Det är bra om du ger henne mat som gör henne mätt. Men jag skulle rekommendera dig att inte servera henne potatis. Om hon eller någon annan vill ha det så får de laga potatisen själv.

Det är svårt för tjejerna i killgängen som lever på pizza och chips. En av mina döttrar satte upp ett eget ettårigt "stopp" för allt vad godis, chips, bakverk och glass heter medan hon umgicks i ett sådant gäng. Efter ett år lättade hon upp på förbudet för då hade hon fått mer koll på läget.

Men man måste vilja göra det själv och det mamma säger är ganska ointressant. Och det kan till och med vara så att hon upplever det som en slags fara att du mår bättre och blir smalare.

Det är därför viktigt att du inte tjatar på henne eller snackar så mycket mat, och vikt. Hon känner sig utan tvivel bara oälskad och kritiserad. Lagai stället bra mat, servera bara det som är nyttigt och låt henne dra sina egna slutsatser.

Tonåringar och barn kommer alltid att gnälla på föräldrar så det där med "det finns ingen o'boy" får nog snarast hamna i det allmänna gnällfacket. Det får vi ta medan vi har tonåringar i huset . (Jag har fem barn själv så jag vet att det kan vara lite speciellt!)

Ibland kan det vara fint om man på morgonen säger: Jag gör äggröra, vill du att jag ska fixa lite till dig också?

Då nappar de ibland och märker att det fungerar bättre med mat i magen.

Ja, detta var massa blandade tankar och tips. Hoppas du kan hitta något som passar dig.

Jag kan bara prata som en dotter till en mamma som varit på min vikt genom min barndom..

När  min mamma "tjatade" eller liksom sa kommentarer som du själv skrev här ovanför "titta på dig nu, tänk om 1 år" stilen så blir det väldigt motsatt effekt. Jag åt ännu mer. Dessutom fick jag tankar om att jag inte ens duger inför min mamma… vilket inte kändes kul! Jag förstår ju idag att hon bara var mån om min hälsa.. men det är inte så lätt o tänka i dom banorna när man är yngre.

Jag tycker du ska servera den maten som du själv äter! Inte laga nån potatis eller nåt extra för det ska passa henne.. kanske låter lite hårt men hon borde äta den maten som serveras o passar det inte så får hon laga egen mat.

Bannlys all skräpmat i hemmet osv. Då vet du ju iaf att hon inte äter skit när hon är hemma.

Det jag däremot avråder dig ifrån är att va på henne om vikten för det skapar en enorm ångest och jobbiga funderingar..

Servera god mat (lchf dvs).. föreslå att ni kan ta en promenad tillsammans! Skapar ju även ett bättre band mellan dig o din dotter:) Kanske mår hon inte så bra o behöver lätta sitt hjärta?

Ja nu babblar jag på här känner jag.. :)

Vad du än gör så tjata inte. Det blir man bara ledsen av (Vet av egen erfarenhet). Antaglien är hon själv medveten om att hon går upp i vikt och är ledsen för det.

Jag tror att det bästa är att ta Ett ordentligt samtal och ge f-n i att köpa hem saker. Visst hon kan ju handla själv eftersom hon är nästan vuxen men det blir inte samma sak.

Sen är det kanske så att hon själv måste komma till insikt. Det kan ta lite tid. (för mig tog det mycket lång tid)

Det här med att äta fet mat + kolhydrater är nog kanske inte så bra. Det motverkar ju vartannat om jag förstår det rätt. Kanske någotn som vet mer exakt.

Jag förstår att du är orolig men hon är nästan vuxen. Det är svårt, jag vet, men som förälder måste vi låta våra barn välja själva och betrakta deras val i den åldern. Du ska absolut inte tjata om hennes vikt. Det får nog motsatt effekt. Uppmuntra istället till aktiviteter med hela familjen, tex gemensam skidresa eller nåta annat med bara ni två. Det är när de är så pass stora får man "skörda" resultatet av tidigare uppfostran. Retas inte, med att ta på dig hennes byxor. Hon blir nog bara ledsen och sluter sig. Får du en lugn stund med henne, tex en fika på stan, prata med henne om vad hon tycker är viktigt. Lycka till!!

Jag har två tonårsdöttrar, ena har blivit intresserad av kosten, den andra fnyser åt den och säger att hon äter hur hon vill.

