Väldigt bra analys. Lät som du beskrev mej… Tror att överätning av mjölkprodukter kan vara ett problem för många - det finns inget motstånd i några deciliter grädde eller creme fraiche.

Om man som jag ibland har varit "snabbätare" (speciellt i singelperioder av livet) så det ett bra tips att lägga ner kniv och gafffel mellan varje tugga. Då hinner hjärnan med lite bättre att skicka signaler om mättnad istället för att man bara skyfflar in tills det är slut.

Mitt knep är att servera maten på mindre tallrikar. Man är rätt lättlurad när samma portion verkar lite i ena läget och mycket i det andra…

#1 Ja, det glömde jag faktiskt… Tack! Det där med att dricka kalorier är ett problem för oss här också, även om det för oss handlar om kolhydrater. Mjölksockret i grädden ger dessutom en sockerkick.

#2 Ett annat bra sätt är förstås att ha sällskap vid matbordet – vilket inte alla har – för då kan man umgås medan man äter och då går det långsammare att få i sig maten. Problemet med det är förstås att man har så trevligt att man kanske okynnesäter för att förlänga trevligheten…

#3 :-D Så gör jag också. Särskilt när det är gryta eller något annat lättuggat.

Mycket kloka tankar här!

Jag känner igen en hel del och kan ärligt säga att jag nu, efter över 1 år på LCHF, utan avsteg, fortfarande inte har fått ordning på hunger eller mättnad.

Det fenomen som förbryllar mig mest är att jag varje morgon efter frukost blir "hungrig", alltså något som jag upplever som hunger. En svidande, sugande känsla i magsäck som i min skalle gärna blir "ät mer".

Jag har dock disciplinerat mig och vet ju faktiskt att jag fått det jag behöver, så jag kan stoppa när det är dags. Men det är svårt.

Det jag äter senare på dagen vållar mig oftast inte samma bekymmer. Men jag är något oregelbunden och har väl mer och mer börjat lyssna på vad kroppen säger. Vissa dagar blir "svältdagar" och vissa dagar blir det motsatta.

Kram!

Det är svååårt det här med att äta tills man är lagom mätt. Har samma problem. Fast mitt okynnesätande/humörätande har iaf blivit lite bättre med lchf och det är ju bra. Man får ta små babysteps liksom och göra så gott man kan. Fast det är skönt att läsa att andra har lite liknande problem. Så jag inte är alldeles ensam där ute i stora vida världen. Bra att du har skrivit ner dina reflektioner oxå Maia, då kan man gå tillbaka och läsa och begrunna.

Jag har börjat se på mina protioner på ett nytt sätt. Nu vräker jag inte på mat på tallriken för att jag är orolig för att jag inte ska få mer eller inte bli mätt (så gjorde jag förut). Istället så har jag fått ett ganska bra ögonmått för vad som är lagom mycket. Och det är inte mycket. Jag kan nästan bli lite illamående om portionen är för stor, det är som kroppen minns hur mätt jag blir om jag äter för mycket.

Det är är otroligt befriande och skönt. Att ha nått hit är en liten seger i sig. Förut så åt jag alltid snabbt och mycket, som en svulten som är rädd för att bli utan.

#5 DaMum - den där "hungerskänslan" får jag också ibland fast jag nyligen ätit. Undrar vad det är. Om man vet det kanske man kan omprogrammera sig själv till att inte uppleva det som hunger.

Jag hörde någonstans ifrån att man upplever mättnadskänsla när levern blir "varm". Därför mättar varm mat snabbare!

Tips: Drick en kopp varmt te eller så före maten…

forts.

levern skickar alltså signaler till hjärnan att man är mätt….

Tack för den här tråden - den skall jag analysera närmare när jag har mer tid. Jag är helt inne på Maias teori och tror att det är så för många av oss

Bokmärker och återkommer!

#7 Just det där "orolig för att inte bli mätt" som du skriver om är så sant. Det är en djup drift som jag tror att vi har byggt upp genom år efter år av halvsvält på diverse dieter.

#5 Just det där efter frukosten lyckades jag stoppa idag genom att (1) äta min äggfrukost långsamt och (2) ta en liten bit köttfärsbiff efter en stund när jag kände av suget. Ofta fungerar också något som liknar det som Sess #8 skriver. Jag äter frukosten och tar den varma drycken efter en stund.

