Å, IngelaZ, det var inte roligt. Det är så… typiskt att man måste vara frisk och stark och strida för att kunna vara sjuk. Och det går ju helt enkelt inte. Och cellförändringar. Det är ju bra att de tar tag i sådant i tid. Men det är så jobbigt, med alla tankar och allt elände som det för med sig.

Tänker på dig!

Kan man inte anmäla en sådan läkare ?

Tänker på dig

Kramar.

Kram från mig. Men det  brukar ordna sig till slut ändå fast man ser allt i svart ibland.

kramar

Tack för era uppmuntrande ord. Min läkare ringde precis och sa att de där intygen var inte nåt de prioriterade att skriva ut och att hon fått beskedet att det räckte om det var inne innan sista juni. Hon hade inte tid heller att skriva det i veckan.

Men tyvärr så har regeringen gett nya direktiv idag enligt min handläggare på försäkringskassan, så det gäller inte längre att det räcker att det är inne innan sista juni, det måste vara handlagt och klart innan sista juni nu. Vilket de inte kommer att hinna med. Men läkaren skulle ringa min handläggare… få se om det blir fart på intygsskrivandet då.

Förmodligen är läkaren överbelastad och hinner inte med. Är en privat vårdcentral så de går säkert på provision… 

Ska byta vårdcentral genast.

Styrkekramar. Ingen vidare dag alltså. Krångelsverige i kubik när personer i viktiga ställningar inte kan ha samma regler och ha tid att hålla reda på dem.

Hoppas cellförändringarna tas bort, jag har en svägerska som också hade förändringar, men när de är borta är allt bra igen. Det leder oftast inte till något och det är bra och viktigt att inte hoppa över kontrollerna som man erbjuds.

Även om FK inte hinner handlägga helt och hållet före sista juni, borde de kunna fatta ett preliminärt beslut, med stöd av den samstämmighet ni haft i alla instanser. Läkarens muntliga insats borde kunna räcka tills vidare, då alla vet vad intyget kommer att innehålla.

FK har under de senaste åren satt allt mer i system att misshandla och kränka människor genom paragrafrytteri och ovilja att lösa saker på smidigt sätt, med patientens bästa i fokus. Ditt exempel är helt rubbat!

Preliminära beslut på grund av att alla papper inte kommit in, kan fattas om viljan finns, det vet jag av erfarenhet. Jag hoppas du orkar driva den frågan.

Skickar styrkekramar till dig. Ingen rolig situation. Hoppas det ordnar sig till det bästa.

#8 Tack, ska skriva det till min handläggare och fråga om det är möjligt. Få se vad hon svarar… Hon är jättebra min  handläggare så jag hoppas verkligen att hon försöker hitta nån lösning. Men skulle tro att de är rätt så överarbetade nu med  de nya reglerna som ska genomföras.

Å så jobbigt för dig. Trist att du inte får den lugn och ro du behöver utan måste kämpa med myndigheter också. Skickar styrkekramar.

Usch usch usch o fy va trist!

#10 Vilken tur att du har en bra handläggare - det hade jag också! FK genomför de beslut som riksdagen beslutat om, och det kan inte alltid vara lätt för dem som fortfarande har empatisk förmåga och ett sunt, human-etiskt tänkande. Den interna turbulens som varit rådande den senaste tiden har säkert också inneburit att många av de anställda själva mår dåligt och är på väg mot väggen.

I alla andra sammanhang gäller det ju att handlingarna ska vara myndigheten tillhanda innan ett visst datum. Tycker det låter mycket märkligt att ett ärende ska vara handlagt innan ett visst datum för att ett visst beslut ska kunna fattas. Tänk om just din handläggare har bestämt sig för tidig semester och dessutom råkar bli påkörd av en bil på väg till jobbet. Snacka om rättsäkerhet.Dessutom finns väl möjlighet att begära förlängd sjukskrivning även i det nya systemet?

Ang retroaktiv lagstiftning :det förbud mot retroaktiv strafflagstiftning till en enskilds nackdel som anses gälla som en grundläggande rättsstatlig princip, vet inte om det finns någon lagtext att hänvisa till om just retroaktiv lagstiftning, eller bara praxis. Dessutom finns förvaltningslagens 7 och 10 paragraf. Får du ett avslag eller beslut som går dig emot, så överklaga. Jag är inte säker på om FK verkligen kan ligga på ärenden som inkommit till myndigheten innan ett visst datum för att fatta beslut om enligt en annan lag, som dessutom är till nackdel för den enskilde. Enligt min tolkning så strider det mot rättspraxis och förvaltningslagen.

Detta fick jag av försäkringskassan idag.  

Senaste informationsmedelande (som kom 12.45 i dag!) säger: "Försäkringskassan kan från och med 1 juli 2008 inte nybevilja tidsbegränsad sjukersättning, även om begynnelsemånaden är före ikraftträdandet. Den möjlighet som finns att från och med den 1 juli 2008 besluta om tidsbegränsad sjukersättning, gäller endast för försäkrade som redan har tidsbegränsad sjukersättning, eller som har haft tidsbegränsad sjukersättning och ansökt om en ny period i anslutning till den tidigare perioden. Naturligtvis gäller då sedvanliga regler för retroaktivtid enligt 16 kap. 5 § AFL.

Det betyder att om en försäkrad den 1 juli 2008 eller senare ansöker om tidsbegränsad sjukersättning gällande fr.o.m-tid före ikraftträdandet, kan personen inte nybeviljas tidsbegränsad sjukersättning."

Jamen du har ju inte ansökt den 1 juli 2008 eller senare. Det är ju juni nu. Och handlar inte din ansökan om en förlängning, inte nybeviljande? Det låter fullständigt absurt att din ansökan inte ska behandlas enligt de regler som gäller precis just nu.

Trist att du ska behöva råka ut för det här - men stå på dig!

#17 jag är sjukskriven nu och har sökt sjukersättning, så det blir ett nybeviljande det handlar om. Eftersom inte fk har fått in underlaget från läkaren så hinner de inte handlägga ärendet innan den 1 juli. Det går inte nybevilja en sjukersättning efter det datumet.

Men har skrivit och frågat om de kan ta ett tillfälligt beslut, det som eremitha skrev. Få se vad fk svarar på det. Men det känns rätt så omöjligt. Jag är säkert inte den enda som drabbas.

Ja usch, det låter inte roligt. Men jag tycker ändå det verkar märkligt: det borde inte vara handläggningsdatumet som ska gälla, utan datumet för din ansökan.

Hoppas verkligen det ordnar sig.

*skickar styrkekramar*

har som fått för mig att det brukar finnas övergångsregler i samband med sådan, både för att de som arbetar med det ska hinna med och för att folk inte ska komma i kläm. Men ingen regel utan undantag, är inte heller förvånad över att  de driver igenom det så snabbt efter beslut. Är för att folk inte ska hinna klaga. Det ser man ju att media knappt hunnit med. Är en rätt vanlig strategi inom företag också, att göra förändringen snabb så folk inte hinner blinka. En hög militärherre sa till min en gång att det blir som att dra bort ett plåster snabbt, svider till lite men går över snabbt. Bätte att folk inte hinner fundera på det.

Det är helt sjukt. Jag hoppas verkligen det löser sig för dig!

Jo är rätt så inhumant faktiskt, att se folk som marionettdockor som kan styras hur som helst.

Enligt förvaltningslagen ska myndigheter uttrycka sig begripligt. Jag tycker inte att FK gör det. Låter som rena moment 22. Får du ett negativt beslut så överklaga.

Skickar en massa styrkekramar till dig IngelaZ! Förstår hur du känner det efterssom jag själv är i samma situation, det är sannerligen inte lätt att återhämta sig i dessa orostider! Som om det inte räckte med att man mår dåligt  och är sjukskriven, man ska vara stark som en oxe, pigg och alert, och ha full kontroll på ALLT för att inget ska bli "fel" dessutom,suck!

Ang.cellförändringarna så verkar vi vara lika även på den punkten. För några år sedan fick jag beskedet att jag hade just detta, och fick göra en operation.  Efter operationen fick jag gå tätare på kontroller under en period för att se att allt var ok och numera har jag ingen som helst känning av det!

Hoppas allt ordnar sig till det bästa för dig! Kram

Tack så mycket för erat stöd :) Den här sidan är verkligen toppen. Det känns mycket bättre för mig nu, blev lite chockad över beskedet från fk och sen över cellförändringarna. Blev lite för mycket för mig, men har lugnat ner mig och tänker att allt kommer att ordna sig. Är ingen idé att oroa sig i onödan :) Är kanske lätt att säga men ska verkligen försöka tänka positivt. 

Förr skulle jag ha vräkt i mig mat som tröst, men inte nu vilket jag är otroligt tacksam för. Sen är jag så glad för att jag börjat träna idag på gymmet. Mina muskler skrek efter att få arbeta. Har ju också kommit igång med min stavgång för ett tag sen och har nu börjat äta fakir, viket fungerar bra. Blir bantarbiffar, äggmjölk,  makrill, tonfisk och lite proteinpulver. Så jag håller tummarna på att vikten ska börja ge med sig också.  Sen har ju värmen kommit och mina muskler mår så bra, värken är betydligt mindre.

Cellförändringarna tror jag inte är nån fara, är tydligen relativt vanligt och lätt att bota, betyder inte att man har eller får cancer. Är ju otroligt bra att det görs tester så man hinner ta fast det i tid innan det utvecklas till nåt otäckt.

Hej Ingela!

Vilken pärs - allt detta på en gång. Känner med dig och - känner igen mig. Har haft likadana "ärenden" att tas med samtidigt i omgångar de senaste åren. 

Då var det fortfarande inte fullt så kinkigt med fk som det börjar bli nu, så jag fick helt enkelt fortsätta på sjukpenning tills allt var klart. Men det tog evigheter att få besked. Gick och vankade i månader utan att ha en aning om huruvida jag skulle bli helt utan pengar eller inte. Usch.

Hoppas det löser sig till det allra bästa för dig.

Jag har också haft cellförändringar och gjort en sk koniseringsoperation. Det gick jättebra och det gör det säkert för dig också. Läkarna är vana vid sånt här.

(Har skrivit här i nån annan tråd om att jag opererat bort livmodern, men det hade INTE med cellförändringarna att göra, utan det var ett annat problem som låg bakom där.)

Håller mina tummar för dig! =))

Hej ingelaz. Jag är i exakt samma position som du just nu. Har förstått att regeringen som sitter idag inte kommer att tillåta någon som helst sjukskrivning hädanefter.

Alltså jag är ju totalt socialt handikappad men visst kan jag förmodligen komma ut i arbetslivet igen, det är ju min stora förhoppning.  Men om jag då tänker på min mamma som har haft 2 stroke och 4 hjärtinfarkter. Hon kan knappt prata. Hon kan inte gå och hjärnan är inte alls med som förr. vad ska hon göra? hur ska hon kunna k omma ut i arbetslivet? Det finns inte ett enda jobb som hon skulle kunna sköta. Hur ska de kunna bli av med alla sjukskrivna? och vart är vart goda samhälle på väg ifall vi inte får lov att vara sjuka?

Själv klarar jag mig säkert för det finns säkert något som jag klarar av att göra. typ att sitta framför datorn eller liknande, men det finns de som inte klarar av något. VAd händer med dom?

Blev kallad till info om Pilaprojektet till Fk för någon vecka sen. F ick meddelandet ca 5 dagar innan jag skulle vara där.

När jag väl var där så sa handläggaren att jag skulle börja på värderingen i början av juni. Värderingen görs av socionomer, läkare mfl. Värderingen kan göras långt hemifrån så det kan tänkas att man bor hemifrån i 3 veckor under värderingen.

men hallå. Hur kan man lägga en värdering i början av sommarlovet?  Eller är det bara jag som har småbarn?

Enligt handläggaren skulle de inte ta hänsyn till sånt alls för det fick man reda ut med anhöriga och bekanta. Hmmm… just det ja. Min mamma kan inte ens röra sig och min pappa har jag inte haft kontakt med sen jag var 15 för han är helt bångobäng och översexuell. Min svärmor har fullt upp med sin man som har alzhemimers. Okej, vart vände rman sig då ifall man behöver barnpassning? Vännerna har inte semester eller också är de iväg på semseter.

Handläggaren fattade till slut att det inte funkade och flyttade fram mig till v. 35 när skolorna börjat igen.

som jag ser ifram mot denna/dessa  vecka/or  *not*!!!

som jag har förstått det blir man synad ut i sömmarna. Har hört från en att de till och med skrev ned, "stripigt hår och bruna ögon"

Mitt problem är ju just att bli synad ut i sömmarna. Hur sjutton kommer jag att må efter denna bedömning? Inser att jag säkert kommer att klara av att jobba med något i framtiden, men det finns de som aldrig kommer att kunna jobba med något. VAd händer rmed dessa människor? Enligt min handläggare så finns det inget skydd alls. Det blir det sociala som får ta hand om dessa människor. Någon långtidssjukskrivning kommer inte att finnas längre.

Hoppas att du finner en bra arbetsplats ingelaz! För sjukskriven kommer du inte att få vara längre.

Förstår inte riktigt hur denna reformen ska kunna gå igenom.

Ojoj tjejer. Det är hårt. Skriv gärna om hur det går för er, så får vi hjälpas åt med stöttning och symboliska axlar att lipa mot.

Har nyss fått beslut om två års sjukersättning, så jag tänker inte börja ha ågren för nästa beslut riktigt än, men tusan, jag vet hur det känns…

I vintras satt jag länge med en handläggare på fk. Vi hade superbra samtal och det kändes överraskande konstruktivt. Efteråt var jag mycket hoppfull, bl a när det gällde möjligheten till utredning (jag har troligen helt fel sjukdomsdiagnos) och en vettig rehabinriktning. Men efter några veckor när jag pratade med henne igen, då var hon transformerad till en maskin. Kalldusch. Allt upphävt, back to square one!

Det är nedbrytande, men vi ger INTE upp!! 

Kramiz på er så länge!

En stor kram till dig!!!!!

Jag har en utmattning och fått jättebra hjäp och stöd, gått ett år på stressklinken, har gått hos sjukgymnast ett år, gått i kroppskännedom. Jobbar med den mental träningen, avspänning mm. Eftersom inte hjälpen var tillräcklig, så gick jag vidare själv till ett viktcenter som jobbar mycket med den metala biten, avspänning, vikt mm. Har lyckats gå ner ca 40 kg sen jag blev sjuk. Jag försöker göra allt jag kan för att bli frisk och kunna arbeta, men psykologen sa att jag helt enkelt måste acceptera att kroppen behöver TID för att läka ut och inte sätta för stor press på mig själv.

Jag har också prövat min förmåga till arbete och arbetstränat två ggr på olika arbetsplatser vilket jag bara klarade 2 månader varje gång innan jag blev sjuk igen. Nu har det tagit 3 månader för att återhämta mig någorlunda. Risken är stor om jag måste åter i arbetsträning att jag blir sjuk igen.

Efter utredning med fk, arbetspsykolog, läkare mfl. så menade dom att jag inte hade helat tillräckligt och behövde helt enkelt mer tid för att läka, få lugn och ro och hitta min väg tillbaka utan inblandning och press från myndigheter. 

Jag trodde att jag skulle få det, och sen påbörja min arbetsträning igen. Men vet inte riktigt vad som kommer att hända, skulle tro med de nya reglerna att jag inte kommer att få vara ifred utan redan ganska snart ut igen på arbetsträning än fast jag inte orkar ännu. Det som vi redan testat och bevisligen inte fungerar ännu.

