Hej på dig,

så länge alla andra inte ser kakor o bullar som ett problem så kommer du att få höra alla gliringar…Jag har hållt på med LCHF i snart 2 år och nu börjar mina vänner fatta galoppen.. Numera så köper de även hem 70% portionschoklad - och av den kan jag ta en eller två bitar, de andra tycker oftast oxå att det är gott med lite choklad till kaffet.

När jag bjuder på fika så har jag ibland gjort egen ischoklad (matrecepten till vänster) som jag har i frysen, det är uppskattat eller så bjuder jag på sesambröd med ost o bregott, oxå uppskattat.

Visst kan det vara tjôtigt med välmenande folk - men det e bara att stå ut 

I en annan tråd föreslog någon att man kunde säga att man var kolhydratkänslig.. vilket iof är sant….

Monica

jag tycker inte det är så svårt att förstå att folk blir ledsna när man inte vill äta av deras ansträngningar.  Man får vara lite smidig där tycker jag… ta en bit och kanske äta lite av grädden eller tja…om man inte vill så säga att man inte tål det längre eller något men man får iallafall inse att det är vi som är avvikarna och inte lägga skulden på de andra. Hur skulle de kunna förstå!?

Vi är trots allt en minoritet och det är inte troligt att vi lyckas frälsa hela världen…

Jag tror du behöver läsa på mer om stenåldern. Småkakor, bullar och tårtor var faktiskt basföda på den tiden, det är bara vi som har fått för oss att äta kött och fett på senare tid.

Misstänker att det finns en hel del avundsjuka inbyggt också. Det imponerar att inte stoppa i sig sötsakerna - och dom som inte kan låta bli är nog lite avis på dom som kan avstå…  Då är det naturligt att ta till motargument för att försvara sitt eget beteende. Mänskligt och nåt man tyvärr får stå ut med om man avviker.

Själv hör jag till den kategorin som fortfarande inte säger nej till lite sötsaker. Det är gott så jag unnar mig en del. Men bara vid speciella tillfällen.

Man kan ju undvika en del av det genom att förvarna om hur man äter/inte äter innan man kommer dit. Jag vägrar att "vara smidig" och ta nåt bara för att göra någon glad, eftersom jag vet att det kan trigga mitt sockersug. Den uppoffringen gör jag inte för nån. Men å andra sidan är jag då noga med att förvarna istället.

Att folk är avundsjuka för att man klarar att säga nej till socker är inget nytt. Man får helt enkelt stå på sig, även om det är svårt.

ja jag skrev ju inte att man MÅSTE äta!?

Nej men du skrev "man får vara lite smidig där tycker jag" och äta lite för värdinnans skull (som jag tolkar det). Och att vi är avvikarna. Jag tänker nog inte riktigt så om jag själv är värdinna. Jag gör allt vad jag kan för att ta reda på om någon är glutenallergiker, nötallergiker, vegetarian, etc, och anpassar det jag bjuder på efter det. Det är min uppfattning av vad en god värdinna är. Sen om någon skulle missa att tala om det, då försöker jag nog där och då att hitta något som passar den personen, men inte förväntar jag mig att någon ska äta något som gör dem sjuka i alla fall, bara för att de ska behaga mig. Därför försöker jag också att underlätta för den jag blir bjuden till genom att tala om vad jag äter och inte äter. Men det är kanske en generationsfråga.

nja det var en fortsättning där

och ja, det är med all säkerhet en generationsfråga! Man hamnar ju rätt ofta (iaf jag) på evenemang där ingen vet så mycket om vilka som kommer och deras preferenser heller.

Här är det jag och enbart jag som har denna underliga (enligt alla) kost och jag kan verkligen inte begära att folk ska anpassa sig efter mig.

#9 ??

såg du inte fortsättningen menar du? Jag skrev antingen äta lite av grädden ELLER låta bli

Jag såg bara den första meningen i 9# och förstod inte vad du menade.

Det var grundinställningen (som jag tolkar det) som jag syftade på. Jag menar att jag som värdinna (och mina vänner och släktingar som bjuder in) snarare försöker se till gästernas bästa snarare än värdinnans. Och jag tycker inte att jag som gäst är oartig om jag äter vad jag tål och avstår det jag inte tål. Och det är kanske just den inställningen/förväntningen som är skillnaden?

