Jag kan bara prata av egen erfarenhet och mina problem bottnar i ett "veckobantande" med ett "helgsfrossande" som avslut. Detta innebar att jag åt kontrollerat söndag-fredag (så kallat kaloriunderskott..) för att sedan frossa på helgen. Denna frossa innebar ofta någon pizza med kebab och pommes på, 200 gr choklad/300 gr chips, en dipmix i gräddfil (och det var bara "kvällsmålet", utöver detta så åt man ju frukost och middag, så på fredag och lördag satte jag ofta i mig runt 6-8000 kalorier/dag)

Såhär såg fredag och lördagen ut mer eller mindre varje vecka under ett par års tid.. Detta blev en liten uppgång på vågen varje helg och trots att man visste var felet var så fanns vanan där och var/är sjukt svår att komma ifrån. Genom att gå över till LCHF så sker dessa felsteg väldigt sällan nu (senast 5 veckor sedan..) och det visar sig i kläderna, det är ju dock en störning som skett under lång tid som man får leva med varje gång som det blir helg.

Att GBP-a bort sådana här saker tror jag inte på, att tvingas till förändring kan givetvis fungera för vissa men det är inte rätt väg att gå. Man måste hitta sitt problem oavsett om det är fikan, godiset eller om man nu har fått dåliga gener (det är dock sällan generna som är felet utan man äter fel och för mycket helt enkelt..)

Kloka tankgegångar..

När jag läser tänker jag ungefär såhär. Överätande finns, men man kan verkligen fundera över hönan och ägget.. Jag tror inte att överätandet nästan någonsin är grundproblemet, utan något som kommer som en följd av olika orsaker.

Återkommer till "orsakerna"..

Jag har x antal stora människor runtomkring mig. Jag själv är inte mager, men heller inte jättestor. Om jag inte hittat LCHF vet ingen hur tjock jag hade varit idag. Väldigt, skulle jag tro. Gemensamt för oss alla tjockisar i min krets, är att:

Ingen av oss överåt från början.

Istället har överätandet kommit successivt i takt med att vi växt på bredd och djup.

Jag tror.. att den absolut viktigaste "orsaken" bakom överätande är den kolhydratstinna maten. Med tiden går det överstyr, olika fort för olika personer.. men vi tål den inte. Man tappar kontrollen. Jag har känt det själv - och sett det hända hos andra.

Psykologiska orsaker till överätning finns förstås.

Men skulle den överätningen verkligen finnas (i någon större utsträckning)..? Och skulle den leda till sådan fetma..?? Ifall inte maten vi äter var så JÄTTEFEL???

Du har alldeles rätt. Det är en mycket märklig människosyn att alla som är tjocka är det för man är glupsk och lat.

Jag gick upp 20-25 kg när jag slutade röka för ett antal år sedan. Tog bort det 2ggr med Viktväktarna. Men det fungerade inte att svälta i längden. Samt att som tekniker insåg jag snabbt att förklaringsmodellen som professorer och dietister använder sig av är uppenfart enfaldig och felaktig. Sluta röka gick, men inte att sluta äta.

Så jag började läsa en massa och hamnade av en tillfällighet på "The Carbohydrate addicts diet". Vilket var en uppenbarelse teoretiskt men fungerade dåligt i praktiken. Så småningom hittade jag Atkins och LCHF. Sen började saker och ting falla på plats.

Det är uppenbart att vi är hormonstyrda inom många områden, så även här. Vissa matvaror gör oss tjocka. Skillnaderna är genetiskt betingade.

Däremot så tror jag man kan säga att de flesta (alla?) som är tjocka har en störd metabolism, eftersom kroppens eget reglersystem inte säger stopp. En alternativ förklaring kan ju vara att evolutionärt har detta gynnat oss. Möjligheten att kunna äta mycket sött när det finns utan att bli mätt. Då tillgången var begränsad och berodde på säsong.

Nu blir det istället en belastning.

Tillägger:

Mitt resonemang betyder isåfall.. att "tjockisar" ofta BLIR ätstörda/överäter, inte att de ÄR/GÖR det innan.

Någonstans borde det finnas utrymme att prata om VAD som är överätning. Jag har sett sådana på dokumentärer från USA, kanske spec. från södern, men dessa 400 kg eller mer-personer som ska bantas ner för att kunna bli opererade, där det berättas om hur himla många hamburgare dem kan stoppa i sig på en dag, vad har hänt med deras metabolism.

Även om det finns en del sådana exempel så är det ju ingen stor procentandel om man ser till hur många överviktiga som finns.

Jag har aldrig varit stor på godis och kakor, saft och sylt har jag i stort sett alltid kokat själv med minsta möjliga sockerhalt, bakat matbrödet också och sällan bakat kaffebröd om inte det varit typ födelsedag. Överhuvudtaget så har jag, kanske instinktivt, undvikit rent socker, har tex. aldrig gillat thaimat just för den höga sockerhalten.

Jag är ärligt talat inte stor i maten och har inte heller varit men lättmjölksprodukter, mager ost och lättmargarin har jag ätit i mer än 25 år och om jag hade en genetisk svaghet från början så kan jag mkt väl tänka mig att dessa produkter har förvärrat saken.

För ca 8 år sedan blev jag op. för gallan och innan dess under en 10-årsperiod hade jag 3 ggr bukspottskörtelinflammation som nog är mkt allvarligt, jag låg på sjukhus ca 7-10 dagar varje gång.

Även min syster har op. gallan men för många år sedan när hon var i 20-årsåldern. Jag kanske är ute och cyklar i detta men det är väl inte helt omöjligt att tänka sig ett samband.

Jag kan relatera till att man ser det som en ätstörning. Innan jag drog ner på kolhydraterna så kunde jag sitta och äta middag och även om jag tagit en andra portion och var riktigt stoppmätt så drog hjärnan igång innan jag ens lagt ner besticken och jag gick i tankarna igenom skåpen och vad som fanns där. Fanns det något ätbart och om det inte fanns funderade jag på om jag kanske kunde baka något. Hade vi tårta kvar i kylen efter en födelsedag så visste jag på millimetern när hur mycket som fanns kvar och hur mycket som var "mitt". Det är på sätt och vis ett sjukt beteende för varför skulle hjärnan vara sugen på mer mat när magen är snudd på kräksmätt.

Ungefär ett år efter att jag upptäckte LCHF fyllde min man år och dagen efter på eftermiddagen så stod han i kylen kollade och jag undrade vad han skulle ha. Vi har ju tårta kvar var svaret och jag insåg att jag faktiskt i princip glömt bort att det fanns kvar i kylen. Och då hade jag ändå ätit av tårtan dagen innan.

Du har inte fel. Jag har tvingats växa upp hungrig samtidigt som jag bara blev tjock och tjockare och förblev tjock. Tack för det dietister!

Enda gångerna jag gick ner i vikt var när jag bantade och åt som jag själv ville, dvs en köttbit och sallad med vinägrett. Lightbantning handlade om att dra ner på potatis, och det gick bra det med.

"Inkanyezi 11-02-05 23:47

De flesta tjocka som jag har varit i kontakt med äter ungefär likadant som jag, dvs när det är dags för mat. När de äter middag äter de inte heller väldigt stora portioner, utan ungefär så stora som de jag äter."