Det jag tror är viktigast är att inte lägga sig i dotterns val. Hon är mitt i självständighetsprocessen och  mammas åsikter är inte populära. Så om du bara klarar av det, så försök påverka henne så lite som möjligt och lita på ditt eget exempel. Bär det så bär det, åtminstone väcker det inte trots och motreaktion i samma grad. Hon måste göra egna försök och misstag och hitta sin egen väg. Lycka till!

Jag har också erfarenheter av "kritisk" mamma.

Min mamma är liten och lätt, medan jag redan tidigt blev den lätt mulliga typen. Dessutom började jag utvecklas med kvinnliga former rätt tidigt. Min mammas suckar och pustar och blickar och kommentarer - hur subtila eller uppenbara de än var - var som knivar i mitt hjärta varje gång hon utstötte dem. Att köpa kläder -  det var ett trauma varje gång.

Ändå var jag faktiskt inte ens tjock, bara lite kurvig-mullig. Men hennes inställning har gjort att jag i väldigt många år har haft en skev bild av mig själv och en dålig självkänsla.

Jag vet inte hur man ska prata med sin tonåring om såna saker, men jag förstår ju att du bekymrar dig. Men oavsett hur de/hon ser ut så måste man ge dem ton-vis med positiva signaler, om allt mellan himmel och jord. Att de är fina, att man älskar dem, att de är roliga och smarta och… jo ibland odrägliga, förstås.

Någon ovan skrev typ: Prata igenom EN ordentlig gång, säg att du har tjatat för att du är bekymrad och inte vill att hon ska blir sjuk/få problem, att du själv har lidit av att vara överviktig och inte vill att hon ska behöva ha det så. Säg att du vill typ "sluta fred" i ämnet.. inte bråka.

Men jag tror att du åxå kan säga till henne att det bara är hon själv som kan ta tag i saken, att det är hennes eget ansvar, faktiskt. Hon är ju inte liten längre. Kanske hjälper det inte på kort sikt, men tonåringar brukar gilla när man ser dem som vuxna, kanske är det en väg..

Vet att det är svårt, hoppas du hittar ett sätt som passar er. Och Lycka till!!!!!

Jag har erfarenhet av att ha varit dottern. Nu i efterhand förstår jag bättre hennes tjat, men det hjälpte inte. Man måste vilja själv. Där du har en fördel är att du faktiskt är en förebild. När hon ser att det går bra för dig så tror jag att hon lättare kan ta efter dig. Min mamma är också stor, men hon gjorde inget åt saken själv.

Du har fått några bra tips av de andra. Ta ETT ordentligt samtal. Servera LCHF hemma. Om du lagar t.ex. omelett som någon tidigare nämnde, så fråga om hon också vill ha. Ta en myskväll där ni kanske lagar mat ihop som ni äter framför en bra film? Gå ut på promenad och fråga om hon ska med. Då kan ni prata om allt, så ni kommer närmre varandra. Behöver inte vara kost och vikt. Gör aktiviteter tillsammans med hela familjen. Sen är det upp till henne.

Men för gud skull, sätt inte på dig hennes kläder! Jag blir bara ilsken på mammor som går runt och skryter om att de får på sig sina döttrars kläder.

Jag skulle personligen ta mer skada om någon sa till mig att "titta på dej nu och om du fortsätter hur ska du se ut om 1 år?" än om jag var överviktig. Särskilt om någon i min närhet sa det till mig när jag var tonåring, men även nu.

Jag tycker också att man frågar innan man lånar någon annans kläder. Om det nu är så att hon inte får på sig sina nya byxor, är hon säkert inte så glad över det. Varför ska du poängtera detta och "ha dom på när hon kommer hem så får vi se hennes reaktion"?

Håller också med alla andra ang. sätta på sig hennes byxor.. det hjälper verkligen inte henne på ngt vis! Hade jag varit henne hade jag blivit jättejättejätteledsen om min mamma gjorde så mot mig..

"… undrar hur mycket hon själv åt ja. När hon kom hem hit igen så såg jag hur hon svällt ändå mera."

"… Jag ska prova dom själv nu och kan jag ha dom ska jag ha dom på när hon kommer hem så får vi se hennes reaktion."

"… har sagt att titta på dej nu och om du fortsätter hur ska du se ut om 1 år? 2 år men det hjälper ju inte."

Jag menar inget illa nu, men hör du hur du själv låter? Jag förstår att du bara menar väl och vill din dotters bästa, men det låter som att du är otroligt kritisk mot henne och hennes vikt! På vilket sätt tror du att det hjälper henne om du visar att du kan ha hennes byxor som hon själv inte kan ha t.ex? Skulle det få henne att bli mer mån om sig själv och sin hälsa? Man kan inte skrämma eller kritisera folk till att gå ner i vikt. Faktum är att det ger precis motsatt effekt.