Jag kanske har det lättare? När de trugar, så säger jag bara att jag inte tycker att det smakar gott. Jag undviker att äta kolhydrater, så tårta och bullar är ingenting för mig. Jag tar en slät kopp kaffe utan socker och sen är det inte mer med det.

Vid det här laget vet alla i min omgivning att jag äter LCHF, eftersom jag har varit "osmidig" tidigare, och tackat nej till sådant jag inte vill ha. Nu fungerar det för det mesta smärtfritt.

Häromveckan stack en granne till min särbo en kasse nybakade vetebullar i handen på mig, då vi passerade hennes dörr… och jag tackade, men sa att jag inte äter sådant. Min särbo, som aldrig vill såra någon, tog bullarna istället.

Jag gjorde kanske grannen ledsen vid det tillfället, men i fortsättningen vet hon att hon inte ska anstränga sig med att baka till mig. Medan min särbo, som tog bullarna för att inte göra henne ledsen, kommer att få stå ut med att hon ger honom bullar även i fortsättningen.

Kall och hårdhjärtad som jag är, så anser jag att om någon söker självbekräftelse genom att baka bullar och truga på andra (dvs mig), så är det inte mitt problem. Det är min rättighet att tacka nej till sådant jag inte vill äta.

Men jag kräver att folk anpassar sig efter mig, precis som alla andra allergiker. Jag äter inte mjölkprodukter, så är det bara. Och där faller alla tårtor, bullar och kakor bort. Och kaffe tål jag inte heller. Nog tycker folk att jag är konstig, men det får de tåla. Men jobbigt kan det vara.

Och vad är det egentligen för skillnad?

jag är väl underlig jag men jag ser absolut INGET värde i att såra folk…

Och jag ser inget värde i att äta något jag inte vill ha, bara för att inte såra andra…

Men att såra någon är förståss inte något självändamål. Givetvis tackar jag nej på ett artigt, och förhoppningsvis trevligt sätt. Men jag kan inte ta ansvar för vad andra blir sårade av.

Jag är väl typisk svensk då.. jag försöker vara så smidig som möjligt.. kanske tar något som verkar hemabakat av bra råvaror och njuter av det, berömer värdinnan för hennes bakkonster men tackar nej till mera, för jag bantar.

Sociala samankomster är iallafall inte rätt tillfällen att frälsa världen.

Blir folk alltså sårade och mår dåligt av att jag inte vill äta en bulle till kaffet? Det låter ju helt befängt, det är väl upp till mig vad jag vill äta? Sen kan man ju såklart vara lite smidig och trevlig när man säger nej.

Jag brukar tala om det på ett artigt sätt  när jag blir bjuden att tyvärr äter jag inte spannmål, ris, potatis eller socker, så att värdarna vet. Jag brukar också ta med mej "presenter" som jag kan äta och som jag tror värden uppskattar.  Frågar någon så säjer jag att nu har jag fått ordning på min mage och mjölet var problemet.

Jag bryr mig inte ett dugg om att frälsa världen…

Däremot förstår jag inte varför jag ska känna mig tvingad att äta nåt jag inte vill och som jag kanske inte tål bara för att den som bjuder inte ska bli ledsen.

Är väl bara osocial till max… 

Och jag tycker inte heller att man ska behöva förklara sig om man inte vill. Det borde räcka med att säga "Nej, inget för mig, tack."

Största anledningen till att jag tackar nej är för att jag blir dålig av att äta spannmål. Och befinner jag mig i ett socialt sammanhang, vill jag inte bli sjuk. Därmed går alla kakor, bullar, tårtor, pajer, wienerbröd mm bort.

Jag är inte ute efter att frälsa världen (eller värden), jag vill ju bara må bra, speciellt om jag befinner mig i sällskap. Det vill nog sällskapet också, jag är inte särskilt rolig när jag blir sur och grinig.

Avsteg kan jag göra ibland, men bara då jag är hemma, och då jag vet att jag inte ska göra något speciellt de närmaste dagarna.

Men jag har aldrig upplevt det som något problem att tacka nej. Jag gör det ju inte för att såra (såra någon är det sista jag vill). Tvärtom har jag upplevt att jag blir respekterad.

