Jag förstår dig precis, jag får ibland känslan av att när inte de klarar av att låta bli fast de egentligen vet att det inte är bra med en massa sött, då ska minsann ingen annan klara av att låta bli heller.  

Kan du inte säga något om att din mage inte klarar av det eller så? Man brukar ju bli kass i magen av avsteg när kroppen vant sig vid kosten, personligen får jag skitont i magen av till exempel bröd.

Hej!

Jag brukar säga att jag väljer bort skräpmat och äter det som är naturligt för mig att äta, men brukar poängtera för deras skull att man äter ju vad man vill  sen så tjafsas det om att man behöver kolhydrater/socker, och då brukar jag tillägga att om man skulle behöva det så skulle inte jag sitta här

Säg bara att du har diabetes och att socker + diabetes är den mest idiotiska kombination som finns. Eller att din doktor sagt åt sig att äta som du gör.

Då kan de inte säga emot.

För din egen skull kan du också tänka på att deras beteende bara beror på okunskap; de vill säkert inget illa egentligen.

Förstår precis vad du menar. Det är inte accepterat att säga nej till kaffebröd/godis om man inte 1 är diabetiker 2 allergisk eller 3 bantar… (och det är knappt ok då heller) och när man säger att man inte vill ha så är man "duktig" eller "ståndaktig".

De kan ju inte förstå att färre och färre "godsaker" är värda kolhydraterna eller ens så goda längre. Och det faktum att man är nöjd när man ätit mat och inte vill stoppa mer i munnen  (har hänt mig några gånger) fast det finns efterrätt eller "något gott till kaffet", är lika obegripligt för omvärlden som det hade varit för en själv innan man började.

Jag har faktiskt kommit på mig själv att vilja svara "men jag är inte hungrig" på en inbjudan om fika… tre timmar efter lunch!

Men du har EN stor fördel, iallafall - din mamma är inte emot att du äter så här!

Det finns en del som har det så här i trådarna, och dom har det inte lätt…

#1 Håller med - det är likadant med rökare och andra former av missbruk. Man vill att andra skall göra samma, äta samma, tycka samma.

Visst är det så att de verkligen tycker att du är "bättre" - och det är svårt att at för en del. Men det är deras problem - inte ditt!

Samma sak med de som av olika anledningar vill vara försiktiga, eller avstå, från alkohol.

Jag tycker det skall räcka med ett -Nej tack! Man skall väl inte behöva motivera varför man inte vill det ena eller det andra.

Kan du inte säga som det är att om du äter kolhydrater så blir du sjuk? För det blir du ju. Inte dålig i magen som jag men hetsätning är ju också en sjukdom…

Vad skönt att höra att ni förstår mig . Jo, ni kommer med en hel del bra förslag. Min mage mår inte bra av det är sant och vad ska man säga emot det. Jag håller också med om att ett "nej tack" borde räcka. Man ska väl inte behöva försvara sig för att man mår bra/är hälsosam. Min mormor och morfar kom precis med de kommentarerna att "man ska äta enligt tallriksmodellen med lika mycket av allt" och "vi har ätit socker i hela våra liv och vi mår bra" fast ändå så äter de inte godis eller choklad och den generationen har nog inte varit i närheten av samma sockerintag som "den yngre" generationen. De äterför övrigt bara kakor när barnbarnen är på besök. Jag blir sporrad av era inlägg och känner verkligen att jag vill stå upp för MINA matvanor. Jag tror förresten att min mamma inte bryr sig sen en gång när hon sa något och jag blev så irriterad att jag gav henne en rejäl "uppläxning" om vad jag äter och vad hon äter och vad hon stoppar i sig och vad det gör. Det var som att hon då fattade att jag faktisk visste vad jag höll på med. Plus att hon inte ville höra mer om allt hon åt som är mindre bra (obs. brukar dock aldrig annars kommentera hennes mat eller andras - som sagt så äter alla som de vill).

Tack för alla svar! Skönt att det finns ett forum där man kan få prata av sig lite när ingen i ens närhet äter eller går igenom samma sak!