Om man ska tala om stress vid ätande så är ju frukosten också ofta dagens mest stressade måltid. Då har vi inte tid att sitta ner och ta det lugnt. Barn som ska passas på, väskor som ska packas, ens egna och andras kläder som ska utväljas och befinnas vara rena och hela, glömda läxor som skall upptäckas. Ibland känner jag att jag har ett verkligt sug efter att få s-i-t-t-a n-e-r o-c-h ä-t-a i lugn och ro.

När jag på sommaren kan gå ut och sätta mig med min frukost på trappan har jag inte något sug efter mer.

Klokt skrivet Maia. Jag tror att det där är nyckeln till viktnedgång. Och det att man finner balansen, dvs att man varje dag äter ungefär lika mycket så att det inte blir för ojämt, det tycker inte kroppen om, då börjar den bara hushålla med kroppsfettet.

För min egen del tror jag att det handlar mycket om en "yrkesskada", för i barnomsorgen får man skynda sig att slänga i sig maten om man ska hinna dels få i sig något och dels freda det från barnens fingrar och snor… OCh sen har man fullt race med blöjbyen och vila innan man får chansen att känna efter om man är mätt själv. + att maten serveras på tider som ofta passar barnen men kanske inte personalen, så man äter förebyggande, för att inte bli hungrig senare.

Frågan är hur man gör för att bryta vanan? Hur sänker man sitt tempo åtminstone när man är hemma?

#13 Ja, arbetsätning är ytterligare en stressfaktor.

Sänka tempot?

Jag tror att det kan vara en idé att börja tänka "trerätters". När jag varit på besök hos vänner i Frankrike lägger man inte all mat tillsammans på tallriken.

Först får man crudités (som är råkost med RIKLIGT med vinägrettdressing) eller små runda linser med dressing, på nästa tallrik får man huvudmålet (där potatisen kan saknas helt och var aersatt med gröna bönor eller linser. Till sist sätts det fram en tallrik med fruktyoghurtar (som givetvis inte är frukostmat, utan efterrätt) eller också skickas det runt en tallrik med några olika ostar.

På så vis får man lite paus mellan rätterna.

Jag funderar just nu på om man kan göra crudité med riven squash, hackade champinjoner och rättika. Det behöver inte vara mycket, men det ska vara en sak i taget. Crudité kan man lägga i en liten kaffekopp och vända upp på tallriken så ser det roligare ut. (Eller en äggkopp till gnälliga barn eller fakirer…)

#14 Det finns rätt många olika sorter inlagda grönsaker (salt+ättika) i invandrarbutiker och på stormarknadernas internationella hyllor - värt att botanisera till crudietés.

Min favorit just nu är vitlåksfyllda röda paprikor och neonrosa rovor (4g/100g)

#15 Du skrev i en annan tråd om surkål också. Det var länge sedan och passar ju jättebra till starka korvar. Fast då blir det ju huvudrätt iofs.

#14 Bra idé! Det är dessutom mycket roligare att tänka sig att man äret trerätters!!!

#17 En sak till, Sarwen, om det nu är så att arbetsmaten blir så stressig så kan det vara bra att försöka ta ner mattempot på frukosten en smula. Det ser iofs inte ut att vara helt görbart med två sådana söta små änglar vid matbordet ;-).

Tack Maia, så bra skrivet.

Jag åt något som min väninna kallade vild-gurka, köpt på en invandrarbutik och det var gott, inget socker i den.

När jag gick ner mina kilon så åt jag en portion, jag tog den på tallriken och så fick det vara med det. Det funkade då, borde funka nu med.

Jag skall fundera på detta lite mera.

Det ädr om att levern skulle bli varmare låter konstigt, den bör väl alltid vara 37 grader, samma som resten av kroppen?

Jag tror inte att mättnadskänslan beror på hur mycket vi har ätit, utan hur mycket energi kroppen har tillgång till, och att det styrs via hormonerna. Jag tycker i alla fall att man blir mätt ganska snabbt om man dricker ren grädde, medans man kan dricka oändligt med vatten utan att känna sig ett dugg mätt.

