Jag har inga större problem faktiskt…. Brukar skylla på att det är för mycket socker, alltså klh. Det accepterar dom flesta… Säger jag socker istället för klh så brukar det vara ok.

De flesta  hakar upp sig på att jag inte äter bröd, pasta potatis, å ris…Skitjobbigt tycker jag..Att alltid måste jag förklara mig…Det är ju inge konstigt med att dricka pulverdryck i veckor, det är ok..Men att äta LCHF det är märkligt sätt tycker många..

Det blir vanligare och vanligare med Gi och Lc så jag tror att det kommer att bli bättre. Men visst höjs det ett och annat ögonbryn…

Folk vänjer sig när de ser att deras tjat inte hjälper. Jag äter som jag vill och idag struntar jag i vad andra tycker. I början var det svårare.

Jag bara frågar om de vill ha mig tjock och trött eller mindre fet och jättepigg :-)

Annars brukar det gå hem att man inte tål kolhydrater.. allergi…

Eller så låter man helt enkelt bli att säga nåt, kanske bara säga att "Det här är riktig mat, vad du äter vet jag inget om"

 Att försöka predika LCHF är lönlöst, människor är så inskruvade i tallriksmodellen så att de varken kan eller vill nåt annat…..

Jag brukar bara le snällt och säga att "nä, jag har upptäckt att jag mår så bra av att äta så här". Om det krävs ytterligare förklaringar berättar jag att jag får "problem med magen" av kolhydrater (den blir tjockare! - fast det säger jag inte), och att jag får besvärliga eksem… Då brukar folk vara väldigt förstående.

Sen försöker jag undvika att börja förklara mig självmant. Om nån räcker fram en karott och frågar om jag inte ska ha nån potatis så ler jag återigen bara snällt och svarar "Nej, tack, det är bra!" - men jag ger mig inte in i någon förklaring om varför jag tackar nej, annat än om någon frågar mig rent ut.

Jag tror vi är många som har svårt att bara säga nej rätt och slätt, man tycker att man måste förklara sig och urskulda sig och be om ursäkt. - Men det måste man faktiskt inte. Man kan svara nej på ett trevligt och vänligt sätt ändå. Andra människor har faktiskt inte någon automatisk rätt att få veta allt om en…

Hur kan du fortsätta nu när du gått ner i vikt? Då kan du ju börja äta vanligt igen. Brukar säga att jag inte tål mjölmat.

Ät smör, så blir du glad, och bryr dig inte om så mycket vad andra säger.

Skämt åsido, jag hade bara sagt något i stil med "Jag mår bättre än någonsin på den här kosten, inget du säger skulle kunna övertyga mig att sluta." eller något liknande.

Jag kör också med att jag "inte tål" socker numer, och att jag får problem med astman om jag äter för mycket, vilket är delvis sant, men mest en mycket modifierad sanning.

Ris, pasta, potatis, smörgås… Om någon pressar mig när jag sagt "nej tack" säger jag att jag inte äter det längre, "för att jag mår bättre så." Sen ler jag sockersött och strålar "men det innebär ju inte att jag slutat äta grönsaker!"

Va, skönt att höra att fler hör kommentarer från omgivningen..

Ja, man måste nog lära sig att strunta i dessa dumma som inte förstår bättre…fast det är så tråkigt att alltid få höra vad jag inte äter å vad jag äter…Jag får nog börja svara tillbaka å frågasätta vad dom stoppar i sig…

Jag har "fördelen" (det är väl oxå den enda fördelen jag kan se) att kunna skylla på diabetesen. Om jag säger (som det är) att det är bra för mitt blodsocker och hur mycket bättre värdena har blivit så är det ingen (hittills i alla fall) som vågar säga nåt.

Det borde ju gå lika bra att "skylla" på magen, att du får mindre kramp, mindre ont (eller vad det nu kan vara) med den här maten.

 /Carina

Jag är nog rätt brysk och burdus. Talar helt enkelt om att det är livsfarligt att äta både kolhydrater, spannmål och annan skit. Och så säger jag att det faktiskt finns bevis för att man dör i förtid om man fortsätter äta det som sägs vara "nyttigt".