Den ekonomiska pressen blir också allt större, redan från 1 juli sänker dom sjukpenningen för de som varit sjuka mer än ett år. Jag förlorar även de pengar som jag skulle ha fått från min försäkring då jag nu inte får sjukersättning.

Allting kändes innan detta besked mycket lättare, jag visste att jag skulle få vara ifred och läka och de extra pengarna från min försäkring skulle lätta upp min redan kärva ekonomi. Såg en ljusning och hade fått tillbaka hoppet om att allt skulle bli bra… Nu känner jag mig nertryckt i skorna igen. Jag skäms över att vara sjuk, att va en sån börda för samhället. Man tappar sitt människovärde på nåt sätt, när alla sjuka utmålas som fuskare i ett allt inhumanare samhälllsklimat.

Men samtidigt blir jag förbannad också, tänker ta mig fan (ursäkta språket) kämpa vidare och inte låta andra få mig att känna mig dålig. Sen kan jag inte skynda på processen med mitt tillfrisknade, det måste få ta den tid det tar. Men ska inte låta det här ta sån engergi från mig att det saktar ner mitt tillfrisknande. Ska fortsätta att fokusera på min kost och träning, försöka ta en sak i taget och inte oroa mig i förväg. Får jag avslag så tar jag nästa steg och överklagar osv. Så får jag se vart detta slutar.

Tack tjejer för ert stöd,  har läst era historier och det är inte alltid lätt. Men vi får kämpa på och stödja varandra. Styrkekramar från mig.

Kära moder…kramar åt er alla!!!

Själv känner jag att dagens liv inte passar mig (alla). Det är för många intryck, för mkt ljud, för mkt folk, för många valmöjligheter för mig. Jag vill gärna jobba…lite…för att träffa några andra vuxna några dagar i v o så behöver vi def ett tillskott i kassan, det är lite tungt nu m 3 barn. Men jag skulle nog inte klara av att pendla 3-6 mil enkel väg till ett jobb jag kanske inte gillar o dessutom göra det 5 dagar i v!

Timtid är uteslutet…både för att Guben jobbar som han gör o vi inte heller har ngn nära som kan ta barnen på "konstiga" tider. Förhoppningsvis hittar jag o får ngt där jag trivs m både jobb o arbetskamrater, på deltid sådär 2-3 dagar i v.

Det absolut värsta när jag var arbetslös förut var inte att jag var sysslolös (det är man väl aldrig, finns alltid ngt som man kan göra) utan att inte veta *om* telefonen skulle ringa, *när* den skulle ringa (att alltid måsta vara anträffbar) o *vem* som skulle ringa. Blev tokstressad av det! Därför söker jag nu jobb utan att ha anmält mig som arbetssökande, fixar inte arbetsförmedlingen.

Själv skulle jag helst vara hemma, försöka hushålla så mkt som möjligt. Odla mer grönt o frysa in, plocka bär, fiska o ta hand om det som Gubben jagar. Iofs är det ju det jag alltid har gjort men m mindre barn i huset…allt tar sådan tid. Nu är ju snart alla i skolåldern så nu skulle det fungerar att köra odling i större skala men det är ju inte ngt man blir rik av. Såpass påverkad är jag dessutom av samhället att jag också vill ha ett fräscht kök, badrum, måla om ngn ggn etc. (O få mig några nya kläder!!!)

För många valmöjligheter…

Håller med dig MaMaMade. Man slits mellan att vilja vara "som alla andra" och att vilja "hoppa av karusellen". Tänk att "lagom" ändå vore bäst. 

Känner igen mig helt i ditt första stycke - det där med för "mycket" av allt. Svårhanterligt. Jag blir totalt däckad av alla typer av intryck, både det som är jätteroligt och det som är tråkigt. Det är vrickat att inte tåla att ha kul ens…

Mina barn är vuxna numera, så jag har större möjligheter till vila. Men jag blev stress-/utmattinigssjuk när min ork behövdes som mest, när de var i början av tonåren. Det känns ibland som om jag har svikit dem grovt, fast jag ju inte kunde rå för det. Ett tag var vi illa ute, för min dotter hade det riktigt jobbigt i tonåren, testade gränser, ojojoj. Men - allt blev bra trots allt, de mår bra båda idag.

Min strategi är att inrätta livet efter omständigheterna (sjukdomshandikappet). Förenklar allt vad jag bara kan, för att kunna använda den kraft jag har till det jag verkligen tycker om. Det är ett bra sätt - jag känner att jag har ett bra liv.

Det är "bara" det där med pengar.. de kunde få vara fler, de där slantarna.  Men jag kör samma strategi där. Slussa de få pengarna till det som känns mest värdefullt, ge sedan attan i att vara "hip" när det gäller status och prylar. Jag är ju så himla cool i mig själv, "no need for decoration".

Håll stoltheten och humöret uppe, tjejer!

Jag är precis som er, tål inte ens att ha riktigt kul, eller att vara för intresserad av nåt. Håller med, helt vrickat. Tänk vad stress kan ställa till det.

Att ha relationer fungerar inte för mig, antingen tar dom för mycket engergi och kraft… ni vet det där med förälskelsens stadier som är så kul… det blir för mycket spänning för mig. Sen de två senaste relationerna jag haft har fallit på att de inte förstår min situation och är rädd att jag ska bli sjuk igen. Känns rätt hopplös att tro att jag ska träffa nån som verkligen kan se mig för den jag är och inte bara  min "konstiga sjukdom"

En del av mig vill bara flytta till en stuga på landet för mig själv, slippa allt. En annan del vill vara där allt händer.

Känns som att man inte passar in i dagens samhälle, men jag hoppas att jag ska hitta en plats som fungerar :) 

Håller på att fundera lite på vad jag skulle kunna tänka mig göra i framtiden. Är utbildad personalvetare, har jobbat som p-chef bl.a. men vet att det inte kommer att funka att jobba med det för mig. Kanske om 10 år men inte nu. Utan jag måste hitta nåt annat enkelt som jag kan komma igång med.

Är lite inne på att jobba med stresshantering i någon form, kanske börja att utbilda mig till massör. Eller terapeut, kan ganska enkelt bygga på min utbildning för att bli det eftersom jag läst mycket psykologi, mitt huvudämnet var arbetspsykologi.

Finns en annan bra utbildning, stress och hälsocoatch som jag tittat på och tror skulle va nåt för mig. Min specialitet har varit arbetsmiljöfrågor och rehabilitering, kanske skulle utveckla den delen. Skulle vilja jobba med att utforma informationsmaterial för arbetsmijö och bygga upp strategier för arbetsmiljön i företag. Har också tankar på att starta eget, med livsstils coatching, intresserad av LCHF kostrådgivarutbildningen. Skulle också vilja jobba med ungdomar
.

Som arbetspsykologen på arbetförmedlingen sa till mig så saknar jag absolut inte ambitioner och idéer. Men det är lite för tidigt ännu för att kunna genomföra dessa. Sen behöver jag strukturera upp det hela och se till att börja i nån ända. Och än en gång jag är FÖR intresserad av saker, blir alldeles engagerad och vill göra allt på en gång. Alldeles för höga krav på mig själv och lite av en perfektionist. Tränar på att sänka ribban och försöker att bara vara, känna att jag är bra oavsett vad jag presterar samt ta ett steg i  taget.

Har ni förresten kännt nån skillnad i stressnivån, efter ni gick över på LCHF kosten? För mig är det svårt att säga eftersom jag började med kosten när jag blev dålig sist här i februari. Är ju bättre nu men vet inte om det är den naturliga gången eller om LCHF kanske hjälpt till.

En sak som blivit mycket bättre är min syn, har haft problem med dimsyn, svårt att fokusera osv. Men det är nu mycket bättre faktiskt.

Min magmedicin har jag kunna sänka till halva dosen och det har inte fungerat tidigare, så det tror jag är en effekt av LCHF 

Har även kunnat sänka min antidepp med halva dosen, det har inte heller fungerat tidigare.

Jag känner mig lite lugnaren, men inte riktigt bra ännu. Är fortfarande rätt så trött och har sömnproblem.

Musklerna har dock blivit starkare, märket det när jag var på gymmet för första gången sen i januari. Orkade med mer än jag tidigare överhuvudtaget orkat. Blev rätt så förvånad. Mina smärtor i ryggens muskler har minskat rätt mycket.

Introducerade min mor på LCHF kosten för ett par månader sen, gav henne Annikas bok. Hon har blivit helfrälst. Hon är övertygad att med denna kost kommer jag att bli frisk från min utmattning. Hon själv har fått sänka sin blodtrycksmedicin, gått ner 3 kg, har aldrig varit så bra i magen som nu, värken har blivit mycket bättre och hon säger att hon blivit starkare och lugnare. Lugnare kan jag intyga, hon är inte lika hetsig lägre och tänker mycket mer logiskt. Har fått en helt annan mor som har blivit ett otoligt stöd för mig.

Blir lite långa inlägg, hoppas ni orkar läsa :)

Har ni nåra andra knep för stresshantering, äter ni extra vitaminer? vad gör ni för att må bra?

#27 Hur tolkar du det här som jag saxat från regerings proposition: Regeringen föreslår också att sjukersättning i fortsättningen endast ska komma i fråga om den försäkrades arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt. Förslaget innebär att det inte längre blir möjligt att bevilja tidsbegränsad sjukersättning.

Kanske inte sjukpenning, men sjukersättning, om man råkar ut för någon som märker ord på FK.

__

Ingelaz - jag känner skillnad med LCHF. Visst blir jag sjuk av stress fortfarande, men det är som om det inte blir lika allvarliga "downs" längre. Tappar inte sömnen, får inte lika jäklig hjärtklappning t ex. Tar lite kortare tid att komma igen också.

Sjukdomen är fortfarande kvar, men udden tas av det jäkligaste med LCHF. jag har ju ätit LCHF i två "omgångar" och samma positiva fenomen har uppträtt båda gångerna. Så det är statistiskt och vetenskapligt säkerställt att LCHF hjälper!!

Känner du till Pasi - som förut jämt var här i forumet? Han har  också vittnat om att ha varit stressjuk och blivit hjälpt av LCHF.

Saknar Pasi här, för övrigt…

#35 Jag märkte skillnad på en gång. Stressen och ångesten som alltid var något jag fick aktivt jobba med att hålla undan, är nu inte närvarande på samma sätt. Jag kan absolut blir stressad, men då måste det bli en hel del om jag skall känna av och reagera på det. Enklaste omskrivningen är att jag är lugn. Jag upprörs/känner/upplever inte saker och känslor så starkt längre. Oerhört skönt. Inte minst att inse att det är inte MIG det beror på. Har "alltid" fått höra att det är mitt eget fel att jag väljer att reagera si och så.

Jag tycker nog att jag blivit lugnare sedan jag bytte kost. Jag tål stress lite bättre men det kan också bero på att jag gjort andra förändringar i livet.

Det känns uppmuntrande att ni har blivit bättre. Jag tror att mina förbättringar också har med LCHF kosten att göra. Förhoppningsvis så blir det allt bättre och bättre ju längre tid man äter denna kost. Har absolut inte nån tanke på att sluta med den här maten.

Men sen måste man nog jobba på de stressproblem man har, handlar också hur man tänker kring saker, att kunna släppa på krav, stärka sin självkänsla mm Men bästa  stresshanteringen för mig är faktiskt att promenera. Viss ger avspänning också nåt men promenaderna är ovärdeliga, de rensar tankarna.

Skriva och prata om sakerna tycker jag också fungerar. Gick ett år på stresskliniken i gruppterapi, var helt fantastiskt att prata med andra i liknade situation. Efter det året mådde jag bättre än jag faktiskt någonsin gjort…

Men så fort det blev att komma ut i arbetsträning bland människor som inte vet vad det handlar om så kom pressen tillbaka. Tror inte att det går att avskärma sig helt från omvärden, man blir påverkad vare sig man vill eller inte. Även fast jag försöker att inte bry mig om vad andra tycker och tänker, så går det inte helt att ignorera verkligheten. Gäller bara att lära sig hantera den.

Jag förstår hur deperimerande det är. Men ang cellprov: Jag tog den operationen förra året, och det är ingen större grej. Operationen utförs normalt under lokalbedövning och man åker hem direkt i principen, medan jag fick den under narkos pga min fibromyalgi. Cellförändringarna är ingenting annat enn celler som har ändrat på sig, men dom brukar skicka inn till kontroll ändå. Så va inte orolig för just den, ta det från en som har gjort den :) Kram till dig, hoppas du får det bra och att det kanske kan lösa sig ändå för dig, trots dom nya reglerna!

#40 Du har rätt i att man själv också måste jobba för att mota undan stressen, trots allt finns ju gamla vanor och tankemönster där. Jag märker det mest när jag har det stressigt på jobbet (det är den stress jag råkat ut för sedan jag började med LCHF), då faller jag in i gamla reaktionsmönster och måste aktivt känna efter och rycka på axlarna. Skillnaden mot förr är _att_ det går att motverka och hejda det, det krävs mest en aktiv tanke.

#42 Jag brukar stanna upp och tänka, är det värt det ? Om inte så säger jag nej.  Gäller både för roliga saker och mindra roliga ting.

Sen som du säger så måste man va uppmärksam på gamla tankemönster och bryta i tid, så det inte bara börjar snurra på i gamla vanor o tankar.

Stressen är ju så lömsk så att när man väl är inne i den så tänker man inte riktigt klart, kan va svårt att bryta när man är alldeles för uppvarvad. Men brukar ta djupa andetag för att få tillbaka syret till hjärna så den går att använda igen

Stackare!

Du behöver i varje fall inte vara rädd för operationen av cellförändringarna. Det har jag gått igenom. Operationen kallas: KONISERING och är ett lätt ingrepp.

Det är det enda jag kan trösta Dig med, tyvärr.

*kram* // Shintaida

Håller med nr 44,  cellförändringar är inget att oroa sig för. Det hade jag för väldigt länge sen och har inte dykt upp igen.

Stressen är lömsk, men du har rätt, ta djupa andetag och få nytt syre i hjärnan. Jag brukar samtidigt  tänka på något som värmer hjärtat. T.ex. en glad hund som 'skrattar' d.v.s. viftar på svansen.  Eller en människa som  ler mot en i affären och man ler tillbaka. Man kan också leta reda på gamla  roliga filmer. Jag läste en gång om någon som fått diagnosen cancer. Han låste in sig med en hög videofilmer som bara var roliga och skrattade ohejdat. Det gav en läkningsprocess.

Kram

Har ett litet tips. Du frågade om kosttillskott, och många inklusive jag har blivit hjälpta av att äta d-vitamin. Länkar till en tråd här inne om detta. Här är tråden.

Lycka till med FK! Jag håller tummarna för dig.

Jag kan inte svara för om det är enbart LCHF-kosten (jag har även ätit hälsotillskott och yoghurt från FitLine), men min ångest och Depression har mer eller mindre helt försvunnit de senaste månaderna. Jag har alltid haft problem med förändringar (även positiva sådana, som "jag hade tänkt sitta hemma och ta det lugnt, men nu frågade någon om jag ville gå på bio, gah, ångest!"), men när det visade sig att min pojkvän inte kommer att kunna komma till Sverige förrän november-december fick jag inget av det. Skam att säga att jag var "glad", men jag var rationell.

