LCHF: livets faser.
Förlåt en vidrigt lång tråd, men har ni någon "fas" ni saknar nedan?
LCHF: livets faser från 1 - 12
1. Upptäckten.
2. Beslutet.
3. De första dagarna.
4. Avsaknaden.
5. De ständiga inläggen i Kif.
6. Glädjen över viktnedgång.
7. Glädjen över hälsovinsterna.
8. Biverkningarna.
9. Suckarna i butiken.
10. Pådyvlingarna.
11. Platån.
12. Övertygelsen.
Vet ej om alla av er gått igenom alla mina faser i LCHF: livet, men jag är övertygad om att minst hälften av mina har även ni andra genomgått eller om ni så vill, genomlidit.
1. Upptäckten: Alla som äter enligt LCHF, har ju på ett eller annat sätt hittat information om denna livsstil och därmed blivit nyfikna på företeelsen. Det kan vara någon av alla de böcker som skrivits i ämnet eller ett tidningsreportage eller kanske någon intervju i lokalradion på hemmaorten. Vilka som skrivit böckerna och vilka som intervjuats, ja det kan vi vid det här laget och jag vill passa på att tacka dessa. Ingen nämnd, och absolut ingen glömd.
2. Beslutet: Så efter ett tags läsande och studerande på olika bloggar, ja då fattar man beslutet att pröva på detta märkliga sätt att leva och som enligt vårt livsmedelsverk är det samma som att skriva under sin egen dödsdom. I detta nu är man försiktig med att informera släkt och vänner om sitt beslut. Det kan ju gå käpprakt in i träfracken så det är nog lika bra att ligga lite lågt. Nu töms alla skåp och kylskåp på kolhydrater. I mitt fall blev det nära nog en full tvåhundraliters säck. I butiken inhandlades kilovis med smör, köttfärs och enorma mängder ägg. Vispgrädde blev det några liter av då den skulle kompensera suget efter "godsaker".
3. De första dagarna: Så var man igång. Det enda som rörde sig i skallen var mat. Det var mat som man inte kunde äta som snurrade runt. Man studerade alla inlägg i Kif som hade rubriker som innehöll orden, "istället för". "Vad äter ni istället för bröd"? Denna fråga var och är ständigt återkommande och hundratals recept föreslogs för att stilla abstinensen. Sockersubstitut är en annan "favoriter i repris".
4. Avsaknaden: Vissa ingredienser i ens tidigare kost saknade man så in i bomben. I mitt fall var det knäckebröd. Jag åt enorma mängder knäckebröd före LCHF: livet och det krävdes en otrolig mental kraftansträngning för att passera knäckebrödshyllan i butiken utan att rycka till sig ett paket. Jordnötter var en annan försakelse som gjorde ont.
5. De ständiga inläggen i Kif måste ha irriterat många medlemmar. Man skrev om allt för att få support, och support fick man. Forumet var som en förtrogen psykolog och denna psykolog hade alltid de rätta svaren och dessa svar kom allt som oftast från kunniga LCHF: are med lång erfarenhet.
6. Glädje över viktnedgång lät inte vänta på sig. Kors i helskotta vad det gick undan de första veckorna. Kilona rasade och näsan höjdes mot skyn. Folk runt omkring kommenterade redan efter ett par veckor och kommentarerna var givetvis positiva. Livet lekte.
7. Glädjen över hälsovinsterna kom som ett brev på posten i takt med viktnedgången. Knarret i lederna försvann. Naglarna på fötterna gick från gult till babyvitt. Svettningar var ett minne blott osv. osv.
8. Biverkningar hade man läst om i forumen, men jag hade klarat mig utan sådana och jag förväntade mig inga heller. Men, så en dag började det klia på de mest märkliga ställen på kroppen. Jädrar i min lilla låda vad det kliade. Många blev inläggen i Kif om detta problem. Många andra hade haft samma problem men ingen hade utslagen och klådan just där jag hade dem. Man ville hitta någon som hade klådan på exakt samma ställe som en själv så att denna olycksbroder och jag kunde jämföra och älta detta problem ut och in. Svaren i Kif var oftast att "det går över, ge inte upp"! Lätt för dem att säga tänkte man. Det var vidrigt i över en månad, men till slut fick alla som hjälpt till och svarat på alla mina inlägg rätt. Hux flux var klådan borta och livet lekte igen.
