och ber inte om ursäkt för det.

Ha det gott!

Mina vänner är har bara varit nyfikna och ställt en del frågor. Jag har dock "fördelen" att jag gått ner mycket i vikt, således verkar alla tro att det är därför jag äter koster och ifrågsätter den inte.

Jag ligger ganska lågt i början blev jag rejält osams med en fanatisk vegitarian en bekant på facebook.

Hade nog inte trott att det skulle uppfattas som så provokativt speciellt inte hos en person som gärna äter tårta och dessutom verkar baka och fika mycket. Tydligen blir grädde helt livsfarligt om man tror att det är nyttigt och dessutom inte kombinerar det med socker och snabba kolhydrater

Men i fortsättningen försöker jag ligga lågt och inte börja med de mest provocerande delarna om jag pratar om det.

I början när man märker hur bra man mår vill man berätta för alla men lär sig snart att det är bättre att ligga lågt och bara berätta för folk som frågar.

Vänner tar mig som jag är, oavsett vad jag äter  Och jag försöker inte omvända någon av dem. Men jag svarar förstås på frågor om någon undrar. Min mamma har gett upp, men innan dess sa hon att jag kommer att dö av "förfettat hjärta". Nåja, det lär visa sig! Numera ser hon till att det finns LCHF-mat till mig och min man när vi kommer och hälsar på.

En kollega på jobbet har haft högljudda åsikter men har lugnat sig lite nu. Men nån pik kommer ibland, men stämningen är sån att vi kan "pika" tillbaka, så det är mest en jargong som jag ser det. Rått men hjärtligt, typ. Jag går ju inte ner i vikt (pga sockerberoende) så jag är inte direkt något föredöme vad gäller kosten. Och sjuk är jag ju också, till och från. Dock tror jag inte att kosten orsakar det. Kanske blir kollegorna mer nyfikna om de skulle se tydliga förändringar hos mig.

Du kommer nog märka längre fram att folk alltid kommer att ifråga sätta dina val. Flera gånger har folk frågat mig både på hemmaplan och på jobbet om vad jag äter och tycker att det låter kontigt och tycker att pasta och potatis kan de inte vara utan.

De kommer ofta med det vanliga, du får ju inte äta nånting och gud vad enformigt och gud så tråkigt. Brukar bara svara att jag äter godare nu än vad jag någonsin gjort, jag slipper den geggiga pastan som inte smakar nånting. Jag får bara äta det godaste. Får många frågor om jag inte har fetlever och diabetes och hur kan jag äta sååååå mycket fett.

Senaste igår kom en arbetskamrat med kostråd till en överviktig tjej på jobbet som ville gå ner i vikt. Arbetskamraten kom med kostrådet, ät mindre men ofta och träna mer. Denna tjej med det underbara kostråden är smal som en skrika och har nog aldrig varit överviktig, dagen innan smällde hon i sig 200g choklad kaka från marabou och hon äter massor med socker men är fortfarande smal. Brukar oftast ligga lågt i diskussioner, men denna gång kunde jag bara inte vara tyst. Jag fattar inte varför smala människor kommer med kostråd till överviktiga, jag kan förstå om man kommer med kostråd om man själv varit överviktig och sedan gått ner i vikt.

Min brors tjej tycker att våran kost är rent absurd och hon flinar bara när jag och sambon äter hallon och grädde till fikat, ungefär som att det vore något fel på det istället för en torr äcklig bulle. Hon tycker att jag och sambon ska skaffa gymkort och lyfta skrot eller löpträna för att gå ner i vikt och sedan ta en liten bit, på så sätt ska vi tydligen gå ner i vikt. Men väger man 120 kilo så är saker och ting inte så lätt som om man hela livet vägt 60 kilo. Nu har jag visserligen gått ner runt 40 kilo med LCHF och saker börjar bli lättare. Har inte längre kramp i foten och ont i knäna när jag promenerar vilket gör det hela mycket lättre att först och främst gå promenader.