Och om nu någon har byggt sin självkänsla på att bjuda på bakverk, och av den anledningen känner sig sårad, så är det något som jag inte kan ta ansvar för. Jag kan bara ta ansvar för mig själv, och min hälsa.

jag har inget sagt om att man är tvungen att äta något, hur läser ni!?

#23 men det är ju inte vad diskussionen handlar om. Det handlar ju om huruvida man tycker att man behöver vara artig eller inte, att såra någon eller inte - helt enkelt hur vi och andra tänker omkring mat och bjudningar.

Jag tycker en bra förklaring, som dessutom är helt ärlig, är att säga att när man inte äter kolhydrater så blir man ovan vid det. Att då äta kakor eller godis gör att man mår dåligt med huvudvärk och illamående. Det argumentet accepterar alla. Med samma argument kan man då också äta bara ytterst lite (dvs så mycket man vet att man klarar utan att må dåligt).

Hur smidig/artig man är mot värden beror väl dels på hur man känner personen i fråga och dels på hur man reagerar på det som bjuds.

Jag som får ont i lederna av minimala mängder potatis skulle ju aldrig drömma om att ta en sådan i min mun oberoende på vem som bjuder.Tål däremot socker så en liten kaka kan slinka ner om jag vill det…men tar helst en utan så mycket mjöl.

Jag bjuder vanligtvis inte på det jag själv undviker eftersom jag inte anser det hälsosamt.  Enda undantaget var två 90-åringar i somras som jag vet inte är kolhydratkänsliga. De är smärta och utan diabetes. Då köpte jag wienerbröd, småkakor och sockerkaka! Det var som att bjuda på ett par snapsar. De som numera sällan säger mer än något enstaka ord pratade mer än på väldigt länge och berättade många gamla minnen som jag lyckades spara på video!

Livsmedelspresenter är ganska praktiskt men uppenbart svårt: 

Jag ger bort gula kantareller från vår tomt. Trattar vågar jag inte ge bort ifall det skulle smugit sig in en spindelskivling.

I år har jag fått från vänner som vet att jag äter lågkolhydrat:  två burkar honung, söt heminlagd sill, kanadensisk lönnsirap, lingonsylt, plommon och plommonmarmelad…

Har massor med äpplen jag skulle vilja ge till de suktande kaprifolkorna som flockas utanför stängslet, men det får jag inte för bonden som föder upp korna. Då skulle hans kravklassificering vara i farozonen. Även om äpplena självklart inte är besprutade är de nämligen inte certifierade!

Jag är en såndär åttiotalist som bara tänker på sig själv och därför har jag inga problem med att tacka nej när det bjuds. Under de ett och ett halvt år som jag ätit LCHF så är det nog ingen som blivit sårad eller ledsen när jag säger att "tack, men nej tack, jag äter inte kolhydrater då jag inte mår bra av det."

Kanske en generationsfråga, att vara artig och inte stöta sig med någon, men jag ser ingen värde i att försämra min hälsa för en fikas skull. Förhoppningsvis är man ju där för att värden uppskattar ens sällskap.

Funderade lite när jag läste i tråden här, nu vet jag inte hur gamla ni är, men jag som 20-någontingåring har inga problem med att folk hoppar över eller äter annan "konstig" fika, kanske har det att göra med att allergier mot allt möjligt blivit så vanligt? Jag är van vid att det finns minst två-tre vid varje tillfälle som måste äta annat, så då är min specialgrej inte särskilt konstig i mängden liksom.

Om vi vänder på frågan - blir ni sårade om någon tackar nej till det ni bjuder på?

Om det sker så brukar jag fråga om det är något annat jag kan bjuda på. Säger de nej tack så är det väl inte mer med det.

Många tänker bara kakor och bullar när de bjuder på fika. Har de lärt sig att jag äter lchf så kanske de bjuder på vispgrädde och hallon, men det äter jag inte heller längre. Någon enstaka kan bjuda på brieost och det är ju trevligt. Men många tänker inte i de banorna överhuvudtaget. Så jag får antingen berätta hur jag äter eller tacka nej och ta ett glas vatten eller en kopp te.

Jag kan inte äta för att tillfredsställa någon annan.