Samhället vi nu lever i har svängt sin pendel till det (högra) yttersta läget. Det hela är så omänskligt. Ska det i Sverige bli som ute i Europas storstäder folk som ligger utmed gatorna, utslagna. En läkares intyg och auktoritet har längre ingen giltighet, nu är det "pamparna" på försäkringskassan som avgör.

Lycka till, vi är många med dig!

Inte för att jag är mycket att hänga i julgranen, men jag känner att jag blivit betydligt starkare fysiskt sedan jag började med LCHF. Dessutom slipper jag muskelvärk  nästan helt numera, så nog har kosten betydelse.

Jag hade cellförämdringar och livmodertappen togs bort för 35 år sen.

DÅ var det en riktig operation.

4 år efter födde jag min dotter och det var inga problem.

Idag är ingreppet mycket mindre och det är mkt sällan det blir några vidare problem eftersom det upptäcks så tidigt.

Du har haft tur i oturen :O) Ingenting som du behöver vara orolig för!

Kram

Koniserad och frisk efter det.

JAg ska själv ha en ny period fr om 1 juli och hamnar i övergången. Som jag förstått är det bara den tidsbegränsade sjukersättningen som försvinner. Beviljas du inte sjukersättning ska du ju få lämplig åtgärd och du har ju rätt att provarbeta utan att förlora din sjukpenning. Jag tycker de nya reglerna verkar vettigare. Förr vågade man ju inte ens för söka provjobba för då blev man ju helt utan pengar om de var på det humöret.

Jag ser fram mot mitt besked och jag tror att det blir bra för dig också.

Tyvärr känner jag mig sämre efter tre månader drygt med LCHF. Jag har mycket värk just nu och är ganska inflammerad i lederna. Stressen är inte bättre alls utan allt gungar och jag vlill bara dö när det kör ihop sig. Andra hälsovinster har jag tyvärr inte heller känt av och jag har inte gått ner någonting i vikt. Jag tycker att magen blivit större och nu ser jag höggravid ut.

#51 Du verkar ha koll på det här, vad är skillnaden på att provjobba och arbetsträna? Betyder det att man kan få både lön och sjukpenning om man provjobbar? Eller vad menar du?

Om man inte beviljas sjukpenning, vad innebär en åtgärd då?

Förstår inte riktigt skillnaden med arbetsträna och provjobba som du märker, känns bara som det bytt namn på det hela. Känns också som att de vill använda pengar som incitament att få folk att arbeta, men det här handlar om sjuka människor… Pengar har inte riktigt den effekten då…

En utmattning kan man inte pressa sig själv att bli frisk, har verkligen försökt. Leder bara till att man blir ännu sjukare och det tar ännu längre tid att tillfriskna. Det jag behöver är lugn och ro, inte ännu mera press.

När det gäller utmattning så har man sett att det tar nåra år att återhämta sig från det, oavsett vilka åtgärder som sätts in, tiden spelar väldigt stor roll i detta. Att då bara kunna få sjukpenning en begränsad tid samt att de tar bort sjukersättningen, gör att dessa personer pressas till arbete, kommer de att bli friska av det är den stora frågan. kanske vissa klarar det, beror lite hur djup utmattning man har. Men tror att de största flertalet inte kommer att bli friskare av all press. Men det finns undantag för svårare sjukdom har jag förstått, men om en svår utmattning räknas dit är frågan.

Jag tycker absolut att systemet måste göras om,  är inte smidigt just nu och alltför många människor får vänta på rehabilitering, hamnar mellan stolarna mm. Jag har inte behövt vänta, men så har jag också varit på försäkringskassan och krävt möten mm.

Kanske är det så att detta nya system är bra, men jag har för lite information för att förstå det. Sen är det väl bara efter nåra års utvärdering man kan säga om det varit bra eller inte.

Det finns både bra och dåligt i det nya systemet. Helt klart.

Generellt välkomnar jag ett uppvaknande hos svenska folket, som tar sitt välfärdssystem helt för givet. Ofta hör man folk säga att de ska "sjukskriva sig", för alla möjliga orsaker utom sjukdom. Vad tusan är det för beteende!?  Många tror att det bara är själva regeringen som tycker som de beslutar, men det kryllar av folk i Sverige som stöder denna politik, som inte vill betala andras sjukpenning/A-kassa, om vederbörande mest maskar. Jag kan förså dem, faktiskt. 

Ett system måste ha s k legitimitet hos befolkningen. De allra flesta måste tycka att det är rättvist. Därför är viss uppskärpning nödvändig här, så att de allra flesta ställer upp på våra skatter och avgifter till samhället.

MEN!

Många sjuka känner sig fruktansvärt otrygga nu, för det kommer att  bli hårdare och redan nu är man väldigt utelämnad inför myndighetenas ofta godtyckliga beslut.

Håller med dig IngelaZ om att pengar ju inte räcker som morot, inte om man är sjuk på riktigt. Och själva vetskapen om att det är så systemet är tänkt att fungera, gör ju att man är skeptisk. Det känns lätt som att de sk-r fullständigt i "lilla mig".

Det är dock tyvärr inte första gången kostnaden för "free riders" beteende, går ut över dem som verkligen behöver det gemensamma stödet. Min nuvarande ersättningsnivå bestämdes medan förra regeringen satt vid makten. Uppenbarligen tycker även sossarna att man ska kunna vara en fri och fullvärdig individ och samhällsmedlem, med LÅÅÅÅNGT under existensminimum till förfogande.. för ingen av dem har den ringaste aning om vad det innebär.

Vi får hoppas att vägar kan hittas bland de nya paragraferna - så att de passar var och en och inte blir till ett lotteri.

Det jag nu kommer att säga har jag inga vetenskapliga bevis för och jag vet inte att det faktistk är på det sättet.

 men

 jag tror att det nya systemet är ett sätt att få bort de som "myglar" till sig sjukpenning och sjukersättning. Det ska som dom så fint säger löna sig att arbeta. Detta eftersom det faktiskt finns många många människor i landet som tycker det är skönare att vara hemma och låstas att vara sjuk än att jobba. Många "sjukpensionerade" som i själva verket jobbar svart. Jag trodde inte att det var så illa som jag faktiskt insett att det är de senaste åren.

Jag har också hört uttalanden från regeringen att man måste få vara sjuk. och det tror jag på. Jag tror att detta är en åtstramning för att få bort fuskarna, är man verkligen sjuk kan man säkert förvisso få problem under en period. På grund av övernitiska eller felinformerade handläggare, eller kanske handläggare som tror att dom hjälper till att spara genom att inte sjukskriva någon längre. Listan kan göras lång på hur de verkligt sjuka kan komma i kläm.

Men jag tror att i slutänden, om regeringen får driva igenom detta till slutet så kommer samhället ha mycket bättre koll, man kommer inte att kunna mygla på samma sätt - och framförallt kommer det inte att löna sig! Men de som verkligen är sjuka kommer fortfarande att kunna få vara sjuka.

Som jag har förstått det vill regeringen få människor att ta hand om sig själva i större utsträckning. Att man inte ska förlita sig på att samhället alltid finns bakom en. jag vet människor som har flyttat från fast arbete till orter där det inte finns några jobb, bara för att socialen där intekan neka en ersättning just eftersom det inte finns några arbeten. Det finns skrämmande många exempel på detta beteende. och om regeringen vill ändra detta står jag bakom det.

Kan dock tänka mig att det kommer att komma vissa försäkrningar framöver vilka täcker upp lönebortfall bättre om man blir sjuk

vill dock påpeka att detta inte är någon kritik mot någon av er här. jag vet att ni kämpar för att komma tillbaka till livet, och arbetslivet. Det här är bara hur jag tror att de tänker kring de nya bestämmelserna.

Jag hör också till dom som har tidsbegränsad sjukersättning, fram till början av nästa år, och jag börjar redan oroa mig. Inte medvetet men jag märker att det ligger och gnager i bakhuvudet. Och något som jag inte behöver är den sortens stress…

Det är vettigt att det skall löna sig att jobba, att man skall försöka komma åt fuskare osv men det känns som det skall göras på bekostnad av de sjuka ibland. Alla över en kam, utgå ifrån att alla fuskar liksom.

Hur gärna jag än skulle vilja ha ett fungerande socialt liv, ha orken att kanske resa lite, ha mer pengar att röra mig med så är det liksom inte min verklighet när jag har dagar jag inte ens fixar att diska.

Att någon ens kan tänka sig att jag "går hemma och har det bra" (som jag fått höra av nån granne) är så långt ifrån min egen verklighet som möjligt. Särskilt fett ekonomiskt är det ju inte heller, får ut 6.500 efter skatt eftersom jag pluggade när jag blev sjuk. Snacka om dålig tajming.

Många stora kramar och hållna tummar!

# 52 ja så har jag förstått det. Hittar du en arbetsgivare som betalar lön så kan du prova att arbeta med bibehållen sjukpenning under en begränsad tid. Visar det sig att du klarar jobbet ska du ju jobba så klart. Så mycket man orkar. Det är ett sätt att komma in på arbetsmarknaden igen, att prova byta arbete och att undvika att "sjuka" arbetar svart. Det ger skatteintäkter till statskassan. Arbetsträning är något som Fk tillsammans med AF "konstruerar" för att man ska aktiveras.

Om du är sjuk nu får du, efter 1 juli, antingen sjukersättning eller sjukpenning. Sjukersättning utgår till dem som aldrig förväntas kunna återgå i arbetet. De får alltså inte provjobba då de är för sjuka för alla åtgärder. Har du sjukpenning är målet att du ska återgå till arbete och då har du rätt till rehabilitering, arbetsträning eller till annan åtgärd. Du kan själv föreslå provarbete t ex om du hittar en arbetsgivare som du får vara hos.

#57 Det låter som en god tanke…

Men är man sjuk så klarar man inte av att jobba svart. Visst finns det fuskare, men det finns överallt i vårt samhälle i alla olika former. Frågan är om det är skäligt att försöka komma åt dessa och samtidigt pressa de som är riktigt sjuka. Känns som att de utgår från fusket i detta system och bortser från de som är sjuka. Alltså inte ett system som gör de sjuka friskare…

Håller inte alls med att arbetsträning är något som konstruerar för att man ska aktiveras. Den är till för att pröva ens arbetsförmåga på en arbetsplats som man har chans att få jobb på. När man konstaterat att man har en viss arbetsförmåga så blir man friskskriven den del man orkar, så då jobbar man kanske 25% och fortsätter att pröva sin arbetsförmåga genom att öka tiden steg för steg. Om man redan har ett arbete så behöver inte arbetsträningen ske där utan man kan göra den på en helt annan arbetsplats, ett sätt att pröva byta yrke eller arbetsplats.

Den enda skillnaden jag ser är att man samtidigt kan få lön, men hur länge kan man få dubbel lön. Om man klarar 10 tim en månad, blir man friskskriven då dessa timmar. Själv klarade jag 10 timmar i en månad sen började jag bara bli allt sjukare igen, inom två månader var jag tillbaka i min utmattning. Det verkar vara så korta prövningstider i det nya systemet skulle jag kanske redan vara friskskriven 10 timmar fast jag inte klarar av det i längden.

Den stora skillnaden är fortfarande ett utsållningssystem och risken för utförsäkring redan efter ett år om man inte når full arbetskapacitet. Ett system som inte visar vilket anvar mndigheterna har utan läggar all press på den sjuke. Vid en utmattning är press det sista man behöver, nåt som bara gör en sjukare. Var en professor som dömde ut det nya systemet och menade att försäkringssjälvmord kommer att öka. Han pekade på speciellt de utmattade och psykiskt sjuka, vilka kommer i verklig kläm i detta system.

Är du sjuk får du sjukersättning resten av livet.

Man är inte sjuk resten av livet i en utmattning, utan det kan ta nåra år att bli frisk från den, men det verkar inte rymmas i de nya reglerna. Finns mycket forskning kring detta, har även själv varit med i ett forskningsprojekt.

Vem vill få sjukersättning resten av livet om det inte är nödvändigt?

#59 Nej. Är man sjuk får man hoppas på den stora turen och lyckan att få sjukersättning permanent, det som förr kallades sjukpension. Det är inget man kan ta för givet att man får, oavsett hur sjuk man än är, eller rättare sagt, vilken arbetsförmåga man än har.

Nej det är inte kul men vad jag menar är att du verkar inte vilja varken det ena eller det andra. 

Antingen är du sjuk och då får du sjukersättning, punkt slut eller så ser försäkringskassan en  möjlighet till att rehabilitera dig för att få dig tillbaka i arbetslivet. Du kan själv föreslå lämplig arbetsträning eller anställning och då har du med de nya reglerna skydd för din sjukpenning under en period. Hur länge får du fråga FK. Orkar du inte så orkar du inte och då blir det sjukersättning.

#62 - Tyvärr är det väl inte så enkelt att man själv får avgöra om man orkar. Det är FK som ska göra det och risken finns att de gör en helt annan bedömning än man själv och läkaren. Då står man där de facto arbetsoförmögen, men utan sjukersättning/sjukpenning.

#62 Jag vet precis vad jag vill och behöver för att bli frisk. Först och främst lugn och ro sen vill jag inte för det hamna utanför systemet med en sjukersättning för resten av livet, tror knappast att det görs nåra insatser om man beviljats det.

Tillfällig sjukersättning är nåt som är idealiskt för den som är utmattad som både fått rehabilitering och testat sin arbetsförmåga. Då vet man att det som behövs är lite mer tid för att läka en ändå har man uppföljning och checkar av läget, har man blivit förbättrad efter ett tag kan man gå och och pröva arbetsförmågan igen.

Jag vill inte ha sjukersättning på livstid eftersom jag kommer inte att vara sjuk resten av livet. Det verkar så väldigt svart och vitt tänkande, gör inte nån större skillnad på vilken sjukdom man har eller individuella förutsättningar.

#63 Precis så tror jag också, bliir ett väldigt otryggt system för den enskilde individen.

Stå på dig. Vänta inte på svar från FK. Det är min erfarenhet. Vill du ha svar - ring, skriv, gå dit! "Annars aktiveras inte ditt ärende"!

Det är många år sedan jag var där. gudskelov!

Jättebra att du står emot matovanor i denna sits!.

Styrkekram!

De nya bestämmelserna låter som om de syftar till att hjälpa sjuka att snabbare och lättare komma tillbaka i arbete. För en del kommer det säkert att fungera så också. Men för många kommer det bara att innebära ökad press, förtvivlan och utslagning! Det otäckaste är att jag är helt säker på att beslutsfattarna gör detta med berått mod. Sjuka och svaga människor som inte orkar arbeta ska helst inte få finnas i morgondagens samhälle enligt dem.

Och jag håller med. Sjuka och svaga människor som inte orkar arbete ska helst inte finnas i min samhällsvision. Vägen dit och medlen för att nå det målet ser dock helt annorlunda ut för mig. Det handlar om ett värdigt, respekterande, empatiskt bemötande av dessa personer, i full insikt om att det är nuvarande samhälle och arbetsklimat som till stor del är orsak till epidemin av utmattningstillstånd!

IngelaZ har helt rätt i att dessa tillstånd tar tid! Det är stor skillnad på att vara sjukskriven jämfört med att ha sjukersättning beviljad för två eller tre år. Under förstnämnda råder aktivitetsplikt, skyldighet att arbetspröva, samt frekvent uppföljning och pådrivning, vilket givetvis för en person med utmattningssyndrom motverkar sitt syfte! Att därtill numera leva under hotet att tvingas ut på en tuff, öppen arbetsmarknad, gör inte saken bättre.

