Jösses.. det var inte lite problem det.. men skam den som ger sig!!

Varför inte öka på kolhydraterna från källor där det följer med lite annat nyttigt som grönsaker eller mejeriprodukter!!

Om du har sådan stor övervikt så borde det i det flesta fall ha synts något på vågen iallaffall!

Och jag fundera på om det att du mår dåligt i kombination med utebliven viktnedgång säger något om att du kanske har andra problem som är kända för att hålla kvar fettet i fettväven typ stress?

Sen finns det de som har kroniskt förhöjda insulinnivåer de kan svälta jogga späka sig hur mycket som helst utan att gå ner ett dugg, så länge insulinet spärrar lipolysen så är kroppen inställd på lagring!!

En vanligare anledning är insulinresistens, vilket gör att kroppen måste producera mer insulin under längre perioder för att överhuvudtaget kunna bemästra farligt höga blodsockerhalter!

Har man sådana problem kan man lätt få för lågt blodsocker vid övergång till LCHF och då mår man heller inte bra.. då får man trappa ner kolisarna och börja lägga in lite motion för att öka insulinkänsligheten!

Tack Zepp för lite tips!

Jag har funderat i liknande banor när det gäller maten - vi kastade oss in i strikt LCHF från dag ett. Man kanske ska backa bandet och lägga till mer grönt (för illamåendets skull). Ska man då minska på fettet oxå eller?

Ska man lägga sig runt 20 g/dag och ta merparten av dessa kolisar från grönt tro? Fast jag har ju provat med max 10 g/dag och gick inte ner nåt i alla fall?

Kan det ha att göra med att merparten av dessa kolisar kom från diverse mjölkprodukter? Är det skillnad på vilken kolhydratkälla man använder sig av?

Det är ju inte så att jag är "anti" LCHF på något sätt, men jag är verkligen angelägen att gå ner i vikt. Har passerat 40 och min gynekolog varnar mig och vill hålla koll på min vikt för hälsans skull (skapar stress??).

Jag mår fruktansvärt dåligt av att se ut som barbamamma (skapar stress??) - vill gärna var lite "chic" - har inte några överviktiga kompisar, min sambo är snygg och smärt, likaså mina barn. Hela vår bekantskapskrets inklusive föräldrar och syskon är normalviktiga och man känner sig ännu mer som en elefant - inte minst när man ser kort från diverse "evenemang" - jag är dubbelt så bred som alla andra på korten!!

Så nog är vikten i sig ett stressmoment - och när man inte går ner trots UFO känns det riktigt hopplöst!

Vad gäller mina insulinnivåer har det aldrig visat sig något avvikande på hälsoundersökningar o. s. v.  Däremot äter jag Levaxin - både TSH och T3 är normala med medicinering. Visserligen har jag förstått att man kan ha bekymmer ändå, men jag tycker efter ökad Levaxindos i vintras (100mg/dag) att flera klassiska symptom (frysning, torrt hår osv) har minskat betydligt.

Jag tillhör dom som trots täml lång tid på LCHF måste äta UFO + kalorireducerat för att ens hålla vikten. Jag har dock inget större problem med det eftersom jag faktiskt känner mig nöjd. Jag behöver inget annat, inte sugen på bröd, tycker numera illa om sötsaker, etc.

Det största problemet är nog mentalt. Man måste 150% ha bestämt sig för att nu j--lar så kör jag så det ryker! Å inte tappa sugen…vilket är lättare sagt än gjort. Livet är, som bekant, fyllt av tappade sugar. Själv har jag jobbat mycket med huvudbiten sista 2 åren och det har hjälpt mig fokusera.

Den modfälldhet/pessimism som lyser igenom hos dig är en stressor som håller kortisolnivån hög vilket ytterligare förstärker kroppens vikthållande/ökande egenskaper. Kortisol triggar som bekant insulin vilket ökar kolhydratsuget.

Att du mår illa kan mycket väl vara omställningsproblem. Prova att äta lite mer kolhydrater ett tag o se om det gör någon skillnad. En del mår också illa av för mycket fett. Du får prova vad som funkar för dig.