Mängden mat i sig tror jag är helt ointeressant. Det handlar om hur mycket energi kroppen får i sig, och hur bra den kan uttnytja den energin.

Intressant tråd! Just detta med lagom stora portioner är något jag kämpar med. Jag vill ju självklart äta mig mätt, men inte mer! Dels går jag ju inte ner i vikt, men dels kan jag må riktigt illa ett tag efter en fettrik måltid när mättnaden växer till.

#20 Andreas, intressant!

Svar: Jag tror inte heller att mättnadskänslan handlar om MÄNGDEN, utan om hastigheten med vilken vi stoppar i oss maten. Liten mängd kan helt enkelt gå fortare att stoppa i sig och då hinner vi få i oss mer mat än vi behöver innan vi vet att vi är mätta. Det var i alla fall vad jag försökte uttrycka, men det kanske blev lite otydligt… sorry!

Jo, en sak til! Det där med att dricka stora mängder grädde handlar i första hand om att man kan ta stora mängder grädde i kaffe och dricka många gånger per dag, inte att dricka som mjölk eller så. Det är lättare att dricka 1/2 dl vispgrädde i kaffet än att skeda i sig motsvarande kolhydratmängd i form av smör eller fett kött t.ex. På samma sätt som det är lätt att dricka en öl till maten.

Drickbara kalorier och kolhydrater är helt enkelt ännu enklare att få i sig snabbt än ätbara. Mättnadskänsla får man av grädde också – det är alldeles riktigt – men den kommer oftast inte omedelbart, utan efter en liten stund. Det är alltså inte vatten jag jämför med, utan med fast föda. Hoppas du förstår hur jag menar?

Men jag vill komplettera - att äta långsamt och liten mängd hjälper INTE om det är fibrer och kaninmat, dvs lågkalorimat man tuggar i sig. Då blir man snabbt hungrig i alla fall.

Och den person som kom på idén att man ska tugga varje tugga i 1 minut - henne/honom vill jag kräkas i knäet på - det blir vämjeligt och växer i munnen.

#23 Näh, DET håller jag med om till alla delar!!! Å, jag minns hur man satt när man var liten och tuggade… Maten är väl inget tuggummi heller!

Väldigt intressant att läsa och flera intressanta åsikter!

Att äta långsamt och inte stressa tror jag är nyttigt. Och precis som flera har nämnt - inte det med att tugga långsamt (för det verkar konstigt för mig) utan bara att ta en bit i taget. Ibland tar jag till och med en liten paus för att känna efter om jag är mätt, och ibland känner jag att jag är det. Då lägger jag undan maten i kylen.

Har också märkt att ovispad grädde går ner lättare än vispad…

#23 Jag skulle vilja protestkräkas i den personens knä också! (det är det nog många som vill!)

#23, jag tror det där med att tugga mycket bara gäller växtätare, det är för att kroppen har svårt att bryta ner cellväggarna i vegetabilisk mat för att komma åt vitaminer och liknande, speciell sådan som inte är tillagad, så man måste ge den så mycket hjälp som möjligt. Kött kan kroppen bryta ner hur lätt som helst, så det är nog inte så noga med tuggandet.

#27 Att tugga maten ett visst antal ggr eller en viss tid härrör från idéen att man kommer att bli mätt på mindre mat (kanske för att man sväljer en massa saliv?)… En rent sadistisk teori i största välmening…

Ja, det jag menar är förstås att man tar sig tid att äta, göra måltiden till den njutning den ska vara och att man hinner med att känna att man är mätt. Det minskar säkert dessutom stressen om man lyckas ta sig tid. Dubbel vinst.

#28, Nej, jag är rätt säker på att den teorin härrör från att man har kollat på frankrike. Där sitter dom länge och äter och tuggar länge. I frankrike är dom friskare än dom flesta ställen, samtidigt som dom äter mycket mer fett än på andra ställen, och då stor del mättat fett. Detta kallas för den franska paradoxen av dom som anser att fett är dåligt.