F ö behöver de bara titta på mig, så fattar de. Från att ha varit en dödsmärkt, permobilburen människospillra med bensår och diverse andra åkommor, så är jag idag pigg, sprallig, livsbejakande och SUGEN på att ta igen allt jag missat! Ingen undgår den förvandlingen.

Kram!

En av mina systrar är lite enerverande. Ena sekunden säger hon att hon skulle vilja börja med LCHF, men inte har disciplinen och tycker det verkar jobbigt (hon tränar hårt ca fem dagar i veckan, och väger nästan 20kg mer än jag). Nästa sekund inbillar hon sig att det är något farligt jag håller på med. Tror att jag är sjuk, och inte mår bra. Alltså, en del släktingar skulle en ju vilja välja bort ibland.

Min man och min chef däremot är super-coola. De bryr sig själva om vikt och hälsa, och tycker bara det är intressant och spännande.

Ja, DaMum…Du är nog ett levande bevis på att denna kost är superb…Den har verkligen gjort underverk efter det jag läst…

Jag är nog lite för tam, måste lära mig riva ifrån jag oxå..Kram..

Ja, å så fort man får ont någonstans, eller att jag får magsjuk..Då beror det på maten??..Men får någon annan det så har dom blivit smittade..Märkligt, eller??

Som nu med min muskelvärk..Ojojoj, vad jag får höra…

Jag kör som bluegoose med vänlighet, jag så att säga slinker ut bakvägen…

Om man blir aggressiv kan det nog uppegga en del att gå till ännu hårdare attack. Alla kan inte, som DaMum, peka på fantastiska förbättringar!

Själv gillar jag att vara skarp och elak, inlindad i skenbar vänlighet. Det är som att träna före jobbet, komma nyduschad och äta sitt ägg eller sina ostrullar till fikat och kvittra vilken strålande dag det är till den sockerdippade kolhydratsmaffian.

Att må bra att ett defintionsmässigt problem, eftersom kolhydratätare inte gör det. LCHFare mår bra eller bättre, kolhydratätare tror att de mår bra, eftersom de inte har något att jämföra med.

#17,

#17, kan riktigt känna hur stämningen blir. Så glad och pigg och alert får man bara inte vara. Att du vågar.

Ja, ibland kan det kännas som om det är något fel på en när man mår bra! Alla andra sitter och berättar om hur eländigt de mår, hur trötta de är osv osv. Det känns som man sviker gänget om man är pigg…

Jag har inga problem alls faktisk, min familj stödjer mig och är glatt nyfiken och testar själv lite smått faktisk :)

#20 Jo, men det är ju det som är det fina i kråksången. Att de kan inte beskylla en för någonting, helt oskyldigt sitter man där och mår bättre, är piggare, fräschare och gladare än de är, och predikar inte ett dugg.

Glad måndag! brukar jag inleda veckan med till kollegorna. Lika poppis varje vecka! (Nu skulle man haft Pasi's horn-Per som emoticon…)

Brukar bara säga att jag tål inte för mycket kolhydrater, är inte nån som ifrågasätter det. Om det blir prat om det kan jag berätta om LCHF och säger att jag mår bra av den maten.

Men det är viktigt att respektera att andra äter på annat sätt, för de kanske mår alldeles utmärkt på den kost dom äter. Försöker att inte pracka på nån mitt sätt att leva utan istället försöker jag inspirera till att tänka i nya banor kring kost och även andra saker. Att människor lär sig tänka själv och inte lita alltför mycket på auktoriteter tycker jag är det viktigaste, då kan man också fatta bra beslut.

De kanske tycker att jag äter konstigt men är helt ok för mig, alla har ju rätt till en åsikt och jag tar inte åt mig om nån säger nåt. Vem orkar bry sig när man mår så bra på maten man äter, är ju mitt liv och mitt beslut.

Jag har börjat svara att jag är tillräckligt gammal att själv bestämma vad jag vill äta =) funkar bra ingen kan argumentera mot det =)

#25 !

