Men, hur kan du veta att andra inte upplever stöd och peppning från dig?

#1

Det är mer en känsla jag får, eftersom jag märker att jag nästan aldrig kan "vända och vrida" på saker, som jag tycker att alla andra är så bra på.

Om vi tar ett hypotetiskt exempel. Någon skriver"Jag har inte lyckats, jag har ätit si och så". Då är min spontana reaktion "Men ta bort det då! Ha det inte hemma! Låt bli att köpa det!".

Jag fattar ju att det inte är lätt, för vore det lätt så blev det heller inget problem.

Och jag får så himla mycket av alla här. Sånt stöd, så det är rena himmelriket, och jag är så himla glad och tacksam över det.

Skulle vilja ha förmågan att säga rätt saker, trycka på rätt knappar liksom. Förmedla det där enkla.

Kram!

Jag tror att det kanske inte uppfattas lika bryskt som du tror. Eller du kanske menar det bryskare än det låter :-D ? Ibland behöver vi just de raka budskap som du sänder ut och jag är glad om du fortsätter att sända ut dem. Frågan "Varför har jag det hemma om jag inte mår bra av det?" är relevant. Kanske har jag det hemma för att andra i familjen vill ha det och då är det en situation som jag måste hantera på ett eller annat sätt. Och då behöver frågan väckas.

Redigering: Jag såg att det saknades ett "inte" i första meningen och lade till det.

Håller med Maia - ibland krävs det att någon är rak och Du har pondus DaMum. 

Då får man fråga familjen om de kan avstå för min skulle - tills den dagen kommer då jag kan hantera det.

Så gjorde jag själv sommaren 2005 och hela familjen ställde upp. Ett halvår senare smögs det sen tillbaka sådan mat jag inte får äta och då var det inget problem längre. Vi kan numer ha både glass och annat i frysen utan att jag äter upp det.

Bara genom ditt synsätt (tack för synvinklarna frodig!) så öppnar du ju ögon på mig som normalstörd ;) du får mig att tänka utanför ramarna. Det är väldigt spännande med hjärnan, hur den lever och hittar nya vägar. Allas hjärnor kan lära sig hitta nya banor. Vissa har lättare för det, andra har svårare. För de som har det lättare kan det ändå bli svårare, de kan halka tillbaka i gamla spår när allt är så löst. Om det bara är antingen eller så går det som på räls, när det väl går. Bara att du har berättat hur du fungerar har gett mig möjligheten att klarare undersöka hur jag fungerar, som en skiljelinje, här på den här sidan finns raka spåret, på andra sidan massor av småvägar och avvägar osv. Jag skulle nästan kunna rita upp veckans måltider på den kartan, det skulle bli en ganska spretig bild med fotspår på båda sidor om mittlinjen, över både räls och småvägar. Kram från mig

Tack för era synpunkter, de är värdefulla för mig.

#3 Maia, ibland vet jag inte om det är så att jag låter bryskare än jag menar, eller om det faktiskt är så att jag är bryskare än jag låter… Hemskt va?

Jag minns så väl den tiden innan jag hittade LCHF, hur jag satt fast i mitt eländes träsk, och när jag ältade problem, så ville jag egentligen bara att folk skulle se allting ur exakt samma synvinkel som jag själv, för det kändes som "stöd".

Därför tänker jag att människor kanske vill ha samma typ av stöd nu? Att man liksom bejakar de fällor de ramlar i, bekräftar att fällorna finns.

För mig är det inte så, och jag vet inte hur jag ska lyckas förmedla att det faktiskt finns en enkel väg.

Uff, jag bluddrar… men ni är kloka som böcker, jag tror ni fattar vad jag menar.

Kram!

#6 Ja, det är inte enkelt… Men det är väldigt bra att du tar upp saken, för då vet vi alla att vi måste vara lika raka tillbaka. Om jag t.ex. blir ledsen skriver jag: "Jag blev ledsen för det du skrev" och då förstår den som skrev och den kan mjuka upp yttrandet lite i efterhand. Eller hur?

För den som är "känslomässigt överbegåvad" kan det verka fyrkantigt att någon undrar varför är frysen full av glass? när Petronella äter upp allt. Ursäkten att glassen ska finnas där ifall Petter någon gång en gång i månaden vill ha!   --- är en dålig ursäkt- för Petronella. Men hur många gånger har vi läst om det?

Ska det finnas snabba kolhydrater eller inte snabba kolhydrater, när ett slags sug efter mera alltid  finns.  Det går lättare att förstå om man tänker en människa som ska sluta röka. konstant under första tiden, (kanske aldrig slutar kännas så?) springer människor och blåser rök från nytända cigaretter i ansiktet på den som ska sluta. All avhållsamhet är lättare om man inte konfronteras med det "förbjudma"

Det finns en stark psykologisk aspekt också, den kan vara svår att få grepp om. Vore en hel bok, om vi skulle ta upp det ämnet.

Först förstod jag inte alls vad du menade, DaMum. För jag funkar precis som du, och jag tycker inte det är något problem. Men sen började jag tänka efter lite grann, och visst är det så att jag ibland också konstaterar att jag fungerar bristfälligt när det gäller att ge saluterande, sympatiserande stöd, i sammanhang där jag tycker att lösningen är enkel. Jag har försökt lära mig att formulera stöd på det sätt jag tror mig ha förstått att många människor önskar, och hoppas att värmen och medmänskligheten bakom når fram, även om jag egentligen är känslomässigt oengagerad och enbart mentalt empatisk.

Nu vill jag inte kapa din tråd, men jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Jag har aldrig haft svårt att låta bli att äta något jag bestämt mig för att avstå ifrån, även om jag tidigare överkonsumerat. Jag tycker valen antingen/eller är enkla.