Och eftersom etablissemanget vägrar att acceptera att dom är friskare fast dom äter mer fett så har dom försökt komma på en massa andra förklaringar till det, allt från rödvin till att dom tuggar maten längre. Vi här vet ju att fettet är orsaken till deras bättre hälsa, men försök säga det till dom här teoretikerna…

#30 I franska familjer brukar man lära sina barn att lägga ner besticken mellan tuggorna. Det kanske är det som är det långsamma ätandet, inte ett evighetstuggande… Och så är det ju det där att de inte måste ha potatis, ris eller pasta i varje måltid, se ovan. Det gör ju att fettet också hamnar i en god miljö.

Men jag har sett under de senaste femton åren att det blir mer och mer fettskrämt i Frankrike. Unga vill ju gärna följa efter storebrorsnationen USA och man käkar mycket på "MacDo". Lättproduktsortimentet är oerhört stort. Så vi får snart se om det är vinet, eller hur? Jag tror nog att fransmännen tar efter USA i klädstorlekar också snart, dessvärre.

Men den traditionella franska måltids- och matkulturen kan vi allt lära mycket av.

#30 #31  Apropå Frankrike - har nyss varit i Paris: Där var det ju hur enkelt som helst att äta LowCarb!

Massor av kött, fisk och OST! Inte alls mycket kolhydrater och det fanns rätter på menyerna med helt utan ris/pasta/potatis. Visst äter dom bröd också men det går att välja bort också.

Man satt med sin tallrik och njöt av maten och vinet, ingen slängde i sig!

Och många var verkligen smala…

#32, hm.. nästan så man funderar på att flytta dit.

#33  Jaaa… Jag ljuger om jag säger att jag ville resa hem igen. Har sällan ätit så god mat i Sverige, om den inte är lagad av min syster, fader eller på en DYR restaurang (och inte alltid då heller).

För 7 -12 euro kan man få helt underbar mat! Och jag betalar hellre mer pengar och vet att jag får god mat…

#32, 33, 34 Det enda är att de dessutom är experter på underbart vackert doftande bröd. Men det är rätt att det är enklare där. Jag ska dit två veckor i juni med hela familjen… *längtar*

#34 Frankrike är verkligen lchf-landet! Det är inte för inte de har givit upphov till den, för fettskrämda, berömda Fettparadoxen!

Det här var en bra tråd! Och intressant.

Själv har jag som svårast med det nya ögonmåttet. jag är så van att efter 37 år av att få "för lite" mat på lunchrestauranger eller hemma hos folk när man är bjuden (jojomän, jag har varit en riktig storätare) och haft med mig mackor och ätit på toaletten hemma hos folk där man inte får nog med mat, att roffa åt mig allt jag kan få så jag kanske klarar mig.

För mig beror inte detta på någon slags konstantbantning, utan på omättlighet. Jag har allltid ätit stora portioner och fått lågt blodsocker efter 2 timmar så att jag får frossa och inte kan tänka, etc.

Men nu "på äldre dar" har jag ju förstått hur det funkar. jag tål inte alla dessa kolhydrater. De genererar insulin som hjälper till att skyffla in allt man äter i cellerna så fort det går för att man ska få plats med mer och sug efter mer.

Efter c:a 6 månader på LCHF har ögonmåttet börjat ställa in sig och jag får inte längre panik när jag ser min tallrik bara halvfylld med mat. Jag vet på något sätt att jag blir mätt ändå. Men det har tagit sin tid.

Jag gick igenom en period då jag trodde att jag måste lära mig att bara äta mig ohungrig och inte mätt, också. Det resulterade i en massa småätande och dålig magkänsla. Jag gick så småningom tillbaka till att faktiskt äta mig rejält mätt, och det är bättre för mig. Jag står mig jättelänge.

Grattis Fnyfniken!

Jättebra skrivet.

Det var bra att den här tråden lyftes upp i ljuset. Det är många goda kommentarer här!

Spännande tråd. Jag var också en storätare på hclf som på blev småätare på lchf (i två bemärkelser). Jag äter för lite vid måltiderna och sen småäter jag under kvällen, i värsta fall grädde men oftast nötter, choklad, ost.

Är extremt känslig för fallande blodsocker. Jag har kompenserat det genom att äta mycket - förr. Nu äter jag nog för lite istället. Och så småäter jag. Men tänk om man istället för att öka portionerna ska öka fetthalten? Att det är nyckeln? Ju mer fett ju mindre blodsockersvängningar - är det inte så? Ju mindre blodsockersväng ju lugnare blir man.