Det handlar väl mest om att tacka nej på ett trevligt och belevat sätt?

De flesta vill inte veta att man äter en konstig diet och hur det fungerar med hormoner o allt?

Jag har som motto att aldrig låta mitt ätande gå ut över någon annan, men heller inte låta andras ätande gå ut över mig. Märk väl, dock, att jag säger mitt ätande och inte mitt icke-ätande. Att jag inte äter av något kan inte rimligtvis innebära ett stort problem för någon annan, men vill jag däremot äta något speciellt kan jag ordna med det själv. Tar någon illa upp för att en del inte gillar eller tål att dricka kaffe? Vissa människor gillar inte t.ex. grädde eller marsipan, ska de tvinga i sig av prinsesstårtan? En del har valt att inte äta sötsaker av andra skäl än LCHF, t.ex. tandhälsa. För mig är det inte så mycket mer än att tacka nej eller helt enkelt inte ta för mig om fatet står framme. Det behöver inte följa en förklaring efter mitt artiga "nej, tack", särskilt inte en som ingen har bett om. Vad andra tycker om det är deras ensak och om de väljer att dela med sig av sin åsikt lyssnar jag intresserat, men det är fortfarande inte mer än en åsikt det handlar om, en som inte väger tyngre än min egen.

Folk vill vara säkra på var de har en. Har man brukat proppa i sig sötsaker innan och plötsligt tackar nej innebär det ett hot mot deras bild av en som person. Om hon har ändrat sitt ätande, vad mer kommer att förändras? Hon har valt bort att äta sötsaker (något man kanske brukade göra tillsammans), imorgon kanske hon väljer bort mig? Omedvetet försöker människor ofta hålla kvar andra i deras gamla vanor. När ni har ätit enligt lchf så länge att den bild andra har av er har ändrats kommer de antagligen istället vara snabba att påpeka och tom kritisera om ni väljer att någon gång avvika från kosten. "Det där ska väl inte du äta?" Då försvarar de ert nya kostval istället när de tycker att ni själva inte gör det tillräckligt bra. Detta har iaf jag varit med om då jag gått mellan att vara först köttätare, sedan vegetarian och sedan köttätare igen. Det är märkligt hur folk fungerar i dessa sammanhang :)

Om ens vänner och bekanta tycker att man ska äta det alla andra äter för att det är "trevligt" så skapar de en icke-lösning på ett icke-problem (som jag hörde någon politiker säga häromagen ;), dvs. det är deras egen uppfattning av situationen som är problemet, inte situationen i sig. Det är fullt möjligt att ha trevligt tillsammans även om alla äter olika saker, eller några inte äter alls!

Under många år kunde jag inte dricka vare sig kaffe eller té pga magproblem, *det* är tydligen något som är oerhört provocerande för många om man inte vill dricka något till "fikat" eller bara vanligt vatten. (eller ännu värre om man bara klarar att dricka vatten till frukosten, det är tydligen helgerån eller liknande…. ). Att avstå från själva fikat sedan jag gick över till LCHF har gett betydligt mindre upprörda reaktioner, och mycket mindre trugande.

Jag säger helt enkelt att nej tack, det är bra. Insisterar någon ändå säger jag att jag slutat äta mjöl och socker och mår mycket bättre när jag inte äter sådant, vilket är helt sant.

Däremot om någon som man känner och som vet ungefär hur jag äter och de bemödat sig att fixa något speciellt för att passa men det ändå inte gör det, då ser jag till att äta lite ändå även om det blir lite fel. Men försöker då på fint sätt sedan få fram vad som blev lite tokigt ändå.

Jag tycker man kan säga till direkt när man tackar jag till kalas "Bara så du vet så behöver du inte tänka på något fikabröd till mig, det räcker med kaffe" till exempel. Insisterar de då och undrar vad man då vill ha kanske man kan säga "Tack, jag tar med mig en ostbit så får du inget extra besvär". Förmodligen säger då värdparet att de  naturligtvis kan ordna med ost. Annars får man ta med själv.