Din rubrik intresserar mig! Eftersom du själv tagit upp saken dristar jag mig att ställa frågan: har du blivit bedömd som Aspergerpersonlighet? Själv har jag inte syndromet, men tillräckligt många utpräglade särdrag för att vara "udda" i många avseenden. Bland annat i detta antingen/ellertänk och i att uppfatta och uttrycka saker så verbalt stringent som möjligt. Ibland uppfattas detta som bryskt.

Förlåt, det blev långt. Det viktigaste jag vill förmedla är att jag uppfattar dig, DaMum, som en ytterst inkännande, stöttande och sympatisk människa. Kram!

Jag tycker det är jättebra att ni som ser "problemen" på ett enkelt sätt påpekar det. Ibland kan man snurra in sig och inte se skogen för alla träden. Skönt då att någon påpekar detta tycker jag!
Så tro inte DaMum att du inte ger stöd tillbaka - för DET gör du verkligen!

#4 Det behövs absolut folk som säger det där raka och enkla. Även om det råkar vara någon som behöver stöd, så är inget stöd till hjälp i längden om det bara är onyanserat för då kommer man inte vidare. Här brottas vi ju med övergångsbesvär, hela livs feltänk och vanor, familjer som inte är med och eget motarbetande och brist på motivation.

Det är bra att ifrågasätta varför den där snabba kolhydraten finns i hemmet. Få folk att tänka efter, det är ju rätt vanligt att man sitter fast i "så skall det ju vara, måste ha något åt övriga familjen", etc.

#0 Apropå rubriken, en Asperger-hjärna skulle väl inte ha det här dilemmat i praktiken?

DaMum, jag har aldrig upplevt dig som fyrkantig utan du är så härlig och jag tycker dina svar och det du skrivit tex. till mig är helt OK. Jag har aldrig reagerat negativt på det. Jag är likadan själv, har svårt att svänga med orden. Upplever att jag inte kan peppa och trösta lika bra som andra men jag är bara så. Det får man ta, och dem gångerna jag tycker att jag kommer att skriva lite väl rakt eller hård låter jag blir att skriva, vill inte göra någon ledsen men svar som tex." att köp inte hem om du inte kan låta bli att äta" och liknande. Jag lever ungefär så, det finns sällan något hemma som inte är tillåtet att äta.

DaMum, jag upplever inte dig som brysk. Att vara rak är inte samma sak som att vara elak. Och precis som andra redan har sagt så är det bara välgörande med någon som kommer med den där typen av reaktioner. Ibland tenderar jag själv och många andra att göra saker onödigt komplicerade och då kan väldigt skönt med nån som hjälper en att inse att ja, faktiskt - det behöver inte vara svårare än så!

Dessutom tycker jag att man ska få vara som man är. Man ska inte behöva slå knut på sig för att försöka vara "så som man TROR att andra vill ha en". - Och detsamma gäller förstås för de andra personlighetstyper vi har här på KiF. I och med att så många människor skriver utifrån sina egna utgångspunkter så är chansen så oerhört stor att man får sig till livs just det man behöver vid just det tillfället. Oavsett om det är lite "tycka-synd-om" eller ett rakt ifrågasättande.

Det är mångfalden på det här forumet som är dess allra största styrka tycker jag. Du behövs precis så som du är DaMum.

Hej alla!

Vilka fantastiska och tänkvärda kommentarer ni lämnar till mig, helt underbart! Jag läser och begrundar, och ska försöka bemöta er allihop nu. Skulle jag missa något/någon, så är det inte med flit, återkom gärna i så fall!

#7Maia Det är jättebra med ärliga reaktioner och svar tillbaka! Och jag blir bara tacksam om någon påpekar ifall jag varit brysk eller lite för hård. Tycker det känns skönt att veta att man här kan våga säga rakt ut hur man reagerar på någons svar. Tack!

#8vikingmormor Precis som du skriver, tänker jag också ofta på andra sorters "missbruk". Vilken bra parallell! Om jag t ex vore alkoholist, men ändå valde att alltid ha alkohol hemma för att den eller den kanske skulle vilja ha ett glas vin till maten… Hur smart vore det? Nu handlar det om kosten och hälsan och LIVET, och ändå verkar det så himla accepterat att tänka i banor som att man "måste" ha något ifall man får besök.

Bra att du belyser detta, för i mitt liv får man ta mig som jag är. Jag tar gärna emot besök, men de som kommer hit får äta och dricka det jag har. Aldrig, aldrig, ALDRIG att jag skulle ha något olämpligt hemma för någon annans skull!

Eftersom jag vet att den här maten är optimal för alla, vill jag ju inte heller att någon annan ska äta kolhydrater och kemikalier. Jag tycker att jag är mycket mer omtänksam om jag bjuder på Brie, salami och nötter till kaffet, än om jag har hemliga förråd med bullar och kakor.

#Eremitha Du behöver inte alls känna att du kapar min tråd, jag tycker OM att man reagerar och svarar!

Jag försöker också svara lite så som jag tror att man vill ha svaret ibland. Tyvärr. Det kanske är fel. Men det är just detta som är det svåra för mig, att hitta rätt balans. Instinktivt vill jag kanske säga "Men köp inte hem det!", och i stället skriver jag "Du ska se att det blir bättre i morgon, nu går vi vidare" eller något ditåt. För att jag är så rädd att bli uppfattad som okänslig och hård.

Men jag vill ju egentligen bara väl. På mitt sätt. Eller rättare sagt, jag vill nog lika väl som alla andra här, men visar det på mitt sätt. Behöver visa det på mitt sätt kanske jag ska säga.