Sjukersättningsperioder är (var) avsedda för personer som behöver längre tid på sig, hos vilka stress- och utmattningssymptom förvärras av aktiv rehabilitering och yttre krav. När befrielse från pressen att prestera något är det bästa och ofta enda läkningsmedlet, har en längre period med sjukersättning kunnat vara mycket gynnsam.

Att ta bort möjligheten till tidsbegränsad sjukersättning är inget annat än ett häpnadsväckande okunnigt, alternativt skrämmande illvilligt, slag i ansiktet på just denna grupp sjuka.

Skriver en heligt förbannad Marie

(som fick förtidspenssion för ett år sedan efter flera år med tidsbegränsad sjukersättning och dessförinnan långtidssjukskrivning)

Hej Ingela! Förstår exakt vad det är du går igenom då jag själv varit i samma situation. Insjuknade under 2000 men fortsatte att jobba ända fram till augusti 2002 då jag föll igenom och om jag kunnat utföra en handling så hade jag varit död och begraven.

Jag tillhör dem som kommit tillbaka med hjälp av rehabilitering och jobbar i dag 75%, har tidsbegränsad sjukersättning med 25% och tillhör dem som kommer att förlora mina 25 % nästa år i augusti då sjukersättningen ska omprövas.

Känner så väl igen din beskrivning och rädslan för att förlora sin enda inkomst. Själv trodde jag inte på mig själv och min rätt till att vara sjuk, trots att jag inte kunde ta mig för något orkade inte ens en gång gråta utan satt apatiskt om jag överhuvudtaget kom upp ur sängen. Handlingskraften var nere på minus 10 och ändå fick jag en känsla av att jag simulerade och hade inte rätt till sjukskrivningen.

Min räddning blev just att jag fick en arbetsträning där jag kände mig trygg. Till en början var jag knappt en timme i veckan på arbetsplatsen som allt eftersom utökades. Hela tiden hade jag viktiga uppgifter som skulle slutföras som anpassades efter mina arbetstider och nu efteråt vet jag att de inte var fler än att någon annan hade kunnat slutföra dem om inte jag kunnat. Jag fick en social rehabilitering på min arbetsplats med riktiga arbetsuppgifter som till slut övergick i en arbetsrehabilitering då jag var mogen.

Pga min arbetsgivares kompitens och mina arbetskollegors förståelse så stapplade jag mig upp från deppträsket pga att jag kände mig behövd och som en viktig del i maskineriet. Allt eftersom så kom jag upp ur depresionen och började fungera igen. Bla kom språket tillbaka allt eftersom och helt plötsligt upptäckte jag att jag återigen förstod engelska som alltid varit mitt andra språk, ett språk som var helt borta under några år.

Det är en djäkla sjukdom, en sjukdom som jag inte önskar min värsta fiende. Med facit i hand så här efteråt så känner jag att vi tyvärr lämnas ofta vind för våg vilket gör att vi trycks längre och längre ner i depressionen. Ju tidigare vi får något att hänga upp vår tillvaro på desto snabbare går det att komma tillbaka, det vet jag av egen erfarenhet. Jag tror inte på arbetsrehabilitering för tidigt då vårt självförtroende och självkänsla är helt i botten. Vi behöver en social rehabiliteringen först utan krav och den ska in så snabbt det bara går efter insjuknandet. Utan den sociala rehabiliteringen så kommer vi inte tillbaka det gäller alla långvariga sjukskrivningar där man misst sitt sociala nätverk pga sjukdom.

Jag hoppas att den här regeringen börjar lyssna på oss som varit där och att de kommer att förstå att de inte kan forsera ett tillfrisknande gm hot om att ta bort försörjningen, vi blir bara sjukare och mindre redo för arbetsmarknaden.

Du ska se att det dyker upp ett ljus i tunneln, det är inte länge sedan som regeringen hade en annan plan som de fått ge upp efter alla protester och jag tror att gör vi vår röst hörd så kommer de att få ta nya beslut i den här frågan.

#62 Nää, Marylina, riktigt så enkelt är det inte, långt ifrån!

Jag har varit sjukskriven för stressymtom, Gad, nedstämdhet och ryggbesvär i ca 1 år, och har nu varit i arb.träning sen 4 månader tillbaka. ( För några år sedan var jag sjukskriven för i stort sett samma sak och var då borta från arb.livet i 4 år.) Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde säga att det känns bra med den här arb.träningen, och att mina krafter har återkommit, men det kan jag tyvärr inte göra. Mina stressymtom har tilltagit och likaså mina ryggbesvär. Jag har pratat med både min dr och handläggare på fk och de förstår mig men pressar mig ändå att köra på och öka timmarna alltefterssom. Jag blev sjuk pga att jag pressade mig för hårt mm ( det gamla vanliga…) och har fått höra om och om igen att jag måste försöka ändra mig på den punkten osv och nu när jag då verkligen tar mig i kragen och säger stopp gör dom allt för att jag ska bita ihop ännu en gång och kämpa på! Förstår ingenting….!

Förra veckan kände jag att måttet var rågat och meddelade min handläggare det. Jag sa att jag inte vågade utsätta mig för att bli ännu sämre igen och sa att de timmar jag var på räckte mer än nog. Då sa hon att ville jag fortsätta min arb.träning efter sommaren så var jag tyvärr tvungen att öka timmarna annars var hon tvungen att avblåsa det hela. Så nu känner jag mig mer eller mindre tvungen att öka på för att få ha kvar arb.träningsplatsen.

Trots att jag känner att jag blivit försämrad så trivs jag rätt så bra där och vill försöka vara kvar där så länge möjligheten finns. Antagligen ska det till en halvtidstjänst där framöver och får jag då vara kvar har jag stor chans på den har jag förstått.

Efterssom jag vet att jag inte kan arbeta 75% i nuläget vore min förhoppning att få ett arbete på den procent jag orkar med, och sjukersättning på den resterande delen, men med dessa nya regler verkar det vara helt omöjligt enl. min handläggare.

Hittar min arb.givare inget passande arbete åt mig blir jag  ganska så snart uppsagd, efter närmare 20 år hos denna arb.givare. Har jag då ansetts klara av min arb.träning på låt oss säga 15 timmar i veckan blir jag friskskriven och ska stå till arbetsmarknadens förfogande på dessa timmar men får ändå ingen sjukers. på resterande 15 timmar…..Förstår inte hur dom tänker!

Allt detta gör ju inte att mina stressymtom blir bättre precis utan tvärtom! Så jag förstår dig till fullo Ingela vilken press du är inne i nu och önskar fler skulle förstå hur pass jobbigt det är! Det är inget glassande i tillvaron utan ett enda stort kaos att vara sjukskriven och inte veta vad som kommer att ske!

Styrkekramar från miagumman

Jag som själv varit sjukskriven för Depression och utbrändhet har svårt att förstår HUR man lyckas fuska sig till pengar, när alla är så stenhårda mot en!

Har man inte kniven mot vristerna så anses man vara frisk. Orkar man inte bråka med myndigheterna utan bara lägger sig ner för att dö, då får man heller ingen hjälp.

#69 Precis så är det!

Håller helt med föregående talare, precis så är det.

Har samma erfarenhet, begriper inta alls att fuskare kan ta sig igenom systemet. Jag tror inte alls är många fuskare som är sjukskrivna eller har sjukersättning. Var en undersökning som visade att stora delen fuskare var de som var hemma med vård av barn och ändå arbetade eller var sjuka själv. Men det verkar vara mer accepterat eftersom det aldrig/sällan pratas om den gruppen.

Men visst slinker det säker igenom en fuskare här och där, men då är dom skickliga på att maniplera omgivningen.

De tror att man lever livets glada dagar ochhar ett liv i sus och dus. Kanske de som är högavlönade kan det. Men inte en vanlig dödlig. Med en sjukpennning på ca 80% av lönen eller sjukersättning som ligger på runt 65% så är man inte precis rik. man väljer inte att få dålig ekonomi genom sjukdom eller arbetslöshet. Hade hellre velat vara frisk och kunna jobba, men det kan jag inte, går just nu på arbetsträning och har sjukersättning i ett år till. enligt min arbetkonsulent har vi den tiden på oss att komma ut i arbete. Men jag har inte råd att ta den tiden. Inom kort försvinner det vårdbidrag som jag har för grabben, och det är ung 25% av min månatliga inkomst som sannerligen inte är stor. jag vet inte hur det kommer att gå.

Fuskare? Jo, det finns säkert en och annan. Korttidssjuka, framför allt. Långtidssjuskrivning innebär gedigna utredningar och sträng kontroll. Om det finns någon tusendels promille simulanter som lyckas med konststycket vet jag inte. Kanske.

Vad jag däremot vet är att det är fel, oetiskt och inhumant att straffa alla verkligt sjuka människor med stramare regler och mindre pengar, bara för att kanske, eventuellt, möjligen få den där tusendels promillen att återgå i arbete.

Pengar är inget incitament för en sjuk människa att börja arbeta!

Det finns fuskare. Helt säkert.

- T ex den grupp läkare som sjukskrev sig kollektivt för att de var sura på sin arbetsledning (ett par år sen nu…)

- T ex en avlägset bekant som har sjukpenning, nån sorts rehabstöd där han jobbar deltid "vitt" och samtidigt jobbar svart övrig tid. Arbetsgivaren är delaktig i fusket, tycker att det är OK.

- T ex en annan bekant som tycker att man kan sjukskriva sig för man har lust att vila lite. Eller mysa med barnen med VAB, trots att ingen är sjuk.

- T ex att i glesbygden vägrar folk flytta på sig för att få jobb. Tycker de har RÄTT att bli försörjda ändå. "Man ska ha rätt att bo vart man vill"..  Rätt, jo men inte för andras pengar!!

Jag undrar hur många i Sverige som vill betala dessa fuskares uppehälle??! Det är nämligen det vi gör - även vi sjuka - via skattsedeln!! Jag hoppas INGEN ska vilja det, för det är inte bra eller rätt. Det strider mot försäkringsidéns grundtankar och beter vi oss så kommer systemet att kollapsa. Det har varit farligt nära många år nu. (Har nött mig igenom x antal böcker och rapporter i ämnet, skrivna av företrädare för fler olika politiska inriktningar..)

Sedan har vi det där med hur FK arbetar. Kvinnor nagelfars ofta hårdare än män. Männen har lättare att få igenom sjukskrivning, det tar längre innan de utsätts för press och längre tid innan de knuffas ner till sjukersättning.

Vi har också det faktum att statistik tydligt visar att ju generösare välfärdssystem vi har, desto fler går sjukskrivna/arbetslösa, mm.  Alltså - motsägelsefullt - att vi skulle "må sämre/bli sjukare" av att ha det bättre!

Hursomhelst - Många faktorer spelar in. Detta är en väldigt mångfacetterad "fråga".

Personligen är jag rätt stensäker på att den tillfälliga sjukersättningen kommer att återuppstå snart. Under annat namn då förstås, men ändå. Det är KATASTROFALT att man t ex inte kan få jobba deltid och ha deltid sjukersättning. Urkorkat!!

"Enkelspåriga", "okunniga", "naiva" samt "med viss hämndlystnad gentemot sossarna" är nog beskrivningar som ligger nära sanningen om nuvarande regeringsmedlemmar. Det kanske är rätt "kul" att montera ner motståndarnas system, efter alla dessa år av "opposition" (generaliserat, jag vet…).

Däremot har jag svårt att tro att de verkligen "vill illa" på riktigt. De har möjlighen dålig koll på verkligheten, den verklighet som inte är deras egen. De har själva sådana marginaler ekonomiskt och fantastiska nätverk omkring sig. De är trygga själva och har ingen aning om hur det är för den sjuke som är utan all den tryggheten. Och så har de en tro på ett annat system, där vi överlag tar stort ansvar själva för vår situation. Tanken är god, tycker jag, men det måste förstås finnas gränser…

Och lustigt nog - det där om att inte ha koll på verkligeheten  tänkte jag förut om en av mina fk-handläggare, som frågade mig om jag "skulle bli nöjd om jag fick ut 6 000/mån". Jo, hon använde ordet NÖJD!!  Sedan läste hon ett ordspråk till mig: "Det som räcker för två, räcker för tre". Det stod visst i hennes almanacka.. SVENSK DUBBELIDIOT (och fö övrigt socialdemokrat)!!

Det blir hårt ett tag. Men jag tror att det som blir tokigt i det nya kommer att rättas till så småningom, kanske med nytänkande så det t o m blir än bättre än det varit.

Herregud vilket jätteinlägg. Ber om urschäckt!!

hehe, nä det är jättabra att du skriver :) Du för in så många kloka tankar här. Är ju nästan pitebo själv så jag vet ju hur ni är

Är ursprungligen från en grannkommun innåt landet.

Norrbotten har tydligen mest sjukskrivningstal läste jag på nåt stället. Det kanske är någon slag kamoflerat arbetslöshet…

Har också erfarenhet att folk inte vill flytta på sig för att få jobb, är man frisk så borde det vara en sjävklarhet. Har själv fått flytta runt till mina jobb.

Håller fullständigt med att finns det fuskare så ska de inte få förstöra för vi som är sjuka på riktigt, är inte okej. Men jag undrar hur de kan slinka genom systemet, för mig är det en stor gåta eftersom jag vet hur pass tufft det är, hur man blir synad och pressad i olika sammanhang. Hur kan fuskare hålla masken… Är det för att de tycker det är helt ok att göra så, inget dåligt samvete över det. 

Läste att den ekonomiska ersättningen inte hade nåt samband med sjukskrivningar. Bl.a. så hade de länder med högsta sjukersättningen bland den lägsta sjukskrivningen… Det stod vilka länder det gällde men jag la det inte på minnet.

Jag tror att de höga sjuktalen handlar om attityd, vissa kriminella element tycker helt enkelt att de har rätt till det. De ger fullständigt fn i att andra drabbas. Kanske det behövs såna här omvälvningar och hårdare tag för att få dessa att inse att det inte är ok. Är bara synd att vi som är sjuka på riktigt också drabbas av det hela. Säker finns det positiva saker med denna reform också, men från mitt individperspektiv så ser jag just nu hur det slår mot mig och mitt tillfrisknande, vilket känns riktigt jobbigt.

Sen kan jag ju tillägga att för oss fattiga timvikarier så har vi INTE RÅD att vara sjuka. Jag vet att det är fel pga smittorisk om inget annat, men jag måste gå till jobbet om jag är sjuk.

Jag har gjort det och jag kommer att göra det igen, det finns inget annat för mig. Jag har gått till jobbet med feber flera gånger…

#77 Jag jobbade länge på en statlig myndighet (inte FK) där man hade stora problem med sjuknärvaro, framför allt inom låglönegrupperna. Det som hände var att folk släpade sig till jobbet, gjorde ett dåligt jobb, smittade ned de andra OCH slet ut sig så illa att de blev dåliga riktigt länge senare.

Jag vet att det diskuterades på ledningsnivå hur man skulle påverka frisktalen, just för att komma åt detta. Min stilla och tysta tanke då var att en del anställda satt så trångt ekonomiskt att de inte hade något val (undantaget en och annan arbetsnarkoman - de finns också) och att klämkäcka kampanjer kanske inte är rätt sätt att hjälpa de människorna.

För övrigt - oavsett vad man anser om FK - tycker jag den största orättvisan är att man blir olika bedömd för samma åkomma i olika delar av landet. Graviditetsåkommor är ett exempel på detta, hur det är med utbrändhet och liknande vet jag inte men jag har mina misstankar.