Varför äta frukost om du mår illa? Många av oss äter bara 2 mål/dag. Prova att skippa frukosten och se om det gör skillnad.

Portionsstorleken minskar rätt ordentligt tämligen snart så det ser jag inte som ett problem. En del av grejen är ju också att äta tills man är ohungrig och sedan sluta. Äter du tills du är mätt (som på kolhydrattiden) så har du ätit för mycket.

För de flesta tar nog omställningen till fettdrift 3-4 månader men det är inte helt ovanligt att det kan ta 6 månader eller 1 år.

Gör en matdagbok. Planera dagens mat, skriv sedan om du följt planen och hur du mådde samt ev annat i din vardag som kan ha påverkat hur du mår. Lite hemmasnickrad KBT alltså. Funkade för mig så det kan kanske funka för flera. Läs på i alla LCHF-böcker, bloggar, etc.

Känner du att du inte är 100% engagerad så ska du nog fundera på vad det är du vill egentligen. Jag tror nog inte det är LCHF som är grundproblemet. Låter som om det sitter fast någon annan stans…

Som du säkert har läst på andra ställen så är LCHF ingen bantningskur utan ett sätt att äta och leva för att må bra och ha hälsa. Sen att de flesta (inte alla!) går ner i vikt är nog snarare en biverkan

Hej Fialotta333, jag håller med dem som säger att du inte ska ge upp ännu. Eftersom det för många tar lite tid innan kroppen vågar "lita på" att du ger den vad den behöver. Den övervikt vi har samlat på oss - av vilken grundorsak som helst - har ju inte heller kommit över en dag.

Jag mådde också illa av allt fett som jag plötsligt matade min kropp med, i början. När jag såg rekommendationerna om att öka mängden kolhydrater lite, hjälpte det på en gång! Detta gjorde också att jag fick större aptit och därmed fick i mig mer fett! Utan illamående som biverkning.
Jag minskade alltså inte på fettet (då hade jag ju närmat mig min tidigare och felaktiga kosthållning…).

Personligen har jag, tack vare lchf, upptäckt att jag legat långt ner på "svältgräns-skalan" i många herrans år - vilket också är den största boven till min viktuppgång, hur motsägelsefullt det än låter! Jag jobbar fortfarande med att hålla mig på en vettig nivå av kalorier, dagligen. Har ännu inte nått en stadig balans betr det - det sviktar rejält, ibland 700 kcal, ibland 1200 och nå'n gång 2400… Så jag förstår att min kropp inte litar på mig ännu! Och den har heller inte släppt ifrån sig någon vikt (möjligtvis något hektogram… som jag dessutom tror är vätska i så fall…) på de ca 3 månaderna jag hållt mig till lchf.
Men som jag skrivit i "tålamods-tråden"; Allt eftersom min kropp balanseras, är jag övertygad om att även vikten balanseras. Allt annat är för mig "ologiskt"!

Du och din kropp vet redan att magen mår bättre av denna mat - så balanseringen av din kropp har redan påbörjats! Ta steg för steg. Kroppen hämtar sig steg för steg - så tänk så också, steg för steg.

Så öka lite på t ex grönsaker - för att trigga igång aptiten och skrämma iväg illamåendet!

Pepp Pepp Pepp!!!

#3 Men Bazz - det hjälper inte att jag är 150% fokuserad när jag får kväljningar av det jag ska äta - jag tillhör inte dom som kan intala mig att det är gott och sen bara sleva in - det tar stopp helt enkelt.