Jag har ätit LCHF i några månader nu, men jag har aldrig varit särskilt förtjust i sötsaker. Är det inte choklad- eller kaffesmak är det inte värt besväret, brukar jag tänka. Tårta har jag vägrat äta sedan jag var riktigt liten, men det går inte ett släktkalas utan att någon undrar förvånat om jag inte ska äta tårta. Häromdagen förklarade jag för min fasters man att jag inte åt kolhydrater och att jag därför inte skulle ha någon potatis till middagen. Han tyckte det lät jättebra och vi diskuterade dieter en stund. Vid kaffet en timme senare undrade han varför jag inte skulle ha någon tårta…

Jag fick också många kommentarer varje fredagsfika på mitt förra jobb när tanterna tryckte i sig bakverk bara för att man gör så på fredagar." Ska du inte äta bulle, du som är så smal kan väl äta vad som helst utan att det syns?" De fick aldrig ihop det där med att jag kanske var smal för att jag hoppade över bullen. Eftersom det är svårt att göra tvärtemot vad alla andra gör så gick jag ändå upp tio kilo under tiden jag jobbade där.

Fika verkar lite religiöst, tänker jag.

Ja det tände visst en fackla det här

Själv har jag absolut inte problem att tacka nej till kaffebröd hur mycket värdinnan har hållit på o jobbat för kalaset. Och jag är 53 år. Det är mest andra människors reaktion när man inte äter kolhydrater.

På jobbet t.ex är det aldrig problem när någon är allergiker, eller vegetarian eller kinkar rent allmänt. Men kommer jag och inte vill ha kolhydrater, då blir det ett j-la hallå.

Det är det jag skulle vilja veta vad problemet är för människan som inte förstår mej som äter LCHF.

Att vara allergiker eller vegetarian är acceptabelt, men att vara LCHF-are har inte blivit rumsrent.

Ännu……men det kommer…. för alla ser ju resultatet, och det kanske är det som sticker i ögonen.

Jag som älskat att laga mat och baka vet ju hur  mycket kärlek och omsorg man lägger ner när man bjuder på fest, så trots diabetes, tar jag en halv bulle    eller en liten kaka. Har  alltid "vanliga" bullar i frysen också, finns ingen anledning att såranågon eller tvinga någon att ata LC. Och ingen kan bli siur för att man går neri vikt, jag väger lika mycket nu som förr, trots att jag knappt äter något.

Ang stenåldersfolk, tuggade de kåda och åt honung och bär som fika när det fanns, däremot åt de mer insekter än gris som protein. Någon som vill ha en larv till kaffet??

För mig handlar det inte så mycket om vad som är den rätta kosten. Jag har gjort mitt val men tänker inte försöka övertala någon att följa mig. Det jag står upp för i detta sammanhang är var persons rättighet att välja vad de ska äta och framför allt vad de inte vill stoppa i munnen. Jag skulle aldrig drömma om att tvinga eller truga på någon mat som den tackar nej till, vad skälet än må vara, och tänker inte heller äta för att behaga någon annan.

Det enda hållbara sättet att komma runt problemet med lättstötta människor som inte tål att någon inte äter det som de gör är att sluta bry sig. Det handlar inte så mycket om att jag förvisso inte dör om jag tar en bulle och att det måhända är trevligare att inte stöta sig med någon. Man kan inte gå genom livet och försöka vara andra till lags i varenda liten detalj - den som försöker kommer snart att upptäcka att någon alltid blir missnöjd hur man än gör. Jag förväntar mig att andra människor står upp för sina val och inte försöker anpassa sig till minsta vink från mig om vad jag tycker, det skulle vara oerthört frustrerande! Och jag i min tur står upp för mina val.

Jag har aldrig varit med om att någon försökt truga i mig en massa fika. Visst, det ställs fram när det bjuds på kaffe men jag tar helt enkelt inte för mig. Om någon frågar om jag inte skall ha säger jag bara som det är, att jag inte äter kolhydrater. Ingen har tagit illa upp och jag förstår inte varför någon skulle göra det heller.

Om någon bjudit in 20 personer, stått och bakat hela dagen och INGEN äter ens en liten kaka på kalaset, då kan jag förstå om personen i fråga skulle bli lite stött och känna sig misslyckad, men inte om det gäller en enskild person.

… såvida den enskilda personen inte är den enda som är inbjuden. Då kan det vara läge att förvarna i förväg.