Jag tjafsar inte.. jag säger att jag bantar.. och det är lättare att dra ner på sånt som inte är essentiellt!!

Jag anser inte att man skall behöva dra till med att man har en sjukdom. Diabetes är faktiskt en sjukdom, ett enkelt nej tack räcker långt, spara dina förklaringar och lär dina anhöriga acceptera det.

Ursäkta mig, jag råkade läsa fel! Jag läste "jag har diabetes" när det stod INTE. Självklart ska man inte säga att man är sjuk om man inte är det!

;)

Jag tar helt enkelt med mej nåt eget, typ hallonpaj med kokostäcke och lite vispad grädde, eller egen glass och bjuder de andra också, , har märkt att tjatet uteblir då. Brukar säga att står ni för kaffet, så står jag för kaffebrödet =)

Dessa trådar är inte helt ovanliga, och ingen tror jag lever i en värld där familj, vänner, kolleger etc ägnar sina liv åt att förstå en och att inte förnärma ens känslor.

Tänk på att vårt kostval inte är mainstream och är okänt för de allra flesta. Tänk på att de kanske har liknande inställning till din fettrika kost som du har till nedanstående grupp människor som du nämner i din profil.

"Jag har alltid stått för att modellideal är sjuka och för att alla former är vackra. Jag tycker inte att det är fint med revben som syns och en 9-årig flickas armar på en fullvuxen kvinna."

Du kallar modellideal för sjuka och att det är fult med smala armar och synliga revben på fullvuxna kvinnor. Tydligen så höll inte ditt eget ideal att "alla former är vackra" ens stycket ut, för kvinnor med synliga revben och smala armar har väl också en form? Hur mångas känslor tror du att sådana uttalanden förnärmar? Iaf ett par som jag känner.

Så min syn på problemet du presenterade är att det inte är så konstigt och ovanligt. Det verkar inte som någon gör dig illa. Ät din kost, berätta varför om du vill och umgås och ha trevligt? Debattera din kost om du tycker det är intressant. Det gör jag.

Jodå, mycket skit har jag fått under dom när snart 8 månaderna jag har ätit kosten. Men jag har varit stenhård och förklarat för släkt och vänner att jag vägrar äta något jag vet att jag mår dåligt. av. Om någon bjuder dig på gift, skulle du äta det bara för att vara artig? *fnissar* Näe nu var det lite överdrivet men detta för att visa poängen.

Jag har kämpat mot släkt och endel vänner medans min bästa vän (man) har försökt hitta alternativ när han bjuder mig och maken på mat t ex. Han blir jätteledsen om han råkat missa något som jag inte äter. Men huvudsaken är ju att dom gör ett försök att se det även från min sida. 

 Jag tror också att många reagerar negativt just för att mat är så känsloladdat. Man KAN INTE bara ta en slät kopp kaffe utan fika bröd, man MÅSTE äta potatis, pasta osv till maten.. vi är så inrutade på vad man ska och inte ska äta…

Mitt tips är att varje gång tacka nej till det man inte kan äta och efter några månader så börjar det sjunka in att det inte bara är ett sätt att gå ner i vikt utan även att må bra.

Jag tycker det fungerar med bara en setning: fordi jag mår bra av det.

hej på dig..

Visst tusan kan omgivningen vara jobbig- människan är ju ett flockdjur och när någon försöker bryta invanda mönster så blir hela "hjorden" orolig - allt ska tillbaka till "normala" förhållanden..

Berätta om din hetsätning - även om dom har hört det förr…

Be din mamma stå upp för dig - hon måste visa utåt att hon är på din sida - jätteviktigt!

OM personer i din närhet har dator - slå på den och gå in på kostdoktorn.se och klicka på den blå nybörjarknappen och sätt dom vid datorn och säg - LÄS…

Kanske lite hårt o burdust från min sida men upplevde oxå all "välmening" tills jag sa ifrån på ett sätt där kunskap fanns med.. DET HJÄLPTE mig.. kan jag säga..

det hjälpte även min underbara styvmamma som på 6 månader har tappat 20 kg av sin övervikt,(hon var fruktberoende..)