Men tro mig även fast du äter LCHF och folk vet och ser att du går ner i vikt och väger mindre än du någonsin gjort så kommer du alltid bli ifråga satt och folk kommer alltid att läsa expressen och aftonbladet och sedan kommer de till dig och säger "Jag läste om en tjej som fick bukspottskörtel inflammation av LCHF" eller "Jag läste att det kommer fler och fler patienter med fetlever till sjukhuset efter att ha ätit LCHF" Ja, du kommer nog få höra mycket i dina LCHF dagar. I början brydde jag mig och tyckte att det var jobbigt när folk kom, nu kommer folk med ännu mera argument än tidigare och varje kom kvällstidningarna kommer ut med något farligt om LCHF så kommer de säga det till dig.

Jag orkar helt enkelt inte bry mig om detta längre, jag mår bra och jag har valt att inte äta socker, vetemjöl, ris, potatis och pasta. Fettet gör att jag blir mätt länge och hjälper mig att inte ha ihjäl min sambo när jag faktiskt är hungrig, kolhydrater och mitt humör är inte en bra kombination. Min oroliga uppsvällda mage är borta, jag har mer ork och mer energi och jag väger 40 kilo lättare och slipper handla kläder på tält avdelningen på kappahl. Denna kost är något jag alltid drömt om att hitta, den passar mig som handen i handsken. Sen får väl folk äta geggiga pasta och ris, smaklös potatis och torrt bröd och bli gasiga i magen av allt socker de stoppar i sig. Sen får väl folk oroa sig över min hälsa, men det finns inget att oroa sig för. Jag mår bra.

Kan väl tillägga att jag och sambon har gått ner 70 kilo ihop med LCHF, vi har gått ner en tredje människa som vi tillsammans har burit runt på. Men tänker man efter, inte konstigt att LCHF är så laddat. EFter att ha varit fettskrämda i detta land i evigheter så kommer någon och går ner 40 kilo genom att äta fett. Fett blir man ju fet av, tror man. Det kan liksom inte stämma. Eller hur?

Så det spelar ingen roll hur länge eller hur bra du mår, folk kommer fortfarande ifrågasätta dina val. Hade du ätit viktväktarna ifrågasätter ingen. Den kosten är ok, men det är inte LCHF. Kan bara ge rådet argumentera inte… det blir nästan bara värre. Låt de själv uppleva hur bra du mår genom att bara titta på dig.

#12 Jo så är det säkert. Nu skyltar jag nog inte så mycket med min mat och jag har ätit så här i 3,5 år så jag får inte så många kommentarer längre.

Men oj vad jag känner igen det sista du skriver!! Man är SÅ duktig när/om man går ner några kg med viktväktarna men när man som du, gått ner 40 kg med LCHF så är det få som tycker att man är duktig. Man kommer ändå att dö i förtid med förfettat hjärta och igenkorkade kärl. Typ.

P.S. Vilken bedrift att ha gått ner så mycket! Grattis!!

Jag har precis skrivit ett inlägg om detta.Fast för mig har det inte blivit någon reaktion.Jag har inte kommit u om detta än.Fast jag bävar för et.

Tack för alla svar. Många kloka tankar.

#1 & #2

Det senaste åren har jag inventerat bland mina vänner och valt bort flera pga just det ni säger, om man inte kan vara vänner när man tycker olika eller har olika behov så är det inte mycket att ha. Så jag har varit mer noggrann med vilka jag har sparat och vilka jag har valt till. Och därför har de reaktioner jag nu har fått har överaskat mig eftersom det tidigare har varit så högt i tak och vi har kunnat prata om det mesta.

Med en utav dem tror jag dock att det kan ha att göra med att hon själv har ett komplicerat förhållande till mat och har ett stort kontrollbehov. Kanske är det bara för jobbigt för henne att de regler hon äter så strängt blir kraftigt ifrågasatta, speciellt som jag också har gått ner en hel del i vikt. En annan tycker jag är svårare att förstå eftersom hon själv har allergier och därför inte kan äta vissa saker. Har pratat med henne om att det är som att jag är allergisk mot socker och stärkelse och att jag mår pyton av att äta fel. Jag skulle ju aldrig ifrågasätta att hon inte äter det hon mår dåligt av. Men jag tror ändå att hon vill förstå och vara öppesinnad även om hon inte tänker sig för ibland. Skulle det dock bli ett bekymmer som håller i sig så får jag nog fundera på hur jag ska hantera detta.