Och för att svara på din fråga, jag fick diagnosen Asperger i våras, efter en längre tids utredning. Med en stor del ADHD i. Jag är ju lite både-och, väldigt fnattig, flyktig, spattig och ruschig i ena stunden. Sen kan jag få "tunnelseende", bli totalfokuserad och gå som en spjutspets emot det mål jag föresatt mig. Men då tappar jag ofta det som finns runtomkring.

Empati har jag, och det har alla som jag känner och som har någon diagnos av liknande slag. Det är en myt att vi inte skulle ha medkänsla. Däremot kanske vi visar den på ett annat sätt än "alla andra".

#11+12 Mimlan Tack! Skönt att höra att det är OK att vara rak! Och din fråga är så rätt så rätt. Vore jag "bara" Aspergerhjärnan, så skulle jag kanske inte ha detta problem, men jag är ju en mix av detta och av ADHD och av en massa annat också…;-)

#13Mervi Gulliga du, jag hade aldrig klarat mig utan dina kommentarer! Du ska inte alls tycka att du inte klarar av att peppa på rätt sätt, för är det någon här på forumet som stöttar och bryr sig, så är det du Mervi! Och jag uppskattar alltid alla dina kommentarer, tips och berättelser. Fortsätt vara precis som du är!

#14bluegoose Tack snälla! Skönt att höra dessa ord från dig. Jag tycker att du är så himla bra och fin på att säga rätt saker, och just att kunna se det hela nyanserat, och att även se det som ligger bakom, så där som jag skulle vilja kunna… Det känns bra att få höra att det är OK att vara som jag är. 

Sammantaget vill jag säga att det kändes fint att få läsa alla era svar, och att också få möjligheten att berätta lite mer om hur mina villkor är.

Det sista jag vill är att uppfattas som styv i korken, rigid o s v. Även om jag nog kan vara det ibland…;-)

Att få diagnosen Asperger i vuxen ålder var en omvälvande grej. Men mest kändes det skönt ändå, eftersom jag i hela mitt liv har känt ett sådant utanförskap. Det har varit "de" och "jag", och aldrig något "vi" någonsin.

Detta "vi" som jag saknar och längtar efter och behöver, kommer jag kanske aldrig att få uppleva, och det får jag acceptera.

För mig är bemötande A och O. Jag dristar mig till att avsluta med en liten berättelse.

För många år sedan, när äldsta dottern var liten, tvingades jag söka ekonomisk hjälp på soc. Jag jobbade, men hade haft en massa oförutsedda utgifter och sommaren stod för dörren och vi var luspanka. Dessutom var vi väldigt isolerade, och att ge dottern någon som helst glädje under semestern skulle kosta pengar oavsett.

Satt där hos soc-tanten och berättade om vår situation, och hon tyckte att det minsann finns en hel mängd gratis nöjen att ägna sig åt. Och så föreslog hon för mig att jag t ex kunde samla alla barn på gården, prata med föräldrarna och anordna ett knytis ute. Eller så kunde jag se till att få med mig några av barnen och ta med dem till stranden och på så vis göra det lite kul för dottern, som också saknade kompisar.

Att i det läget försöka förklara att jag inte KUNDE, att jag inte ORKADE, det var lönlöst. Jag hade inga ord för det som fanns ini mig. Jag minns att jag sa att det nog blev svårt, att jag inte visste om jag kunde o s v. Svaret jag fick på det var ilsket, och löd ungefär "Åja, lite får man nog anstränga sig!". Sen var det liksom inte mer med det.

Idag, i en liknande situation, skulle det räcka med att jag svarade "Tack för dina förslag, de är bra, men jag har Asperger, så det fungerar inte i praktiken att göra så för mig".

Och jag skulle veta att handläggaren - även om hon/han inte visste ett dugg om min diagnos - skulle acceptera det. Veta att i och med att jag har ett namn på det, en diagnos, så är det ett faktum som inte går att motsäga.

Sånt känns faktiskt väldigt skönt.

Jag har tvingat mig själv att gå emot min natur i hela mitt liv. Haft arbeten där jag suttit som spindeln i nätet, haft 18 bollar i luften hela tiden. Senaste läkarsekreterarjobbet t ex, där jag satt i receptionen, skrev journaler, svarade i telefon, tog emot patienter, redovisade ekonomi, förde statistik, visade folk tillrätta, skötte personalmöten, förråd och medicinska biblioteket SAMTIDIGT. Och jag gjorde det bra också! Var det bråttom med något, kom man till mig. Skulle något skrivas "för en kvart sedan" och kanske på ett annat språk, så kom man till mig. Läkare som stod bakom axeln på mig och trippade när jag skrev ett intyg på engelska t ex. Och jag fixade allt detta.

Men det hade ett högt pris. Jag blev totalt utbränd.

Idag skulle jag aldrig, aldrig utsätta mig för detta igen.

Här är en fristad, och jag hoppas att alla kan känna att även om jag fortsätter att vara lite fyrkantig ibland, så älskar jag er alla så mycket och vill att ni ska må bra!

Stor kram! Tack för att ni finns!

Jag tycker #14 sammanfattar det hela mycket bra och jag skulle vilja fortsätta med min egen tanke kring det hela.

Jag gick en projektledarkurs där man pratade mycket om olika personlighetstyper och vilka egenskaper som var deras styrka. Det mest intressanta var att alla postivia egenskaper har också en baksida, en negativ sida, och om man försöker jobba med att ta bort det negativa så påverkar man också den positiva delen.

Har man svårt att se saker ur fler perspektiv tror jag den positiva sidan är att man är extremt målinriktad vilket i många sammanhang är väldigt bra. Det blir negativt först om man med hjälp av den kör över folk.