Jag svarar att mina leder och min mage mår så mycket bättre utan stärkelserika produkter. Har hittills inte blivit motsagd.

I början tyckte jag det var svårt och försökte undvika att hamna i situationer där folk kunde påpeka nåt om mitt sätt att äta. I dag tycker jag att det är rätt enkelt. Om någon undrar så säger jag bara att jag inte kan/vill/mår bra av att äta vad det nu är. Och folk brukar inte säga så mycket. En del blir intresserade och då förklarar jag mer.

Men det hela kan noga hänga ihop med min egen säkerhet. Nu vet jag ju att det funkar och det finns ingen som skulle få mig att äta något jag inte mår bra av.

Vill inte prata så mycket om det - vet hur folk kan snacka och inte alltid så snällt och uppmuntrande precis. Särskilt när den omtalade inte är närvarande. Skulle väl inte orka höra alla negativa kommentarer. Folk är ju så inne i att fett är förkastligt och inte minst mättat. De blir så lätt fördömande när de ser någon sätta i sig smör i icke blygsamma doser, eller grädde i kaffet och allt sånt. Äckligt och onyttigt fett istället för nyttig frukt och minimjölk. Fördömande och förskräckta. Det är farligt för hjärt- och kärlhälsan "vet man" och så blir man tjock av allt fett. Men kanske allra värst, för i alla fall jag hade för mig om att man skulle gå ner i vikt utav bara sjutton med lchf och det även i dess liberalare form. Men det gjorde man ju inte. Har inte gått ned i vikt på dessa tre månader. Tur att man inte snackat vitt och brett, för man nästan skäms att det inte har tagit något alls på vikten.

#29Precis den uppfattningen har folk..fett är livsfarligt, jag har en moster, som är en smaldietsfanatiker..magra, smala alternativ..Hon förstår inte alls hur jag äter..Vi var ut å åt när min bror avled å vi städade ur hans lägenhet..Jag åt en stor köttbit med lite grönsaker å mängder av bea..mums för mig, men hon satt å talade om för mig hur fel jag åt..Orkade inte förklara utan bara log…

#29-30 Känner man sig riktigt trött på sin omgivnings tjafs kan man ju alltid säga, lite vänligt trött:

Du har fel på så många sätt att jag inte ids diskutera det. Vackert/trist/osv väder idag, förresten.

Fortsätter de att envisas tittar man medlidande på dem och upprepar väderfrasen. Förr eller senare trillar poletten ned och de fattar att man inte tänker diskutera ämnet.

Jag bara säger att eftersom jag nyss fått diabetes kan jag inte äta kolhydrater. Har dock världens bästa stöd hemma. Min man är typ 1 diabetiker sedan 32 år, har för första gången i sitt liv gått ner i vikt och har förbättrat sitt HbA1C till normalvärde och minskat sitt insulin. Tror ni att jag har stöd, eller??????? Kan väl bara säga att hans diabetessyrra inte var positiv till denna kost! Hahahaaaa.

Va trött man blir!

Att dom inte kan erkänna ens när dom står med bevis framför sig , som tur är, är min diabetessyrra odelat positiv, vilket är väldigt skönt för man slipper ljuga!

Kolhydrater är för gräsbetande djur med 7 magar!

Fast då får man vara beredd på sura miner - fast sånt tycker jag är kul .

Fast allvarligt catfoot - ingen har med att göra hur du äter eller hur du lever ditt liv - du behöver inte förklara dig för nån. Om folk runt dig vill äta sokerlösningar så är det upp till dom - om du inte vill det, så är det din business - ingen annans.