Känsligt ämne det här, lika "enkelt" att närma sig förbehållslöst som att med framgång försöka gå på nattunn is. Men min tanke när jag läste det du skriver var iaf,

- Hur vet du vad och hur andra människor äter när ingen annan ser?!

De flesta människor är extremt skickliga på att mörka beteenden (oavsett genes) som de vet, eller anar, inte är socialt accepterade och/eller ansedda som comme il faux. Detta med uttalad fetma är ett väldigt komplext problem - och enligt vad jag tror - befriat från enkla och totalt allmängiltiga sanningar/lösningar i någondera riktning.

MVH/K.

Jag blir väldigt berörd av den här tråden och tror den har en väldig poäng som kommer fram i flera av inläggen.

Jag överåt åt aldrig förrän min mamma tog med mig till viktväktarna på 70-talet eftersom jag klagade över att kläderna var för trånga. Mina kompisar hade 34/36 och jag 38/40 redan som tonåring. Jag stämde inte in mallen och nu skulle vi få slut på tjatet.

Ju längre jag var med i VV (i omgångar tills jag blev ständig medlem 1982) dess mer fixerad av mat blev jag och till slut överåt jag.

Jag var medveten om det och sökte bot men hittade ingen hjälp förrän jag 2002 hittade boken som heter Matmissbruk. När sockret togs bort ersatte jag det med mjöl- och stärkelsemat och suget var igång. Boken handlar mycket om de receptorer i hjärnan som behöver få tillfredsställelse. Effektivast är det som slutar på -in och får man inte det tar man till det som slutar på -os.

Andreas skriver om detta i Matrevolutionen, under typ vad är "hönan eller ägget". Äter vi mycket och blir stora eller äter vi mycket för att vi redan är stora och blir större. Jag tror på det senare. I takt med att kroppen blir större på kolhydrater kräver den mer mat (kolhydrater).

Jag kan fortfarande överäta för att min hjärna "njuter" av att bli proppmätt, därför vågar jag inte utsätta mig för sådant jag vet får mig att tappa kontrollen. Jag kan inte ta EN pepparkaka eller EN bulle osv. Om jag däremot låter min hjärna bli nöjd (de hungriga/glappande receptorerna slutar glappa)  på fet mat utan kolhydrater, då kan jag äta mig hur mätt jag önskar och samtidigt gå ner eller stå still i vikt. Det känns som ett mirakel - men det fungerar. Jag har hunnit bli så insulinresistent att jag helt måste avstå från kolhydrater för att gå ner i vikt, men bara att ha kontroll över vikten och ändå få känna mig ordentligt mätt är en stor vinst.

Jag tror alltså på "överätning" men inte p.ga lättja utan på att hjärnan är kidnappad. (Jag var fullt medveten och kunde inte styra beteendet innan fettet kom in i mitt liv efter 30 år med VV-tänket som enda lösning på överviktsproblemet som blev större under åren än då jag började 1977).

Enda sättet att bryta det är att "trycka in fett" i de glappande käftarna på receptorerna. Det tycks fungera på alla - jag har inte hört någon som verkligen försökt och misslyckats.

Jag för min del hade en uppväxt där jag var mycket ledsen (vill inte gå in på det här) och min tröst blev mat. Det var så skön kännsla efter jag ätit. Min mamma försökte styra mitt ätande genom att säga att "en dag kommer du tacka mig.." Sedan då jag flyttade för att plugga så köpte jag godis som jag åt då jag var ensam - jag kunde under dagen i skolan planera och längta till kvällen då jag skulle laga den eller den maten och äta det eller det godiset. Jag stängde ofta in mig och var själv med minimalt av motion. Har sedan bantat med sallad och lihgt-produkter och absolut ingen smör … levt på luft och vatten. Det fungerar någon dag och sedan … äta igen.

Har aldrig ätit så mycket i mängd men mycket av "fel" saker (mycket socker osv). Men jag har alltid ätit i ensamhet och som tröst.

Nu som "äldre" har jag först gått ner ca 30kg med GI och seadn ytterligare 15kg med lchf. Nu har jag börjat se på mat lite annorlund och jag har börjat fundera lite kring VARFÖR jag äter och tröstäter. Det jag har kommit fram till som bidragande orsak är att då jag var spädbarn och barn så fick jag inte mycket uppmärksamhet av min mamma - hon lekte aldrig med mig osv (då hon var mammaledig osv) MEN de gånger jag fick uppärksamhet var då jag var hungrig - då fick jag ju bröstet (kärlek och trygghet).

 Sedan då jag var större barn så lärde jag mig att umgås med mat (mamma hade matklubb, lagade mysig god mat på fredagkväll och vi umgicks hela familjen).

Sedan är det så att min morfar hade tendensen att bli alkholist (men mormor styrde honom så hårt så att han aldrig blev det) och det gör att jag tror att jag har lätt för att bli beroende av socker (alkohol är ju oxå socker).

Så för min del så är det något med sockersug-"gen" och en trygghet + känsla av kärlek med mat som gör att jag äter och blir tjock.

Nu är det ju inte riktigt så längre - jag äter ju lchf MEN jag har fortfarnade kvar den känslan av att "nu är det fredag - nu ska vi mysa med mat" eller "fy vad jag känner mig nere/ledsen, nu vill jag ha XXsockerXX och trösta mig med"

Jag kan bara se till mig själv. Jag överäter inte mat och har aldrig gjort. Däremot har jag (ätit mig till?) ett sockerberoende. Jag var mullig som barn och blev hela tiden tillsagd att jag inte fick ta om mat. Det tillsammans med ett ständigt skuldbeläggande gjorde att godis blev min tröst. Jag smygåt godis och kakor.

Jag har ätit lchf i 2,5 år och har inte lyckats gå ner min stora (>50 kg) övervikt. Men det beskyller jag inte kosten för, för jag vet att den funkar om jag håller mig till den och att det är helt rätt väg att gå. Nej det är mitt sockerberoende/tröstätarbeteende som sätter käppar i hjulet hela tiden.

Sån är min verklighet och jag tror inte att jag är ensam. Men jag tror heller inte att alla överviktiga har det så. Orsakerna till övervikt är många och det finns inga enkla svar.

Vi skrev samtidigt pussgurkan, men jag känner så väl igen mig i mycket av det du skriver!

Jag vill bara säga att jag tror inte att det generellt stämmer som TS säger. Åtminstone inte i mitt fall och jag tror inte att jag var unik.

Hur vet du att dessa tjocka personer åt ungefär så stora portioner som du? När du ser på gjorde de såklart det. Men om de säger att de inte smååt mellan måltiderna och inte frossade när ingen såg behöver det för den skull inte vara sant.

Jag lurade alla. Inklusive min man. Jag åt "nyttig" mat 3 gånger om dagen. Kött, sallad och ett par potatisar. Och ingen kunde förstå varför jag var så fet (160cm lång 135 kg) för jag fikade ju aldrig med de andra, drack bara en kopp kaffe.

Så fort min man arbetade vräkte jag i mig chips, choklad, kilovis med lösgodis, kokade fulla kastruller med pasta och hällde ketchup på.

Sedan åt jag en liten "nyttig" mager måltid i sällskap med andra och alla tyckte det var såå konstigt att jag bara blev fetare.  Jag var en mycket bra skådespelerska och ingen kunde drömma om vad jag höll på med i min ensamhet.