" 76 Tyvärr vet jag många som arbetar svart medan de har sjukersättning eller annars också. Om ni har exempelvis ett "party" med hemförsäljning av något slag ska ni absolut be att få se försäljarens F-skattsedel. Det är något de måste ha med sig ut och visa upp på anmodan. Deklarerar de inte inkomsterna från hemförsäljningen är det svartjobb. Hur många känner någon som "jobbar lite extra" på det viset? Jag har själv varit återförsäljare för tre stora företag och måste säga att väldigt få säljare bokförde enligt lagen. Att inte skatteverket gör nerslag på dessa verksamheter kan jag bara inte förstå. Hur mycket pengar finns det inte att hämta där.

En person som varit "sjuk" i 10 år arbetar halvtid med hemförsäljning med motivationen att det är hennes guldkant på tillvaron och att hon behöver komma ut för att må lite bättre.    "-Det är min ensak och angår inte FK" sa hon till mig en gång. En annan person med sjukersättning säger att nu för tiden får man arbeta extra och att FK tycker det är bra att man gör något vettigt. Jo visst, men inte med en årsomsättning på två-trehundra tusen. Max 5 timmar och högst en viss % av ordinrie inkomst (minns inte exakt just nu) är vad man kan få tillstånd till. Då tycker iaf jag att man ska ta konsekvenserna och avstå sjukpenning och betala både skatt och moms på sin verksamhet.  Ytterligare en person fick panik och måste ha psykiaterhjälp då hennes arbetsförmåga skulle utredas. Det hör till saken att hon arbetat svart 25-50% under några  år och kände att hon inte skulle orka med en eventuell arbetsträning.  Detta är bara några exempel i min närhet.

Själv bröt jag en 100% sjukersättningsperiod och avstod från 25% för att arbeta istället. Jag startade eget företag och betalade skatt och redovisade moms. Tyvärr orkade jag inte utan var tvungen att lägga ner efter tre år för att återgå till 100% sjukersättning. Nu vet jag att jag verkligen gjort allt jag kunnat för att arbeta och känner nu att det är FKs tur att hjälpa mig vidare. Förmodligen kommer jag förtidspensioneras i juli. Ja, då är det så då. Jag kommer inte kunna arbeta igen och då måste jag acceptera det. Jag hade också kunnat jobba "svart" och tjänat massor på det men om ni visste hur skönt det är att ha gjort rätt för sig.

Ett bra exempel är #67 som faktiskt fått stöd arbetsträning och rehabilitering och lyckats komma igen. Grattis.

#76 Man får lov att ha ett hobbyföretag utan att ha F-skattsedel, bara för att vara korrekt och inte dra alla över en kam.

Arbetar man åt ett företag med försäljning av tex plastprodukter kan detta väl knappast räknas som hobbyföretag men säljer man egentillverkad keramik till bekanta och deras bekanta så är det väl att räkna som hobbyföretag.

Personer som uppenbart fuskar som du nämner ovan är ju de som borde sättas under lupp, de är ju uppenbart inte så sjuka att all arbetsförmåga är borta.

Att "få lov" att sysselsätta sig 5 timmar per vecka fastän man har sjukersättning är jättebra men jag har inte hört att det finns nån begränsning på vad man får tjäna. Men visst kan det vara guldkanten för de som orkar, tex en bekant som sitter i barnens läshörna på bibban och högläser 3 timmar i veckan. Hon är slut 2 dar efteråt men det är det värt för henne.

# 79 Du säger att antagligen kommer du att förtidspensioneras i juli och det är självklart väldigt tråkigt för dig, det förstår jag, men ändå måste det ju kännas bra för dig att få den möjligheten när det nu är så verkligheten är.  Det jag funderar över är alla " vi " som inte får rätten till denna "förtidspension" även fast vi behöver den, vad ska vi göra….? Om vi av fk anses friska och färdigbehandlade samtidigt som vi själva och av läkare bedöms för sjuka för att arbeta heltid, vad gör man då……? Jag skulle, som jag skrev tidigare, villigt acceptera att få sjukbidrag på den procent jag inte mäktar med efterssom min sjukdomshistoria är som den är just nu, men det är ju där skon klämmer! Det är ju nästintill omöjligt att bli beviljad sjukbidrag numera efter denna åtstramning som gjorts. Ok att många sk "fuskare" sätts åt men alla vi andra då, som lever i den verkligheten att verkligen vara sjuka och kanske aldrig mer kommer att bli helt återställda, vad händer med oss?

Personligen avskyr jag  att behöva vara överinsedd av FK. Det är förnedrande och allt möjligt annat. Ändå inser jag att om jag ska få ut pengar, så måste jag acceptera ett visst mått av sådant.

Men, som flera av er skriver, det är inte bra när behandligen av människor blir godtycklig p g a handläggares bristande tid och/eller personliga värderingar, eller olika beroende på var man bor, vem man "är" och vilket kön man tillhör… 

En bra sak bland det nya är att från kommande årsskifte kommer folk med permanent sjukersättning att ha rätt att jobba utan att förlora sin "pension". Tror det är en inkomst på upp till 40 000 per år som kommer vara OK. Sätter rätt mycket hopp till detta, men är rädd att mitt bostadstillägg kommer påverkas, så att "pensionen" i praktiken minskas. Men allt ska visst inte försvinna - man "tjänar" på det - allt enligt "arbetslinjen". Hoppas detta stämmer.

Sedan det där med att vilja komma igen. SOM jag har kämpat, redan efter några dagars sjukskrivning år 2001 då jag klappade ihop, så trodde jag att "nu är jag frisk". Hade inte en susning om hur sjuk jag egentligen var. Tror detta är UR-typiskt för stressjuka. Man fattar inte själv att man är i spinn, att ens världsbild är konstig, typ. Det har ju alltid gått förut, så varför skulle det inte gå nu??

Under det senaste året har jag långsamt börjat inse - jobbigt - att jag kanske inte blir helt frisk nånsin. Men det känns rätt OK numera. Att kunna bli bättre undan för undan tycker jag är fantastiskt nog, det är många som inte har det så bra som jag, på det viset. Och, vem vet - kanske når jag hela vägen en vacker dag!

Långt inlägg igen!!!!

Jag har oxå så sakteliga börjat försöka "acceptera" mitt tillstånd men ändå kvarstår ju problemet: Vad ska man leva av om man varken får arbete eller sjukpenning!?

miagumman - Jag har inte koll på detaljer och "teknikaliteter" i regler, m m, och inte ditt specifika ärende förstås - men jag tror inte att du kommer bli satt på bar backe. Sånt händer inte i första taget i Sverige, inte ens nuförtiden.

Och sedan om det går alldeles åt skogen med sjukförsäkringen, då finns socialbidrag. Inte kul jag vet, men man är inte ensam och det är en räddning när inget annat återstår. Tills FK och politiker m fl, sansar sig.

Ändå förstår jag HELT att alla är skraja, det ÄR en fruktansvärt otrygg situation nu och många kommer får genomgå jättejobbiga "prövningar". Man blir också "styrd och ställd med" på ett sätt som inte är bra för ens självkänsla. Min egen prövning är ca 1,5 år bort i tiden så jag "håller rädslan i schack" än så länge.

Må vi överleva och under tiden skymta ljus i tunneln..

Ja vi får verkligen hoppas och be om att vi orkar med alla prövningar vi blir utsatta för. Risken är stor att många inte gör det….

Så än en gång: Man ska vara frisk för att orka vara sjuk!

# 79 Jag har inte alls samma erfarenhet som du, tror inte jag vet någon som resonerar så. Jo förresten, om jag tänker efter riktigt noga så kommer jag på en kompis pojkväns kompis ex som var sjukskriven och ägnade sig åt ett fritidsintresse i så stor utsträckning att hon borde ha kunnat jobba lite grann på den tiden istället.

Men däremot känner jag väldigt många allvarligt sjuka människor (genom ME-föreningen) som INTE får sjukersättning utan tvingas bli försörjda av sin familj eller partner, en del som får soc och en del som blivit nekade där också av olika skäl, och en hel del som officiellt är arbetslösa istället och söker jobb de aldrig skulle klara av att sköta, går på intervjun och berättar öppenhjärtigt om sin sjukdom och hur ofta de skulle behöva bli korttidssjukskrivna, bara för att kunna bevisa att de aktivt söker arbete och därmed bli berättigade till socialbidrag. Jag antar att det också är en form av fusk - som möjligen förekommer även bland friska arbetslösa, att man avsiktligt gör dåligt ifrån sig i sina ansökningar och intervjuer för att slippa jobba.

Min egen erfarenhet efter 17 års sjukdom varav tre år med 50% sjukersättning är att ersättningen hela tiden hänger på en tråd, vilket innebär stress som förvärrar många sjukdomar, inte bara utbrändhet utan i stort sett ALLA sjukdomar blir svårare att besegra om man känner sig pressad och orolig. Så sent som i våras var jag med om att en Pila-handPÅläggare la händerna på min akt och utropade DU ÄR FRISK! Att fyra olika läkare (inklusive två specialister och FK's egen försäkringsläkare) konstaterat att min arbetsförmåga var nedsatt på grund av sjukdom spelade ingen roll, denne lille byråkrat utan medicinsk utbildning TYCKTE att jag kunde jobba 100%. Lyckligtvis ledde det hela till att en försäkringsmedicinsk utredning konstaterade att jag om något överskattade min förmåga, att oförmågan skulle kvarstå under MINST två år och att det var mycket viktigt att jag inte överskred mina gränser eftersom jag då skulle kunna förlora den lilla arbetsförmåga jag har kvar. IN YOUR FACE, FK tänkte jag i smyg…  

Jag hoppas fortfarande att jag ska kunna bli bättre i min ME och kanske jobba 75% om några år. Därför är jag egentligen måttligt sugen på att få permanent sjukersättning om den tidsbegränsade tas bort. Men en betydligt större oro är att det samtidigt kommer att fortsätta vara lika svårt, eller svårare, att få permanent sjukersättning (=sjukpension). Som jag förstår det ställer det enorma krav på att det ska vara helt tvärsäkert att man aldrig nånsin kommer att kunna arbeta mer, och något sånt tror jag de flesta läkare är försiktiga med att påstå! 

Det var lättare att få både sjukpenning, sjukersättning och sjukpension på 80-90-talen, och det finns säkert en hel del personer som blev sjukpensionärer då fast de kanske skulle kunna jobba en del. Kanske är det såna personer som folk tänker på när de säger sig känna sjukskrivna som jobbar svart eller renoverar huset för fulla muggar. Jag tror det är väldigt sällsynt med nybeviljade ersättningar till såna. Undantaget är väl möjligen om organiserade kriminella lyckas hota sig till ersättning, och det är ju ett helt annat problem.

Jag för min del skulle knappast frivilligt välja att leva på halv sjukersättning (3200 efter skatt) samt lite bostadstillägg, samtidigt som jag pluggar på halvtid utan studiemedel, inte kan få soc eftersom jag inte söker jobb (trots att jag alltså har mindre pengar än minimumnormen), och samtidigt måste BETALA till CSN eftersom jag varken har hel sjukersättning eller socialbidrag och detta enligt deras regler är de enda två omständigheter då man kan få slippa betala. Jag skulle kunna avbryta min utbildning några poäng före examen och bli arbetslös istället, eftersom det knappast finna några jobb jag klarar av förutom det jag utbildar mig till, men jag har gett mig fan på att ta examen och börja jobba (deltid) i mitt drömyrke endera dan.

Ändå blir jag regelbundet behandlad som om jag inte alls är sjuk utan bara lat, och behöver en "morot" för att "ta mig ur utanförskapet" och "komma in på arbetsmarknaden". Kan avslöja att hade jag inte fått kämpa så hårt med min försörjning och överlevnad hade jag tagit examen och varit ute på arbetsmarknaden för länge sen!

P.S. Kaisakavat, nu behöver du inte ha dåligt samvete över dina långa inlägg längre!

Jag såg det nästan som ett personligt nederlag att bli beviljad tidsbegränsad sjukersättning. I efterhand inser jag att en arbetsträning inte hade varit något alternativ, det hade jag aldrig fixat. Bara rehab-delen höll på att köra mig över kanten igen. Den delen av mig som vill så mycket har inte fattat att resten av mig faktiskt inte orkar så mycket.

Precis som Miagumman så undrar jag över " vi " som inte får rätten till denna "förtidspension" även fast vi behöver den, vad ska vi göra….?  Att ta för givet att man får den bara för att man behöver den är otroligt naivt i dagens Sverige. Till soc kan man väl inte vända sig förrän man sålt av alla sina värdesaker som bil och hus?

Min förhoppning är att jag trots allt får permanent sjukersättning när det väl är dags för min tidsbegränsade sjukersättning att sluta gälla. Det har tagit tid, men jag inser väl mer och mer att jag inte kommer ut på arbetsmarknaden på ett bra tag till.

Och skulle jag bli såpass bra att jag orkar jobba så får det troligen bli något eget. För vem skulle vilja anställa någon med långvarig sjukdomshistoria?

Om det är som Kaisakavat säger att man får lov att tjäna en viss summa om året så skulle man ju kunna "öva" sig i lugn och ro och se om man verkligen har den arbetsförmågan man tror sig ha och kanske på sikt kunna driva något eget på deltid. För en permanent sjukersättning/sjukpension måste väl kunna gå att ändra på om man så småningom orkar mer?

Jag har jobbat ett antal år med långtidssjukskrivna med ett projekt som i dag är en permanent verksamhet på Arbetsförmedlingen. Projektet gick under namnet Sius vilket är en förkortning som står för Särskilt Introduktion och Uppföljnings Stöd för funktionshindrade i arbetslivet.

Under projekttiden så hittade vi ett antal fuskare som hade satt detta med sjukskrivning i system och hade egna sk fritids företag på sidan om.

En kille hade så ont och stödkrage så fort han kom till oss och kunde knappt röra sig - Han hittade jag av en slump på en bilverkstad (som det dessutom visades vara hans). Han låg under en bil på en sån där vagn och då jag ropade -Hallo! Han hade ingen krage och inga svårigheter att röra sig kunde jag se då han åkte fram och klev upp i stående ställning innan han fick syn på mig. Han blev genast av med sin sjukpenning och det blev rättegång med påföljder.

En annan kille som hade egen byggfirma gick med rullator och hade mkt svårt för att både resa sig upp och sätta sig ned vid våra samtal såg jag liggandes på ett tak i full färd med att byta takpannor då jag gjorde ett hembesök hos en annan klient. Jag iakttog han under en lång stund innan jag gav mig tillkänna och såg inga som helst tecken på hans handikapp utan han rörde sig ledigt och elegant på taket som man förväntar sig av en som är van att lägga tak. Han blev också genast av med sin sjukpenning och det blev rättegång med påföljder.

En tjej som fått diagnosen utmattningsdepression samt eksem av alla läggningsvätskor på sin hårsalong råkade jag stöta på då jag skulle släppa av en annan klient utanför hårfrissan. Tyckte att jag såg min klient gm fönstret och passade på att fråga hon jag skjutsat vilken frissa hon gick hos så visade det sig att det var min klient. Jag ställde en rad följd frågor om tex hur länge hon gått där osv. Det visade sig att hela familjen gick där och hade gjort så sedan hon öppnade salongen.

