Skulle också vilja veta!

Jag tror att det kan vara så, för troligen hör jag till den procenten. Har ätit LCHF i tre år o har gått upp 3 kilo.

Sköldkörtelproblem/ämnessomsättningsproblem?

Redan i Ät dig ner i vikt s. 99, från 2005 skriver SSS: "Är det skillnad på manligt och kvinnlig viktminskning? Ja, det är det. De metoder som fungerar för en man fungerar lika bra för en kvinna, men de flesta kvinnor har svårt för att tillämpa dem fullt ut. En optimal vikminskningsdiet för en man fastnar i halsen på flertalet kvinnor. – – – jag har lärt mig att många kvinnor har svårt för att starta dagen på bacon och ägg, eller med ett par kalla fläskkotletter från gårdagens middag."

Under de senaste fem åren, efter boken kom ut, har han säkert fått detta bekräftat ett antal gånger, därav att han nu kan precisera fenomenet till 20–30%. Han väger ju dessutom in att kvinnor ofta får utstå press från sin omgivning på ett annat sätt än män. I min bekantskapskrets av damer på SMÖRHÅLAN hör jag ofta hur väninnorna missunnar viktminskning och hälsovinster. Vanligtvis tas ingen hänsyn till om någon "syster" inte vill äta kakor och sötsaker utan man bjuder glatt på all skit som vi försöker undvika.

Bertil Lind

Minns att jag läst honom resonera kring detta - och de böcker av honom jag har är "Ät dig ner i vikt" och "GI-NOll!" Minns inte hans specifika resonemang dock..

Allmänt.. Vi tanter är "konstruerade" för att kunna föda och amma barn. Naturen har generellt sett försett oss med större förmåga att snabbt lagra, för att det ska finnas "mat" åt vår avkomma..och att för säkerhets skull spara extra noga på det vi lagrat.

Vet att jag läst om en skillnad mln män och kvinnor. Att om två vältränade personer - en man och en kvinna - plötsligt slutar träna, så startar kvinnans omvandling av muskler till fett omedelbart, medan det dröjer ett antal dagar (veckor?) innan samma sker för mannen..

Jag vet dock inte om det där stämmer.. och är kanske urplockat ur ett sammanhang. Det handlade säkert även om folk som går på s k normalkost. Själv känner jag inte mycket av "muskelnedbrytning" eller omvandling till fett under mina mer passiva perioder. INte med LCHF. Jag brukar ha musklerna kvar - alltså styrkan. Däremot brukar kondis/uthållighet gå i däck.. förstås.

Hör också till den procenten. Har inte gått ner ännu på över ett år. Inte heller centimetrar. Omvärldens tryck kan uteslutas för min del. Är en amper tant som gör som hon vill.

Samma här, o på jobbet vet dom hur jag äter så det är aldrig någon som kommenterar. Förresten så jobbar jag i en servering o det är mer o mer folk som inte vill ha potatis o ris. Så det är nog på väg åt rätt håll!

Omgivningens tryck kan också handla om att många kvinnor handlar lagar maten hemma, och därför kan ha svårt att vara fokuserade nog på de egna behoven.

Jag tycker att hans uttalande ger en icke helt angenäm eftersmak…som om att kvinnor generellt är svagare individer än män.. "De metoder som fungerar för en man fungerar lika bra för en kvinna, men de flesta kvinnor har svårt för att tillämpa dem fullt ut." Not nice.

#9

Nja, han säger snarare att orsaken till att kvinnor kan misslyckas är två faktorer som inte männen behöver förhålla sig till.

#9 Kvinnor har ett helt annat hormonsystem än män - det är det som påverkar. Inte att kvinnor generellt skulle vara svagare.

Jag är uppvuxen med en mamma som gärna åt gårdagens rester till frukost så för mig är det inget problem med bacon till frukost

Däremot är det riktigt jobbigt med alla dessa "välmenande" kärringar (f'låt!) som jämt ska tjata på en allt gott (för jag tycker fortfarande att det är det) som de srverar som fika…..