Det låter ju toppen att du inte har några problem med att äta UFO, men det är just det som är mitt problem! Det spelar ingen roll hur mycket jag fokuserar…

Tycker det känns tråkigt om du inte vill tro att det har med LCHF att göra, det är ju just maten jag har problem med - vill ju så gärna BÅDE äta och må bra samtidigt som jag måste tappa mina överviktskilon för hälsan. Det var ju anledningen till att jag startade upp min LCHF-resa. Under tidens gång har jag hoppats på att få ta del av några av dessa hälsovinster som så många vittnar om, men dom har uteblivit för min del. Därför vill jag ha hjälp, men om du tycker jag ska leta någon "annan stans" så vet jag inte…

Illamåendet, eller snarare kväljningskänslorna kommer när jag väl börjar äta - jag är verkligen hungrig innan maten, men så äter jag några tuggor, sen är det stopp. Det gick bättre när jag "lagade" mer mat, typ moussaka, pannkaka, köttgryta, fisksoppa etc. men då ökade vikten direkt några veckor, trots att det totala antalet koliar inte gick över 10/dag.

Tack Andina för dina peppande ord! Jag försöker verkligen ha tålamod, men eftersom jag inte mår något vidare av kosten och inte går ner något så är det verkligen svårt med motivationen…vet inte var jag ska hitta min "tappade sug" som Buzz skrev…jag är ju av naturen ganska envis, så kanske…

När det gäller det totala dagliga intaget så har jag svajat rätt rejält jag oxå, även under LCHF-tiden, mycket p g a "tappad aptit" och tillgång i kylen. Nu känns det mest som en stor suck när jag tittar in i kyl och frys…inte biff, inte ost, inte fisk, inte bea, inte majo, inte ägg idag igen.

Jag tror att du behöver äta lite mer grönsaker för att inte må illa och att få i dig fettet. Mjölkprodukterna kan också bromsa viktnedgången, så är det för mig i alla fall.

Gröna grönsaker som broccoli, spenat, olika kålsorter, sparris, gurka, sallad osv. ger inte så mycket kolhydrater så det skall vara problem.

Det finns en del recept på grönsaksmat på forumet.

Brödsugen var jag i början och gjorde en del av de LCHF-bröden som finns på forumet. Men idag behöver jag inte bröd.

Lycka till! och berätta gärna vidare hur det går.

Jag har lite liknande problem, men jag blir äcklad vid tanken på mat vilket gör att jag skjuter och skjuter på ätandet. Allt smakar konstigt och fel! (Skinka är för salt, ost är för salt, keso är för salt!) När jag väl kommer över tröskeln och äter brukar jag upptäcka att det mesta smakar ok, men vämjelsen går inte över.

Jag behöver gå ner 45 kg och att sitta och tänka på alla hälsofördelar alla andra har är inte så mycket till hjälp när man själv bara upptäckt marginella förändringar. Själv sitter jag med en ny förkylning och huvudvärk och undrar vad jag gör fel eftersom "alla" andra är helt immuna mot sånt med den här kosten.

Det är beundransvärt att folk kämpar på och håller ut när det inte känns helt rätt, jag vet inte om jag klarar det. Oj, nu låter jag negativ, men jag är huuuuuuuungrig, trött och täppt.

Jag har ätit LCHF i tre år nu och på sista tiden har jag (ibland) haft lite kväljningskänslor när jag äter. Det jag försöker göra, är att tänka ut vad jag verkligen vill ha för mat och då har det blivit mycket fisk och skaldjur. Får jag sitta med en hög färska räkor kan jag peta i mig rätt bra med mat, äter jag annan mat blir jag (ibland) mätt efter ett par tuggor… Jag försöker också att äta lite mindre portioner, men oftare, kanske fyra mål per dag.

Mitt förslag är alltså att kanske öka på mängden ovanjordsgrönsaker lite och välja mat som känns lockande. Försök också att se det som en fas kroppen måste gå igenom, snarare än ett hinder, så att ni inte bygger upp ytterligare stress.

Lycka till!

# 7 Hej på, Greddelin - det är exakt så jag känner, jag äter en portion fast vämjelsen som du kallar det (bra ord) släpper inte och det går INTE att äta sig så mätt så man står sig ordentligt. Nästan allt är för salt - numera går keso, bacon, många ostar o. s. v oftast bort bara för att det smakar så salt!

"Vad gör jag för fel??" är verkligen den frågan jag ställer mig oxå. Inga hälsovinster förutom att magen inte krampar längre.