#8

Självklart kan jag inte veta vad folk äter när jag inte ser, och det är väl ett av skälen till att jag ställer frågan. Jag tänker att den som har erfarenhet av att själv ha fått väldigt stor övervikt kanske vet bättre och kan ge ett svar.

Men utifrån vad jag har sett, och av några personer som inte har haft chansen att mörka och av en som i alla fall inte har gjort det, så är mitt intryck att det i så fall måste vara ett extremt smygande, som jag ändå har svårt att tro på. När det gäller några av mina kubanska bekantskaper är smygandet också totalt främmande. Däremot är det solklart att portionsstorleken i de fallen är rätt stor och att den övervägande innehåller kolhydratrika saker. De tror faktiskt att det är bra att undvika fett, särskilt mättat animaliskt fett, och att vegetabilisk olja är bättre. Dessutom förekommer väldigt ofta mycket söta drycker i den miljön. Bland mina bekanta från Latinamerika dricks ofta Coca Cola till maten, och det förekommer ofta sötad "nektar" av diverse exotiska frukter, vilket de tror är nyttigt, eftersom det innehåller vitaminer och antioxidanter.

Jag söker inte en "allmängiltig sanning", utan jag ifrågasätter en. Jag har helt enkelt väldigt svårt att tro att det är en beteendefråga som kan behandlas helt med träning i att äta mindre. Jag misstänker att vad man äter kan ha en stor del i det hela. Här har ju flera angivit att det inte börjar med att man överäter, utan att orsakssambandet kan vara omvänt; att man äter mycket för att man är "stor". Flera som har skrivit i ämnet anger ju också att fettet i kroppen inte heller är inaktivt, utan att det verkar hormonellt.

Jag misstänker också att den övervikt jag drog på mig, tillsammans med högt Blodtryck och ateroskleros, hänger ihop med mitt val av mat. Under en rätt lång tid var jag ovolaktovegetarian, och fick i mig mycket lite animaliskt fett men desto mer kolhydrater från framför allt ris, och vi åt inte smör, utan margarin. Vi köpte margarin, eftersom det ansågs nyttigare. Även sedan jag började äta kött igen valde jag hellre magert, styrd av propagandan från SLV och andra som påstår att det mättade fettet är skadligt. Jag trodde att maten jag åt var nyttig, och jag tror att det gäller väldigt många. Man har ju koll på vad man handlar, och när man som jag har rätt svag ekonomi och vänder på slantarna, så siktar man ju på det som är billigt. Jag undvek fet mjölk, jag valde margarin i stället för smör, en stor del av vad jag åt var bröd.

Mönstret har ändrats totalt nu. Jag väljer fett kött, jag tar smör. Jag tar den fetaste osten, och jag tar gammaldags mjölk. Jag äter fortfarande bröd, men i väldigt liten mängd. Ris har jag slutat helt med, men jag äter någon gång potatis, men inte i någon större mängd. Basen i min kost är fett kött stekt i smör, ägg, helfet ost, smör, fisk, gammaldags mjölk. Jag har koll på hur mycket jag handlar, och jag handlar aldrig varor som jag inte äter. Tidigare har jag någon gång käkat godis, men nu har jag ingen dragning åt det söta.

Jag misstänker att valet av födoämnen har en avgörande roll i hur fetman skapas och utvecklas. Att det ofta är som flera här antyder, att först kommer övervikten, sedan överätandet.

#13 Det var inga som helst problem att ha koll på vad jag åt. I skolan fick jag tallriken serverad, fick inte ta mat själv. (Men knäckebröd fick jag äta obegränsat, det var ju nyttigt!) Jag bodde i ett litet samhälle där det inte gick att köpa godis och snaks hur som helst, och för den delen hade jag inga sådana pengar att tala om som barn. Och handlade jag något så fick mina föräldrar veta det. Hemma var det den maten som fanns.

Med andra ord var det j-t bra koll på vad jag åt. Och resultatet var förödande, men det enda jag fick utav det var massivt skuldbeläggande och en uppväxt där jag fick lära mig att allt var mitt fel.

#15 Kunde ha skrivit det där själv. Otroligt lika erfarenhet - alltihopa, t o m skuldbeläggandet av mig - den enda i familjen och en av de få i klassen som hade anlag för att bli fet.

Det existerade inget att överäta! Utom knäckebrödet i skolan då.. I sexan kom vi på att vi skulle ha knäckebrödsätartävling på lunchen - och INGEN STOPPADE OSS!!

Det som slutligen fick lärarna att köra ut oss ur matsalen, var att de själva ville ha rast. TUR att de ville ha rast!

Det finns säkert mycket individuella orsaker till hur man fått en mer eller mindre stor övervikt. I mitt eget fall har jag flera gånger genom livet just reflekterat över hur jag kunnat äta (normal)mycket mat men ändå inte känna mättnadskänsla eller någon timme senare fått ett sug efter kolhydrater i alla dess former. Har periodvis kämpat emot, periodvis låtit mig falla för alla frestelser…

Har gått upp och ned i vikt under livet, två ggr med Viktväktarna. Som så många andra har jag sedan gått upp alltihop igen.

Nu äntligen LCHF i drygt ett halvår. För första gången - i livet, känns det som - är jag Mätt. Äntligen kan jag slappna av i mitt ätande, äta när och vad jag vill - bara jag håller mig från kolhydraterna. Jag går fortfarande ned ca ett halvt kg i veckan (men har många, många kvar). Just i mitt fall tror jag definitivt att det handlat om någon instabilitet i insulinet (kan ingenting om medicin, så jag vet inte hur eller varför), eller att jag nu håller det i schack.

Jag tror inte att LCHF passar precis alla och överallt, men uppenbarligen är detta sättet jag är skapt att äta! Noll sockersug, haft noll problem med LCHF. Endast positiva bieffekter. Kan alltså vara värt att testa om man "prövat allt annat", men som sagt - kanske inte alls passar precis alla.

När det gäller att äta för mycket så har ju både Kostdoktorn och filmer på YouTube föklarat att de flesta av oss inte blir feta för att vi äter för mycket, utan vi äter för mycket för att vi håller på att bli feta. Dvs näringen går in i fettcellerna av andra orsaker och då är man fortsättningsvis hungrig.

Det kanske finns en del som har "karaktär" nog att stå emot hungern…

Jag är övertygad om att det är en fördom - att alla överviktiga är störda /överäter!

Jag har alltid varit ordentligt smal, men inte mager, upp till ca 25-30-års åldern. Jag åt hur mycket som helst av vad som helst. Sockernoja, absolut, för jag kunde äta en chokladkaka och dricka 1,5-3 l cocacola om da'n. Men kroppen tyckte inte illa vara om det i alla fall.

När jag var ca 25 år var det dags att sluta röka, vilket rörde till det i hormonbalansen. Och ungefär samtidigt påbörjades mina försök att skaffa barn bl a genom provrörsbefruktning. Vilket betydde att jag fick en väldans massa extrahormoner insprutade i kroppen. Här började min viktuppgång, radikalt och snabbt.

Jag har varit l-o-vegetarian i ca 20 års tid. Jag ansträngde mig för att äta bra vegetarisk kost, men jag hade inget verktyg för att "mäta" vad jag fick i mig. När jag började med LCHF insåg jag att jag under alla dessa år legat på de nedre svältgränserna, tack vare all kunskap här och 'mätverktyget' MinMat.net. Och fortsatt att långsamt gå upp i vikt!