Jag följde med in och satte mig i soffan och väntade på att hon skulle få syn på mig. Jo nog såg hon chockad ut alltid, för den sista hon hade kunnat vänta sig var ju mig som skulle dyka upp där. Hon försökte genast få mig att förstå att hon precis börjat i salongen igen och hennes besvär var som bortblåsta, hon hade bara glömt att friskskriva sig. Dagen efter fick jag besked av försäkringskassan att hon helt plötsligt friskskrivit sig och bakåtdaterat tiden en vecka tillbaka. Där blev det inga påföljder iom att ord stod mot ord.

Många av de demonstratörer som jag anställde för uppdrag i butik under företagstiden har det också visats att de varit fuskare då jag blivit uppringd av försäkringskassan efter att det samkört med skatteverket uppgifter. Snopet men sant!

 Så nog är fusket mer utbrett än vi tror och tyvärr är det dom som förstör för oss som verkligen är sjuka.

Naiv - njäe, därtill har jag varit med alltför länge. Men jag erkänner att jag inte vet allt om alla och jag VET att folk råkar illa ut. Men det gjorde folk även förut, tyvärr, så det krävs ständigt arbete för att få bort detta. Tyvärr är det tids- och arbetskärvande, dock.

Har själv en sådan där "osynlig" utmattningssjukdom, men har efter gedigna försök med arbetsträning kunna få sjukersättning, när det blev tydligt att jag inte orkade. Jag tog själv initiativ och visade att jag verkligen ville, trots att jag gick på knäna. Det är det jag baserar min "tro" på, att det går att nå fram till/inom "systemet".

Vet dock att det är skitjobbigt! Alla vet att man måste vara frisk för att kunna vara sjuk. Jag har diskuterat med dem och skrivit till nämnden (medan den fanns) och den skickade tillbaka ärendet till handläggaren med krav på skärpning. Skrivna handlingar får ofta bättre effekt, de törs inte ignorera dem på samma sätt. Men man måste orka vara detektiv och påstridig. Utan att vara otrevlig, vilket är en utmaning och i peroder omöjligt för man är för sjuk.

Och jo! Hus och bilar går att sälja. Jag har själv gjort det flera gånger - alltså: anpassat livet efter mina ekonomiska ramar. Och även om det har varit surt ibland, så inte dog jag av det.

Försöker tänka positivt. Det hjälper i de flesta situationer, även i förhandling med FK.

Hälsar envisa Maria

# 80 Självklart får man ha ett hobbyföretag men även där är man skyldig att skatta för sin eventuella inkomst och att redovisa momsen. Detta på sin vanliga inkomsttagardeklaration.

En annan person med sjukersättning som jag känner, säljer varor men tar inte ut pengar utan tar ut varor till sig själv istället, som vinst. Och då behöver man ju inte deklarera, eller hur? Tycker hon ja.

Marylina, jag tycker det låter som om du känner till en hel uppsjö av sk "falska fuskande människor" men det är ju inte dessa människor denna diskussion handlar om anser jag. Att det finns en sån kategori av människor, det vet vi nog alla, men vi som mår skit mår ju inte bättre av att hela tiden bli påminda om det i diskussioner av det här slaget, iallafall gör inte jag det.

Låt oss istället fokusera oss på det verkliga problemet: Vad ska hända med alla oss som faller mellan ramarna oavsett läkarintyg som intygar sjukdom, trots god kämparvilja att komma tillbaka; positivt tänkande, medicinering etc etc. Hur ska vi hela tiden orka resa oss upp och kämpa vidare trots sjukdom och ohälsa?

Har någon där ute några bra tips att komma med på hur man ska slippa ångesten av att leva i denna ovisshet så tar jag tacksamt emot dem!  Det hjälper mig mer än att läsa en massa om fuskande myglande människor.

Jo miagumman förstår hur du känner det, för oss i vår situation är har man inte kraft och energi att tänka på alla som fuskar.

Funderade när jag läste i tråden att vi som verkligen är sjuka kanske borde ryta och ta strid mot fusket som drabbar oss i slutänden, men i samma veva så kände jag att det finns ingen ork till det, har nog mycket med att jobba med mitt egna tillfrisknade.

Helt klart mycket mer konstruktivt att avhandla dina frågeställningar. Hur ska vi hantera vår oro och ovisshet i det som drabbar oss?

Eftersom detta är min tråd så bestämmer jag att vi ska fortsätta diskutera detta konstruktivt och lämna fuskämnet. Vill någon fortsätta med det får de starta en ny tråd. Där med basta Hoppas ingen tar illa upp…

Bra IngelaZ!

Tack IngelaZ!

I Värmland finns det en nybildad förening, Fris (Försäkringstagarnas Rätt I Samhället) just för att det ska finnas en chans att orka protestera mot hur FK beter sig. Jag har för mig att de även hjälper sjukskrivna i andra län, men först och främst i Värmland så klart. Kanske kan det bildas fler såna föreningar, men det kräver ju som sagt att man ska orka slåss även i en sån förening.

Värmland är ett av de län i Sverige som det är svårast att få igenom en sjukskrivning just nu. Det är för att det redan är så många sjukskrivna här… Jämför med gamla betygssystemet i skolan. Lärarna hade då redan innan terminen börjat bestämt att så och så många ska få femmor, så många ska få fyror, rep  tvåor och ettor. Resten ska få treor.
  Så verkar det funka nu med sjukskrivningarna. Det är bara ett visst antal som får bli sjukskrivna numera, för att inte överskrida den redan satta gränsen.

Råkade själv ut för det, då jag är arbetslös. Eftersom jag är arbetslös så anser FK att det ändå säkert finns nåt litet jobb i detta land som jag nog skulle klara av… Alltså gick inte min sjukskrivning igenom och jag satt där med 0 kr i plånboken och tvingades friskskriva mig igen.
  Nu har det tack och lov vänt väldigt bra för mig. Men jag vet ju hur bra jag mådde när det höll på som värst. Jag har också haft tur med bra folk på AF som hjälper mig, och det är nog få förunnat.

Kanske det står nåt på nätet nånstans om Fris. Hittade en artikel i Expressen om den i alla fall. Om det är nån som är intresserad av att få kontakt med dem för att få hjälp på nåt sätt, eller fråga hur de jobbar så skulle jag kunna jaga rätt på uppgifter om kontaktpersoner och sånt. Säg bara till!

Kram på er alla! Håller många tummar för er ska ni veta.

http://www.fris.at/news.php
FRIS har en hemsida (om j inte min webläsare kan fixa klickbara länkar, hav överseende). FRIS arbetar bl a för att försäkringskassans handläggare ska följa sitt eget regelverk. Det är så man häpnar. 

Jag har suttit som nämndeman i länsrätten tidigare och den myndighet som är absolut sämst på att följa regelverket är FK. Nu tror jag att FK fattat fel beslut i ungefär 1/3 av de ärenden som överklagas. Då har myndigheten ingen rättsäker handläggning. 

När det gäller debatten om sjukskrivningar så ska man skilja på korta och långa sjukskrivningar. Korta sjukskrivningar betalas numera av arbetsgivaren. Det fuskades nog en del med dessa tidigare, innan karensdagen infördes. Att vara hemma och sola, kolla på TV-sporten eller måla om gav ingen nämnvärd inkomstförlust. Numera är sjuknärvaro, dvs personer som går till jobbet med magsjuka eller feber, förmodligen ett större problem än korttidsfrånvaro.

Numera anses långtidstidsjukskrivningarna vara ett större problem. Förtidspension pga dålig arbetsmarknad har förekommit på vissa platser i landet, men jag vet inte om det förekommer fortfarande. 

Kontrollen ang vård av barn har ökat, så förhoppningsvis minskar eller försvinner det fusket.

För drygt ett år sedan såg jag skådespelaren Benny Haags enmansföreställning "Inte mer än fullt tack". Han nämnde att alkoholkonsumtionen ökat i samma takt som långtidssjukskrivningarna, men att det är något som myndigheterna fullständigt nonchalerar. Enligt honom skulle det finnas en hel det alkoholmissbrukare bland de långtidsjukskrivna. Om det är ett relevant samband eller sk nonsenskorrelatioan vågar jag inte svara på och jag har inget större intresse av att anklaga sjuka människor för att egentligen vara missbrukare.

Är häpnadväckande att FK inte följer sitt eget regelverk i sån stor utsträckning. Man får verkligen vara på sin vakt.

Ska helt klart överklaga om jag får avslag. Om man nu orkar. Men kanske finns hjälp att få med det.

Bra att du kom med en lite mer nyanserad bild, du verkar vara insatt i detta. Blir en bra avslutning på fuskdebatten.

Jag tror också att sjuknärvaro är ett stor problem som i långa loppet kan leda till utmattningssymptom eller andra sjukdommar. Jag var alltid sjuknärvarande på mitt jobb tyvärr. Inte för ekonomiska orsaker utan för att jag hade så mycket att göra och hade inte ro att vara hemma, det bara snurrade på och jag pressade mig allt mer hela tiden. Helt enkelt alldeles för lojal och engagerad i mitt arbete.

Ah! Det fanns tydligen info jag inte hittade fast jag letade *S* Klickbar länk till Fris här

Ursäkta, kapar tråden ett ögonblick.

#samtidigt måste BETALA till CSN eftersom jag varken har hel sjukersättning eller socialbidrag och detta enligt deras regler är de enda två omständigheter då man kan få slippa betala

Men är det verkligen så? Jag har helt enkelt redovisat för låg inkomst och därför fått vänta med betalningen (för att förtydliga: Jag har för låg inkomst, vilket råkar vara mellan 0-200kr/månad). Måste skicka in det varje år, men…

Du klarar det ! Cellförändringar är jobbigt att ha i ren vetskap att man har det. Men det är inget jobbigt att ta bort eller sådär. Det går fort. Jag var inne mindre än 30 min. Så oroa dig inte för det.

När det gäller det nadra så kan man bara önska att FK och läkarna var mer sammansvetsade. Men ack… Jag hoppas det löser sig för din skull..!

Hos CSN får man mer nedsättning av avgiften ju mindre man tjänar. Under en väldigt låg gräns får man säkert anstånd, men inte i första taget.

Jag betalar ca 350 i månaden på en årsinkomst strax under 100.000 före skatt.

Har precis varit till läkeren och tagit bort mina cellförändringar, var verkligen inte nån höjdare men är skönt att det är gjort. Men nu blir det inget kärleksliv eller bad på en månad . Nåja jag lär väl överleva det också…

IngelaZ, skönt att det är över!  Gjorde du en sk "frysning" utan narkos eller blev det operation? Tycker det gick så fort för dig….Jag fick göra en frysning först, som misslyckades ( som var rent ut sagd vidrig! ) och sen nån vecka senare operation under narkos. Operationen tog nog inte mer tid än en kvart ungefär men jag blev kvar där hela dagen, och även natten efter, om jag minns rätt….Men såklart, det behöver ju inte se precis likt ut för oss alla som har cellförändringar. Behandlingarna varierar naturligtvis beroende på diagnosen. Blev bara lite nyfiken på hur det gick tillväga för dig.

Ps: Du behöver absolut inte känna dig tvingad att svara om du tycker det är allt för privat!!

De skar/brände bort förändringarna med ett speciellt verktyg. En metalltråd formad som en ögla som ledde ström. De bedövade själva området innan. Efteråt så tror jag de körde med laser. Tog inte speciellt länge, 15 min på sin höjd. själva proceduren gjorde inte speciellt ont, bara verktyget de använde för att komma åt. Inte trevligt alls.

Det var nog samma procedur för mig med den skillnaden att jag fick sova under själva ingreppet. Förstår att det inte kändes vidare trevligt! Men nu är det gjort och du kan andas ut!

Skönt att få det bortgjort! Kram på dig!

Skönt att det är borta! Och nåt vidare badväder är det ju inte för tillfället i alla fall…

#100 Du kanske har lån i det gamla systemet? Det nya är väldigt mycket hårdare. Jag har bråkat ordentligt med dem och t.o.m. överklagat till länsrätten (som inte har behagat svara), så det är osannolikt att det bara är en miss. 

Jag har en årsinkomst på ungefär 48 000 före skatt (plus bostadstillägg som inte ska räknas) och måste betala sådär en 8 000 om året. Helt sjukt.

IngelaZ, ursäkta trådkapningen, men det är väl lite on topic eftersom det handlar om myndighetsstrul i alla fall?

Absolut är det on topic

IngelaZ - Bra att de är över. Tillönskar god läkning. KRam.

# 108 Men SNÄLLA NÅN!! Isåfall "tjänar jag" ca dubbelt dej och du BETALAR dubbelt mej.

Totalt vrickat! Har de tagit bort allt om när man tjänar lite?? "Glömde de" bort den aspekten?? Vad sjutton?  När överklagade du till Länsrätten, de slöfockarna?

#111 Jag har lån i båda systemen, så möjligen räknar de så att jag betalar 4% av inkomsten på det ena lånet och 5% av inkomsten på det andra, alltså sammanlagt 9%. Fast det stämmer inte heller eftersom jag betalar typ 16% av min inkomst!

Jag överklagade för 1½ år sedan!

#112 Hm ett och ett halvt år sen!! Är inte det tjänstefel hos Länsstyrelsen att inte ha svarat än??

Det kan förstås stämma att det blir konstigt för att du har lån ur två system… Minns nu (jag e ju gammal, jag) när jag hade kvar lite lån från det "dubbelgamla" systemet samtidigt med det "gamla". Då blev det också så, de räknades liksom inte samman när det gällde avgiften gentemot inkomsten. Men det äldre lånet var litet och på den tiden var allt förmånligare. Dessutom var jag var frisk och heltidsarbetande…

Otroligt att de inte bryr sig om detta, att det finns en avgiftsbegränsning om man har ett lån, men inget om man har två. DET ÄR JU FÖR SJUTTON SAMMA MYNDIGHET!!! Men - man är ju på nåt sätt ganska rättslös som student. Det finns gott om jätteskumma särskilda regler när man e student.

Kom på en sak. CSN har ju länge varit kända för dålig service och jobbiga regler. Andra svenska myndigheter, t ex FK samt politikerna, har naturligtvis gått KURS hos CSN och lärt sig hur man ska göra för att det ska bli så dåligt som möjligt!!!

Nog är jag ganska smart ändå! 

 #114:  Just det! Så är det förstås! Man tar sig för pannan …

Undrar om den kursen var studiemedelsberättigad?

CSN kan jag lova ha gått en kurs på hur man kan vara sååå lite tillmötesgående som möjligt - de fick den nog utan att ta lån å dy..  Men det är förjävligt. Jag har lån i det nya systemet. Har en del redan och är inte än klar i min utbildning. Har sedan x tid på mig att betala tillbaka(tror det är innan jag är 65 eller nått).

Samtidigt som jag lånar, måste jag jobba då jag bor själv och det kostar en del, 7300 kr är inte så mycket när tågkortet i sig går på 1000 kr.. Varför inte släppa fribeloppet fritt? Jag blir irriterad då jag från halvår till halvår måste försöka räkna ut hur mycket jag tjänar (jan-jun, jul-dec) vilket är oerhört svårt. Jag är timanställd och vet inte i förhand vad jag kommer tjäna. I januari fick jag ut 10000 i juni får jag ut 1500.

Låt det vara fritt- då det trots allt är jag som ska betala tillbaka. För var lånen fördelaktiga men inte längre… Jag anser att CSN är kvar i gamla traditioner och att de är en bunke ikke resonabla och tillmötesgående människor. Känns som om de inte har mycket till sympati/empati.

Egentligen skamligt, då man pluggar för att vara med i samhället (läser till lärare) och påverka men att det känns som de kapar en vid fotknölarna..