Så i mitt fall är det köttet som är svagt

Kanske det är hormonellt styrt att reptilhjärnan i mitt fall kickar in och skjuter ut/bort förnuftet som så förbaskat väl vet att jag inte borde äta detta sockerstinna….

Jag rapporterar mina erfarenheter, om det upplevs som nice eller inte kan jag inte ta någon hänsyn till. Jag noterade denna skillnad mellan män och kvinnor redan i början på 2000-talet, långt innan jag skrivit min första bok. Vi kan spekulera om vad skillnaderna beror på, men de finns där.

Hormonella skäl och omvärldens tryck är två bra förklaringar. Tidigare svältkurer är ett annat viktigt hinder. Många tjejer som har svårt för att gå ner i vikt har också en ganska måttlig övervikt. Det gör det hela svårare. En kille behöver ofta lägga på sig 50 extra kilon innan han tar kontakt med mig. En sådan kille som aldrig har bantat förut har ett strålande utgångsläge.

Sten Sture

Ju mer alla tjatar om att det är svårare för kvinnor att gå ner i vikt ju mer axiomlikt blir det.

Prof. Rössner, vår gamle vän, har ju uttalat t ex att kvinnor över 60 inte kan gå ner i vikt!

Jag är kvinna, jag har gått ner i vikt, jag var över 60 när jag började. Vi är många kvinnor som gått ner i vikt med lågkolhydratkost.

Möjligen är det tillvägagångssättet från den person som skall hjälpa den överviktiga kvinnan som borde ändras. Alla gillar inte arroganta tillrop utan skulle nog hellre vilja ha mött en annan attityd.

Jag tror att sanningen ligger mellan olika hormonsystem (så klart) men också olika bemötande och attityder från inte bara omgivningen utan från den "hjälpande handen".

Jag var så lyckligt lottad att jag klarade mig alldeles själv. Jag är överygad om att många. många kvinnor själva skulle kunna åstadkomma en förändring i sina liv med stöd av kvinnliga kamrater.

Det behövs kanske en kvinna för att hjälpa kvinnor.

Helena Hesselmark

diabetiker typ 0

#kaisakavat: muskler kan inte bli fett eller tvärtom. Men du kanske bara uttryckte dig lite slarvigt ;-).

En hormonell aspekt att minnas är också att många kvinnor upplever ett ganska rejält "småätarsug" dagarna före mens. Varför det är på det viset vet jag inte- men jag kan bara se till mig själv och se att det stämmer väldigt väl.

Kaksmulan - Ja, som jag skrev så hade jag inte råkoll på det där.

Uttrycket att "muskler bryts ner till fett" cirkulerar bland folk dock..  även om det är fel.

Däremot kan det kanske stämma att "muskelnedbrytningen" börjar snabbare hos kvinnor än hos män.. och därmed går förbränningen ner.. Eller???

#17 kaisakavat: Eftersom det är lättare för män att bygga muskler, och de ju redan från början är utrustade (vanligtvis) med mer muskler, så låter det inte helt tokigt att det även skulle vara lättare för dem att behålla dem, så där har du kanske rätt…?

Korkat inlägg, Helena Hesselmark.

/SSS

Jag tycker det är tråkigt att uppleva att det är en del som känner sig påhoppade i den här tråden å utpekade som 'svaga' och att det är 'attityder' som spökar.

Vi som hållit på med LCHF vet ju att det alltid finns vissa 'undantag (dem som ett generellt påstyående inte kan appliceras på) 'ifrån den större skaran vilket jag utgår ifrån at det är dem SSS uttalar sig om med anledning av hanses långa erfarenhet av både män och kvinnor.

Det är väl värt att överväga….