Jag har inte överätit och anser mig inte ha en störd relation till mat, tvärtom (lchf fick mig dessutom att äta kött igen, jag blev livrädd när jag insåg hur lite näring jag fått i mig).
Men min kropp och mitt hormonsystem har varit stört - det är jag alldeles övertygad om!

Jag äter gott idag, överäter inte nu heller, äter enligt lchf i princip. Går väldigt sakta ner i vikt, men den drivande kraften är att känna hur bra jag mår av kosten! Jag låter kroppen i lugn och ro försöka hitta en bra balans igen.

Och som Kaisakavat skriver, jag tror också att man lätt får ett stört ätbeteende när man äter "socker". Vem har inte haft något av "cravings" efter att ha ätit för mycket av kolhydrater?

Bra och viktig tråd!

Jag tror att det beror på vad man lägger för betydelse i orden "stört ätbeteende". För mig är mitt sockerberoende ett stört ätbeteende. Liksom tröstätande. Det ena kan ju ge det andra.

Men andra kanske menar bulimi?

#14

Jag menade inte att just du sökte eller propagerade för en allmängiltig sanning, ber om ursäkt om jag uttryckte mig oklart. Vad jag menade var bara ett krasst konstaterande att jag personligen inte tror att det finns någon som helst entydig och allmängiltig sanning angående orsakerna till fetma i det individuella fallet. Förmodligen är det dessutom en kombination av flera olika orsaker för de allra flesta gissar jag.

"så är mitt intryck att det i så fall måste vara ett extremt smygande, som jag ändå har svårt att tro på."

Ovanstående du skriver har jag personligen inte det minsta svårt att tro på däremot. Det finns ett närmast oändligt antal olika företeelser som vi människor är beredda att smyga ohämmat med. Med större eller mindre framgång/ansträngning beroende på hur viktig företeelsen som sådan är för den enskilde. Livet kan helt uppenbart fullkomligt cirkulera kring mat och ätande, direkt elle rindirekt under dygnets alla timmar i princip. Det är inget konstigare med det än med någon annan företeelse där individens kontrollfunktion av någon anledning är satt ur funktion.

VH/K.

Jag menar nog att ätstörningen som man kanske kan bearbeta med KBT är det som på engelska förkortas BED, binge eating disorder. Jag har träffat en person med den svagheten, och han var dessutom diabetiker, etta. Som man kanske kan vänta sig, så är han inte med längre. Bland mina närmaste bekanta nu finns fem väldigt feta personer som inte äter så, och detsamma gäller ett par personer till som jag har känt tidigare.

Jag utgår alltså från att BED existerar, men att det inte nödvändigtvis leder till att man blir väldigt fet, eftersom vi har olika metabolism, och eftersom en del av dem som äter så sedan stoppar fingrarna i halsen inne på muggen. Men det jag ifrågasätter är att alla feta skulle ha den störningen. Den uppfattningen kan man lätt få när man ser på viktminskningsforumet. Där förutsätts att man äter för mycket när man väger mer än man tycker man borde, och där uppmuntras allehanda metoder med undantag för LCHF, som misstänkliggörs av ganska många. Cambridge och pulver applåderas, medan det ses som skumt att man skulle kunna äta sig mätt och nå sin idealvikt och behålla den.

En enda av de här personerna som jag känner använder pulver ibland för att minska i vikt, och det har i viss mån lyckats tidigare, men det går sämre för varje gång. Helt klart lyckas hon inte hålla det hon har erövrat genom att plåga sig med svält, och hon blir bara tjockare för varje gång hon har "bantat" med pulver. Hon ser det som att pulvret fungerar, för varje gång hon tar till pulver går hon ner omkring fyra eller fem kilo medan hon lyckas hålla sig till bara pulvret, men sedan trillar hon dit igen och går upp det hon tappade och lite till. Hon har sett hur min kropp har omformats av att jag har lagt av med kolhydraterna och ökat fettet, men hon klarar ändå inte av att göra det själv, trots att hon vill ha en nättare kropp.

Så föreställnngen att man äter för mycket och därför blir fet är djupt rotad, vilket också framgår i den här tråden. Jag tror att det är en klassisk fråga likt den om hönan och ägget: Vilket kom först? Jag misstänker att man här på KiF har lättare att bryta traumatiseringen som lägger skuld på den som inte har klarat att vara slank; att vi har större chans att ta tag i problemet, genom att inte se fetman som i första hand ett beteendefel, utan som en metabol störning, som kanske kan repareras om man är noga med vad man stoppar i sig.

Personligen tror jag att många blir tjocka för att de äter av fel anledningar. Man äter när man har tråkigt, när man är glad, man äter för att andra äter, man äter för att det är fredag, man äter för att det är jul, man äter för att man är ledsen, man äter för att distrahera sig från sina problem, man äter för att annars blir svärmor sur, man äter för att maten finns där och man vill ju inte att den ska förfaras.. Och så vidare..

Det i kombination med vårt samhälles vurm för sockriga, kolhydratstinna grejer tror jag blir en förödande kombination där folk helt tappar bort kontakten med kroppens egentliga signalsystem som talar om när man är mätt osv.

Hur lätt är det att höra kroppens lilla "röst" i kakafonin av sociala och känslomässiga signaler som känns mycket starkare..

För hur många äter enbart när de är hungriga och aldrig annars? Det är nog inte många som är så skickliga och kan stänga ute det sociala och känslomässiga "matbruset". Kolhydraternas bråk med hjärnan och blodsockret gör ju kampen ännu jobbigare och då är det inte så konstigt om man tappar bort sig och blir överviktig.

Sedan vet jag inte om detta kan kallas "stört" beteende, det är nog en definitionsfråga. Är det stört när hela samhället ägnar sig åt det här socialt betingade ätandet? (Se bara på begreppet "fredagsmys")

Det var mina 5 cent..

#23 - "Är det stört när hela samhället ägnar sig åt det här socialt betingade ätandet? (Se bara på begreppet "fredagsmys")"

Ja, det tycker jag! Särskilt när naturliga och näringsriktiga produkter, fett och protein ska motas vid grind'.

;)

För mig började överätandet med att jag inte mådde bra psykiskt och behövde sysselsätta med och trösta mig med annat. Hoppade över frukosten då jag hade svårt att äta på morgonen, hade inga kompisar i klassen i högstadiet så gick och köpte marabou kakor 200g och en läsk. Detta blev min Lunch 4 dagar i veckan då jag hade kompisar utanför klassen som jag bara kunde luncha med en dag i veckan. När jag kom hem satte jag antingen i mig en pizza eller två paket nudlar och ett par timmar efter det blev det middag vilket ofta bestod av ris vilket jag överkonsumerade och hällde tyngdvis med soja på. På kvällen efteråt blev det oftast fika och blev oftast ett bakverk eller två.  Ville egentligen inte ha något av detta.. allt detta ätande berodde på att jag kände mig ensam men kände mig gladare för stunden när jag åt på något.

Vi är ju berömvärt snabba på att skuldbelägga oss själva med att jag åt mycket därför att jag var: glad/ledsen/ensam/deprimerad mm.

Men frågan är: Gör inte många normalviktiga det också?

Visst gör dom det, men det sätter sig inte på samma sätt. Dom hamnar ibland i "paltkoma" och slutar äta. Utslaget på några dagar så påverkar detta inte vikten. Det är först nu när jag nästan helt utesluter kolhydrater som jag kan hamna i "paltkoma". Hände nästan aldrig förr.