Oh.. Blir bara sååååå irriterad..! (Var tvungen och skriva av mig lite)

->Tur allt är bra med dig IngelaZ!

#112 Man kan göra om det gamla lånet så det räknas som det nya. Vet inte om det hjälper dig men det verkar helt knäppt att du ska betala så mycket. Jag har också lån i båda systemen men har inte börjat betala av än (inte på nåt). Har ju visserligen inte nån inkomst att tala om men jag behöver inte betala ett öre just nu.

Får jag snabbt försvara statstjänstemännen lite lite lite? (snälla, tugga inte för mycket på mig)

Jag har jobbat 7 år på en rätt så avskydd myndighet - även om jag inte jobbade med våra klienter, utan bara med våra pengar - med skottsäkert glas i receptionen, bombhot, fejkade mjältbrandsbrev, rubbet.

Och i alla fall mina kollegor gjorde vad de kunde och fick för alla inblandades bästa inom lagens och föreskrifternas råmärken. Men sitter man i en position att påverka folks liv och leverne tillräckligt är det svårt. Du kan ha hur mycket medkänsla och förståelse som helst, men det finns ändå lagstiftning att följa.

KRAMMAR!!!!

Har nu fått brev av min handläggare på fk med information om de nya reglerna. Vet fortfarande inte om jag kommer att bli beviljad sjukersättning, men det ser inte ut så i och med att hon skickat ut denna information. Eftersom jag varit sjuk i mer än 364 dagar så går jag direkt in på den förlängda sjukpenningen med sänkt ersättning från 1 juli. Så tolkade jag det som stod i brevet.

Detta gäller:

Vanlig sjukpenning max 364 dagar

Sen kan fk betala ut två andra typer av sjukpenning som nu kallas:

Förlängd sjukpenning - kan man få ytterligare 550 dagar, ersättningen sänkt med 5% till 75%

Fortsatt sjukpenning - Om man har en mycket allvarlig sjukdom kan man söka detta alternativ. Men det ska då vara så allvarligt att det finns ett påtagligt hot mot den sjukes liv inom de närmsta månaderna. Ersättningen är 80% och finns ingen tidsgräns på hur länge fortsatt sjukpenning kan betalas ut.

Men min stora fråga är fortfarande om jag kommer att få lugn och ro så jag kan tillfriskna eller tvingar de ut mig i arbetsträning eller åtgärder på en gång…

Tänkte på de som inte är frisk efter sina 364 + 550 dagar men inte dödssjuk som man måste vara om man ska få fortsatt sjukpenning. De blir då helt utan ersättning… 2 år och 5 månader är inte lång tid att återhämta sig från en utmattning för de som har varit riktigt sjuka med ett flertal besvär.

Dessutom är det rätt vanligt att man återgår för tidigt och blir sjuk igen och på det sättet blir återhämtningen ännu längre. Är inte ovanligt att det tar 4 år och lite till i vissa fall innan man är arbetsför.

Själv har jag varit sjuk i ca 3 år nu, eftersom jag blev sjuk igen för att jag började arbetsträna för snabbt så drar mitt tillfrisknade ut på tiden. Har dock en förhoppning att det går åt rätt håll nu bara de inte tvingar ut mig på mer arbetsprövning för snabbt. 

Ska skicka ett mail till min handläggare med frågor. Har ni nåra frågor som jag borde ställa till min handläggare? 

En sak jag tänkte på är när dessa 550 dagar börjar räknas, är det från 1 juli eller räknar de tillbaka i tiden och ser på hur länge jag redan fått sjukpenning, isåfall blir jag utförsäkrad på en gång… Eftersom de redan räknat bort 364 dagar som jag varit sjuk och sänker min ersättning på en gång.

Hur ser rehabiliteringsplanen ut i det nya systemet? Vilka steg gäller för att få personer åter i arbete?

#121 Hur rehab planen är tänkt att fungera i detalj vet jag inte, tror tyvärr att ingen vet det. Är också rädd för att du med stor sannolikhet inte kommer att få det lugn du behöver.

Alternativet är icke tidsbegränsad sjukersättning, dvs förtidspension. Efter vad jag förstått blir det svårare att få detta beviljat i framtiden (trots att det varit svårt redan tididgare), men såvitt jag förstår är detta det enda som kvarstår om man inte klarar att gå tillbaka i arbete efter full sjukskrivningsperiod.

Något som är bra med de nya bestämmelserna är att det ska bli lättare för människor med permanenet sjukersättning att återgå i arbete genom att få pröva sig fram på ett betydligt mer generöst och gynnsamt sätt än tidigare. En sjukersättning utan tidsbegränsning är alltså i högsta grad reversibel! (Något som gynnar till exempel mig.)

Det som jag tycker är kardinalfelet i ditt fall är ju att allt var klappat och klart för att besluta om tidsbegränsad sjukersättning medan det fortfarande är möjligt. Läkarens muntliga yttrande tillsammans med samtliga inblandades konsensus borde helt klart räcka för preliminärt beslut. Det är ENBART OVILJA som ligger till grund för att FK inte agerar så!!!!!

Har du orkat påtala detta skriftligen till berörda parter? 

Säg till om du vill att jag ska fixa en BÖMB

Jaadu IngelaZ, vi sitter verkligen i samma båt du och jag, utan flytvästar och med försäkringskassan vid rodret! Det blir säkert så som Eremitha skriver att vi inte längre blir berättigade fortsatt sjukskrivning framöver med dessa nya regler. Man ska ju i det närmaste ligga på dödsbädden isåfall, då kanske man skulle ha en liiiiten chans till några veckor till…..!  Ja det är helt otroligt hur dom resonerar! Hur i hela fridens namn kan dom bara förvänta sig att vi ska bli tvärfriska och "fit for fight" så där i ett huj?! Man blir alldeles slut i huvve av det här, minst sagt….suck! I morgon har jag en telefontid med min dr och då måste jag höra med henne vad hon tänker ang det här och vad hon tycker jag ska göra nu, för "fit for fight" är jag långt ifrån ännu, tyvärr! Shit va less jag blir på detta!!

Kram på dig från miagumman

Jo Eremitha jag har skrivit till min handläggare och ställt lite frågor. Även påtalat att det borde kunna fattas beslut med läkarens muntliga yttrande. Det enda svar jag fått var allmän information som jag skrivit ovan.

Har nu skickat ytterligare ett brev och frågat om vi kommer att följa den planen som är satt för mig även om jag skulle hamna i det nya systemet.

Har även påtalat igen att jag kommer ha svårt att förstå och acceptera att min ansökan blir nekad, eftersom vi haft konsensus hos alla parter och redan i början på mars så hade vi kommit överens om detta. Är ju som sagt inte nåt som påkommit bara för att lagen skulle ändras utan för att alla bedömt att jag behöver få va i fred för att kunna hela. 

Jag känner mig helt färdig igen, min ork och energi är i botten. Berättade även hur detta påverkade mig att min muskelvärk, oro, ångest mm ökat och att jag behöver ett svar på detta för att kunna släppa min oro och fortsätta mitt tillfrisknande.

Har inte hört något från henne ännu, är tyst som i graven. 

Känns som att det är lite för mycket för mig just nu, därför tappar jag all energi. Ska på midsommarfest som jag tidigare sett fram emot jättemycket men nu känns det bara jobbigt. Sen har jag ont ovh värk efter borttagandet av cellförändringarna. Vet inte om man ska ha ont och obehag efteråt heller, men orkar inte ringa och fråga väntar och ser om det blir bättre. Sen går jag går inte heller ner i vikt än hur jag försöker och testar mig fram. Känns lite tungt just nu måste jag säga.

Miagumman vad säger din läkare om detta? Har du hunnit prata med han/hon?

När jag slogs med försäkringskassan var telefonsamtal det enda som satte fart . Brev "tappades bort". Ringde till slut chefen. Skrev till chefen o s v.

Tro inte att brev gör att något blir gjort. Det kan fungera men det kan också slarvas bort.

Förmodligen beror det på överbelastning av handläggarna men är lika illa för det, tycker jag.

Stå på dig! Annars gör någon annan det!

Styrkekram!

#124 Min dr ska skriva ett nytt intyg med mer tyngd i än det senaste, som jag ska skicka in innan 1:a juli. Det är det hon kan göra för att hjälpa mig för att få möjlighet till förlängd sjukskrivning. Hon förstår helt min frustration och oro över den situation jag är i, men har väl inte så mycket mer att komma med än att skriva detta nya intyg, sen är det bara att se tiden an och hoppas på att det löser sig till det bästa…Lättare sagt än gjort, jag vet….

# 125 Det konstiga är att hon alltid brukar svara omgående på min mailkonversation men nu är det helt tyst. Får nog ta och försöka ringa henna i morgon, men tyvärr är det svårt att få tag i henne per telefon. Kanske ska be och få prata med hennes överordnande på en gång. Känns som att jag inte har ork till det men ska försöka iallafall.

Miagumman hoppas det ge effekt. Bra att du har en läkare som förstår.

All lycka till er båda! Jag förstår att det är jobbigt.

Mina allra varmaste sympatier och positiva förhoppningar till dig, IngelaZ, och även till miagumman. I vårt så kallade demokratiska och solidariska samhälle borde inte sådana här ärenden förekomma. Vi borde i alla stycken vara ett föredöme i världen, med etik och medmänsklighet som ledstjärnor. Men eftersom det inte är så än - försök ändå ta vara på det vackra och goda i livet så gott det går, och hoppas på att vinden vänder med tiden (helst snart). Kramar!

Tack snälla ni för omtanke och varma ord!

Hoppas att du får svar snart ingelaz. Men det kanske är så att hon är på semester? Kan ju förklara varför du inte får svar.

Bara en tanke…

Tror bara att hon inte har nåt svar att ge mig och att de har fullt upp helt enkelt. Men ska ringa imorgon och då lär jag få veta om hon har semester eller går få tag i.

Är nog inte lätt att jobba där i dessa tider…

Bra! Önskar att jag kan ge dig lite extra styrka till detta. Tänker på dig åtminstone…

kramar

dahlith

Ringde min handläggare idag, men hon var inte där. Arbetar numera bara deltid och är inte tillbaka förrän nästa vecka… Vem vet hon kanske också blivit sjukskriven…

Försökte sen att ringa försäkringskassan för att få prata med någon annan. 146:e plats i telefonkö. Man blir ju mörkrädd Jag gav upp. Ska försöka imorgon istället. Men vem ska man begära att få prata med? Andra handläggare kan väl knappas göra så mycket i mitt ärende eller svara på mina frågor…

Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till Får kanske vänta och ringa henne på måndag, men tiden tickar iväg… snart är det Juli och mitt ärende verkar bara ligga.

Samma var det för mig. Beslutet kom inte i tid. Tre dagar innan det gamla gick ut, då ringde min handläggare och sa att hon föreslagit att det ska bli förlängt. Men "pappersbeslutet" kom flrea veckor senare.

Det var otroligt psykande. Den där känslan av att inte veta hur det blir. Kanske de inte hinner, kanske man plötsligt får 0 i ersättning, gud vet hur länge.

Jag var ju nästan säker innan på en förlängning, och blev ÄNDÅ helt nedpsykad av att gå och vänta. Så hur är det inte när man inget vet alls?? Jag tror att det där med att vara i andras händer så totalt - och att gå och vänta - det förstör människor. Det är just DET som är det MEST j**liga. Sjukdomen - hm, det är en sak, men detta dessutom!! Känslan av maktlöshet sprider sig så lätt inom en - även till sånt som egentligen inte "skulle behöva" bli påverkat. Man blir liksom inträngd i ett hörn.

Själv slåss jag som en galning med mig själv, för att inte låta "det" ta över hela mig. Har gett mig ATTAN på att ha så mycket makt och frihet, inom mina snäva ramar, som det bara går.

Hoppas du får tag i handläggarmänskan snart. Du har kanske rätt i att hon håller på att drunkna i jobb, men får du bara tag i na kanske hon åtminstone kan ge dig en vink, så du kan andas lite.

Kämpa på och Lycka till!!   (det borde finnas en smiley som svettas…)

#134 IngelaZ, stå kvar i kön! Jag fick plats 247 igår - och kom igenom på ca 5-6 minuter

Idag fick jag ett mail från min handläggare som bad om ursäkt för att hon inte hunnit svara på mina frågor och att hon skulle återkomma när hon hade tid.

Själv känns det inte som ett problem lägre, tror bara att jag blev chockad först och tyckte att osäkerheten var jobbigt. Känner mig mycket bättre än på länge nu, helt lugn stressen berör mig inte så mycket längre. Kanske är all den goda maten jag äter :)

Har också hittat en utbildning som jag vill gå, till massageterapeut som börjar i augusti.

Bara nu jag kan få rehabiliteringsersättning för den. Utbildningen är upplagd på det sättet att 1 vecka utbildning 2 veckor hemstudier ca 2 timmar/dag under 1 år. Sen ska man ha gjort 120 behandlingar under det året. Känns kanonbra så jag håller tummarna för mig själv att det funkar. Sen så kan jag få själva kurskostnaden betald av trygghetsrådet också… har pratat med dom idag så han skulle gå igenom mitt ärende.

Så roligt för dig. Håller tummarna.

Ååå vad roligt att höra att du mår bättre. Kraaaaam!!

Den där utbildningen låter ju íntressant, upplägget verkar ju kunna passa dig då det är rätt så fritt. Visst är det roligt när man hittar sånt som drar och motiverar!?

Hoppas verkligen att du får "dem" med dig!

Jo var skönt att höra av min handläggare så jag vet att hon kommer att kontakta mig. De har säkert fullt upp de stackarna.

Jo jag hoppas verkligen att jag får igenom detta, vill slippa systemet så fort som möjligt om det bara går.

Usch. Jag är i liknande situation men för mig var det POSTEN som strulade (som vanligt) och de fick inte min ansökan förrän 1-1½ vecka efter att jag skickat in det :-(

På grund av de extra dagarna kan de inte handlägga det förrän efter sommaren :-((

Skcikade det i slutet av april och de fick det den 14e maj och kommer antagligen handlägga det i augusti/september :-((

Det är helt vrickat att det ska va så… enormt långa handläggningstider. Dom verkar va överarbetade på fk… skulle behövas fler handläggare.

Mmm, och istället blir de allt färre. Omorganisation efter omorganisation. Huga.

Äntligen har jag fått kontakt med min handläggare. Försökringsläkarens utlåtande är jag de vill pröva min arbetsförmåga ytterligare genom ny arbetsträning på annan arbetsträningsplats.

Känns inte så långsiktigt att pröva min arbetsförmåga 6-8 veckor bara för att de ska se om de kan friskskriva mig… Är ju inte nån plan framåt för mig direkt än att komma in i arbetslöshet för mig och bli arbetssökande. Visserligen kan man kanske få jobb där man arbetstränar men hur stor chans har man till det… Jag klarar ju inte av att jobba med det jag gjort innan som innebär att sitta mycket framför datorn och adminstration.

Även om de kommer fram till att jag behöver mer tid för återhämtning så hamnar jag isåfall i passivitet… Jag tror inte att jag blir friskare av det. Nu när jag börjat känna mig bättre så mår jag bara dåligt att vara hemma. Har insett att jag bara hade en svacka efter sista arbetsträningen och behövde nåra månader för återhämtning. Kommer jag på rätt arbetsplats så tror jag att jag klarar av att arbeta åtminstone nåra timmar per dag. Men vem vill anställa mig bara för nåra timmar.