DaMum, du säger att du är rädd att folk ska tycka att du är för rakt på sak, men genom att du är medveten om det så har du redan slipat av det mest negativa i din styrka. OM nu någon skulle tänka "'lätt för henne att säga som inte är i min situation" så tror jag det finns lika många som tänker "ja, precis så är det!" och känner en enorm stöttning genom dina ord.

Tack för det subcalva!

Ja, det stämmer såtillvida att jag alltid försöker se allting från flera sidor. Har ju åratals träning i att försöka bli som alla andra och överkomma de "fel" jag tyckte att jag bar på.

Det känns bra att fler och fler ser nyanserat på detta med Asperger. För några år sedan, när yngsta dotterns pappa fick diagnosen, var det nästan som att säga att han var dum i huvudet, vilket han alltså inte är. Men kunskaperna var noll.

Det har hänt mycket de senaste åren på den fronten, och det är jag tacksam över.

Kram!

Man ser ibland tecken på att många har ett sockerberoende, men inte vill inse det. Och med beroende är det så att man måste erkänna och se det själv, annars hittar man på tusen skäl till varför man "inte kan leva utan" någonting…

Och har man sockerberoende eller beroende av något, så är det svårt att ta bort det ur kosten!

#18 Jennix, det förstår jag!

Vad jag diskuterade här var ju inte det, utan min förmåga/oförmåga att säga sånt som kan vara uppbyggligt för andra, eftersom jag själv tycker att det hela är enkelt och lätt och fritt.  

Att jag i min frispråkighet säger sånt som sårar och kanske bryter ner i stället för att peppa och bygga upp.

I detta samhälle är det ju tur att dina döttrar har dig som du är. Du kan ge dem din stöttnig och kämpa mot professorer och myndigheter med ett stort fokus på dina barns bästa.

Stor kram och LCHF hälsning   .

Tack Hanveden! Jo, du har kanske rätt. Min förmåga till fokusering kan komma väl till pass när det gäller viss bekämpning och utrotning av "ohyra"….

Kram!

#15 Tack, tack, för att du så generöst delar med dig, DaMum! Än en gång känner jag igen mig så det nästan är smärtsamt. Har använt just dina ord - att jag gått emot min natur i hela mitt liv för att fungera i olika sammanhang, framför allt arbetslivet, och jag har gjort det bra. Men förstås bränt ut mig!

Inga mer ord om det här, men det kändes befriande för mig att få höra om din historia, och jag tackar dig för det.

#22

Tack själv Eremitha! Det känns gott att veta att jag inte är ensam om att känna som jag gör, eller ha de erfarenheter jag har.

Det bästa råd jag ger dig och alla är att lyssna på sin inre röst. Alltid. För den talar sanning. Och att inte gå emot sin natur, för det blir ingen gladare av!

Kram!

Lustigt, vad många av oss som är 'fyrkantiga'.  Jag upplever samma sak, uppfattas som brysk när jag talar om hur det hänger ihop.

Det finns de som ställer frågor direkt, då är det lätt, för är de nyfikna då är de mottagliga för kunskap.

Sedan finns de som blänger bara, och tycker att man borde vara lite mer mild och ödmjuk. Förhoppningsvis har man sått ett frö i alla fall.

De som genast svarar tex att frukt är nyttigt, det är ju odiskutabelt, ja de lämnar jag 'ifred' de är inte mottagliga.

Men det är väldigt skönt att höra att man inte är ensam brysk kunskapsspridare.

*DaMum, du är inte det minsta fyrkantig ( vad det nu är)  du är rak på sak , Beundransvärt tycker jag.

Det är precis så har man bör (skall) äta om man är beroende av kolhydraterna,om man har suget.

Är man beroende måste man utesluta det man är beroende av helt o hållet, inget konstigt i det.

En alkoholist kan INTE ta en snaps / ett glas vin  om dagen om han / hon vill bli av med sitt beroende heller,detta har alla stor förståelse för, om någon är allergisk mot ÄGG/NÖTTER/GLUTEN är inte heller något problem.

Men att vara allergisk mot socker/kolh  har många inte någon förståelse för, när man blir bortbjuden måste man ta reda på vad som bjuds och agera efter detta, ev ta med sig själv, likaså något till kaffet.

Min erfarenhet under mitt första år som LCHFare har jag förstått att jag tillhör dom sockerberoendes skara, jag har lärt mig att jag måste utesluta kolhydraterna om jag VILL bli av med mitt beroende samt gå ner i vikt.

Så DaMum det är bra att du och flera av oss andra talar om för alla att är man sockerberoende måste man utesluta kolhydraterna, annars fungerar det inte.

Det viktiga är att förstå och erkänna för sig själv att jag är kolh/sockerberoende och att kunna hantera detta, det är bra att du är en av dom som är med och ger  verktygen.

#24 ebet Angående det du skriver, dristade jag mig till att göra ett väldigt drastiskt blogginlägg… Antar att jag kommer att få några protester vad det lider, men det skiter jag i. Här är länken (och jag vet att jag är aningen elak…)

#25 slamslams Om du visste hur skönt det är att få läsa fler och fler som säger som du! Det ger mig råg i ryggen, och mod att fortsätta säga saker lite rakt på så där.

Tack båda två! Kram!

#19  Jo, men vad jag menar är just det, att det som kan uppfattas som bryskt och rakt är sådant som man själv inte vill inse. PGA olika skäl…

Sen är det ju så att olika människor uttrycker sig olika, en del diplomatiskt till en sån gräns att man inte förstår vad dom faktiskt tycker. En del så att det är lätt att bli förolämpad.