Kärnfrågan tycker jag är: Hur kommer det sig att vi överhuvudtaget kan äta för mycket?

Viktreglering styrs av hormoner. Insulin grhelin mfl. Högsta hönset är Leptin. En minoritet överviktiga har väldigt lite leptin i blodet. De blir hjälpta av leptintillskott och går ner i vikt. Majoriteten har väldigt mycket leptin i blodet, mer än normalviktiga. Men signalerna går inte fram till hjärnan. Hur och varför är ännu inte utrett. Men man kallar det för leptinresistans. Det fnns alltså goda vetenskapliga bevis på att det inte (oftast) är ett felaktigt beteende utan ett metabolt problem.

Någon pratade här tidigare om "hönan eller ägget". Det är ju en filosofisk fråga. Tekniskt sett är svaret självklart.

#13 + #14 Så bra jag blev på att gömma godis och smygäta. Jag gjorde som du #13 och åt nyttigt samt små portioner då andra såg men när jag blev själv …. Jag gick upp i vikt först då jag hamnade i puberteten (10kg) och beteendet med att smygäta startade först då jag flyttade till min första lägenhet då jag flyttde hemifrån. Då gick jag upp till otroliga 140kg innan jag "ramlade" över GI och Paulun. Jag gjorde en egen variant av hans GI och gick ner 30kg. Jag vet nu att det var ett mellanting mellan GI och lchf som jag åt… närmare lchf än GI.

Då jag flyttat hemifrån blev jag otroligt bra på att kunna handla allt godis och gömma det för allt och alla samt att mörka så att ingen förstod att det var mitt godis. Jag minns att jag längtade tills men dåvarande kille skulle gå till jobbet så jag kunde dra ner rullgardinen, tappa upp ett bad, plocka fram en tidning och godis + läsk. Då jag kröp ner i badet så försvann världen och det vara bara jag och min trygga plats - min trygga kokong.

Än idag då jag "faller" ur lchf så KAN jag hamna i samma beetende - jag gör precis på samma sätt och lurar alla. På ett sätt blir det nästan som en sport och se hur och OM man kan lura sin omgivning. Jag har liksom en hemlig romans med mitt socker/godis/kakor då jag hamnar i detta beteende.

Som väl är så klarar jag att ta tag i mig igen och börja med lchf och återfå kontrollen. Men visst är det skönt att få en regäl paltkoma … det är så otroligt skönt när man domna bort av kolhydrater + godis! Jag sover som bäst i en sådan koma  vakna är dock inte lika roligt …

Nu vet jag bättre vad som händer med och i min kropp så jag väljer att inte utsätta mig för paltkoma och socker/kolhydrater.

Jag har ätit lchf i drygt en månad. Och detta har jag lagt märke till…

Före lchf:

• Ett konstant sug (åt mycket fibrer, frukt, grönsaker och hårt bröd).
• Mat och slisk upptog mina tankar stora delar av dygnet.
• Hade jag något gott hemma som inte var mat åt jag upp det direkt. Kunde inte spara.
• Hade hungerfobi - klarade inte av att vara hungrig.
• Åt snabbt och slängde i mig maten.
• Det fanns inget stopp. Jag fick själv sätta stopp.

Efter lchf:

• Efter bara några dagar förstod jag skillnaden mellan sug och hunger. Kände det tydligt i kroppen.

• Är inte sugen på att småäta mellan huvudmålen.

• Ointresserad av sött. Kan stå och se på det, hålla i det och känna avsaknad av frestelse.

• Glömmer konstant bort att jag har lchf-muffins och kokostoppar i frysen. Nöjd med maten.

• Blir inte stressad av att vara hungrig.

• Äter långsamt. Kan äta snabbt om jag är vrålhungrig, men jag försöker undvika att vara det.

• När jag är mätt kan jag inte äta mer. Blotta tanken gör mig illamående. Riktigt svårt att trycka i mig mer hur gärna jag än skulle vilja det.

I nuläget känner jag inte att jag behöver någon kbt eller annan mat-terapi. Äter jag bara rätt infinner sig ett lugn i mina tankar och min mage. Svårt att förklara känslan, men jag tror ni förstår. Det känns på något sätt som att maten är ett fysiskt behov - inte ett psykiskt. Och att jag inte fick det behovet tillfredsställt förut. Att jag svalt eller vad jag ska kalla det…

Jag kan bara instämma till fullo med det Margareta skriver i #9. Behöver inte tillägga något mer, egentligen.

En dietist skulle antagligen säga att jag överåt mig till 20 kilos övervikt. Eller motionerade för lite. Uppenbarligen åt jag ju mer än vad jag förbrukade.

Men jag åt vanlig mat, någorlunda fettsnål. Typ matlagningsgrädde och sånt. Däremot inte särskilt mycket godis, läsk eller annat skräp. Bara som "alla andra" - lite grann på helgen. Jag kan omöjligen se det som att jag hade någon ätstörning.

Ändå var jag ofta hungrig eller sugen. Ibland både och. Efter en pasta- eller rismiddag med påfyllning var jag ändå inte mätt. Ibland lagade jag vegetarisk mat, för det är ju nyttigt att ha en köttfri dag i veckan… De dagarna var jag hur hungrig som helst, trots stora portioner.

Vad gör genomsnittssvensken då, när man inte blir mätt av maten? Man äter inte godis, för det vet man att det inte är bra. Istället blir det en macka eller två. Eller frukt! Fast jag blev inte mätt av det heller.

Men jag trodde på dietistsnacket, att några extra kalorier per dag gör dig fet på några år. Enda sättet att hålla vikten skulle alltså vara att ständigt gå småhungrig. För äter man sig mätt - då blir man fet till sist, trodde jag. Och jag trodde på tramset att lura kroppen med utfyllnadsmat. Näringsfattig, som tar stor plats i magen. Vansinnigt egentligen.

Sedan snubblade jag in på LCHF och bitarna föll på plats. Med den energitäta LCHF-maten blir jag mätt och o-sugen. Skillnaden är enorm. Kroppen blir lugn och belåten. När jag blir hungrig, skriker inte längre hjärnan panikslaget efter snabba kolhydrater, utan jag börjar längta efter kött&fett. En kall köttfärsbiff hägrar mer än en macka!

Jag hade aldrig nån ätstörning, men min kropp ville ha fett och protein hela tiden och försökte tala om det med ständiga hungerkänslor. Det tog ett tag innan jag fattade det, men nu är vi i fas.

#30 Jag känner igen mig i allt du skriver. Jag har inte jojo-bantat eller varit med i vv. Inte heller tagit om och om och om av maten. Kört med lågfett in absurdum. Dämpat hungern med mycket frukt och fiberrikt bröd, men gått ständigt hungrig. Nu äter jag mycket mindre, men är mätt länge, länge, länge och känner lugnet till kropp och själ.

Adur: Låter väldigt likt mig. :)

Och jag känner igen mig i pussgurkans beskrivning!  Inte tröstäter jag kotletter! Hade det funkat så hade väl allt varit frid och fröjd. Nej bara socker och snabba kolhydrater, som ger ett tillfälligt välmående. Med andra ord ett beroende. Men nog så skuldbetyngt (heter det så??).

MYCKET BRA TRÅD!