Och ÄNDÅ vill jag inte ge upp - vill bara hitta nyckeln till välbefinnande och viktnedgång men jag vet inte var. Hur länge ska man hålla på?

Jag håller tummarna för dig, Greddelin, om vi försöker kämpa på - säg 4 veckor till och ser hur det verkar då?

#6 Mervi, hur länge dröjde det innan ditt brödsug gick över - för mig tycks det öka för var dag jag avstår? Har försökt baka allehanda varianter på LCHF-bröd och kakor och kex men det blir inte "rätt" - inte det jag längtar efter.

#9 Jag har just ätit och blivit mätt så jag vet att det går! Nästan helt okryddad rostbiff i strimlor och gräddsås. Zucchini till. Problemet är att maten måste vara supergod och helt rätt för tillfället. Ofta måste jag ha nåt sött i maten, nån sked sötsur sås eller så. Det är ju aja baja, men jag skippar alla grönsaker och fokuserar på att få i mej mat överhuvudtaget. Ibland får man ta till knep man vet funkar.

Det är så konstigt att plötsligt ha blivit så extremt petig med maten! Mycket tycker jag ju i vanliga fall mycket om, men det är som om sältan gör att det känns enformigt och tungan krullar sig. Jag har till och med börjat noja över "navelsträngen" i ägg! Jag är så lättäcklad att jag kunde tro jag var gravid. Men det är jag sannerligen inte.

Ja vi fortsätter förstås kämpa på! Det känns egentligen inte som om man har så mycket till val, man kan ju knappast gå tillbaka till hur man åt förut?!

Vi har också problem med att allt smakar för salt eller har en äcklig bismak. Det är en av sakerna som händer, att smaklökarna börjar fungera mycket bättre. Jag kokar bacon lite för att bli av med överskottssalt och tillsatser. Sedan fräser jag upp den i osaltat smör till lagom krispighet (OBS, går fort!). Till det vispar jag några äggulor, ibland med äggvita också, och fräser upp en omelett som jag river ost över. Omeletten får inte brännas. Lite smör ovanpå som blandar sig med ost och äggula blir väldans gott. Detta kan jag äta hur många gånger som helst. Saltet från osten räcker alltså gott och väl som krydda. Ibland lite vitpeppar över omeletten.

Man måste prova sig fram och som någon skrev, känn efter vad du är sugen på - och ät så mycket (lite) du vill men oftare. Viktigt är att minnas att det FINNS INGEN BÄTTRE MATHÅLLNING för god hälsa och viktnedgång SOM VARAR. Här handlar det om hormonbalansering och inte om kalorireducering.

Jag kan inte komma på något mer att peppa med, jag tycker du verkar intelligent och insiktsfull och jag tror du kommer att hitta rätt. Har du läst några av de böcker som brukar rekommenderas här på sajten? De kan ju fungera som inspiration. Om du inte har gjort det så läs också Vanliga frågor och svar här till vänster. Och så får jag väl komma med samma pekpinne som alla andra: fokusera inte på vikten, för du skapar stress och då reagerar kroppen med att hålla inne med alla reserver. Och till sist: äter man för lite, så tror kroppen att det är svält på gång, men gör det inte till en sådan pina att det blir en stressfaktor. Återigen, ät det du känner för, även om plånboken lider och minns att DET GÅR ÖVER. Många styrkekramar!

Det du säger Greddelin om att vara lättäcklad, så till den milda grad att man kan tro man är gravid, plingade till i huvudet på mig! Klart det är så! Ja, alltså inte att vi är gravida, men att hormonerna dansar hambo, PRECIS SOM HOS GRAVIDA. Därav störningar i mens-rytmen och lättäcklade och så vidare. Där har vi det! Själv är jag en bit över 50 år och har ju inte mens särskilt ofta längre, men nu har jag haft två ordentliga perioder - med EN veckas mellanrum bara. Snopen värre! Det är hormonregleringen som håller på förstås!

(en annan orsak till illamående kan vara gallbesvär, men jag tycker inte TS beskriver det på det sättet.)

