Lite drygt ett år på LCHF har gått förbi och det har varit en fantastisk resa. Efter mitt första halvår skrev jag tråden "Viktnormaliserad på ett halvår". Så vill ni ha mer bakgrund är ni välkomna att läsa den. I korthet kan jag säga att jag för ett år sedan var en sockerberoende 26-åring på 113 pannor. Vad har då hänt det senaste halvåret? Jo det har rullat på, jag har gått ner ytterligare 6 kilo och väger nu 81 kg till mina 184 cm och har en total viktnedgång på 32 kg. Min kropp verkar tycka att det får räcka så, har legat där i en månads tid nu. Det är inte så att jag är missnöjd med det men jag måste erkänna att jag saknar den tiden då jag gick ner i vikt. På något sätt kändes det som om man åstadkom något då även om jag egentligen förstår att själva bedriften oftast ligger i att hålla vikten.

Som jag ser det nu finns det två vägar att gå, antingen slår jag mig till ro här och unnar mig lite av de få kolhydrater jag fortfarande vill ha då och då som jag har laborerat med den senaste tiden och håller vikten, eller så är det dags att ta det hela till en ny nivå. Håll med om att det vore tråkigt att slå sig till ro utan att ens ha testat sin kropps potential. I slutet av förra tråden skrev jag att jag inte hade tränat något men hoppades att komma igång med det till våren. Våren kom sent i år för jag fick tummen ur för ca tre veckor sedan och kom igång med träningen. På de tre veckorna har jag gått från dödslängtan inom 15 minuter till att känna mig stark under 90 minuter.

Jag fann att ett år med LCHF inte likt magi hade gett mig god kondition och styrka, här verkade det minsann behövas någon form av egen ansträngning. Det hela kändes mycket främmande efter att ha fått sina resultat så gott som totalt utan ansträngning det senaste året. Ibland kan jag nästan få dåligt samvete om någon påpekar hur imponerad personen är över att man har haft "karaktär" att gå ner så mycket i vikt. Så någon magi verkar inte vara inblandad, tycker gott att Dr Eenfeldt kan köpa sig en trollerilåda och undersöka möjligheterna att implementera det i LCHF.

Om han skulle misslyckas eller mot förmodan prioritera sin bok så kan jag meddela att det finns hopp ändå! LCHF/Viktnedgången visade sig ha gett mig fysiska förutsättningar att lyckas! Redan andra dagen kändes det mycket bättre, vid all fysisk aktivitet innan kom smått outhärdlig värk i benhinnor och rygg som ett brev på posten och kastade en medelstor svensk insjö på den lilla träningslåga jag lyckats tända. Nu var det rent av roligt! Det faktum att jag blev märkbart starkare för varje dag första veckan var en fantastisk kick. Att kunna träna i över en timme utan att få ont någonstans i kroppen var helt grymt! Nu ett par veckor senare kör jag i snitt 90 minuter per gång och fokuserar på konditionen, det kändes som rätt ände att börja i.

Så med min nyfunna motivation har jag bestämt mig för att ge mig själv en ny utmaning. Nu är det strikt LCHF och träning som gäller! Jag ska undvika alla livsmedel som är i min gråzon (bär, nötter, lite mörk choklad etc.) samt träna fyra ggr i veckan. Något direkt mål har jag inte, för i ärlighetens namn har jag ingen aning om vad jag ska förvänta mig. Att se vad som händer är liksom själva grejen med min utmaning. I ett längre perspektiv har jag väl en förhoppning om att bygga muskler samt en god kondition. Vikten är av mindre vikt (ofrivillig ordvits) istället vill jag få en mer "kroppsformad" kropp, har kommit en bit på väg, men det finns fortfarande att ta av.

Någon tidsram har jag inte spikat, men tanken är att börja med att köra fram till jul. För att överleva jul och nyår tänker jag tillåta mig att äta lite LCHF-anpassade godsaker, sedan är förhoppningen att komma upp på spåret igen. Jag hittade ett vedervärdigt foto på mig själv från en semesterresa häromdagen. Jag ska försöka använda fotot som en morot, den dagen jag känner mig mogen för det kommer jag att publicera före och efterbilder här på forumet. En annan motivationskälla är att kunna bevisa för min omgivning att man kan träna på LCHF. På jobbet står sig pastamaffian och fruktfascisterna starka.

Jag har märkt att lite press från omgivningen bara gör mig gott och det är det primära skälet till att jag nu skriver det här. Kanske finns det rent utav någon här som befinner sig i ungefär samma läge som jag? Nå, om intresse finns kommer jag att rapportera mina framsteg med ojämna mellanrum.

 /Christoffer