9. Suckarna i butikerna var många efter det att man funnit hälsan och sett hur vågens skala nådde lägre och lägre för varje dag. Man suckade och fnyste och rynkade på näsan då man sneglade i andra kunders kundvagnar. Massor av kolhydrater var det i vagnarna och man gick runt och tänkte, "o du stackars vilseledde". Suckar var det även från vänner man stötte på i butikerna då de sneglade i min vagn. Grädde, smör, ost, fläskfärs och massor av ägg gjorde att de lutade sina huvuden och såg på mig med en medlidande blick.
10. Pådyvlingarna på vänner och bekanta var nästa steg. Oj vad de fick lära. Inkommande samtal började sina och jag hade mina aningar om orsaken. Vissa lyssnade och vissa fick helt plötslig bryta samtalet av någon outgrundlig anledning. Men, ni, liksom jag, som gått igenom just denna fas, skall veta att somligt falla på hälleberget och somligt falla i god jord. I mitt fall är det ett par tre korn som fallit i god jord.
11. "Platån" kom och platån är den fas som de erfarna vet kommer förr eller senare. Att komma till denna platå innebär, att trots det att man äter som man tidigare gjort, så avstannar viktnedgången. Jag trodde att en platå drabbade endast den "svage". Den svage som fuskar och pillar i sig kolhydrater i tid och otid. Därmed skulle inte jag fastna på någon platå då jag faktiskt blev striktare och striktare ju längre jag höll på. Men, dä tro katten det, jag åkte på en platå som hette duga. Min platå varade i mer än åtta månader och därmed fick jag svar på tal. Aderton kilo på tio månader och sedan var det bom stopp. De senaste dagarna kan jag märka några hekto om dagen i tapp och det var anledningen till att jag fick idén till detta skriveri och att dela upp vår livsstil i faser. Jag har i och med detta "platålämnande" genomgått det som de allra flesta genomgår och därmed anser jag mig tillhöra de erfarnas sammanslutning. Kanske något förmätet, men så känns det.
12. Övertygelsen kan vara svårplacerad då den kan komma precis när som helst beroende på person till person. Den kan ju rentav komma innan man påbörjar sin nya livsstil. I mitt fall kom den i takt med hälsoförbättringarna. Att gå ner i vikt kan man ju göra på en mäng olika sätt och det allra vanligaste är ju att svälta sig ner. Då jag har svält mig ned i vikt har jag ju inte mått speciellt bra, snarare tvärt om. Sedan kan man ju springa som en tok i skogen eller på ett löpband också. Det brukar ju fungera till dess de överbelastade knäna ger upp. Så, i mitt fall kom övertygelsen i samma takt som hälsoförbättringarna och jag är sedan en tid tillbaka helt övertygad om att detta är det sätt på vilket vi människor är ämnade att äta. Några detaljer om orsak och verkan varför det är på detta vis, ja det behöver jag inte gå in på då det finns de som förmedlar detta på ett betydligt bättre sätt än det jag har kapacitet att göra. Det är bara att besöka de av er redan välkända bloggarna.
![[hermes]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Otroligt bra och intressant skrivet! Personligen kan jag hålla med om dessa faser, även om de kom i en lite annan ordning för mig. Någon platå har jag inte träffat på ännu, men är övertygad att det bara är en tidsfråga. 
Känner igen mej i det mesta utom viktnedgången.
Min platå kom efter 5 kilo och har hängt i ett bra tag. Fått mej att vika av från
"den rätta vägen" också emellanåt, men bara en kort tid.
Däremot har jag fastnat något i fas 10, kan inte låta bli ibland 
jag vet ju hur bra det är att äta så här.
Bustas, du äger! som ungarna säger
Mycket intressant tråd! Välskriven :)
Saknar glädjen över viktnedgången, varit där tidigare, fuskat och hoppat på igen. Vikten är lite envis nu :)
Tack, Bustas! Det du skriver om platåfasen tror jag många med mig behöver läsa. Jag har gått ner 10 kg, men har stått stilla i 4 månader nu. Även om man vet att det lossnar så småningom behöver man få det bekräftat, gärna om och om igen. Så man inte ger upp eller börjar svälta sig på något sätt. Man sitter ju inte i sjön precis, utan man mår bra och äter gott.
Jag är nog mellan fas 4 och 5 just nu. Semesterresa om två dagar (stor risk för övertramp vad gäller mat och sötsaker!). Irriterande inlägg har jag skrivit så det räcker och blir över.