Hehe, Greddelin, jag står varje morgon då jag ska göra äggmjölk och pillar och pillar och skopar fram och tillbaka för att få bort "navelsträngen" på alla ägg!

Trodde aldrig jag skulle bli så "äckelmagad", jag som alltid ätit kött, kött och kött och aldrig gillat frukt och grönt. Klarar inte ens en entrecote längre…

Jag vet inte vad som händer i kroppen, jag känner inte igen mig själv längre.

I kväll gjorde jag köttfärssås på traditionellt sätt med krossade tomater, lök och kryddor, lite creme fraische (rester efter helgen) och flytande buljong. Serverat med riven västerbotten och smörstekt vitkål. Det är den typen av mat som kan gå ner (kunde inte äta hela portionen idag), men den här typen av mat gör att jag inte går ner i vikt. För mycket kolhydrater totalt med krossade tomater, lök, CF, lök, ost och vitkål.

#11 Tack för tipsen, jag ska prova att koka baconet lite grann, innan jag gör omelett nästa gång. Vad blir skillnaden med att bara använda gulor istället för hela ägg i omeletten?

Det kanske är en jättebra idé att äta oftare istället och mindre varje gång - har bara stirrat mig blind på att alla äter så få gånger per dag. Men det måste ju så klart vara individuellt. Bra tips liza!

För att "spä på" krångligheten lite mer så är det så att jag har en sambo som kan äta i princip hur mycket som helst och som oxå äter LCHF…+ 3 tonåringar som gillar mat. Som ni kan förstå kan jag inte välja precis det jag vill ha utan måste anpassa plånboken till mat som blir rimlig i kostnad varje dag. Om det bara vore jag så skulle det naturligtvis bli enklare.

Som exempel så köpte vi en rostbiff på ca 1,4 kg (ca 200 kr) och helstekte en dag, den var slut samma dag…finns det så äts det! Rent kött till 5 pers varje dag blir inte billigt, och jag vill inte sitta och äta t ex en biff medans jag hänvisar resten av familjen till falukorv! Hur gör ni alla som är många i familjen?

Jag har dock kommit på ett till "plus" med kosten - jag springer inte upp och kissar flera gånger per natt! Yippee!

Greddelin och Fialotta - Jag har bara ätit denna kost sedan mitten på december så jag kanske inte är den rätta att ha synpunkter. Men jag har iaf i torsdags fått MITT personliga och hittills enda "kvitto" på att det här sättet att äta är positivt och fungerande för mig. Det kvittot står mitt HbA1c (är typ2-diabetiker) för. Det värdet har gått ner från 5.4 veckan före jul till 4.7 på skärtorsdagen.

Annars mår jag illa av fettet, har ett dovt illamående som gör mig trött. Har inte gått ner något alls i vikt, utan tvärtom upp 3 hg enligt torsdagens kontrollvägning på VC. Och jag har varit rejält förkyld två ggr. samt dessutom haft en segdragen magsjuka i två-tre episoder under en hel månads tid efter jul. Och det är fullständigt unikt för mig, inte ens när mna barn gick på dagis var jag så mycket sjuk själv som jag varit den här våren. Kan vara en tillfällighet men jag förstår iaf. era upplevelser.

Så även jag tycker att det känns lite tungt emellanåt. MEN det här håller nere blodsockret på ett sätt som INGEN annan kost klarar av.

För er som då inte är diabetiker och inte tänker på blodsockerregleringen som en fördel så förstår jag att det är lätt att börja misströsta. Speciellt om inte vikten heller belönar åtmintone lite utan tvärtom går åt fel håll.

Fast jag skulle ändå vilja säga som så att även om ni inte mäter ert blodsocker i nuet för att ni inte har någon diabetes, så måste den här kosten ändå göra gott i det tysta även för er med stor övervikt. Kanske kan det vara en liten vinst (om än omärklig i nuet) att tänka på som något positivt för att peppa sig att hålla ut.