/ Johan

Jag säger sanningen, att min mage inte klarar av kolhydraterna längre. Jag får ont i magen och mår pyton om jag sätter i mig en massa kolhydrater. Det lyssnar folk på men samtidigt kan de säga att det verkar trist att inte få äta potatis till maten…. men himmel hur kul är det med potatis???? Det har jag ätit så det räcker för ett liv eller två…

#35 …. men himmel hur kul är det med potatis???? Det har jag ätit så det räcker för ett liv eller två…

Bra! Har också ätit potatis så att det räcker…

Är man normalviktig är det lätt att bara säga att man mår bra av denna kost men som kraftigt överviktig så hamnade jag ofta i diskutioner som - ALLA VET ju att man blir tjock av fett osv ( ni vet vad). Därför sluta jag försöka argumentera och svarar som jag skrev tidigare. Jag är tillräckligt gammal för att äta som jag vill =)

Jag tycker oftast det är kul när nån ifrågasätter - då får man tillfälle att argumentera. Men hustrun börjar tröttna lite och försöker leda bort samtalet på annat. (Hon är "Viktväktare", för tredje gången, typexempel på jojo-bantning, och just nu är det nog tyvärr ny "toppnotering". Men hon bara vägrar att ta till sig min info. Det ska nog komma från nån annan än mig om hon ska lyssna..)

Man får ofta höra argumentet att det bästa är nog att äta en varierad kost - men komiskt nog så kommer det ofta från såna som är ordentligt överviktiga - man får väl förmoda att dom blivit överviktiga av sin varierade kost på en massa olika kolhydrater.. 

#36  Håller med - hur kul är det med potatis egentligen, det har jag ätit i 50 år - och så säger dom att LCHF är enformigt.. 

Det mest skrattretande är just "varierad kost". De flesta äter ju inte alls ett dugg varierat. Bara en massa mjölmat med lite kött och några alibigrönsaker.

Jag äter mer varierat än någonsin nu…

Tänk vad folk frågar om vad dom inte ska lägga sig i.

Sätta gränser för folk som är inne och tafsar på vad som är det mest privata gör man bäst genom att visa

svalkande likgiltighet.

Som att svara:- Och????" och sen gå över till annat samtalsämne.

Håll distansen. För egen och andras skull.

Hemma är det inga problem, sambon ser ju hur mycket bättre jag mår utan kolisar.

Svärisarna har jag inte haft orken att diskutera kosten med, äter vi middag där kan det bli nån potatis. Fikar vi bara så undviker jag kakor/bullar med att jag mår så mycket bättre när jag undviker gluten.

Gluten skyller jag också på om jag fikar med nån kompis och inte orkar förklara mig.

Jag brukar försöka undvika diskussioner för det mesta, jag orkar inte riktigt med dem i alla lägen. De gånger det har kommit upp brukar folk vara med så långt som att skippa socker (alla nickar uppmuntrande), vitt mjöl (aha, GI?), spannmål (ok…) men frukt? Och rotfrukter?! Och sen när de får klart för sig vad jag äter i stället - ja då inträder den riktiga chocken, följt av den obligatoriska frågan om blodfetterna. Jag förstår dem, det var den första fråga jag själv ställde när jag hörde talas om LCHF! (Sorry, affeejit!).

Och så hamnar man oundvikligen i "Jamen, man kan ju inte äta så mycket fett, då får man ju åderförfettning och hjärtproblem". "Nej" säger jag, "det har visat sig att man faktiskt inte får det". Sen har jag tappat dem.

Så därför drar jag mig även för de inledningsvis positiva och nyfikna diskussionerna, för jag vet att de så gott som alltid slutar i chock och förfäran.

Kan tillägga att de flesta av mina vänner och släktingar är mycket högutbildade och allmänbildade, och trygga i förvissningen att de vet allt som är värt att veta. Det gör det faktiskt svårare att nå fram med att allt det där som "alla vet" att forskningen säger faktiskt inte stämmer.

Om man inte känner för att "sälja in" LCHF så har man ingen skyldighet - håller med manon #40.

Själv arbetar jag mycket med affärsutveckling och försäljning så jag tycker bara att det är kul - men det är hur jag gör. Jag använder fakta, fakta och åter fakta och refererar till mig själv och hur jag mår och också Annika D, Andreas och Karlshamnsstudien - det brukar räcka. Men som sagt - jag tycker det är kul med argumentation och att sälja ideer. / Johan

Till Aniara4

Högutbildade och allmänbildade hit och dit - just precis såna

människor - för att inte tala om folk med fina befattningar - använder ofta sin status som estrad för att ge tyngd åt egna fördomar och obesvärade nonchalans inför ny kunskap som i fråga om LCHF.