#5

Jag tror att det nog är så för många, att det är obekvämt att behöva behöva ifrågasätta den egna världsbilden. För många är det nog de mest skrämmande som finns, det är så skönt att istället kunna luta sig tillbaka på det man "vet" är sant.

Det är väl så som flera av er säger att det är smidigare att inte göra så mycket väsen av det utan låta folk fråga istället om de är nyfikna. Men jag är ju så glad åt hur härlig min kropp känns numera och har ibland svårt att låta bli att prata om det med "fel" person. Just idag har jag tagit en kvällspromenad genom stan på vägen hem och jag kunde känna hur lätt mina muskler rörde sig under huden, så smidigt som jag aldrig varit med om. Mina leder kändes så stabila och väloljade och jag hade kunnat gå hur långt som helst. Den gamla tunga, stumma, "sockersjuka" (ibland hittar man nya sätt att använda ord ) känsla jag levt med så länge jag kan minnas är borta och jag är lycklig. Och det är sånt jag vill kunna berätta. Men jag får inse att det inte funkar med alla och snart vänjer jag mig väl vid att må så här bra och kommer inte ha lika stort behov att prata om det så mycket.

#12 Helt fantastiskt att du gjort dig av med så många kilon! Grattis! Visst är det konstigt att folk då måste fälla så korkade kommentarer när de redan visat sig att de har fel om att det inte går att äta fett och gå ner i vikt.

#14 Jag höll mig också lite "i garderoben" i början. Det var bara några som visste att jag provade lite. Ville inte att någon skulle veta innna jag själv visste om det skulle funka/vara bra för mig. Hoppas du får förståelse och stöd när du väljer att vara mer öppen med det. I vilket fall så har du ju det här på KiF. Kör hårt på det som får dig att må bra!

Hur har valet lchf påverkat mina relationer?
Min bästa vän/mannen jag dejtar stöttar fullt ut och uppmuntrar min kamp.
Mina föräldrar är lite skeptiska och förstår inte fullt ut men försöker i alla fall bjuda på lchf-anpassad mat då de bjuder på middag.
Mina kollegor reagerar lite olika men tycks acceptera mitt val. En av dem bakar tom speciellt bröd till mig då det är hennes tur att fixa personalfika!

Dock kan jag utan överdrift säga att jag i princip aldrig blir hembjuden till någon eller bjuden på fest längre och att kompisar klagar över att jag inte fikar med dem om vi går ut på cafe då vi är i stan. Vissa ber mig att sluta vara tråkig och göra undantag "för en gångs skull".
Jag känner mig också ofta utanför då kollegorna går ut och äter lunch tillsammans och det inte är lönt för mig att följa med då ingen restaurang på orten kan erbjuda något som går att lchfanpassa och bli mätt på (thai-mat, pizza eller kolhydratsstinna lätträtter är det som erbjuds och jag blir INTE mätt av pizzafyllning).

trots detta så fortsätter jag med lchf en månad i taget för att jag tycker att vinsterna är större än förlusterna.

Lilltilda

Känner igen att det är svårt att bli hembjuden till andra. Jag har tänkt lite tvärtom och bjudit hem vissa för att visa att det inte är så svårt att fixa mat jag kan äta. Får se om det ger mod/vilja att bjuda igen.

Har vid ett tillfälle haft med mig eget bidrag när det bjöds på tacos i form av avokado som substitut för färsen med den sockersprängfyllda kryddmixen. Då kunde jag äta grönsakerna, den rivna osten och créme fraichen och ändå bli mätt. Hade även med brieost som funkade bra som efterrätt istället för den söta pajen.

Va fint med din kollega som bakar särskilt åt dig.

Jag försöker ligga väldigt lågt i disskussioner. Och ibland glider jag undan lite och säger att jag inte äter spannmål för att min mage inte mår bra av det. Och det är helt sant, men det är inte enda skälet.

En av mina bästa vänner är den fettskrämda sorten (och hennes dotter är dietist) - men vi respekterar ändå varandras kostval, och det har aldrig blivit någon konfrontation.

Och sen är det ju så att i princip alla som är kostmedvetna har en minsta gemensam nämnare - att socker inte är bra.