Hoppas att du fortsätter må bra och att du hittar din väg genom matdjungeln

Monica

#13 Vad jag menar i min profil är att jag påverkades av ett idealutseénde (modellutseénde) som jag inte ens tycker är fint. Jag menar fortfarande att alla ska få äta vad f*n de vill och se ut hur de vill men jag blev rädd när jag började sträva efter en kropp som jag inte ens gillade. Jag har ALDRIG sagt att smala kvinnor är fula. Det kanske var din tolkning men det har jag aldrig sagt. Alla har väl sina kroppsideal. Vissa vill vara muskolösa, vissa smala, vissa kurviga. Bara för att man strävar efter en så betyder väl inte det att man tycker de andra är "FULA". Jag står dock för att jag tycker att kroppar där revben står ut och armar som en nioåring inte känns som en särskilt hälsosam form, precis som att jag inte tycker att en mycket grovt ohälsosamt överviktig människas kropp ser hälsosam ut. De får gärna ha sina kroppar och de är inte fula pga. av sin vikt men jag erkänner att jag gillar kroppsformer som ser hälsosamma ut. (ändrar det i min profil på momangen!) Där man ser att personen i fråga tar hand om sig själv. Kalla mig ytlig då!

Ljug! Säg du har IBS och är känslig mot stärkelse och socker- att du få magplågor av att äta det de bjuder på (lite sant verka det vara dessutom).

Egentligen borde man inte behöva ljuga men jag blir uttråkad och nedstämd av att alltid frågesättas.

#17 Vad jag tycker man ska ta med sig från denna tråden är att alla inte har så dålig avsikt med det de säger och gör och man ska inte ta det så förnärmande. Min huvudpoäng med att citera din profil var att även en sådan person som du, som uppenbarligen tycker det är viktigt att få förståelse av sin omvärld kan göra saker och säga saker som är allt annat än förstående. Man ska inte förutsätta att sådana person inte tycker om en eller liknande för det. Vem vet, det kanske sitter någon i ett annat forum för supermodeller och söker liknande stöd som du säker i detta forumet just p g a av vad hon läste i din profil. :)

Precis som du inte menade så illa med det du skrev i din profil, så kanske inte dina släktingar menar så illa med sitt beteende mot din kost. Och om de nu inte delar din passion för din kost, så är det ok det med. Givetvis hade det varit trevligt om alla runt omkring en hade samma intressen och höll med en hela tiden, men ska man gå och vänta på det så passerar livet förbi en ganska snabbt.

Jag säger än en gång. Är din kost, berätta för dem varför om du vill och ta diskussioner om du tycker det är intressant. Om dina släktingar är någorlunda vanliga, vilket det låter som om de är, så kommer detta inte orsaka några problem så länge du har självkänsla.

#18: Härligt feg princip du har identifierat och uppmanar andra att följa. Ljuga om sjukdomar till sina närmaste. Gå runt så i livet så är det garanterat att man kommer behöva mer känslomässigt stöd än ett internetforum kan erbjuda.

Åsikter som din gör mig uttråkad och nedstämd. Vad råder du mig att göra?

#0

Vad är det för fel att säga att man bantar.. det gör ju var o varanan mäniska.. eller iafall tänker att de borde göra!??

Finns tillomed de som tycker det är ett tecken på god karaktär!

Ja, alla dessa kommentarer. Nu vet många i min omgivning att jag äter annorlunda, men det ska ofta kommenteras ändå. Och frågan:- Får du äta sånt där? Jag svarar att: - Jag får äta vad jag vill, men väljer bort socker och mjölmat för att jag mår så mycket bättre och blir så mycket piggare av det och slipper allt sötsug. Dessutom slipper jag  alla gaser som jag hade förut.

Det här med pigghet och befriandet av sötsug är speciellt lämpligt att ta till vid em-kaffet på jobbet då de flesta andra är i "paltkoma" och sötsugna,haha…och gaser känner nog de flesta till hur det är att ha ibland och skulle väl vilja slippa.