Men vad man ska komma ihåg är att till slut är det man själv som avgör vad man ska känna, hur man ska reagera inför vad någon annan skriver och säger. Det är inte personen som framför budskapet som GÖR att man blir arg, det är man själv.

En hård läxa som jag själv måste lära mig, eftersom jag är lite känslig ibland…

Är peppa detsamma som att ljuga? Om jag äter godis en gång i veckan och nån säger "det är väl inte så farligt" - är det att peppa eller att faktiskt inte vilja se att det är dåligt? Diplomati kan gränsa till att inte vilja se sanningen, tycker jag ibland.

Så det är både ock, visst kan man vara tyst ibland och inte säga till alla exakt vad man tycker - men att heller inte ljuga bara för att skydda någon från sanningen.

#26 Nja. Du är inte elak, men tillspetsat är det och det är ju inte fel, det når ut. Få människor tar till sig långa och förklarande texter om det inte redan finns ett intresse att läsa det. Det korta och kärnfulla är sådant som lättare fastnar, som skapar fortsatt intresse.

Om jag våga rmig på en gissning så är de som tar åt sig just de som tillhör grupperna du listade.

#27 Jätteintressant Jennix!

"Är peppa detsamma som att ljuga?" Ibland verkar det så tycker jag, utan att jag vill peka ut någon särskild tråd.

När jag ibland ser nybörjartrådar där man frågar efter olika råd och förslag, tycker jag på något vis att det är min skyldighet att skriva och berätta om hur enkelt det hela kan vara. Och så gör jag det.

Sen kommer det andra förslag, som är det totalt motsatta, och som bara komplicerar det hela ytterligare! Sånt snöar jag in på!

En nybörjare på LCHF, som känner sig lite vilsen och osäker, behöver väl få reda på hur enkelt det här är? För det är det ju! Det är skitenkelt! Det är faktiskt inte fråga om något annat än att ta bort alla kolhydrater, och sen äta animaliskt fett och protein. Snäll eller inte snäll, det är fakta anser jag.

I såna lägen känner jag mig som en betongfyrkant som kommer med mina förenklingar, och sen toppas de av andra som krusidullar och kommer med recept på dittan och dattan.

Själv var jag förvirrad i början, och tyckte att de bästa och skönaste svaren var de som var raka. Utan en massa "man kan om man vill".

Kanske därför jag älskar Skaldemans sätt att uttrycka sig. Rakt på sak, utan fina omskrivningar och inte heller rädd för att ge en och annan uppercut!

Kram!

#28 MimLan Ditt inlägg han komma medan jag skrev och postade mitt förra!

Jag har trott att det är tvärtom. Att det korta och koncisa skrämmer folk, och att de flesta vill ha långa (bort-)förklaringar på saker och ting. Att det känns tryggt då, för då visar det att man inte är ensam.

Skönt att det finns fler som ser saken annorlunda!

Kram!

Olika situationer har ju olika syften.

Att säga till en sockerberoende, som har deppat ihop pga av ett snedsteg, att "det är ju bara att låta bli" är ju att säga att han eller hon fjantar sig över en sak som är otroligt simpel och enkel. Och det är den ju inte. Då tycker jag att man går ut med samma budskap som "dietister" och andra fettsnålsätande individer göra, att man e misslyckad om man inte klarar av det sanna och enkla. Den personen vet i det läget precis hur misslyckad hon är som föll till föga och det hjälper inte nån att få höra hur hon egentligen skulle ha gjort.

I det fallet tycker jag att det är bättre att inte säga något alls, om man inte kan förmedla sympati.

Om någon istället har ett problem (som de kanske själva inte ser och verkligen ber om råd) kan det vara nyttigt att få höra sanningen.

Men detta är ju ett forum både för informationsdelning och sympati och då tycker jag det är viktigt att man försöker vara taktisk. (inte sagt att man för den skull behöver sitta och krysta fram en massa floskler som man inte tror på). Forumet har tillräckligt många medlemmar för att man inte behöver blanda sig i alla trådar om man inte känner att man har något positivt att tillföra.

Till DaMum, vill jag säga att jag tycker att du inspirerar och ger hopp bara genom att lyckas så bra som du gör och har gjort, om du känner att du inte har egenskapen att alltid vara där i alla lägen känslomässigt, så är det helt ok att inte skutta in och "försöka" trycka in fyrkanten i fel form.

# 26 DaMum

Det är ett helt underbart blogginlägg!!!!!!!!!!!!!!! Borde rama in den är så träffande…

Kommer in sent i diskussionen, men det raka och klara är alltid av godo. Sedan kanske det inte passar just i aktuell situation - jag tänker på Mia_Kias #31 - eller folk tar åt sig(får stå för dem), men så funkar det på internet.

Samtidigt tänker jag på att det är så lätt för oss som det är lätt för att säga åt andra att "det är bara att låta bli" när man vet väldigt lite om beroende, livssituationer (ekonomi, relationer osv) och annat som påverkar andra. Ger mig lite dåligt samvete mellan varven. Fast i vissa lägen är de där raka puckarna helt rätt!

Hej igen! Vilken följetong det blev…;-)

Jag har levt med en gravt alkoholiserad man och jag har en vuxen dotter vars sockermissbruk (och tidvis även alkoholmissbruk) är massivt.

Jag kan de där känslorna som hör ihop med det jag kallar "missbrukarbeteende". Man tycker synd om sig själv.

Det gjorde även jag en gång i tiden. Ingen förstod, ingen fattade, ingen kunde heller ge "rätt" råd eller stöd.

Just nu kämpar jag frenetiskt för att "nå" min äldsta dotter, som egentligen sitter inne med all kunskap, alla fakta och även har sett resultat med sin egen hälsa, de gånger hon hållt sig på banan och klippt allt vad socker heter.