#17: Jag har bjudit ett par av mina vänner på lchf-mat men de tror alltid att jag vräkt fett i den trots att jag visar att jag har fettkällan i form av sås eller något annat tillbehör då de ska äta med mig så att de kan välja bort det om de vill. Deras misstanke om att jag försöker "döda dem med fett" gör att de inte verkar njuta av maten så då är det ju inte kul att laga mat till dem heller.
Just middagsgemenskapen med vänner är det jag saknar mest.

Kollegan som bakar extra till mig är världsbäst!!! Hon gör världens godaste bröd dessutom :)

Jag trodde inte att det skulle kunna vara en fördel att vara diabetiker, men det är det när det handlar om LCHF. Under mina två år med denna kost finns det INGEN som i min närvaro uttalat synpunkter på mitt val av kost.

Såklart kan det finnas människor som viskar bakom ryggen, men det gäller ju alla i alla sammanhang.

Jag ingår i två "tantgäng" som äter middag hos varandra med jämna mellanrum. Hos mig blir det LCHF-mat. Senast serverade jag ett laxrecept från Skaldemans senaste kokbok. Jag beräknade att jag gjorde ca 12 portioner. Vi var 7 st som åt och det blev bara en liten matlåda över. Så aptiten var det inget fel på.

På restaurang går det ofta att få stekta grönsaker , alt en rejäl grönsallad till maten.

Jag har nog inte råkat ut för så värst mycket negativa reaktioner, då var det mest i början för sådär 5-6 år sedan. Är till största del mina föräldrar som trots min medelålder tycker de har rätt att ifrågasätta detta, men har mest attityden av att jag nu har fått "en av mina nycker igen", vilket säkert till lika stor del beror på att jag har gått in och ut ur den här kosten under dessa år, och de inte riktigt vet vilken mathållning jag har för tillfället.

Annars är det faktiskt så att jag har ganska många vänner och arbetskollegor som på ett eller annat sätt följer LCHF och GI, och jag tror att i princip alla åtminstone förstår värdet av naturlig mat och att undvika light-produkter.

Så jag tycker inte att det är så värst svårt, det är mer jag själv som jamsar hit och dit.

Min familj har alltid varit negativ när jag berättat om hur jag äter och vad som är nyttigt. Min mamma klagar jämt på att "hon är så tjock att inget fungerar och att hon inte har tid mm. Jag har har en passion för träning och hälsa men mig lyssnar de inte på. Till mig säger hon bara "men snälla lilla gumman, tror du inte jag vet hur man tränar och ska äta…*ler* och det gör mig så FÖRBANNAD! Först ber hon om hjälp, sen ska hon ingen ha utan bara vill att alla ska tycka synd om henne.

Mitt sätt att äta kritiserar de alltid. "vad äckligt" "usch det kan man ju inte äta", "vaddå, bantar du?", "Du kanske borde dra ner på det där".

Bor tsm med min sambo, och vi äter likadant. Men när vi kommer dit på besök heter det "Stackars marcus, klart du ska ha en kaka, det är ju så synd om dig som får äta hennes mat" - Det gör ONT! Om och om igen. "Tur du kommer hit marcus så du kan få lite spaghetti och köttfärssås". Ändå har marcus sagt att han valt detta själv, men de tror honom inte.

Sen när vi åker iväg och ska fika hos nån och jag bara vill ha kaffe svarar min styvfar åt mig innan jag ens sagt nåt: "Nej hon vill inget ha, för hon är så j*vla rädd för att bli tjock" i spydig ton. Så jag har fått stått själv typ…

Så fort vi blir osams om något har det tydligen alltid något med maten och träningen att göra. Det kan vara som att jag har hjälpt till att jobba hela dagen och sen att jag börjar bli trött, då fick jag spydiga kommentarer som : "ja men träna kan du ju ta mig f*n göra, då minsann kör du på!"

Det har varit väldigt jobbigt att de inte låter en vara, tyvärr

#19

Ja det är väl tur att de har genomskådat dina avsikter och inte låter sig luras. Du får smida nya planer för hur du ska "döda dem med fett". Så kan du skaffa nya vänner att bjuda på middag sen. 

#18 & #20

Det är nog ett bra sätt att inte gå in så mycket på ddetaljer om hur och varför. Och va bra att kunna skylla på diabetes! Jag skulle ju i och för sig kunna säga att jag är prediabetiker för det är ju faktiskt sant. Men ibland känns det bara så löjligt att det ska behövas omskrivningar.