Jag vidhåller: håll distansen till packet.

#43, Visst är det så att högutbildade ofta tror att dom vet bäst, men å andra sidan så brukar det vara dom som är mest villiga att lyssna om man lägger upp sina argument rätt och backar upp det med rvetenskap.

Skulle du skriva ut en kopia av studierna om LCHF och ta med och presentera dom och berätta om vad dom innebär, och något som visade hur dom felaktiga nuvarande kostråden har uppkommit, så är jag övertygad om att en högutbildad person i allmänhet hade lyssnat på dig och tagit till sig det.

Kommer man med något nytt som inte stämmer med vad dom "vet" utan att ha något sådant att kunna visa upp så är det dock lätt för dom att i sina huvuden avfärda med som något "någon veckotidning har skrivit för att sälja lösnummer" eller liknande. Det finns så mycket konstiga teorier överallt som bara är helt påhittade, så det är inte konstigt att man inte lyssnar på allt om man inte får övertygande bevis.

Men sedan kanske man inte orkar göra en sådan utförlig presentation för varje person man känner, det hade inte jag orkat i alla fall.

#46 Håller med - är själv "hög"utbildad (ingenjör) och vet hur mycket jag måste bygga upp argumenten när jag ska presentera något som inte stämmer med tidigare uppfattningar, det kan vara LCHF, biobränslelösningar eller vad som helst - det är ofta en lång process som är bra att ta i steg, baserat på fakta som presenteras på ett sätt så att den grupp man pratar med kan ta in budskapet.

#45… känner mig dock inte som något "pack"

Om jag pratar energieffektivisering med en grupp socionomer så utrycker jag mig radikalt annorlunda än om jag pratar om samma ämne med en grupp tekniker - men budskapet är det samma - jag lägger normalt mycket tid på förberedelser inför en presentation (nu pratar jag yrkesmässigt, men det smittar av på privatlivet så jag sammanställer en massa information om LCHF i en presentation -power point - så att jag lätt kan komma åt mina argument och data = yrkesskada bland ingenjörer ).

/Johan

Var o köpte ägg o mjölk nyss. Mötte en jag känner o fick frågan "blir det sockerkaka idag?"

Nä du …sa jag men jag äter ägg istället för bröd!

-Va? Bantar DU som är såå mager…..?

_nej men min mage verkar inte tåla mjöl sa jag bara då….

Eftersom jag är nybörjare, sitter jag fortfarande och trycker i garderoben. I mina kretsar är det tämligen kontroversiellt om inte tre fjärdedelar av måltiden består av potatis. En middag utan potatis är helt enkelt ingen middag, det är på sin höjd ett mellanmål.

Så jag smusslar och beter mig allmänt skumt när det vankas kolhydrater. "Nej, jag har redan ätit." Eller "Nej, magen krånglar lite idag…"

Jag vill ha något konkret att komma med innan jag börjar missionera! Men hemma är det lugnt. Maken har käkat LCHF-inspirerat (allt annat än strikt) i ett års tid så han är involverad.

#49 Kan du skylla på en ovanlig och av vetenskapen nyupptäckt potatisallergi? dvs om du är bra på att dra en vals, försköna sanningen, slingra dig eller på ren svenska, ljuga.

#49, jag hade nog sagt att potatis gör att jag får ont i magen eller något liknande.

#50 och 51 - ja, något får man väl hitta på. Potatisskräck? Det borde heta typ solanumfobi eller nåt. Och det låter ju rätt allvarligt.

Vanligtvis kör jag med det gamla skolbespisningstricket - jag flyttar runt bitarna på tallriken så ser det ut som jag ätit!

Man kan också dra valsen att man blivit magsjuk av någon potatisrätt, och sen dess (rätt nyligen) inte får ner potatisen. Hur många är det inte som har svårt för koriander i maten efter någon magsjuka i sydostasien?

Eller om det är någon man inte känner: skolmaten förstörde potatisen som råvara för mig. Det brukar jag säga och alla accepterar det rakt av. Dessutom råkar det vara sant…