Sen rasar hon ibland. "Orkar inte" som hon själv beskriver det. Och jag försöker finnas där, trösta och stötta, men måste även hitta vägen in till hennes förstånd och medvetande och det kan vara den drastiska och hårda vägen. Tyvärr. För att hon ska vakna.

Just nu har hon bestämt sig för att följa någon slags gyllene medelväg när det gäller LCHF. Hon äter bröd och fruktyoghurt till frukost, och sen försöker hon följa LCHF resten av dagen.

Suck säger jag.

För vad händer? Jo, hon håller sockersuget konstant, skjuter den jobbiga övergångsperioden framför sig och kommer på så vis aldrig över den heller.

Hon har fått höra av sin läkare att hon kommer att gå en framtid full av sjukdomar och elände till mötes om hon inte klipper. Det går inte in. Hon har mig som levande exempel på att det går att bryta, men det går inte heller in.

Hon vill äta äpplet och ändå ha det kvar.

Jag vill inget högre än att visa och förmedla till henne hur mycket jag älskar henne och hur mycket jag bryr mig och faktiskt också ömkar henne. Men valet är ändå hennes tycker jag, för hon är snart 23 år.

Hjälp vad jag bluddrar! Men vad jag vill säga är att jag visst förstår mekanismer och orsaker som ligger bakom att vissa har svårare än andra att släppa taget, "klippa helt" som jag brukar kalla det.

De gånger jag slutat röka t ex, då har jag bara lagt av. Inte hållit på att minska ner successivt, för det funkar inte.

Ibland tror jag skrämselpropaganda är det mest effektiva ändå. Folk behöver förstå att det finns så mycket annat än övervikt att bekymra sig över. Gifter, tillsatsämnen, E-nummer, transfetter och kemikalier, det som skadar kroppen och hjärnan och miljön. Det är allvarligare än några extra kilon.

Vi har fått det här livet på jorden, och vi måste se till att göra det bästa av det. När man har insikt och kunskap, behöver man också ta ansvar för sig själv och sitt liv.

Det vore väldigt enkelt att tänka att om jag inte har något "bra" att säga, så ska jag vara tyst. Men det jag har att säga är ju bra, även om det gör ont att höra.

Så tänker jag. I min fyrkantighet.

Och fortsätter att älska och beundra er alla här.

Tack för att ni finns!

Kram!

#34 En aspekt som jag tror att många av oss om uppfattas som "hårda" är att vi har varit på botten i olika avseenden. Med ett sådant perspektiv är det nog lättare för oss att se konsekvenserna av olika val eftersom det varit så drastiskt för oss.

Inte bara missbrukare råkar ut för problemet med att livsstilsförändringar kan mentalt uppfattas som för stora för att ta itu med. Även om man inte vill vara i den rollen (som missbrukare eller sjuk på annat sätt) kan det vara svårt att själv vilja ta sig ur det för man vet inte hur den där andra rollen är. Det skrämmer, och om man inte orkar med den man är och känner till, hur skall man veta med säkerhet att man orkar med något okänt?

#35 Så sant, så sant!

Jag minns hur jag tänkte när jag befann mig på botten. Det fanns verkligen inga vägar ut, och de enda jag kunde föreställa mig var det någon annan som skulle tillhandahålla, aldrig jag!

Att jag själv hade ett ansvar kunde jag inte se!

Förvisso kan omständigheter i livet göra att valen blir hart när omöjliga ibland, och jag inser nu att den situation jag hamnade i inte alls bara var mitt eget fel.

Men den enda som kunde vända steken var ändå bara jag. Och jag gjorde det. Vilket jag är glad över, för annars hade mina barn inte haft någon mamma i livet idag.

Kram!

Nej, det hjälper inte att skälla MEN det hjälper kanske heller inte att säga att det inte spelar någon roll! För det gör det.

Som sockerberoende så spelar det verkligen roll och MAN SJÄLV måste ta det ansvaret. Ingen annan kan göra det åt en. Det är INTE lätt, det är skitsvårt att kämpa med ett beroende.

Och ibland söker man sympati för att få ett godkännande att ens beteende är ju faktiskt helt OK ändå… Så om man fortsätter att fuska med godis så gör det ju inget, för "alla tycker ju att det är OK att fuska med godis".   Det kanske inte låter logiskt men för en beroende kan det faktiskt vara så.

Så ett mellanläge är bra: inte skälla men heller inte låtsas som att det är BRA att  fuska.

Tyvärr är det så, det går inte att fuska om man har sockerberoende för då skiter sig hela grejen.

Och DaMum, du har helt rätt - det är bara EN persons ansvar att man bryter sitt beroende. JAG SJÄLV.

Hej - är också sent inne i diskussionen - mycket kloka ord ovan.

Du skriver i #0 att du vill peppa och hjälpa till. Jag har en förmåga att tala om för människor "hur det ska vara" - som jag vet upplevs som irriterande ibland. Jag har en annan mer diplomatisk sida också som fungerar bättre.

Jag vet inte om det är till hjälp men de flesta människor har ett behov av att bli lyssnade på, kan du ibland (nu förutsätter jag att du pratar med nån live) vända på peppningen och i stället fråga personen vad dom är svårt, jobbigt etc med xxxx? Det kan ofta leda till djupa samtal där personen själv hittar en väg framåt. Vet inte hur bra det här fungerar på nätet. Om du och jag träffades så skulle jag ju inte ge det här rådet eftersom det går rakt emot rådet själv! Utan fråga dig istället olika frågor.

#35 Intressant reflektion! Känner igen mig i det också.