Har också fått omdefiniera hunger- och mättnadskänslor.

Hunger: en känsla som bara förekommer i magen. Medföljer inget sjunkande blodsocker, koncentrationssvårigheter, eller irritation, som på kolhydratskost! (Då får jag gå hungrig ganska många timmar innan det händer…)

Alltså behöver jag inte stoppa i mig mat på direkten, bara för att jag börjar känna mig pyttelite småhungrig; väntar tills jag har en påtaglig, klart definierad hunger (dock inte vrålhungrig).

Mättnad: Också en helt annan känsla. Ett något luddigt begrepp, som jag personligen väljer att definiera som "nöjd" - dvs hungern är borta. Det har tagit lång tid att lära mig skillnaden.

Tack Maia för en bra tråd!

Vilka bra definitioner #43!

Mina hungerkänslor stämmer inte med mina arbetskamraters eller klockans heller för den delen. Jag drar det kortaste strået där! För att anpassa mina mattider efter jobbets har jag fått dra ned på portionerna och äta oftare. Kanske det inte är så bra egenligen? Men vad göra om man är kontorsslav? Jag tror det vore bättre att äta mer sällan och mera vid varje enskild måltid.

Sedan jag började ge mig tid till att tugga maten väl och lägga ner mina bestick mellan varje tugga så har portionerna minskat och mättnadskänslan kommit snabbare ibland tom innan det är tomt på tallriken och jag får lämna.

Jag tror att fenomenet att kasta i sig maten får oss att äta för mkt men även att man ger efter för suget efter mer innan mättnaden hinner komma. Det gäller att lära sig och lita på att även om jag vill ha mer just nu men väntar jag så kommer mättnaden.

#44 (chapp): Tror inte alls att det är ett problem med mindre måltider och i stället oftare - har just insett att det är precis så jag själv måste göra för att få fart på viktminskningen. (En teori, än så länge, efter analys av intaget och viktminskning under ett par veckor).

Vissa bör i stället äta rejäla måltider ett par gånger om dagen, för att gå ner i vikt; alla är vi olika och det är bara vi själva som kan avgöra vad som fungerar bäst!

Dessutom måste man få anpassa sig till förutsättningarna: Om du inte får ta paus/lunch när du vill, då måste du ju i all sin dar få äta ändå!

Jag har nyligen provat att äta 1 ägg med smör istället för 2 till frukost, ingen större skillnad i mätnadskänslan eller hur länge jag håller mig på det.

Att kunna känna lite hunger innan lunchen funkar också bra, det känns inte så tvingande som kolhydratshungern gjorde förr.

Denna tråd behöver puttas upp oftare,.

Jag vill förstås äta när alla andra äter… tråkigt annars. Jag går inte ned i vikt, behöver inte längre, så jag behöver inte ta hänsyn till det alls. Mitt problem är småätandet på kvällen. Min egen viljestyrka räcker liksom inte till för att hålla mig själv i schack där. Jag är ute efter sockerkicken. Så om jag kunde få ännu jämnare och lägre blodsocker (med hjälp av mer fett) så kanske jag slapp sockersuget??

Man är förmodligen olika. Jag kan äta hur mycket eller lite som helst, min vikt verkar skriven i sten, rör inte på sig åt något håll förutom vattenvikten som åker lite jojo. Därför tänker jag att jag borde äta mer, både för att bli ohungrig och riktig "mentalt mätt". -För att slippa sockersuget.

Oj vad jag skriver! Det är lite tunnsått på jobbet nu… så jag passar på. Läste nånstans att hunger ska mätas veckovis och mättnad stundvis? Man kan ju "äta upp sig" och sedan gå hungrig i kortare perioder.

Känner mig oftast inte mätt när jag ätit en normal portion. Känns mer som "ingenting". Varken hungrig eller mätt. Inte nöjd iaf. Vad kan det vara för skumt?

#50 för lite fett kanske? Sedan tar det en stund innan mättnade känns. 30 min. står det i GI-NOLL!.

Iof, äter ju upp maten på 5 min max så..

Intressant  tråd!

Svårt att lära mig detta.Hoppas det går att lära om.

Är ju svårt att inse att man inte kommer att svälta ihjäl mellan lunch och middag…