Jag känner mej åtminstone inte påhoppad. Det är ett kännt fenomen att äldre kvinnor har det i medeltal jobbigare att gå ner i vikt jämfört med män. Jag tror att SSS i det stora hela har rätt. Sen är det en annan sak att alla inte fyller alla kriterier. Det kan växla. För egen del tror jag det handlar om hormoner, tidigare ständigt bantande, ålder 60+. Jag är gravt överviktig. Kitabus erfarenhet av att ha gått ned i vikt håller mej motiverad. Jag har t.o.m. fått rådet av bekanta att återgå till VV metoden, eftersom jag för ca 2 år sen gick ner 10 kg i vikt med den. Ibland känner jag mej rådvill om hur jag borde fortsätta.

Jag har ätit LCHF i 5½ år - striktare än de flesta som skriver på det här forumet vågar jag nog säga - och jag går inte ned i vikt - mer än mina första 10kg som jag fortfarande slipper. Kanske skulle det fungerar med 1 år på UFO - dvs under 5 gram kolhydrater om dagen, men där är jag inte ännu.

Skulle jag börja med viktväktarmat - som jag ätit nästan kontinuerligt mellan 1977 och ca 2002 - skulle jag garanterat gå upp vikt. Jag ökar i vikt bara jag luktar på kolhydrater. Jag vill snarare så här efteråt säga att min nitiskhet för VV-mat förstört min metabolism för all framtid. Jag har både varit gravid och ammat på deras fettfria kost och troligen därför gett mina barn en dålig start i livet.

Att viktväktarkost fungerar på andra - kanske beror på att de inte har mitt förflutna dvs ätit det under så långt tid som jag gjort. Jag skulle aldrig rekommendera någon VV-kost, eftersom jag idag vet att den är helt fel sammansatt för att vi skall fungera på lång tid. Att bara använda den som viktminskning innebär bara att man går upp igen - det har jag prövat ett otal gånger.

Jag anser inte att man kan dela in folk i några grupper alls - eftersom vi alla är olika. Ingen annan har levt mitt liv och gjort det jag gjort för att förstöra min metabolism. Det har inte med att göra om jag är 'svag' eller inte - jag är nog ovanligt 'stark' sen jag fick de hjälpmedel jag har idag. Utan de hjälpmedel jag har - skulle jag snabbt falla tillbaka i mitt beroendeträsk och då hjälper ingenting - ovasett om någon säger jag är stark eller svag - det är helt ointressant.

Trots att jag aldrig gått ner i vikt, de 25kg kilon jag önskar gå ner, finns det ingen väg tillbaka till någon annan kost än LCHF - för de hälsovinster jag får med LCHF vill jag inte vara utan och jag vill inte tillbaka till kolhydratträsket. Varken till beroendet eller till de sjukdomar jag hade under den tiden.

Sten Stures erfarenhet av kvinnor - många kvinnor - som både gått ner och inte gått ner i vikt är unik. Han var den som lärde mig det jag vet om fettrik kolhydratfri kost - långt innan både LCHF och GI-noll fanns som begrepp. Vi har känt varandra sen hösten 2004, medan hans första bok skrevs och det var likadant då - männen gick ner i vikt - bara de försökte - medan kvinnorna fick - likt jag själv - kämpa.

Det var mycket vi inte visste då.

Tex har jag fått Levaxin sen dess - jag har provat att leva utan Levaxin (jag har ingen diagnos enligt vårdcentralen) - men den tiden vill jag inte vara utan. Då blir jag trött och orkeslös igen och det är inget jag längtar efter.

Vi visste inte så mycket om de olika fettsammansättningarna. Sen jag tog bort alla omega-6-rika fetter reparerar sig kroppen på ett fantastiskt sätt. Jag kan inte längre skylla ifrån mig utan får utföra de arbeten som innebär att man står på knä. Det har jag inte kunnat under ca 10-15 år.

Jag avslutar nu - fast det finns mer att säga - ingen orkar ändå läsa ett så långt inlägg.