Mitt tips till dig är att sluta fokusera på din dotters vikt, hon är nog väl medveten om att hon är överviktig och att det inte är någon höjdare - herregud, hon är 17 år gammal och det är ett helvete att vara överviktig tonåring idag! Du behöver inte påminna henne om det. Det bästa du kan göra är att acceptera henne som hon är och förmedla budskapet att du älskar henne och är stolt över henne oavsett vad hon väger, jag tror att det är det enda sättet att hjälpa henne på vägen. Älskar man sig själv så vill man inte vara överviktig, och det är väl inte bättre om hon ger sig in i jojobantnings-svängen istället? Hon måste själv fatta beslutet att gå ner i vikt, det kan inte du göra åt henne - och det är inte ett beslut som ska komma av stress och ångest över hur fet man kommer bli om man inte skärper sig. Jag kan ju bara tala för mig själv, ångest och kritik har aldrig hjälpt mig. För mig har det inte funnits en chans att ta tag i min vikt innan jag kom till det stadiet att jag kände att jag är helt okej som jag är, men jag skulle nog må bättre om jag levde lite hälsosammare. Och om jag går ner i vikt då så är det bara en bonus. Det är inte förrän då som man verkligen har goda förutsättningar att gå ner i vikt.

I övrigt så håller jag med dom andra, uppmuntra till aktiviteter som promenader och liknande. Ha ingen skräpmat hemma. Överlämna resten till henne. När hon själv bestämmer sig för att hon vill gå ner i vikt så ska du självklart stötta järnet! Men låt det komma från henne och inte från dig.

När jag skrev inlägget var jag så upprörd. Nu har jag varit ute o gått av mej ilskan. Jag är arbetssökande och blir väldigt frusterad emellanåt. Pengarna räcker inte till….speciellt om jag måste köpa nya kläder hela tiden till henne p g a att hon går upp i vikt.

Det är sant det ni sagt här. Jag ska sluta tjata och bara handla hem sånt som hör till det jag äter. Fast bröd har jag ju. Det är svårt för mej med hennes kille. Han äter gröt, jättebra tyckte jag men då måste han ha hallonkräm på och det köper jag inte hem för då äter väl min dotter det också. Det finns ju sockerfri men den är ju inte heller bra.

Självklart ska jag inte ha på mej hennes byxor när hon kommer hem. Ska verkligen försöka knipa igen munnen f o m nu.

När dom kom hit i söndags kväll hade dom 2 l cola och sen hade hon köpt en stor chokladkaka med dajm i. Jag tog några bitar, tänkte att jag hjälper henne så inte hon äter allt. Dumt kanske av mej…. Men tack för alla kloka tankar.

Min egen mamma har hållit på och jojobantat hela sitt liv och så har hon kritiserat mej hela tiden. Fast jag har alltid varit smal förutom nu senaste åren då jag ökat i vikt sakta men säkert. Jag hatar att vara lik min mamma men dom säger ju…sådan mor sådan dotter. Hon höll alltid på och kritiserade henne för hon var mullig när hon var yngre men då skällde jag på henne. Usch så hon höll på men idag säger hon inget till henne utan tjaffsar med mej när hon inte är med.

Hon får som sagt komma på det själv. Jag försöker att få henne att gå med när jag går men "orkar" är svaret jag får. Hon blir väl äldre och klokare får jag hoppas.

Hm, angående killen så tycker ju jag att han borde äta det som finns/serveras hemma hos er? Eller förstod jag fel?

Har inte svarat innan för andra har skrivit så bra svar, men håller med #12 - han får väl äta vad ni bjuder på? Det är en sak om man har gäster och vill bjuda på ngt extra, men han verkar ju hänga där varannan dag, och då är situationen en annan.

Min mamma kritiserade mig jämt när jag började öka i vikt i de nedre tonåren (bred över axlarna som lagårdsdörr). Det hela gick så långt att hon i samband med husläkaren satte mig på amfetaminpiller för att jag skulle gå ned i vikt och då hade jag inte mer än max 10 kg i övervikt. Jag gick ned en massa i vikt och då drog de in pillerna och sa nu ska du äta som vanligt!? Det tog inte många månader innan jag var tillbaka där jag börjat och sen var karusellen i full gång. Detta var i högstadiet. Sen dess har jag bara ökat i vikt, gått ner lite ökat dubbelt så mycket osv. Min tur i oturen är att magen inte klarat av för mycket av något under någon längre tid så jag har "bara" 25-30 kg övervik.