Jag tror att det finns många olika bakomliggande orsaker till övervikt - att det inte är en och samma orsak som gäller för alla - men tyvärr är det sällan det tänket gäller i dagsläget.

En del människor föds t ex med socker/kolhydrat-känslighet - med allt vad det innebär - som jag tror vara en stor orsak till "stört" ätmönster som i sin tur blir orsak till övervikt.  Hur ofta tas det upp i diskussionerna bland övervikts-expertis om orsaken till övervikt och hur ser sjukvården i dagsläget på sockerkänslighet som tänkbar bakomliggande orsak till övervikt?

Kan galloperation - övervikt ha ett samband, som nämns i #5?

Jag hörde någon gång att blindtarmen är viktig för oss. Om den opereras bort får man svårare att hålla vikten. Någon annan som hört detta?

Nej, jag har aldrig hört någon koppling mellan vikt och blindtarm. Svårt att se någon då det knappast sker någon hormonrubbning.

Gällande gallan brukar övervikt vara kopplad till gallproblem. Har inte hört det motsatta.

#36 AHA! "Gällande gallan brukar övervikt vara kopplad till gallproblem". Övervikt KAN alltså bero på gallproblem - förstod jag rätt?

Om det verkligen är så - då börjar jag fundera på om galloperationen kan vara orsak till min övervikt - och jag funderar också på om det kan vara så att "gallproblem", p g a att jag inte har någon gallblåsa, kan vara orsak till att 10 kg övervikt envist sitter fast - oavsett vilka LCHF-metoder jag tar till.

Någon som har erfarenhet av att vikten ökat efter galloperation?    Gallopererad som har svårt att nå målvikt?

Jag har alltid varit pinnsmal, rent mager - kunnat äta vad som helst, hur mycket som helst utan att det påverkat vare sig vikt eller välmående.  Men för ca 20 år sedan - började jag få allt svårare för att äta vad som helst för att må bra, drabbades dessutom av en mängd oförklarliga symtom/besvär som gjorde att jag mådde uruselt  och övervikten smög sig på (25 kg). Året/åren efter galloperationen - när jag nu tänker efter!

#30 Instämmer och kunde nästan skrivit samma själv, Vill tillägga att ihop med träning hände i princip ingenting med min vikt förrän jag började skaffa barn (hormoner, hormoner) och gick upp i vikt i raskt takt för varje graviditet.

Är glad i mat (!) men rätt onintresserad av godis, läsk, kaffebröd osv.

#37 Nej tvärtom. Övervikt ger gallproblem. Har inte hört att gallproblem ger övervikt.

#36#37

Jag tror faktiskt det, att det på något sätt finns ett samband med gallan.

Vill inte förminska det faktum att jag vägde för mkt före gallop.

Men det är skillnad på 20kg och 50kg. och jag har nu försökt med LCHF i mer än 3 år och ingenting annat än ytterligare mervikt förutom att jag minskat 2kg mellan dec - jan och det när jag faktiskt hade gett efter litegrann för janssons frestelse och lite vörtbröd under julen.

Begreppet paltcoma är ett ? för mig, jag äter för det mesta väldigt långsamt och kan känna som ytterligare hunger samtidigt som det känns i det närmaste omöjligt att svälja en enda bit till och ett motstånd i övre magmunnen - inte reflux utan tvärtom.

Rylandes - vet du lite mer omkring hormonerna som handlar om detta med ö-vikt? Jag vill gärna läsa på omkring detta med leptin osv. och få reda på om leptin finns att köpa under trygga förhållanden och ifall man törs pröva att självmedicinera i detta fall.

#40

http://caloriecount.about.com/cheating-diet-increase-fat-loss-ft7139

#40 Stephan Guyenet menar att leptin-resistens föregår insulin-resistens och överviktiga har mer leptin i blodet än normalviktiga. Problemet är att inte hjärnan känner av leptinet.

SGs inlägg om leptin

På tal om leptin

Den boken verkar intressant (även om man kanske inte kan/vill tillämpa allt..)

Gällande Leptin är det många som tycker men ingen som vet nåt än. Vi får helt enkelt vänta.

Att självexperimentera med ett hormon som man inte vet så mycket om är nog ingen bra idé.

#44 Stephan Guyenet forskar bla på vad som orsakar leptin-resistens så hans blogg är bra att hålla koll på.

#41

… na'nting nytt fran dessa manniskor? Insandarna ar fran 2006 … nagra nya resultat?

#46

Nej, de lever nog inte längre. Skämt o sido har inte en aning, det där var första träffen jag fick på google när jag sökte så ämnet kanske inte har varit så på tapeten på senare tid som det var då? Nu verkar det mest handla om insulin men leptinet återkommer kanske snart igen?

Intressant tråd. Jag sällar mig till Adur, Asast och evion (förutom att jag har varit med i viktväktarna ett par gånger - men det var inte mycket till jojobantning, för det funkade inget vidare. 10 kg av 35 första gången, sedan kanske enstaka.). Har alltså ätit fetmabefordrande livsmedel för att jag trodde det var nyttigt, och rätt sätt att hålla vikten (och funkade det inte, så måste det ju bero på att man inte är tillräckligt strikt, eller? ). Och har hållit på med motion en hel del, även om jag aldrig varit vältränad.

Har inga problem med gallan (inte ens när jag gick från fettvettskrämd till GI rivstart och LCHF); har blindtarmen kvar.Så jag passar inte in i den teorin.

Min strategi f.n. är att äta så strikt LCHF jag klarar, och att börja träna. Som vissa vet har jag börjat med Body Pump, och gym. Har hållit på så kort tid att jag inte kan säga om det ger någon effekt.

Det kan finnas en mängd orsaker till fetma - men jag är helt övertygad om att merparten blir feta pga av högt insulin, vilket resulterar i att energiförbrukande vävnad svälter, vilket i sin tur tvingar fram hunger (som även #18 nämnde) - en överlevnadsmekanism som finns hos de flesta djur (fruktansvärt logiskt - vilket jag skrev om i tråden Energibalans…).
Vilka hormon som sen påverkar hungern (överlevnadsmekanismerna) spelar i praktiken ingen roll - inte är det dessa som ska "slås ut"; man ska attackera orsaken, inte symptomen.
Övervikt brukar ju oftast lösas med bantning (svält) förr eller senare, och många börjar ju tom svälta sig i unga år helt utan orsak (innan fetman uppstått), vilket borgar för ett förvärrat problem med tiden - mer fettvävnad och mindre muskelmassa.

#49 Tack!

# 49

Bra sammanfattning av mitt liv. Började svälta mig i 14-års åldern och tyckte att jag var tjock när jag var size 0 (som det heter idag). 34 i brallor och vägde väl en ca 54 kg. Men tjock kände jag mig ändå! Skinnet rynkade ju sig på magen när man böjde sig eller satt!!

När jag inte orkade svälta mig kröp vikten uppåt, och med nya svältperioder för att "ta tag i det" med viktväktarna och/eller hysterisk träning har jag nu bantat mig till en övervikt och väger ca 82 kg till mina 168 cm över havet.

Suck!

Men, med LCHF mår jag kanon och går inte upp mera. Inte ner heller. Det spelar ingen roll för jag är mätt, jämn i humöret och mår bra.