Nån viktnedgång har jag inte sett till 
Jaa…jag vet inte om det var dessa faser, och i den ordningen. Jag halkade ju in via sidospåret GI. Jag hade bestämt mig för att testa GI; det lät ju förnuftigt med långsamma kolhydrater; det åt jag ju redan så det kunde ju inte bli några problem (hur jag fick ihop att de långsamma kolhydrater som givit mig 40 kg övervikt ätna på något annat sätt skulle få dessa kg att försvinna igen - ja, jag vet inte riktigt hur jag tänkte). Hade fått någon GI-bok från någon bokklubb och läste förvånat: äta fett? och inget bröd, och ingen potatis? Nåja, fyra veckor ska jag väl klara, på ren karaktär!
1. Upptäckten. Nej, någon upptäckt var det alltså inte. Jag insåg långt senare att det var LCHF.
2. Beslutet. Det var inget beslut. Det var bara ett uppehåll. Långsamt långsamt grydde insikten att jag klarar mig utan bröd och potatis.
3. De första dagarna. Har inget minne av att de var något större problem. Kanske lite huvudvärk, men det stod jag ut med.
4. Avsaknaden. Nej, i några veckor klarar man sig utan det mesta - och sedan var suget försvunnet.
5. De ständiga inläggen i Kif. Det tog ju några veckor innan jag hittade KiF, och i början vågade jag inte bli medlem, inte skriva, och när Margareta hälsade mig välkommen vågade jag inte ens svara, vågade inte fråga hur man gjorde…
6. Glädjen över viktnedgång. Jaa…en lätt knagglig nedförsbacke första året, lite ner, lite upp, men totalt 10 kg ner.
7. Glädjen över hälsovinsterna. Jag tyckte jag mådde bra innan. Men visst mår jag bättre nu.
8. Biverkningarna. Nja, vet inte - dem har jag förträngt i så fall.
9. Suckarna i butiken. Över alla pyttesmå innehållsförteckningar. Och över andra som handlar margarin. Ibland är det bra att ha sonen med, så man kan förklara med hög röst att "sånt där kan man ju inte äta!" (han vet det, men det är ju bättre än att gå och tala med sig själv!)
10. Pådyvlingarna. Det är jag försiktig med. Fast ibland är det svårt att låta bli att säga "det är många som blivit friskare från xxx när de äter som jag"
11. Platån. Platån? Uppförsbacke snarare, efter ett år, även om den har planat ut och vänt lite. Jag letar efter den där stigen som leder ordentligt neråt. Funderar på att till hösten testa Margaretas hypotes om att en långvarig fakir skulle kunna hjälpa.
12. Övertygelsen. Jaa, jag vet inte. Jag har fortfarande inte förstått hur jag, som sedan femton års ålder undvikit fett så mycket jag bara kunnat, har kunnat vända så totalt och trivas med den här kosten. Någon form av mirakel, förmodligen.
Visst går det. Om inte annat, så går det galet
Bra skrivit och jag känner igen mig i alla faserna.
Jag har nu under ca 1/2 -1 år stått helt stilla, jaja, något kilo upp och så ner igen. För en veckas tid kom jag på orsaken.
Det var inte enbart en platå, det var ett stort fel på min högerarm. Den stoppade in en liten kaka till kaffet på eftermiddagen, en glass i solen, en nattmacka osv. Det var ju så lite och inte varje dag men oj vad det blev kh när jag återigen förde in i min mat. 56-58 kh om dagen. Fy, tacka sjutton för att jag stod på en "platå" haha Nu är det in i gängorna igen, högerarmen har fått stränga order att inte skyffla in något. Hälsovinsterna är enorma för min del och sedan starten är det 30 kilo ner, men kunde ju varit ännu mer om inte högeramen fått spader och matluckan varit vidöppen.
Lycka till alla kämpar, vi kan om vi vill.
För mig är det lite annorlunda. Testade LCHF i en månad för att se hur det påverkade min löpträning. Upptäckte alla hälsofördelar. Nu har jag snart ätit LCHF i 5 månader och tänker fortsätta. Hade vissa funderingar angående träningen ett tag, men det visade sig vara överträning, nu fungerar det bättre än någonsin.
Har aldrig stört mig på folks frågor, det är bara trevligt. Efterhand har alla blivit mer positiva och nyfikna.
Ja där ser man hur olika vi kan uppleva processen från start till förhoppningsvis, övertygelse. Men tydligen, om jag tolkar kommentarerna rätt, så är det ungefär dessa faser de flesta genomgår även om de kommer huller om buller.