Medan man är där nere och inte förmår förändra något, kanske inte ens inser att man är den enda som kan förändra, då är ingenting enkelt. Ingenting!

Men när man väl börjat klättra från botten är det i regel med nya insikter. Det går att förändra. Man har alltid ett val. (Att inte välja, det vill säga att bara låta saker och ting ske, är också ett val.) Och man är alltid ansvarig för konsekvenserna av sina val. Och för sina känslor också.

Då blir det enkelt. Inte nödvändigtvis att genomföra saker och ting, det kan fortfarande vara svårt, och man kan falla åter i både det ena och det andra när energin tryter. Men själva tänket och förståelsen för orsak/konsekvens/ansvar blir enkelt.

Och med den insikten, grundad på smärtsam erfarenhet, låter man kanske i andras öron kall och hård när man bara vill förmedla hemligheten det man insett.

Detta var ett impulsivt svar, men det stämmer för mig.

#37, 38 och 39

Tack! Fantastiska svar och jag hänger med helt och hållet!

Men det är just detta med insikt som är problemet, åtminstone om jag tänker på det jag har att brottas emot i min familj, alltså äldsta dotterns missbruk.

Jag försöker verkligen vända på det, frågar henne vad hon upplever som svårt och hur hon skulle vilja att hjälpen ser ut. Och hon hamnar i återvändsgränder hela tiden, som i princip går ut på att hon "är värd" att få göra ditt eller datt eftersom hon är ung. Hon "är värd" att få äta och dricka vad hon vill, få ha kul på fester o s v, eftersom hon är ung NU, och då är det alltså NU hon lever, inte sen.

Jag försöker också tillämpa "här och nu", för något annat har vi inte så vitt jag vet, men just därför gäller det att se till att allt är så bra som möjligt i stunden.

Kom visst ifrån ämnet, jag skulle inte diskutera dotterns problematik här, men det var bara för att belysa hur detta med stöd/peppning kan gå till i realiteten.

Jag fortsätter nog att vara drastisk och lite fyrkantig. Trots allt har jag varit väldigt nära döden, men ändå lyckats komma tillbaka till livet, både bildligt och bokstavligt, och ibland kan jag  nästan önska att alla fick toucha den svackan en liten, liten stund, för att få perspektiv på en del problem.

Tack alla ni för era intressanta synpunkter och kloka svar!

Kram!

Hej DaMum,

Jag hoppas att du inte har något emot att jag hoppar in i den här tråden igen.

Jag är en rak person, jag är också nybörjare, så jag har inte hängt med här i forumet under år som mer erfarna medlemmar har här inne. Så någon gedigen LCHFerfarenhet kan jag inte bistå med, däremot kan jag bistå med hur jag upplever det du skriver och berättar om.

Jag blir lite förvirrad, klipper lite grejer du skrev i ditt första inlägg:

"Jag har ett jätteproblem!

Det handlar om det här att stötta och peppa. Och jag märker mer och mer att jag inte kan det, FAST JAG VILL!!!"

När du väl får råd om hur man kan stötta (t ex som jag skrev att man kan undvika att skriva något som kan vara stjälpande för en person), så skriver du:

"Det vore väldigt enkelt att tänka att om jag inte har något "bra" att säga, så ska jag vara tyst. Men det jag har att säga är ju bra, även om det gör ont att höra.

Så tänker jag. I min fyrkantighet."

Du förespråkar enkelhet och människorkärlek, vad bättre sätt än att visa respekt om du, som du säger känner att oj, här kan jag nog inte skriva något som de behöver höra? Helt enkelt välja det enkla?

Jag har förstått av de som har följt din resa att du är en underbar person och jag blir lycklig bara jag tänker på vad du har åtstadkommit. Jag ser också fram emot att lära känna dig bättre här på forumet.

Samtidigt så skulle jag som nybörjare vilja be sig att läsa igenom den här tråden igen och bara (inom dig själv) reflektera  över vad du skriver. Vad är det du vill med den här tråden? Du behöver absolut inte svara mig, jag vill varken provocera eller peta i hur du känner för dig själv och din omvärld. Du är värd all respekt och självkänsla och utrymme här i världen.

Men (och det är här jag känner att jag har något på hjärtat), du avslutar ditt första inlägg där du bokstavligen börjar med att be om hjälp med den här meningarnga:

"Och jag vill betona att det här inte var något dolt budskap, några dolda pekpinnar, utan en helt öppen och ärlig fråga. Eller "statement" kanske…?"

För mig är det en otrolig skillnad. En öppen och ärlig fråga vill man få öppna och ärliga svar på, man vill lära sig.

Ett statement är något man vill tala om att så här det och därmed basta.

Vad ville du få ut av den här tråden? (fråga till dig själv, inget jag vill få svar av, jag vill bara ställa frågan till dig att reflektera över). Var det en fråga, ett statement eller var det så att du inte är "kort och rak" i dina inlägg, utan att du kanske behövde lufta dina tankar och på så sätt bearbeta något inom dig, som det kanske inte finns en rak förklaring. Och bara få bekräftelse? (Det är nog så viktigt och i många fall något som många behöver göra här inne. Att sluta med ett beroende är nog så svårt. Att sen sluta med ett beroende som är allmänt accepterat i hela vårt samhälle gör det för många väldigt svårt). Alla tror jag behöver vi "prata av oss" och inte alltid vara kortfattade och enbart informativa.

Det är nog så viktigt när man jobbar för att förbättra sitt liv, sitt hälsa, självkänsla, att få bekräftelse och stöd (kanske bara genom att prata med andra om ett problem) etc. 