#49

Fast det där gäller väl först när man har sabbat sin metabolism genom att äta betydligt mer än man behöver under en längre tid? Om insulinet gör det den ska så ska kroppen känna mättnad och hunger bra, och det ser vi ju att vissa i samhället klarar utan att äta LCHF. Många inom LCHF drar ju parallellen att insulin = mättnad, men är det verkligen så? Det är ju bara en av alla miljarder faktorer som finns (sociala, känslomässiga, fyskiska, psykiska m.m)

Jag kan kolla på min yngre bror som är 19 år nu. Vi har troligtvis samma gener då vi är lika långa (~195cm), skillnaden ligger i att han äter säkert 85% kolhydrater på en dag mot mina 3-10%. Han är väldigt aktiv medans jag är rätt stillasittande, han väger 68kg och jag väger 93kg. Jag tror inte bara man kan skylla på insulinet utan faktorerna kring spelar också roll, hur aktiv man är, portionsstorlek, känslor till maten etc. Att beskylla en del av systemet (kolhydrater/insulin) är väl lite väl hårt ändå..

Om man sedan skulle kolla på ett diagram över vad som hänt de senaste femtio åren när vi använt "fettskräcken" och "tallriksmodellen" som orsak till fetman i världen så skulle man se att vi även;

-Har fått ökat antal snabbmatsställen
-Billig mat i överflöd
-Stress, utbrändhet, depressioner
-Mer teknologi, rör oss mindre

Att jobba på alla delar är viktigt, inte bara en. Att gå över till LCHF utan att stressa mindre, ta pauser, röra sig mer, vara mer positiv kommer inte göra alla smala bara för insulinet är lågt, det är bara en faktor som spelar roll. Däremot är LCHF oslagbart bäst för alla som inte har en effektiv insulinproduction (diabetiker/metaboliskt syndrom m.m..)

Jag tror att problemet med fetma i regel angrips i fel ände.

Det är ofta svårare att laga något som är trasigt än att hålla någonting i stånd så att det inte går sönder. Det kan nog gälla vår ämnesomsättning också. Det är inte bara alla som nu är feta som det finns skäl att göra någonting för, för att de ska må bättre och i mindre mån drabbas av sjukdom. Jag ser ett jätteproblem i nyrekryteringen av överviktiga, där helt säkert vissa substanser i födan har en avgörande betydelse.

De fleromättade fetterna med stor andel O-6 är en del av problemet, SLV och råden eller snarare kommandona till skolor och dagis, där man kräver att unga ska äta sådant som man vet att det kan vara skadligt och kan anta vållar metabolt syndrom och övervikt. Det är helt säkert inte bara kolhydraterna, även om de har en stor del i det hela. Tillsatser av många slag är med i det cyniska spelet, som skapar och vidmakthåller en marknad, som hänsynslösa aktörer tjänar på.

Jag kan inte lova att alla feta blir smala av att äta LCHF, men jag kan dra en ganska säker slutsats om hur det förhåller sig till hälsan. Man blir inte sjuk av att äta mycket naturligt mättat fett, och man blir inte sjuk eller dum av att ta bort kolhydrater ur födan. Om våra barn får mer fett i maten och mindre kolhydrater, så kommer de inte att bli feta av det. Om man dessutom tar bort aspartam, glutamat, färgämnen och konstgjorda smaker, så vållar inte det någon skada. Och om vi skär ner på de vegetabiliska fetterna kan man förmoda att hälsan vinner på det.

Och jag tycker att jag har fått ganska bra svar på min ursprungliga fråga. Det finns ätstörningar som hänger ihop med fetma, och man kan inte veta vad som kom först, men ätstörning är inte norm. Däremot kan företag som VV och liknande göra enorma vinster på att skapa och underhålla ätstörning, och många av metoderna som lanseras bygger på den principen. Det betyder inte att det handlar om konspiration, man behöver inte förutsätta att uppsåt och illvilja ligger bakom, när dumhet är en fullt tillräcklig förklaring.

Mycket bra skriver Ikanyezi, fem tummar upp!

#49 Nja - i min gamla tråd om energibalans tar jag upp en studie där de jämför hög-GI och låg-GI på friska. De kom fram till samma sak som jag - de högre insulinnivåerna med hög-GI resulterar i att kroppen svälter (endast fettcellerna frodas) - och hungern ökar därför. Självklart blir situationen än värre om man är metabolt sjuk.

Lever man ett väldigt aktivt liv (aldrig överfyllda gykogenlager), och har lite tur med genetiken, så kan man klara hög-kolhydratkost pga att man fortfarande håller insulinet lågt. Men många av dem som bevisligen klarar det idag, och kanske är i 20-30 årsåldern, kommer inte att klara det när de fyller 40 eller 50 år (oavsett hur stöddiga de är idag).

Att dra in religiösa faktorer som "känslan till mat" eller liknande, håller knappast ett vetenskaplig granskning.

Stressen spelar absolut en stor roll i vårt samhälle. Vi lever ett liv vi knappast är anpassade till, vilket ökar stresshormonerna och insulinet, och gör att vi blir känsligare för hög-GI-mat/hög-GL-mat. Vissa klarar även detta (stressen) bättre än andra.

Insulin = mättnad - var har du fått det ifrån? Jag har skrivit om detta tidigare: insulin räknas till mättnadshormonerna, men är kanske den med allra minst inverkan. Om kroppen får energibrist så blir man inte ett dugg mätt av högt insulin.

Hade det haft starkare verkan så skulle de med högt insulin äta mindre än de med lågt - samtidigt som de med högt har spärrade fettlager. Resultat: de skulle drabbas av en kraftig muskelförtvining.

Kärnan:
Oavsett om vi pratar extremt hård träning, stress, kolhydratmängd osv så är det insulinet kontra glukagonet som är huvudfaktor till andelen fettlager.
Och det är kroppens energibalans, tillgången till energi hos förbrukande celler, som reglerar hunger. Det finns ingen mening med att krångla till det mer än så, eftersom oavsett vilken väg man tar så kommer man ändå tillbaks till Rom (dvs insulinet vs glukagonet och kroppens energibalans, den mekanism som tryggar överlevnad).

Insulin = mättnad - var har du fått det ifrån?

Det är ett återkommande fenomen på diverse forum där insulin diskuteras. Och som jag sa det är väl först när du har ett metabolt problem med insulinet som detta är ett "äkta" problem? Folk diagnosisterar sig själva var och varannan dag som metabolt sjuka trots att det inte alls behöver vara så.

Därför tror jag även att "religiösa (?)" saker spelar roll, d.v.s saker i vår omgivning. Jag till exempel är uppfödd med att det är bra att äta upp allt och bara äta, äta, äta. Det fanns aldrig några gränser och detta har inget med insulin att göra utan är bara en mental grej som gör att man lätt överäter för 'sakens' skull.

En fråga förresten, vet du om man kan "svälta" även om insulinet är lågt, d.v.s. kroppen vägrar att släppa fett som energi? (det är väl lite det som leptin sköter om inte annat?)

I övrigt så ska jag försöka läsa upp mina kunskaper om hormonet leptin då det verkar vara högst verksamt för hur vår mättnad fungerar (speciellt vid viktnedgång när fettcellerna krymper ihop..)

#56 Jo, jag är också uppväxt med att man inte får lämna en smula på tallriken. Men så länge man inte spärrar fettlagrena så gör det knappast skada, eftersom kroppen senare tar energi därifrån och man håller sig därför mätt längre.