Känner igen allt förutom hälsoförbättringarna… Och i och med att det i stället blev hälsoförsämringar så försvann även övertygelsen…
Jag började med övertygelsen, men i övrigt stämmer det bra med mina erfarenheter. 
Jag känner igen mig i mycket
Sexan känner jag inte igen, har fått minimalt med positiva kommentarer trots att jag gått ner 47 kilo hittills, de ser väl ingen skillnad på min kropp. Kanske nästa sommar när man förhoppningsvis gått ner minst lika mycket till, kan man hoppas på positiva kommentarer. Tills dess får man försöka hålla uppe motivationen på egen hand.
Men snälla nån JAUS! Det där lät inte bra. Troligtvis ser du jäkligt bra ut . Menar du på allvar att ingen (få) kommenterar det faktum att du tappat 47 kg?
#14 Jag kan tänkta mig att en del inte vågar - någon allvarlig, tärande sjukdom kanske; det vill inte alla höra om.
Eller också har de sett vad du äter, och sådan mat kan man väl inte gå ner i vikt av, så det är nog en illusion! 
Eller också är de som jag - det där med beröm och komplimanger sitter långt långt inne (även om jag inte vill ha det så)
47 kg - jag är gôrimpad.
Visst går det. Om inte annat, så går det galet
Effie> Hur får du till den där krumeluren över g?rimpad? Som göteborgare borde jag kunna det då jag ibland har användning av den. Tacksam för svar.
#17 Definitivt ett användbart tecken för en göteborgare.
Jag har en tangent till höger om å på tangentbordet. Den innehåller ¨ (om jag bara trycker på tangenten), ^ om jag håller nere Shift, och ~ om jag håller nere både Ctrl och Alt. Jag trycker på den tangenten först, och på e efteråt, så blir det ê. (och för att få bara tecknet som jag gjort här trycker jag teckentangenten och sedan mellanslag). Det är samma sak med accenter; é och è. Där trycker man också på accenten först, och e efteråt. Så var det redan när jag lärde mig skriva maskin; hade man rätt maskin så kunde man kombinera ´ och ` och få ett ^. På min maskin blev det litet hjärta istället…
Hittar man ingen sådan tangent får man väl gå via Word. I "Infoga symbol" brukar man kunna hitta dessa tecken.
Visst går det. Om inte annat, så går det galet
Tusen tack Effie. Jag skall börja träna. Trevlig midsommar!
Trevligt skrivet, Bustas! Jag känner igen mig både här och där. Punkt 9, den där med suckarna i butiken, var jag proffs på. Jag inledde gärna ovälkomna samtal med andra kunder och var nog en riktig pina för min omgivning.
Numera är jag snäll. Som mest säger jag till de oupplysta att de kommer att dö tio år före mig. Folk som knappt är medelålders brukar bli lätt förvånade.
/SSS
#15 Jag märker inte så jättestor skillnad själv faktisk, trots att midjeomfånget minskat med över 20 cm (vet inte exakt eftersom måttbandet inte räckte till i början), jag är övertygad om att jag fortfarande är bland de tyngsta här (BMI 43).
Tvåsiffrigt är mitt mål (BMI 29, precis under gränsen för fetma) och jag precis nått halvägs dit.
Efter det är det "bara" ytterligare 15 kilo kvar till övre gränsen för min "idealvikt" (BMI 25) enligt BMI-skalan. Dit kommer jag nog aldrig nå eftersom jag istället tänker bygga muskler för att så gott det går fylla ut huden efter viktnedgången.
För de som undrar så hade jag ett BMI på minst 57 från början kunde endast väga mig på sjukhusvågen så jag vet inte exakt hur mycket jag vägde som mest, men mycket nära dubbelt tresiffrigt.
JAUS Vilket fint resultat du har nått hittills. Mänskor märker inte skillnaden i vikt så bra. Om man har skaffat sej nya och mindre kläder är det troligare att folk reagerar för viktminskningen. Men huvudsaken är att man själv ser att något händer. Jag har samma BMI som du. Du är inte ensam i den klubben.
God fortsättning!
Jag har haft BMI 47,6, ingenting i jämförelse med er som varit riktigt stora. Numera har jag ca 20 enheter mindre. Det var många som inte kommenterade min viktminskning i början, orsaken var att de trodde att jag fått cancer! Och sådant pratar man inte gärna om.
/SSS
Exakt, det där är alltid känsligt.
Starta ny diskussion