#21

Jag tycker inte att det är något fel med att säga att man bantar men:

1. Jag bantar inte

2. Om jag skulle påstå att jag bantar så skulle de antagligen ta mig till en doktor och säga att jag har anorexia. Jag är, som jag skrev, ganska smal så jag behöver verkligen inte gå ner i vikt. Det vet både jag och andra. Det är ju också det som är "problemet" att om jag säger att jag inte vill äta socker eller kolhydrater så antar folk att jag bantar, fnyser åt mig och tänker att jag måste ha anorexia (eftersom alla unga tjejer som tänker på vad de äter har en sjukdom…eller inte).

Jag tackar nej och lyssnar kommentarerna men ser inte att jag behöver försvara mitt val av mat. Man kan ju bara konstatera Aha, Du tycker så. Sedan kan man byta samtalsämne. Om någon är intresserat då berättar jag gärna hur mycket bättre jag mår när jag äter LCHF.

Nej tack, socker ger mig huvudvärk.

Nej tack, gluten ger mig magproblem.

(om ni vill kan jag ingående berätta vad för sårters mag problem jag får)

Jag bantar inte. Utan jag väjer en naturlig näringrikkost. Men, jag har märkt att många känner sig såliga pga att de inte följer med samma idé. Då ska man hantera dem snällt!

JA så härligt med någon som skriver att HELSOSAMMA KROPPAR är vackert.Jag har varit underviktig själv pgav av glutenintolerans och HATADE alla som så på mig med en attityd som var beundrande.Jag kännde att jag såg ut som en 17 åring och är nestan 30.Och jag tycker många ser sjuka ut som antaglugen klassifiseras son "normala".Normala är jo inte samma som helsosama.I Sverige och Norge är jättemånga som du beskriver och jag tycker inte heller det är fint.Och jag ber inte om ursjekt om det.

Istället för att säga att jag inte äter socker säger jag att jag inte äter när jag inte är hungrig, det brukar vara enklare att "komma undan" med.

Släkt och vänner tröttnar till slut dom åxå. På att kommentera vad jag äter och inte äter alltså.

Om jag svarar något mer, än att jag mår så mycket bättre nu (mage, hud, energi mm) så gör jag som #24, Marja-Liisa. Alltså bara konstaterar att alla måste ju få ha sina åsikter. Korkade synpunkter eller inte, så tror jag ju inte att dom tycker illa om mej för det iallafall.

Men visst känns det hopplöst när tex svärmor helt plötsligt slänger ur sej:   Men håller du fortfarande på med DET DÄR!!!

Roarkish:

Jag förstår inte riktigt vart du vill komma med dina inlägg? Får man inte säga hur jobbigt det är med påtryckningar från sin omgivning om att äta "vanlig mat"? (På ett forum dessutom?) Är man oförstående mot dem då? Ska man respektera och förstå deras åsikter (och handlingar) medan de inte behöver respektera mina, (mitt sätt att äta)?

Menar du verkligen att det är samma sak att uttrycka allmänna kommentarer om ett visst utseende som att påtvinga andra människor sitt eget sätt att äta? 

För även om jag skulle tycka det är fult med skägg (vilket jag inte tycker om någon skulle undra) och skriva det här - så är ju inte det samma sak som att ta fram rakhyveln och placera framför min skäggige gäst varje gång han kommer. Trots att han sagt 50 gånger att han inte vill raka sig.

Är det ett okej beteende att sätta fram en rakhyvel och utöva påtryckningar bara för att man gör det av omtanke och inte vill att den skäggige ska svettas?

LCHF förstår inte alla. Håller med om att man inte kan förvänta sig det. "Nej tack" förstår alla däremot.

Du verkar inte förstå det här med känslor heller. Du har en formel för hur man går till väga när man blir trugad - och sedan kommer det ut ett svar (släktingarnas reaktion) som kommer att vara lika för alla normala släktingar. Så enkelt är det inte. Det kan vara väldigt svårt att värja sig mot påtryckningar från vissa personer. Det kan handla om att man inte vill såra eller att man inte vill ha deras felaktiga "sanningar" om vad som är rätt - eller annat. (Det finns en annan tråd här om en oförstående svärmor som inte alls gick att övertyga på något vis - har du inte läst den?) Bara för att du har lätt att säga din mening och stå för den är det inte så för alla. Läs lite psykologi om du inte är insatt i vad som påverkar människor. Alla är inte lika, du vet!