För kanske, kanske gör den här kosten att ni under tiden som vikten sniglar sig neråt _samtidigt_ håller ert blodsocker, insulinutsöndring och ev. insulinresistens hos cellerna i schack så att ni slipper (eller iaf kraftigt minskar risken) att drabbas av diabetes-typ2 innan ni hunnit gå ner till normalvikt.

Och när ni så småningom kommer till normalvikt så kanske ni kan klara er helt ifrån hela det här diabeteseländet… det hoppas och önskar jag iaf. innerligt för Er skull

Varma hälsningar! /Kricko.

#12 Åhhh… "Hormonell viktminskning" sägs det ju, ändå har man inte gjort kopplingen förrän nu! Hehe! Nå låter det plötsligt helt vettigt att man får för sig konstiga saker angående maten. Jag fick ju mens två gånger första månaden trots p-spruta som jag varit blödningsfri på i många år.

Oookej… det kan ju förklara att det inte händer så mycket på viktfronten, om jag är skengravid ska jag ju inte förlora mitt reservlager! (spekulerar hejvilt) Jag har själv aldrig varit gravid men båda syrrorna har lidit rejält av illamående.

Jag är ju ensam i mitt hushåll och det är väl inte helt enkelt det heller. Det blir inte mycket finkött för sjukpenningen och köpa storpack blir enformigt. Karré är gott men kanske inte 10 stycken på raken… (Borde väl investera i en större frys förstås.)

#14 Du har helt rätt! Även om jag inte har fått diabetesdiagnosen har jag varnats för att jag ligger högt, så blodsockret är absolut ett argument för LCHF! Bara för att man inte är där än är man ju inte utom fara! Tänker på min mamma som också är överviktig och suckar när jag berättar om mina små framsteg.

"Jag vet att jag borde ta itu med det, men jag tänker att jag äter gott så länge jag kan!"

I princip säger hon att hon "unnar sig" att äta gott och fel så länge hon inte förbjudits av läkare… Men jag hoppas hon snart tar tag i saken. Det var faktiskt hon som inspirerade mej för några år sen när hon gick ner en hel del med Atkins, utan att ha sett att det fungerade hade jag nog inte vågat tro på LCHF.

Hej Fialotta,

Nu är jag inte den rätte att säga hur du skall göra med ditt ätande men en undran bara, får du i dig tillräckligt under en dag? Det kan kanske vara så att du får i dig för lite kalorier för att kroppen skall känna sig trygg med att släppa på fettdepåerna? Jag har nämligen själv en tendens att tycka att jag är duktig om jag inte äter så mycket kalorier, för det har vi ju lärt oss sedan tidigare…och då tvärnitar kroppen, känns det som.

Håller fullt och fast med dig om att slippa springa på toa om nätterna är väldans trevligt!! :)

# 14 - Tack Kricko för den tänkvärdheten ang. diabetes. Som sagt, inga såna problem har visat sig ännu, men kan naturligtvis komma (t o m ganska troligt med tanke på övervikt).

Hmm…hormoner - tja, varför inte? Det låter ju logiskt med tanke på menskrångel, illamående m m. Det kanske är så enkelt att hormonerna styr.

Frågan är ju då naturligtvis hur lång tid det tar innan allt detta lägger sig och allt det där "underbara" som så många vittnar om uppenbarar sig - t ex att man uppskattar maten, börjar gå ner i vikt, blir pigg, slipper brödsug och annat trams…har redan varit gravid IRL 3 gånger, det får räcka för min del - är inte ett dugg intresserad av nån "skengraviditet" inte!

Jag har inte haft problem med illamående, men märker ändå att jag får lite obehag om jag slarvar med att äta grönsaker. Snabbkuren är då lite sallad, gärna med olja/vinäger. Min teori är att jag behöver en liten dos bitterämnen för att matsmältningen ska fungera.

Jag är lite osäker på hur jag ska tolka ditt illamående, är det mer som avsmak vid åsynen eller tanke på mat - eller pågår det konstant? Om det pågår konstant kan du ha hjälp av att ta några droppar japansk pepparmyntsolja i en äggkopp med vatten.

