"Alla" hävdar att LCHF är viktnormaliserande, dvs, är du underviktig, går du upp i vikt, är du överviktig går du ner i vikt, tills man hamnat där man är ämnad att vara. Då tar det stopp. Man står still.

Vilket inte nödvändigtvis behöver betyda att man själv och naturen har samma uppfattning om vad som är lagom!
Liksom att naturen antagligen inte heller har samma uppfattning som medierna om vad som är lagom. Vad är lagom?

Personligen har jag vandrat från 73 till 68 till 80,2 och ligger nu på 77… Till jul kanske jag är tillbaka där jag började i maj 2010! Är 173 lång.

Min önskan är att åter ligga runt 65-68, men tror inte att jag hamnar där igen… tyvärr. Vi får se.

Jag fortsatte, viktökningen till trots, för att jag verligen tror på denna livsstil, det känns rätt, det är så logiskt så det bara måste vara rätt, och jag mår så otroligt mycket bättre nu än förr.

Har ju ägnat nästan hela mitt liv åt att förstöra kroppen, varför skulle jag bli smal och snygg i ett slag? Klart den vill läkas och bli hel invändigt och fungera som den ska, SEN blir vikten bra. …hoppas jag! Men det kanske tar några år? Det tog ju drygt 40 år att bryta ner den, hur ska den kunna läkas och bli frisk på bara ett år?

Det brukar plana ut om man äter ungefär lika mycket hela tiden.

En mindre kropp kräver ju mindre energi så till slut blir det jämvikt

Jag är 157 cm lång och väger för tillfället 55,5 kg. Jag har inget önskemål om att gå ner mer men fortsätter med ganska strikt LCHF eftersom jag får så ont i kroppen och blir stel så fort jag äter lite mer kolhydrater. Och vikten fortsätter att gå ner. Jag vägde 56,3 för bara några dagar sedan.

Eftersom jag var ganska nöjd redan när jag vägde 57 så började jag äta lite mer kolhydrater men då fick jag ju som sagt ont och jag fick problem med sockersug igen så jag gick tillbaka till den strikta varianten. Jag upplever att ju mindre jag väger desto mindre äter jag, blir mätt på mindre och mindre och håller mig mätt länge så det är inte utan att jag undrar var det ska sluta?

Dubbelpost

# 1,Hej! jag känner som du, att detta sätt att leva är det rätta, jag mår också väldigt bra och slipper sockersug och den ständiga känslan av att vara "sugen" på nåt. Alla fikapauser med just fikabröd är av naturliga skäl borta, för jag är inte ens sugen på en kaka till kaffet, härligt är det.

Har också hört att kroppen själv vet när det är bra med vikten, men om jag ska väga 53 som jag vägde när jag "var ung och vacker" då kommer jag se lustig ut….dottern klagar redan nu på att jag är för smal, kanske beroende på att hon själv lider av en lättare övervikt, hon tränar som en tok men blir inte riktigt av med sina kilo, och hon vill inte prova på LCHF för hon tror inte det "passar henne" suck.

Maria

# 2, Hej! det där lät bra, jag äter förhållandevis lika mycket varje dag, i början överåt jag för att hunger/mättnadskänslan inte existerade men nu tycker jag jag har koll på vad som gör mig så där "skönt mätt" inte för mycket och inte för lite. Äter i stort sett 2 gånger om dagen, ibland mer beror på vad jag ätit.

Maria

# 3, Hej! Skönt att det är fler som undrar lite  vi får vänta in den där jämviktskollen som vi får lita på att våra kroppar har . Jagkan inte heller ge mig på för mycket kolhydrater, magen blir uppblåst och jag blir konstant "sugen" på allt och inget!

Maria

Halloj!

Jag har alltid stannat på 53 kilo, vägde 70 när jag började med detta för 7 år sedan. Sen gick jag upp till 60 igen efter några år men vantrivdes nåt så fruktansvärt och fick skylla mig själv eftersom jag fuskade ganska mycket och drack alkohol då och då. Jag mådde inte alls bra när jag tappade det liv jag lever just nu och har levt jättestrikt hela 2011 ungefär, vilket jag mår allra bäst av och nu tänker jag inte fuska och tappa detta mer för usch vad man mår dåligt av kolhydrater även om det är ytterst lite, och vikten följer ju med uppåt med fusket.

Vikten ligger på 53 igen och hur jag än gör så stannar den där. Jag behöver inte ändra någonting för att behålla den dvs. Perfekt!

Har pratat med många och de upplever samma sak, när kroppen är "färdig" stannar den och mår bra.

Jag kan även uppleva att jag när jag inte längre har nån övervikt kvar bygger min kropp muskler utan att jag behöver anstränga mig, folk brukar fråga om jag tränar hårt men det gör jag inte, inte alls faktiskt just för tillfället.

Så jag upplever att LCHF rensar bort överflödet, och ser sen till att bygga upp kroppen med muskler ist för fett.

#8, Hej, det där med "att kroppen stannar när den är färdig"  har fler sagt nu …blir väldigt spännande att se när min kropp tycker den är färdigt!!

Maria

# 8 Hur lång är du? Bmi?

#10 BMI är ju ett helt onödigt mått, säger inget om hur man mår inuti eller om hur man ser ut då  muskler väger mer än fett.

# Jo, jag vet det där och har märkt att en del är stora motständare till bmi. I mitt fall stämmer dock bmi-skalan ganska precis med min egen uppfattning om vad jag bör väga och i det här sammanhanget "var stannar vikten" tyckte jag det kunde vara intressant, (eller din längd)speciellt eftersom jag själv skulle kunna tänkas stanna upp på runt 53 kg. Du behöver naturligtvis inte uppge något annat än vad du själv har lust till.

Jag gick ner från 62.5 och landade på 56 kg till mina 168 cm. Först gick det snabbt (-3 kg på 10 dagar) sedan gick det långsammare för att till slut avstanna vid 56. Jag började i mitten av sommaren. Jag fortsätter eftersom att jag mår så bra av LCHF, men känner av en rejält minskad aptit nu så jag ökar kolhydraterna något för att inte gå ner mer.

Jag är ändå glad att min kropp stannade vid 56, för jag var lite orolig att jag skulle gå ner för mycket och jag vill verkligen äta så här. Jag ser det som en livsstil som jag blir frisk och harmonisk av.

#13 Hej! Skönt att höra att du stannade på en sån vikt, nu är vi ju alla olika och bara för att du stannade där finns inget som säger att jag gör det men ändå…. OM jag märker att jag går ner "för mycket" få jag också pröva att öka upp kolhydraterna lite så får vi se var man hamnar.

Gillar också detta levnadssätt och vill gärna kunna fortsätta så här.

Maria