Om man har en väldigt envis släkting som vägrar acceptera att man inte vill äta av hennes kakor, så tycker iaf jag att det är en mycket bra idé att ljuga lite grann. Om man säger att en läkare har ordinerat totalt spannmålsstopp av någon anledning så kan man hålla den konflikten utanför familjen; släktingen tror inte att det är DU som ratar hennes kakor (kaka=kärlek, på hennes språk), du själv slipper ta diskussionen om kakan, och ni kan tillsammans mysa över vad synd det är att du inte får äta kakan men att man måste ju göra som doktorn säger. Sedan kan du ju fråga om du kan få en bit ost istället!

Internettan:

>Jag förstår inte riktigt vart du vill komma med dina inlägg?

Jag ska försöka förklara.

>Får man inte säga hur jobbigt det är med påtryckningar från sin >omgivning om att äta "vanlig mat"?

Jo, det får man.

>Är man oförstående mot dem då? Ska man respektera och förstå >deras åsikter (och handlingar) medan de inte behöver respektera >mina, (mitt sätt att äta)?

Jag försökte illustrera en poäng med mina exempel. Med tanke på hur situationen beskrevs av schitzofrenahelena så tycker jag inte att detta låter fruktansvärt, utan som en ganska vanlig familj där någon gör något ovanligt, som att äta LCHF, vilket det trots allt är. Det går emot allting som alla andra i rummet har lärt sig om hur man lever sunt.

Så dessa personer erbjuder en då "riktig" mat, så som dom ser det. Precis likadant som vi försöker erbjuda andra mer fett, både här på KiF och jag tror väldigt många av oss gör det IRL också.

Detta upplevs som "påtryckande"? "Kränkande"? etc…

Så jag läste tråden och såg schizos profil, och ser där en kommentar som är mycket mer fördömande än de som hon blir så illa vid sig av. Jag tycker då att om man reflekterar lite över det och ser hur man själv kan göra andra illa fastän det absolut inte är ens avsikt, så kan man få ett hälsosamma perspektiv på situationen.

>Menar du verkligen att det är samma sak att uttrycka allmänna >kommentarer om ett visst utseende som att påtvinga andra >människor sitt eget sätt att äta?

Jag tycker inte att situationen handlar om "påtvingande" så att svara på den frågan i detta fall löser inget. For the record så är jag emot tvångsmatning, men som sagt, ser det som irrelevant här.

>Det kan vara väldigt svårt att värja sig mot påtryckningar från vissa >personer.

Absolut att det är, och hur svårt det är, är nästan direkt proportionerligt med ens egen självkänsla. Självkänsla stärks inte av att få medhåll på allting man säger, utan självkänsla kan man bara stärka genom att först tolka verkligheten rätt. Jag tror inte att schizos situation handlar om onormalt elaka släktingar eller att hon blir påtvingad något.

Jag tror inte att det "alltid" klagas på hennes matvanor. Jag tror inte att "alla alltid blir sura" när hon tackar nej till en kaka. Om du tror det, ok… Då är min metod fel, och schizo borde bryta kontakten med sin familj. Om de beter sig på det sättet så handlar det om mobbing och det ska ingen behöva finna sig i. Om du, som jag, tolkar situationen som en ganska vanlig händelse i de flesta familjer när något liknande händer så borde man först avdramatisera det hela. Sedan borde man få schizo att förstå att alla är inte sura, arga etc över hennes matval.

>Du verkar inte förstå det här med känslor heller.

Att förstå känslor betyder inte att bekräfta dem och tycka att de har förtur över annat. Du har missförstått. Jag förstår känslor, men för att lösa denna situationen, så måste det sakliga fram, inte mer känslor, vilket skapade situationen till att börja med.

>Bara för att du har lätt att säga din mening och stå för den är det >inte så för alla. Läs lite psykologi om du inte är insatt i vad som >påverkar människor. Alla är inte lika, du vet!

Tack för det ovärderliga tipset. Hade du själv varit beläst så kanske du inte hade hållt med om mina inlägg, men du hade iaf förstått dem.