Förut hade jag en period med dagligt illamående i flera veckor, månader kopplat till migrän. Då fick jag hjälp av en homeopat. Det hjälpte faktiskt omedelbart!

# 19 Nej, jag mår inte alls illa mellan måltiderna, utan jag kan känna riktig hunger, men så fort jag börjar äta så växer det i munnen och jag får inte i mig särskilt mycket. Så funkar det allt som oftast med maten numera. Det kan knorra ordentligt i magen, men vad jag än tänker på för mat så kan jag inte tänka mig att äta det? Hur konstigt som helst. Är mest bara sugen på bröd av alla de sorter!

Jag har aldrig haft ätstörningar, varit sockerberoende o s v. Har alltid älskat kött och fett (och även feta kolhydratsrätter så klart…). Därför är det så extra konstigt att det plötsligt kväljer mig med alla livsmedel utom kolhydraträtter???

Jag tror jag får i mig tillräckligt varje dag - har registrerat (uppskattningsvis) i minmat och ligger oftast runt 1600-2000 kcal/dag och max 10 g kolisar, 60-80 gram protein och gott om fett.

Nåt jag funderat lite över är om det blir väl mycket småätande trots allt? Eftersom jag inte kan äta så mycket åt gången blir jag sugen efter 3-4 timmar och tar gärna några ostskivor, en smörklick eller en bit salami eller några oliver. Om jag registrerar in även det jag ev. äter mellan målen så kommer jag inte upp i några mängder i alla fall.

Varsågod Fialotta, det var så lite så. Men det var uppriktigt menat iaf.

Jag skulle bara vilja lägga en liten blänkare här ang. de blödningsrubbningar som jag läser om i den här tråden.

Jag vet inte exakt vad de kan bero på. Men gissningarna på hormonpåverkan är väl möjligen inte alls så långsökta.

M E N….. trots det och för alla kvinnor, men i SYNNERHET för Er kvinnor som passerat menopaus så skulle jag vilja säga;

- Låt INTE lekmannaförklaringar (hur välmenta de än är) på ett forum försena ett besök på gyn om ni får upprepade besvär av blödningar efter menopaus, eller frekventa blödningsrubbningar/mellanblödningar innan menopaus!!!

Det gäller alltså mellanblödningar/blödn.rubbningar som INTE kan ha sin förklaring i nyligen ordinerade (mao. efter genomgången gynundersökning) minipiller eller hormonspiral tex.

Bara ett tips i all välmening. Blödningar på 'fel' tid/sätt ÄR alltid ett varningstecken som inte bör negligeras. "For safety sake" så bör alla farligheter uteslutas, innan man slår sig till ro med kostomläggning som enda förklaring. /Kricko.

10 gram kolisar är väldigt lite och det är inte alla som klarar ens att få ner sitt intag till så lite, inte jag iallfall!

Och som sagt om grönsaker gör maten mer aptitlig så öka på dem!

Jag märkte i början att jag kunde var lite illamående ibland fick jag huvudvärk det visade sig att jag glömt äta.. det var altså någon sorts hungersignaler!

#13 Moahahaha…jag är likadan! MÅSTE ta bort "navelsträngarna" annars kan jag inte äta ägg. När jag ska äta dem kokta får det ju gå, men jag gillar det inte. Huga! Kul att hitta fler som funkar som jag i det avseendet. Då känner man sig mindre skum.

När jag ibland känner mig utled på kött och fett brukar jag låta en del kolhydrater gå till ett "bröd" (fibrex, lite fiberhusk, ägg, linfrön, sesamfrön och sånt) så att jag kan få äta en macka med stort salladsblad, tunnskivad gurka, smörskivor, ostskivor och skinka, t.ex. som matsäckslunch. Man kan ha stekt ägg på också med knaprig bacon, men salladsbladet (stort och krispigt) och gurkskivorna ska vara med.

Det blir inte mycket kolhydrater över hela dagen, men det smakar så kapitalt annorlunda att jag kommer i rätt gängor igen efter ett tag.