Jag vill avsluta mitt inlägg med att ge dig en jättekram. Jag är stort imponerad av vad du har åstadkommit. Vi har alla våra specifika LCHF-livsresor med bagage, tolkningar, drömmar, rädslor, ångest, framtidsutsikter och hälsa som ska med i ekvationen.

kram

#41 mia_kia!

Hej! Och tack! Det var många goa ord på en gång, jag sitter nästan och bölar här…

Du har rätt, det kan te sig lite förvirrande, och jag halkar lätt in i nya tankebanor och irrgångar när jag börjar pilla i allt.

Men vad jag ville var nog kanske mest att höra om det är OK och accepterat att vara lite "brysk" eller rakt på sak när man ger goda råd.

Jag vet vad "statement" står för, försökte nog bara vara lite självironisk där!

Huvudsaken är att de jag skriver till vet och förstår att det jag skriver - om det än låter hårt och oförstående - så bottnar det i människokärlek och en personlig erfarenhet av vad problem vill säga.

Min (asperger?)-personlighet vill ge konstruktiva förslag så fort människor har ett problem. Jag är skapt sådan. Vill hitta lösningar. Och den jag själv har funnit är ju så himla enkel, och därför vill jag dela med mig av den. 

Kram!

Världen är uppdelad i såna som vill lösa problem om gående, och såna som vill prata om sina problem. Personligheterna är stundtals väsensskilda. Problemet uppstår när "man" tar det personligt. Det som är riktat till många, kan tolkas fel, då kan det kännas personligt, upplevas kränkande, sårande m.m. Sådant är livet.

# 42 - Lösningen är himla enkel. Det är människorna som är komplicerade.

#43 Jag kan ibland vilja göra både och. Älta lite. Så jag har ju förståelse för de som skriver av sig ångest och bekymmer och vill bonda lite så. Även jag gör det, inte minst genom denna tråd, eller hur?

#42 Genialiskt! Visst är det så. Vi är komplicerade varelser. Vive la difference!

Kram på er!

Lite tankar från mig.

Tror att fyrkantighet och rigiditet, liksom nyanserat, bredare, mjukare tänkande och varande som människa kommer sig ur våra personligheter. Det vi är födda med och det vi sedan påverkas av i vår miljö, omgivning och i våra livserfarenheter. Hela paketet formar oss. Ingenting är väl rätt eller fel. Det är bara så vi fungerar, på olika sätt. Själv var jag mer av antingen-eller-människa tidigare. Svart eller vitt, inte så mycket däremellan. Mycket av det tänkandet fanns i familjen jag växte upp i. Det SKA vara på ett visst sätt, det var vanligt att säga så i familjen. Jag vet inte om det rent av var vanligare i samhället vid den tiden, att tänka i antingen-eller.

För mig personligen har det ändrats lite genom åren. Från antingen-eller till lite mera nyanserat, bredare, mjukare både-och-tänkande. Kommit in mer av reflekterande och funderande i olika banor i mitt tänkande. Allt som oftast dyker rigidetstänkandet också upp, det kommer jag på mig med, så båda sorterna regerar nog i min hjärna. Men kanske inte så ofta att jag blir brysk för det, fast även det händer ju. Kanske snarare arg än brysk då, och arg blir jag inte så ofta. Det där med att ta i med hårt vokabulär för att "få folk att vakna" skulle betyda att jag visste bättre än de. Det gör jag kanske ibland, men ibland är det nog jag som har fel och dom som har rätt. Eller så finns det varken rätt eller fel i frågan, bara olika åsikter.

Man reagerar som man gör. För personlig del kan jag ganska lätt ta illa vid mig. Det sägs att det ska man inte göra, man ska tåla och det är bra att vara rak mot folk. Jag tror att de flesta tycker att det är en bra egenskap att tåla, att inte reagera med långsinthet eller ledsenhet. Det är bra att vara en sådan människa, där allt rinner av en lika fort som det kom, tjoflöjt.

Sådan är inte jag. Jag är långsint, tar lätt illa vid mig och ingenting rinner av mig särskilt lätt om jag bemöts av bryskhet (som ibland kallas att vara rak). Jag kan ju inte av det skälet be folk att vara lite mjukare i sättet mot mig, för de har ju sin personlighet. Jag får istället lära mig leva med folks olikheter. Liksom jag antar att folk inte kan be mig bli bryskare i sättet mot andra (som ibland kallas att vara rak) för jag har ju min personlighet.

Det går nog an att vara både fyrkantig och nyanserad. Det var lite tankar från mig.

DaMum, jag har uppfattat dig som en varm, generös, trevlig och uppmuntrande människa.

#46

Jätteintressant att ta del av hur du upplever det birma! Tack för det!

Det du beskriver känner jag så väl igen också, framför allt det där sista, om att vara lite ömsint och sårbar. Och jag tycker inte alls att du ska beskriva dig som långsint, för man FÅR ta illa vid sig! Det bevisar ju att man har känslor.

Gör det ont, så gör det ont.

Att vara långsint, det är för mig mer att inte vilja glömma oförrätter, och sådan ser jag inte dig.

Men för att prata om det fyrkantiga vs det nyanserade, så handlar det nog i mitt fall mer om ett sätt att bejaka det jag känner innerst inne, spontant.

Jag har också tidigare hakat på åsikter, sagt, tänkt och tyckt som man "ska" och i och med det haft rätt många förutfattade meningar.

Att få diagnosen Asperger i vuxen ålder har fått mig att tänka jättemycket, och jag har gett mig själv grönt kort för att helt och hållet lita på min magkänsla och gå efter den. Och detta kanske kan ses som lite fyrkantigt ur omvärldens perspektiv.

Det är tur att vi är såpass olika ändå, för vi ger och vi får hela tiden. Och lär oss.

Kram!