Jag tycker så här: Ingen av oss härinne är eller ska bete sig som en psykolog. Vi ger råd och stöd till de som kommer hit.

Alltså, varken jag eller någon annan kan veta om Trådstartarens liv eller personlighet.

Om man ber om råd så tycker jag man ska få det, så enkelt som möjligt.

Läs igen vad TS ber om råd med, har man inget trevligt att tillägga så kanske man ska lägga sin tid på något bättre?

Jag håller med Jennix.  Stöttning och peppning tycker jag är viktigt här.

Och jag vet hur jobbigt det kan vara när ens omgivning kommer med kommentarer och vill försöka "tvinga" på en sånt som man inte vill ha. En liiiten tröst är kanske att det troligen blir bättre med tiden. Tills dess kan man humma nåt och byta samtalsämne. Om inte annat så tröttnar väl de som tjatar om de inte får nåt svar

Hoppas att det blir bättre för dig snart!

Jennix: Hur vet du att ingen är psykolog härinne?

Jag tycker inte att "trevligt" betyder rätt. Har man ett problem, så brukar man söka en lösning, inte trevlighet.

En annan sak är också att så länge man "stöttar" trådskaparen vilket ofta innebär att man uppmanar till destruktivt beteende (såsom att ljuga) så blir inte detta ifrågasatt. Om man skulle föreslå att problemet inte enbart ligger hos andra, så blir det otrevligt, elakt och man blir uppmanad att läsa böcker. De som förespråkar att ljuga slipper sådana råd.

Jag borde ha vetat bättre och förstått att det är sådant beteende som premieras. Varför skulle det här svenska forumet vara annorlunda än landet i övrigt? Jag ber om ursäkt för min obotliga optimism.

Jag kommer till största delen att använda forumet för info om lågkolhydratskost och ska göra mitt bästa till att begränsa mina omdömen till "pofiber går bra att använda ist f mandelmjöl".

#34 Jag kan absolut hålla med dig, i vissa fall, och jag har själv tagit den hållningen ibland.

I detta fallet och i många fall däremot, så anser jag inte att det behövs.

Jag tycker inte själv att det rätta sättet är att ljuga, utan att alla ska kunna stå för sina åsikter utan att dels bli defensiva eller dels bli aggressiva MEN jag tycker att din ton är lite väl kritisk mot TS i denna tråden.

Förhoppningsvis kan du läsa mitt svar och förstå att jag håller med dig till viss del men inte i det här fallet.

#0 Stå på dig! Det är bara du som kan bestämma vad du ska äta. Förklara att du älskar/tycker om personen ifråga, men att du mår dåligt om du äter socker och spannmål. Lycka till!

Hej! Förstår precis. Jag tycker själv det är väldigt jobbigt med alla blickar och miner man får för att man inte vill äta det som bjuds. Själv har jag föräldrar som inte alls kan förstå mig, speciellt mamma visar riktigt med avsmak hur fet mat jag gör och när jag dessutom lägger extra fett till mig då blir det bara för dålig stämning vilket gjort att jag klarar inte av att äta middag med dem längre. När de är och hälsar på får de äta sin egen mat så äter vi vår mat jag har iallafall tur som har en förstående make, han håller jag fast vid. Försöker äta middag hemma så kan jag ta en kopp te eller kaffe när man träffar folk på fika. Jag är feg så jag säger att jag går på GI bl.a. för mitt känsliga blodsocker och för att jag är rädd för att gå upp i vikt (har tidigare varit rejält överviktig) och det har funkat hittils. Blev bara lite problem när en kompis ville vara snäll och köpt GI bröd för min skull men då måste man ju vara ärlig och säga att man inte äter bröd, t.om GI förespråkare varnar för GI bröd som något vi luras på och egentligen inte är så bra.

Lycka till!!