#21

Det är härligt att det finns människor det inte behöver vara så krångligt med. Jag har också kollegor som äter som jag och det känns bra att ha någon att prata om det med som faktiskt förstår.

#22

Trist speciellt för dig men även för din sambo att behöva stå ut med sån behandling. Inte vidare trevligt att bli bjuden på middag då.

Jag känner tyvärr igen en hel del av det du beskriver. Min mamma är en stor martyr som stundtals sugit musten ur mig rejält. Hon pratar gärna om hur allt är besvärligt för henne men när jag har försökt ha en riktig lösningsinriktad diskussion med henne så blir hon arg och sårad och anklagar mig för allt möjligt. Hon håller hårt i sina problem och lämnar inte mycket utrymme till den som försöker umgås med henne.

Det finns en bok som har hjälpt mig att förstå hur jag funkar ihop med min mamma som heter "Energitjuvar" av Ingalill Roos. Min mor är en tagare som uppfostrat mig till att ge och ge och ge och… Som du förstår så har problemen i vår relation inte så mycket med mina matvanor att göra, de fanns där innan. Men när jag började förstå hur vår dynamik såg ut kunde jag förhålla mig till henne på ett annat sätt. Kanske kan boken ge dig något också? Finns i pocket.

Har inga kompisar eller bekanta. Därav inga klagomål. Och om jag stöter på folk som klagar kan dom dra åt helvete.

#19 Låter som himla tråkig inställning från dem, ouppfostrat om inte annat :(

#22 Fy vad tråkigt att de beteer sig så.

Den här sortens trådar har ju varit uppe några gånger tidigare, kan inte hjälpa att dock varje gång bli lite "chockad" hur otrevligt och uppfostrat bemötta alltför många blir av sin omgivning :(

Får väl inse att jag alltid* har haft tur ur den synvinkeln att de omkring mig varit för väluppfostrade för att skapa någon "scen" om vad man äter eller vad som serveras utan alla har försökt så gått de kan göra något som alla kan tycka om, och om det inte har lyckats har den som blivit "drabbad" gjort så gott de kan.

Jag predikar inte vad jag äter utan svarar bara om någon är nyfiken (vilket gjort att några velat försöka lite själva också), och när jag tackat nej till potatisen (eller vad det nu kan vara) en gång så brukar de höra sig för vad jag vill ha i stället och nästa gång brukar det finnas grönsaker eller liknande istället, bjuder jag på något "konstigt" brukar de nyfiket fråga lite mer om det och antingen tycka om eller inte tycka om.

*med undantag av lite väl militanta tonåriga nyblivna veganer i släkten för 15 år sedan eller så och en svägerska som tycker bantning är "trams" och att det är väl bara att "äta lite mindre och springa lite mer" - men inte heller hon skulle bete sig som många verkar råka ut för.

#23 Jo där kan jag hålla med dig, min och min mammas kontakt har varit håhär jämt med. Inte bara ang kosten här heller. Fast hos mig har det alltid hetat att man ska ge och ta. Visa respekt. Alltid vara ärlig. Fast det har bara varit från ena sidan, aningen dubbelmoral där. Tyvärr. Tror säkert jag skulle kunna få ut något av boken, doc umgås jag inte med mina föräldrar mer då det gick överstyr och jag verkligen mådde så dåligt över att åka och hälsa på och lyssna på deras gnäll och kritik. Omger mig hellre av mina vänner och min sambo som säger att jag ska köra på som jag vill, drömma, ha mål och följa vad jag vill

Sambon är oerhört lättad över att vi slipper ha kontakt med dem mer, efter allt som varit. En gång vart han tom anklagad bakom ryggen av min mamma att de trodde han knarka! Och han är inte alls sådan, ser inte ut som en heller för den delen. Och sen ville hon inte att jag skulle säga något rätt ut till honom utan hymla och snirkla. Mådde ju skit då. Tur jag fråga rätt ut iaf. Sen korsförhörde hon honom och jag såg hur obekväm han var, stackarn! Aja, det har j7u inte med lchf att göra men i alla fall…

#4 Skall man behöva dra några vita lögner så kan man kanske med diskutera värdet av relation.

Min erfarenhet är att konsekvens, kärlek och respekt ihopgift med transparans vinner i längden.