En fråga förresten, vet du om man kan "svälta" även om insulinet är lågt, d.v.s. kroppen vägrar att släppa fett som energi?

Vet inte, men så länge kroppens reglering av glukagon och LPL (LipoProteinLipas) fungerar som de ska, så borde det inte vara möjligt utan att man medvetet svälter sig.

Det där med leptin - det är väl fettcellernas sätt att tala om att de är överfulla/finns energi att ta av. Men så länge insulinet är högt och glukagonet lågt (ev även de andra fettförbränningshormonerna är låga) så gör det ingen verkan eftersom fettet har så svårt att komma ut; cellerna svälter, och mättnadseffekten av leptin överstyrs för att klara överlevnaden.

Ingen har koll på mättnadshormonerna - dels känner vi bara till några få, men sedan vet man ju egentligen inte hur de samverkar (man kan sällan få ut nåt av att stirra sig blind på ett enstaka hormon). Det man vet är att kroppen alltid vill gynna överlevnad**, vilket alltid borde vara utgångspunkt när man analyserar kroppen* - och därför svarar med hunger vid brist på energi, men kanske även vid brist av andra ämnen (enstaka aminosyror, fettsyror och vitamineraler).

**Lite vardagsfilosofi: Man kan fråga sig varför cellerna är så energiska med att få överleva - vad har de för praktisk nytta av det? Får de nån belöning i sin tur? Betyder det att kroppens celler kan "känna"?

*Överlevnadsfunktionerna, och givetvis cellerna, fanns långt innan beteendevetenskapen - nåt för Rössner att fundera över.

#55 "Lever man ett väldigt aktivt liv och har lite tur med genetiken, så kan man klara hög-kolhydratkost p g a att man fortfarande håller insulinet lågt…. många av dem som bevisligen klarar det idag och kanske i 20-30års-åldern, kommer inte att klara det när de fyller 40 eller 50"

Vad händer efter man fyller 40-50 ? Vad är det som gör att vikten då börjar öka - trots att man inte ändrat matvanor? eller omvänt; Varför klarar man före det åldersstrecket hög-kolhydratkost?

Har träning, motion betydelse för vikten - en god hjälp till viktminskning - eller bara "försumbar effekt"?

Om jag förstått allt rätt har träning och motion betydelse för hur musklerna klarar sin insulinkänslighet i det långa loppet.

I praktiken (på amatörspråk) innebär det att på den som tränar och har god insulinkänslighet klarar insulinet att låsa upp dörrarna till muskelcellerna för att putta in det för höga blodsockret till musklerna som den energi de behöver.

 På oss som inte utnyttjat den möjligheten, dvs hålla igång musklerna med träning av olika slag,  hänger dubbla hänglås på muskelcellerna och vi får dessvärre nöja oss med att insulinet låser upp och gör av med det för höga blodsockret rakt in i fettcellerna. De står av någon anledning alltid olåsta och vidöppna - villiga att fylla sig. Kvar i blodomloppet får sockret inte vara - då får vi diabetes på sikt.

Typ

Av samma orsak, fast bakvänt, töms fettcellerna när blodsockret är lågt för då finns inget insulin som skottar fettcellerna fulla. 

Haha - jag ser framför mig små roliga teckningar som en medicinare säkert skulle gråta över - men mig har det hjälpt att förstå lite mer av hur det fungerar. :-)

Jag har inte haft stillasittande liv mellan fyrtio och sextio år, men jag fick ändå en viss viktuppgång och andra problem relaterade till metabolt syndrom. Jag var i ganska god form. När jag var omkring trettio till trettiofem sprang jag ut med tidningar på morgonen, och jag hade som mest sex trakter, vilket jag gjorde på lite mer än fyra timmar. Det svarar mot ungefär ett maratonlopp.

Från omkring 1993 pch fram till 2007 cyklade jag till jobbet större delen av året, en sträcka på ungefär tre mil de första sju åren, senare efter flyttning omkring två mil, alltså minst fyra mil om dagen. Det kanske har hjälpt mig, men jag fick ändå ungefär fjorton kilo mer vikt i form av fett, och drabbades efter att jag hade gått ner i vikt tolv kilo av en allvarlig hjärthändelse. En kransartär öppnades med ballong och stent sattes in. Det var efter den händelsen för tre år sedan som jag gick över till LCHF.

Fram till dess trodde jag att jag åt hälsosamt och att jag var frisk.

#58 Insulinresistensen ökar.

Lever vi stressfria, naturliga liv och aldrig fyller på mer kolhydrater än vi förbrukar - alltså aldrig så mycket så att glykogenlagrena blir överfulla (vilket jag tror är en nyckel till den stegrande insulinresistensen, och samtidigt orsak till att den som tränar mycket klarar mer molhydrater) - så är det fullt möjligt att de flesta skulle klara vikt och hälsa ända till ålderdomen.

Leptin påverkar hunger och mättnad inte vad jag vet själva energiomsättningen. Ju fullare fettdepåer, ju mer Leptin i blodet, sen så ställer hjärnan in sig på en triggerpunkt, där den anser vara en normalnivå.

När då fettdepåerna minskar så minskar även Leptinutsöndringen.. det e därför det e så svårt att svälta sig ner i vikt.. lite svårt att övermanna hjärnan helt enkelt.

Fördelen med lågt kolhydratintag är att man låter kroppen vänja sig vid sjunkande leptinnivåer så sakta.

Samtidigt så finns Grehlin som ökar hungern främst av snabba kolhydrater och sött och kör över Leptinets signaler till hjärnan.

Forskningen verkar spreta lite här.

Leptin Insulin Ghrelin mfl påverkar varandra. Ghrelin reglerar inte Leptin. När Ghrelin kopplas bort reagerar Leptin och Insulin som vanligt ändå. Ghrelin kommer ju huvudsaklingen ifrån mage och tarm, ligger därmed sent i systemet.

Leptin reglerar bl.a. mättnad. Insulin reglerar blodsockernivå, protein till muskler mm.

Ghrelin mfl är huvudsakligen ett hungerhormon. Protein sänker Ghrelinnivån länge (mättnad). Fett påverkar inte Ghrelinnivån speciellt mycket. Kolhydrater sänker Ghrelinnivån kraftigt timme 0-3, sen kommer en återstuds timme 3-6 som ligger 35-40% över normalvärde. Här har vi förmodligen det som gör oss snabbt hungriga igen när vi ätit KH.

Leptinresistens kommer före Insulinresistens.

Vi har ju ett antal automatreglerande system i kroppen. De har ett begränsat område de kan reglera inom. En av dessa är kontrollen av blodsockernivån mfl.

När vi sedan öser på med raffinerade kolhydrater i mängd och under tid (nåt vi inte är anpassade för) så hänger systemen inte med.

Man kan likna det med en ovan bilförare på vinterväglag som får sladd och överkompenserar, varpå sladdarna bara blir större och större.

Leptin och insulin skickas i allt större mängd, systemet riskerar att krascha. Då går hjärnan in och stoppar det hela genom att se till att Leptinets signaler inte passerar blod-hjärnbarriären längre. Detta kallas Leptinresistans. Nåt liknande händer vid Insulinresistens.

Detta är orsaken till att de flesta feta har höga Leptinnivåer i blodet, kroppen försöker stoppa ätandet men det går inte.

Knuten är förmodligen att försöka hålla blodsockernivån så låg och jämn som möjligt under tid.