#32 #33

Tack för den kommentaren Jennix och nyborjare08 ! Om jag skulle velat prata med en psykolog om människobeteénden så skulle jag kontaktat en psykolog och inte hoppats hitta en i et allmänt forum. Anledningen till att jag skrev här i detta forumet var för att jag inte tror att jag är ensam om detta problem och därför undrade hur alla hanterar det. Alla förslag och tankar är välkommna och jag är mycket tacksam till alla som har svarat på detta. Jag menade inte att personer skulle känna sig träffade eller upprörda pga. min fråga. Jag behöver inte en psychoanalys av mig eller mina anhöriga utan söker bara erfarenheter och tankar i allmänt eftersom detta måste vara ett vanligt fenomen. Plus att jag blir glad när jag får stödjande och kommentarer och "lycka till!". De långa kommentarerna med alltför komplicerade ord och alltför invecklade analyser orkar jag knappt läsa…

Än en gång. Tack för alla upplyftande och stöttande ord! Det värmer och jag känner att jag faktiskt står på mig mer och mer.

Om någon vill veta hur det gått:

I helgen kom eldprovet på ett släktkalas då jag bara åt det jag ville äta och undvek resten (exempelvis ris). Efterrätten var kladdkaka och grädde och jag tog en pyttepyttebit kladdkaka (detta för att jag VILLE ha en liten bit) och så mycket grädde att det i alla fall låg under gränsen ´skamligt`. Jag fick en hel del blickar när jag skulle ta kladdkaka men jag brydde mig inte och ingen sa något. Detta var dock "snälla" släkten (mina föräldrar är skilda) men det är i alla fall en början! Mormor har fortfarande väldiga problem dock trots att jag gjort en lååång utläggning om varför jag äter som jag gör och att jag mår bra av det. Varje gång jag kommer inom för en kopp kaffe ställer hon fram bröd och pålägg. Jag säger att jag ju inte vill äta bröd och då säger hon att "hon har grovt eller knäckebröd". Jag tackar nej men hon fortsätter tjata om rödbetor, rån (?!) frukt och så vidare. Jag säger att jag kan ta en bit sylta och hon blir glad men sedan börjar hon igen för "jag måste väl ändå ha något mer?". Min morfar har dockbörjat fatta och jag har hört honom säga till henne flera gången att "sluta nu! Hon tar vad hon vill ha!". Det sjunker nog in tillslut hoppas jag :D.

Härligt - det borde ge dig mer peppning, det också. Förändringar går ju inte med ett lappkast!

Gör mig ont att se mina vänner som blir "större" på gamla dar, får problem med kolesterol o.s.v. och hänger kvar i den gamla fettskräcken. De vet hur jag äter, men vågar inte prova själva.

#20

Jag har hållit på med lowcarb i 8 år- de första 4 av dessa blev jag nerstormad av tjat kring mitt sätt att äta (det var ovanligt att någon ens hade hört talas om det då). Det viktigaste för mig till slut var mitt eget välmående- Istället för att ingå i ytterligare en evighetsdiskussion om lc's faror och fördelar eller att skapa en otrevlig stämning genom att poängtera att jag inte vill diskutera saken tog jag den lätta vägen ut och ljög- "Nej tack- min mage tål inte sånt".

Jag är väl en ond människa- Shoot me :-)

#34 Roarkish - Ler åt dina formuleringar - falsk martyrskap på skoj??

På sätt och vis har du en "poäng". Jag är böjd att hålla med dig - i teorin - för problem är ju som bäst när de väl blivit lösta…

Men det är liksom i teorin det..

Ofta vet folk själva vad "lösningen" på problemet är. Varför utgår du från att de inte vet, men att du själv vet?? Vad vi ofta behöver i en tråd som denna, är att få "häva ur sig" reaktioner på saker som är jobbiga, få lite uppskattning och peppning för att sedan själva ta itu med saken. .

På sitt eget vis, när de själva är mogna för det.

Du har ett sätt att skriva som ofta innebär "akut attack" och då ofta på personer. Ibland rör dina attacker sådant som inte ens tagits upp i tråden! Om jag t ex ber dig att tänka till eller ifrågasätta/kritisera någon idé eller ett resonemang jag har presenterat - då är det en sak! Om jag ber om stöd och sympati - då är det annat läge!

Respekt?

Och hursomhelst - saker kan sägas på många olika sätt!