Jag vill ju gå utbildningen till massageterapeut som jag vet leder till arbete men det trodde hon inte skulle gå att få nån ersättning från försäkringskassan till den. Är bara i ytterst sällsynta fall som man kan få ersättning för utbildning från fk. Så mitt hopp står isåfall till att friskskriva mig själv och få med mig arbetsförmedlingen på mina planer. Ska kontakta af i morgon och höra vilka möjligheter som jag har. Kanske är bästa alternativet för mig att friskskriva mig. Då har jag isåfall även möjlighet att få utbildningskostnaden betald från trygghetstrådet. Får inte nåt därifrån så länge jag är under rehabilitering på fk.

Ville bara tipsa dig om hur jag gjorde och hur jag kom överenss med AF och FK innan jag gick ut på min första arbetsprövning. Nu har jag mkt erfarenhet av arbetsrehabilitering iom att jag jobbat med det och därför använde jag mig av de erfarenheterna då det var dags för min rehabilitering.

Jag blev arbetslös under min sjukskrivvning och hade inget jobb arr rehabiliteras tillbaka till och ingick i ett samarbets projekt mellan AF och FK, arbetslöshet och rehablittering kan vara ett plus i vissa lägen. Jag frågade min handläggare på AF om jag kunde erbjuda arbetsgivaren lönebidrag under en tid om företaget anställde mig då jag var redo för en anställning efter arbetsrehabiliteringen. Jag tänkte att vad var det varit för vits med att jag efter en tids arbetsrehab åter skulle stanna hemma pga arbetslöshet och åter gå ner mig i deppigheten. Så mkt hade jag redan märkt att jag mådde sämre av att gå hemma än om jag fick ta del av en social samvaro av något slag.

Det visade sig att just ett erbjudande om lönebidrag till företaget för att de anställde mig var en 100 poängare och jag blev anställd 50% då jag efter ett halvår arbetstränat och sett att jag faktiskt klarade av att arbeta 50%. Jag började med ett par timmar i veckan och arbetade upp mig till 4 timmar per dag/vecka.

Lönebidrag är en tidsbegränsad ersättning i max 4 år och täcker produktionsbortfall pga högre risk av sjukfrånvaro och är personligt knyten till dig. Det är skönt att kunna erbjuda en arbetsgivare den här garantin då sjukfrånvaro är en tung ekonomisk post för företagen. Med ett lönebidrag som i mitt fall garanterade företaget full täckning för min lön trots ev frånvaro var just skilnaden för att vilja anställa mig trots risken för hög sjukfrånvaro.

Hör med din arbetsförmedling om det inte ffinns en chans för dig att få ett så arr du kan garantera företaget en viss trygghet en period så att de vågar erbjuda dig anställning efter praktikperioden. Tänk dig in i företagets sits, tänk att få en person gratis under upplärningsperioden och då han/hon är färdiglärd först då behöver de anställa och då får de ett bidrag som täcker en stor del av lönen en period - Vilken företagare kan motstå ett sånt erbjudande!

De är så himla dåliga på att förklara vad som kommer attt hända och vilka möjligheter man har. Informationen är rent urusel. Har ju själv förstått att det finns såna möjligheter men man får inga ordentliga svar när man frågar. Men ska ringa af imorgon och pressa dom på info.

Vill inte vara neg och vill inte skrämmas, bara varna lite.. Minns inte vart jag hörde detta och när, så det kan vara fel/inaktuellt. Men ändå…

Jag har hört nåt sägas om nån obehaglig regel som säger att om man friskskriver sig, blir det svårt att få ersättning för samma sjukdom igen efter det, ifall man icke skulle palla trycket… Nån skitparagraf nånstans…

OBS! Detta kan vara helt fel, men kanske du kunde kolla det, så inget tokigt händer.

Lite tankar om arbetsträning: Kanske skulle du försöka att få praktik på nåt ställe med massage "på programmet". Bland sjukgymnaster eller på nåt hälsoföretag, vet inte exakt men nåt liknande.. Sen det där om att få arbete på praktikplatsen, det är ju inte alltid sannolikt precis som du skriver. Men det kan ändå leda dig vidare. T ex ser FK att du verkligen är intresserad och praktiken ger dig kanske värdefulla kunskaper, kontakter och information. m m Det kan vara en pusselbit, en station på vägen typ…

Jo min handläggare sa att det blir en ny prövning utifall jag skulle bli sjuk igen.

Men nu fick jag besked om att massageutbildningen är framflyttad till i januari 2009. Kanske blir bra ändå detta, ska försöka få arbetsträning på nåt bra ställe och se vart det leder. Men har ni nåra idéer på lämpliga ställen? 

Ärligt talat så avskyr jag att arbetsträna eftersom man saknar en roll och funktion på arbetsplatsen, känns bara som man är på besök och är i vägen. Man hör inte dit. Sen så har jag dålig erfarenhet av  mina två andra arbetsträningsplatser, fanns ingen struktur i det jag skulle göra. Fick ändrade uppgifter hela tiden, gick inte planera och jag hade ingen egenkontroll. För mig är det ett väldigt pressat läge att vara i, eftersom jag vill vara kreativ och kunna planera och lägga upp mitt eget arbete.

Men det gäller nog att hitta rätt arbetsträningsplats. Får fundera på vad som skulle va lämpligt. Hoppas de hjälper till med det. Tidigare har jag hittat mina platser på egen hand.

#147 Man kan visst bli sjukskriven för samma sjukdom igen men förhoppningsvis så har man fått rätt rehabilitering första gången och lärt sig något så att man själv ser till att man inte hamnar där igen.

#148 Håller med dig till 100% är arbetsträningen en plats utan egna arbetsuppgifter så känner man sig i vägen och som ett UFO som någon släpat dit bara för att … Om man däremot hamnar hos en arbetsgivare som förstår så får man i början en egen arbetsuppgift som inte är akut för produktionen men som ändå är viktig i helheten men helt utan tidspress. Arbetsuppgiften byggs sedan ut samtidigt som man utökar arbetstiden med fler arbetsuppgifter allt eftersom arbetsförmågan ökar, till slut är man en viktig kugge i hela maskineriet och då är det dags att anställa.

Det gäller att hitta en arbetsgivare som ser och fokuserar på möjligheterna, fördelarna och de resurser som erbjuds företaget då tar emot en arbetsträning. Att de ser att trots vår utslagning under en period så kommer vi att bli en tillgång för företaget bara vi får en chans under lugna former att hitta tillbaka igen.

Jag arbetstränar nu ute på ett företa,jag har varit där nu sedani början påmaaj.och det verkar som om jagk ommer attb likvar däe ett ganska bra tag. Jag har mest administrativa arbetsuppgifter.Och har ägnat myckettid åt att uppdatera kundregistret. jagtycker att det är helt OK. Företaget har butiker över helalandet ovh jag är påhuvudkontoret.

Ville bara skriva att jag tänker på dig och skickar lite bra vibbar till dig.

Vad är det för samhälle vi går mot?

Dels är tempot sådant att människor inte orkar med, och när de slitits ut så skall de stå med mössan i handen o tigga?

Människor är utbytbara förslitningsvaror! Ingen ser känslor eller människovärdet, längre! Det är skrämmande!

skall människor som slitit skiten ur sig i ett sjuktsystem, hänvisas till socialbyrån….efter att betalat skatt o gjort rätt försig i många år?

De är ju för fn sjukt! Förlåt ordvalet men jag blir så arg!!

Var i ligger vinsten då? Om man förutsätter att folk inte helt stilla lägger sig o dör när de inte kan vara "produktiva " längre så skall de ju äta, bo och leva på något sätt. Så vi lär ju få försörja dem ändå, varför då trampa på dem som redan ligger o mula in deras tillkortakommande i ansiktet på dem?

Göra dem rättslösa och beroende av fattigvård! Det är för mig obegripligt….?!

Visst det finns folk som utnyttjar systemet, det kan man nog inte komma ifrån genom att kränka dem som verkligen behöver. De som är slipade klarar nog de bra ändå!

Vad gör vi med dem som föds handikappade? Avlivar dem med en gång eller?

Nej , då talar vi om barn o då blir de så drastiskt och grymt. Men att jaga skiten ur människor som trots allt tjänat oss alla genom att stressa sönder sig…då förutsätter man bara att de jlarna fuskar sig till att sitta hemma o glassa.Undrar hur mkt man glassar när man har ständig värk eller ångest ? Inte mkt !! Är inte det grymt, det oxå?

Nu behöver ingen, skriva ner mig för det om barnen det var bara ett exempel..på hur man enligt medmännskliga regler INTE får tänka eller uttala sig  VS  till hur man faktiskt får uttala sig o komma undan med det…..för det vet ju alla att De som är långtidssjukskrivna är fuskare. Det är liksom ett vedertaget sätt att uttala sig.

Tror tamej fn att jag skall sluta betala skatt till människor som har den krassa inställningen till andra människor..som inte jag delar iaf. Om jag förväntas att jag stilla tarlivet av mig tyst i ett hörne om jag inte orkar med att slita mer.

De e ju bättre att lägga de pengarna som jag betalar i skatt nu på ett bank konto för framtida behov….så jag kan försörja mig själv när jag inte orkar mer.

ELLER? Så får vi börja reagera ORDENTLIGT innan vi sitter där och har ett icke önskvärt behov av hjälp. För när DU väl sitter där med skägget i brevlådan då orkar du inte ta strid i egen sak! Och vem bryr sig om vad en snyltare tycker?

Hur går det - det är ett tag sen du skrev nu,,,?

#152

Bra skrivet.

Jag sitter här med värk som gör att jag knappast kan ställa mig upp efter att ha suttit i 10 minuter eller sätta mig ner när jag väl stått i 5 minuter osv.

Jag ansökte efter 8 år av att ha levt på maken på grund av att jag helst inte vill be om hjälp.

Ekonomin är kass, en dålig lön på två personer…

Nu har vi gett upp hoppet om att klara det själva och Sökte socbidrag i mars… Kunde enbart få en enda gång då det var väldigt akut och på grund av att lönen ligger precis på gränsen kan vi inte få fortsatt bidrag.

Fick tipset av soctjejjen att jag faktiskt skulle kunna ansöka om sjukersättning eftersom jag har sådan värk som gör att läkarna avråder mig strängeligen att ta ett jobb de närmaste 2 åren just för att jag måste ha chansen att träna upp mina muskler och gå ner i vikt.

De ringde från försäkringskassan 2 veckor efter att de fått ansökan och berättade att de inte kunde ta tag i ansökan förrän juli/augusti.

Chansen är mycket liten att jag kan få sjukersättningen enligt de som har erfarenhet av det och nu i juli har tydligen reglerna ändrats så det blivit ÄNNU svårare att få hjälp :-(

Jag försökte under 6 år att ha ett eget företag just för att jag skulle kunna få in några kronor extra till t ex mat, hyra osv.

Jag blev bara sämre och sämre trots promenader och endel träning på sjukgymnastik mm.

När jag i november 2006 fick beskedet att jag hade cancer gav jag upp helt.

I januari i år avregistrerade jag företaget på grund av att jag inte klarar av det längre.

Mina läkare säger alla att jag absolut inte ska göra något som ger mer värk, d v s sitta, stå, springa och gå :-(

Maken hittade en artikel om en kvinna som hade 6 månader-1 år kvar att leva på grund av cancer.

Hon fick inte sjukersättning på grund av att hon faktiskt KAN jobba tills dess att hon dör!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Hur sjukt är inte det där?

Ska en sådan person inte få njuta av familjen och livet den lilla stund hon faktiskt har kvar???

Sjukt sjukt sjukt…..

Folk tar förgivet att man som du säger "bara sitter hemma o glassar".

Jag gör så gott jag kan vilket de flesta andra i min situation gör.

Jag är otroligt trött på att sitta hemma och skulle göra vad som helst för att ändra på detta.

Kram på alla er i min situation, vi är många i dagens sverige tyvärr…..

Jag försöker släppa det hela nu ett tag och bara ha semester och vila lite. Men pratade senast förra veckan med min handläggare och det verkar inte möjligt att få rehabersättning för utbildning. De vill testa min arbetsförmåga igen och rikta insatserna mot att komma ut i arbete på en gång.

FK ska anlita ett företag som hjälper till med rehabiliteringen vilket kan va bra, då får jag hjälp att hitta ett bra ställe utifrån mina förutsättningar. Förstår inte varför de inte gjorde det på en gång, fanns i princip ingen styrning förra gången när jag arbetstränade utan allt ansvar låg på mig, vilket jag inte riktigt var tillräckligt frisk för att hantera då. Så det känns bra att jag får hjälp på riktigt, det gör att pressen på att fixa allt själv släpper lite. Får ta ett steg i taget och se vad det leder till.

Hoppas ni har en bra sommar med mycket vila och återhämtning.

IngelaZ - Det är rätt - slappna av med en paraplydrink i handen istället för att bekymra sig för framtiden!
Bekymmer i framtiden är inget man måste grubbla över….de kommer ändå!

precis ;) Har till och med tagit semester från viktminskningen, äter inte strikt LCHF utan tillåter rätt mycket grönsaker och dricker lite vin och till o med lite öl har slunkit ner.

Igår så satt jag på sjön och metade abborre hela dagen, otroligt skönt att bara vara :) Sen är det himla gott med rökt abborre också…

Nu e jag tillbaka :) Det där med att inte äta så strikt har inte fallit väl ut, har lurat mig själv och börjat unna mig mer och mer. Blir en egen tråd om det…

Nåväl, har nu fått träffa arbetsterapeuten på det företag som ska ha hand om min rehabilitering. De har riktigt kompetens för att hjälpa mig. Ordentlig styrning och uppföljning får jag. De hjälpte mig att hitta en arbetsträningsplats som passar mina behov och ser till att det är strukturerat. Ser verkligen fram emot att börja.

I samverkansgruppen med FK och AF fick jag klara och fixa allt själv med arbetsträningsplatser. Det ende de gjorde var att pressa mig att öka arbetstiden. Inte konstigt att jag blev allt sjukare då jag inte kände nåt stöd.

Fick förresten avslag på mitt ansökan om sjukersättning av försäkringsläkaren. Vilket berodde på dåligt/diffust skrivet sjukintyg sa arbetsterapeuten. Men är ändå glad eftersom jag nu verkar få rätt hjälp och chans att komma tillbaka.

Men utgångsläget är inte lika bra som det var för ett år sen. Mår inte så toppenbra just nu, allt det här har slitit på mig och sömnen fungerar väldigt dåligt. Som sagt så har min kosthållning också gått åt pipan och har svårt att ta tag i det. Men jag hoppas det blir en vändning i och med att jag kommer igång med arbetsträningen. Är inte så bra för mig att bara vara hemma heller. Ekonomin tär också på energin, ständig oro för att få det att gå ihop, vilket ni säker känner igen.

Jag hoppas verkligen att det fungerar denna gång. Förhoppningsvis blir jag delvis friskskriven efter detta. Har då möjliget att kunna börja utbildningen till massageterapeut i januari och få ekonomiskt stöd från trygghetsrådet.

Areum heter företaget som har hand om min rehabilitering och de ska samverka min min kontakt på trygghetsrådet, vilket ger mig större förutsättningar. Känns som att det är på rätt väg nu. Ska försöka få till kosten och mina promenader också nu.

Lycka till, verkligen!

Tack Aniara :)

Kul att se dig igen. Håller tummarna att det ska gå bra.

Tänk positivt!  Allt blir bra! Allt ordnar sig! Vi tänker på dig!