Svärfar har uteslutit kakor och sover och vitt bröd. Men äter fortfarande knäckerbröd och potatis och ris, det har han svårt att släppa. Han har läst om "han som åt julmat hela året och gick ner 50kg" vilket jag inte vet vem det är. Men jag tror han är öppen för att ta in mer och mer om man portionerar ut det lite försiktigt. Framför allt hade jag tänkt att vara levande bevis längre fram. Annars har jag inte sagt så mycket, det känns nästan oöverstigligt att få folk att ändra insikt… Men jag tyckte det var bra artiklarna som stått om fet mjölk och fet ost, har till och med hört den diskuteras på ICA! :)

Vi är överhuvudtaget stora i min släkt, men än så länge har jag inte sagt något om min diet till någon. Mamma är väldigt inrutad på kolhydrater = bra, fett = dåligt, så jag tänkte visa henne hur bra man kan lyckas när man äter som jag gör. Det är väl främst henne jag skulle vilja påverka. Hon lider av en ryggsjukdom vars namn jag varken kan uttala eller stava till, och hon skulle garanterat må bättre med en kostförändring!

Usch jag fick precis ett väldigt konkret bekymmer. Svägerskans pappa har precis opererats för ett bråck på kroppspulsådern. Beroende på förfettning. Och jag vet precis vilka kostråd han kommer att få. Som är helt uppåt väggarna såklart… Vad gör man, skulle JAG veta bättre än de på sjukhuset - knappast!

Många i min omgivning väntar sig att jag ska börja äta "som vanligt" igen och jag bara hummar till svar för det går inte att förklara mer än vad jag försökt. Det går lixom inte in… Det får komma som en chock för dom istället när kostråden ändras- om de nu gör det. Jag hoppas det iaf för nu är det så galet så galet….

En sak till som jag skulle vilja skrika ut till omgivningen som dömmer en för att man är överviktig och tror att man har lite dålig karaktär som blir tjock: Det hör till vår natur att tycka om det som är sött och söka oss till det som ökar aptiten för att vi ska lägga på oss inför svårare tider. De som tror att jag är lite svag för att jag inte kan hålla mig från chokladkakan ska bara veta hur det är när verkligen hela kroppen och alla celler skriker att man ska äta nått sött. De har förmodligen aldrig känt så. Men om de gjorde det skulle de förstå att man inte bara är en svag person som måste skärpa sig.
Det är först när man blir fri från suget med LCHF som man fattar att det inte bara sitter i karaktären utan att det är hjärnan och kroppen som signalerar vad den vill ha.

I kväll hade vi ett planeringsmöte hemma och jag bjöd på hårdost, brieost, digestivkex, smör, kaffe och te.

Det gick utmärkt att stå emot kexen. Ingen vet om mina nya kostvanor men att jag brukar ha egna vanor. så när de andra hade tgit och  en pers var kvar som tvekade så sa jag du får ta av bara pålägget om du vill medans jag strök smör på ostskivorna och rullade ihop dem. Ja, jag ser vad du äter sa hon och förstod. Så hon tog oxå en bit briesot till kaffet. Det gick väldigt bra. Men när man blir bortbjuden för första gången och folk bjuder på något då är det svårt att säga nej tycker jag. som nu till fredagen, vet inte vad det blir och vill inte fråga heller det känns konstigt i dett fallet. Vad gör man om det bjuds på färdiga mackor? Man känner sig otrevlig.

Jag vill ju gärna fortsätta med min kostvana.

mumsan

Har skickat adresserna till  mina döttrar från denna och några till hemsidor. De får bölder och finnar.

mumsan

Min pappa är diabetiker sen många år tillbaka. Med diagnosen diabetes2….

Han har anamat denna kosten (inte riktigt fullt ut) men han har aldrig mått så bra och har aldrig haft så bra värden….

Jag kan höra i hans prat att han är irriterad på sjukvården som gett honom så felaktiga diriktiv rent kostmässigt i alla dessa år….

Det tycker jag är skithäftigt att detta kan hjälpa honom

Det är ju i alla fall Sten Sture Skaldeman som "han som åt julmat hela året och gick ner 50kg" fast det är 60kg fakiskt.

Jag känner många som börjat med den här kosten på inspiration av mig, men eftersom de flesta är medlemmar här får de ge sig till känna själva…

Jag och min mamma började med lc/hf samtidigt och var och en för sig utan att ha diskuterat saken med varandra. Vi är såna i min familj ibland - vi följer varandra även när vi inte har pratat om saken. :P

Sen har vi lärt varandra rätt mycket. Jag hänger här och läser massa som jag sen sprider vidare till min familj. Det är skönt att kunna komma hem till min familj och veta att all mat som serveras är god och nyttig :) Och inga höjda ögonbryn för att jag äter ett kokt ägg, en bit brie inlindad i skinka till frukost ;-) 

Sen önskar jag att min makes föräldrar vågade tro att vi faktiskt har rätt… det är hemskt (särskilt för maken) att se sina föräldrar drabbas av sjukdom efter sjukdom som ni här säger er ha blivit botade från utan att kunna hjälpa dem, för hjälpen är fel. 

Lillasyster har plockat upp mycket från mig och mamma och äter mer och mer lc/hf. Det är så kul! Andra systern kämpar på men har kommit fram till att lc/hf inte kan vara så fel i alla fall mycket på grund av evolutionsteorier och praktiskt bondförstånd ("vad åt man förr?").

Det här är mitt dåliga exempel på vänner som blivit påverkade av mig =/ Min bästa vän fick en hel föreläsning (+massa fakta mejlade till sig) och hon gick direkt över till lc/hf. Hon är duktig på att laga mat och älskade maten, gick ner i vikt MEN så fick hon gallstensanfall. 27 år gammal och med gallsten. Så hon återgick till sin vanliga kost och om hon någon gång vågar sig på lc/hf igen lär det vara efter en gallstensoperation eller så (så hon kan starta på noll stenar typ).

Min mamma har tagit till sig att det är ok med smör och grädde i matlagningen, men hon vill inte släppa sin havregrynsgröt på morgonen, och en bit sockerkaka till kaffet. Men hon har gått ner i vikt ändå, fast hon motionerar ganska mycket.

Min bror med sambo hälsade på i julas, och var sugna på att göra något åt sina matvanor. Jag har mailat länkar, men vet inte hur det har gått för dom. 

Min pappa (bor själv) är tyvärr alltför sjuk i sin diabetes för att kunna laga maten själv, han har svårt att greppa saker med händerna, ser dåligt, hör dåligt, och njurarna fungerar dåligt. Tyvärr. Jag skulle behöva bo där och laga maten åt honom, i flera veckor, kanske månader, och det är inte möjligt för mig att göra det.