Min lätt förståndshandikappade dotter (23) började precis som jag att lägga på sig när puberteten kom. Jag har hela tiden fått bita mig i tungan för att inte börja som min mamma gjorde och har lyckats rätt bra. Jag har aldrig försökt att få henne att banta men eller kommenterat hennes vikt annat än att jag sagt att hon kan få mer problem med sitt knä om hon går upp mer så att det är bra om hon är försiktig med godis och läsk och så vidare. Nu har hon lika mycket övervikt som jag MEN i januari när hon flyttade hem till mig igen från sin far så började hon frivilligt att äta som jag gör. Hon har dessutom själv berättat hur jobbigt hon tycker det är att vara tjock och hur gärna hon vill komma i en klänning till sommaren.

Så stötta henne så mycket du kan och gör inte vikten viktig så att säga.   Tillslut blir de vuxna vet du och mer mottagliga för "vuxna" argument.

Lycka till!

Ja, håller med vad det gäller pojkvännen. Han får äta vad som serveras hos er och passar det inte så får han väl äta hemma då! ;)

Tycker att det är helt okej att bannlysa skräpmat, godis, läsk etc hemma. Det är inte nyttigt för någon oavsett vad man väger. Det behöver ju inte heller vara personligt riktat mot din dotter, du kan lika väl lägga fram det som att du inte vill ha det hemma eftersom du själv försöker tänka på vad du äter.

Det är en ganska jobbig insikt som överviktig 17-åring att man kanske inte KAN äta allt som alla andra äter så jag kan förstå henne med. Alla andra 17-åringar käkar ju godis, dricker läsk, fikar eller tar en pizza utan att tänka speciellt mycket på det. Har hon dessutom en pojkvän som råkar vara en sådan som kan stoppa i sig i princip vad som helst och ändå är smal, så vad gör man?

Det är bland det absolut jobbigaste som finns att ha sånna i sin närhet som verkligen kan äta vad som helst och fortfarande är smala och se hälsosamma ut. Även om maten i sig inte är hälsosamma. Jag hade en tjej i min klass som var grymt smal, men åt hur mycket mat som helst, ofta Mc Donalds också, men fortsatte vara så smal. Det är tufft.

Hon är förståndig och inte röker i alla fall som han gör istället. Själv har jag slutat röka flera ggr, förhoppningsvis denna gång att jag lyckas. Så hon vet hur det är att försöka sluta med den skiten.

Du har redan fått så många bra svar att jag inte har så mycket att tillägga, utom en enda sak.

En person kan aldrig förändra sin livsföring om han eller hon inte själva vill det, och om de inte är redo. Och för att komma dit så kan man inte gå runt och känna sig hopplös, deprimerad och nedstämd. Att få höra att man inte duger gör enbart skada, och motiverar inte ett dugg till förändring- jag vet för jag har själv fått sådana kommentarer som tonåring. Det motiverade mig bara till att äta mer för att slippa känna och tänka.

Sätt att komma tillrätta med den onda cirkeln kan vara att du sätter dig ned och funderar- vad behöver din dotter mer av i sitt liv, för att må bra? Kanske en bättre/djupare vuxenrelation med dig, sin mamma? OK, då kan du kanske ta initiativ till mer tid tillsammans, bara du och din dotter? Åka på spa, gå på bio, skjuta paintball, ta promenader, börja på Friskis&Svettis tillsammans eller vad som helst. Utan att krydda tillfällena med pekpinnar, och istället bara visa att du älskar henne och att hon duger som hon är- och att du trivs i hennes sällskap.

Det finns kanske annat hon skulle behöva eller vilja ha, det vet ju du bättre än någon här, och då har du gyllene tillfällen att försöka ge henne redskap till bättre självkänsla.

Bättre självkänsla leder till att man gillar sig själv mer, och vem vill skada den man gillar???

Mia Törnblom har förresten skrivit böcker om självkänsla, jag har inte läst dem själv men hört att de ska vara bra. Kanske ett bra presenttips? Om du tror hon tar illa upp kan du köpa dem för egen del, och sedan "låna ut dem "till din dotter;)

Hoppas det löser sig för er, skriv gärna hur det går och lycka till!