Jag tror också mer på att det kan vara hormonerna som spökar för kvínnor som inte går ner i vikt. Däremot tycker jag att SSS raljerar lite när han säger att kvinnor inte klarar att äta samma frukost varje dag, att de kräver ombyte. Jag äter gladeligen stekt fläsk till frukost varje dag och har gjort så i snart två år. Passar mig utmärkt att veta vad jag ska göra när jag stapplar upp halvsovande för att göra frukost. Dessutom tar jag nästan alltid samma middag när jag jobbar. Antingen en köttbit med smör eller beasås till, eller köttfärssås med vitkål. Smidigt.

#22 Margareta

Skriv gärna mera, jag är intresserad.

#23 Jag gillar bacon och ägg till frukost och har inte blivit trött på det. Har alltid tyckt om kött, ost och fet mat. Utom förstås när jag bantat enligt VV och trodde att jag gjorde rätt och hade förstås gott samvete när jag var så duktig.

Men med min nuvarande frukost kan jag hålla mig ohungrig upptill 7 timmar, vilket aldrig hände med vv-metoden.

Misstänker att jag måste fortsätta med LCHF. Jag tycker maten är god, inte enformig och mättande. Kanske jag dock äter för stora portioner.

#23 Nu är det ju du och inte SSS som generaliserar :) Skillnader mellan könen är inte farligt. "Typiskt kvinnligt" är inte detsamma som att vara svag.

Min fru har absolut svårt för att äta den äggröra och bacon jag äter till frukost. Hon har nu skippat baconet för att det är för fett och gör henne illamående och äter nu endast äggröran. Och detta är ett genomgående tema i hennes hållning till LCHF-dieten, att hon inte klarar att äta tillräckligt fett. Hon går iofs ner i vikt, dock inte lika snabbt som jag. Hon är inte heller "fettskrämd", men hon mår helt enkelt illa av för mycket fett.

#19 Jag tycker att regeln om att vi bemöter varandra med respekt på KiF ska gälla alla, "kändisstatus" eller ej. Håller man inte med någon bemöter man denne med konkreta argument. Att bara skriva "korkat inlägg" och inget mer tycker i alla fall jag inte är särskilt trevligt.

Som jag förstått det är det långt ifrån ovanligt att kvinnor dras med någon form av pcos. Tittar vi sedan på den överviktiga delen av befolkningen skjuter andelen troligen i höjden…

Att gå ned i vikt med pcos är ett härke. Nu efter att jag börjat med lchf förstår jag hur oerhört mycket den påverkat mig, och lchf är verkligen rätt metod att använda om man har pcos!

Samtidigt tror jag att de med pcos har svårare att gå ned än gemene lchf'are. Jag fick i mig lite för mycket kolhydrater igår, och trots att jag åt så pass mycket igår att jag borde vara mat-ointresserad fram tills tvåtiden vaknade jag med en varg i magen som ylade och skrek efter mat. Vi är troligen mer kolhydratkänsliga än snittet, det påverkar såklart verkningsgraden.

Om en stor del kvinnor är mer kolhydratkänsliga än genomsnittet kommer det självklart vara större andel kvinnor som inte får önskade resultat. Kvinnor som inte går ned med lchf kanske borde prova det där maloxedin eller vad det heter?

Jättebra att SSS tittar in här och ger sina synpunkter. Gärna lite rättning i leden

Kvinnor kan ju tramsa hur mycket som hellst. Det hjälper oss inte att ömka oss som HH gör.

Vi tjejer behöver vara medvetna om att vi får vara lite tuffare mot oss själva om det skall bli resultat, där har SSS helt rätt.

Någon som prövat tex. att dricka äggmjölk som huvudsakligkost, kanske varannan dag?

#29

Nu har jag läst igenom Helenas inlägg två gånger, men kan inte tolka något av det hon skriver som ömkande.

#19

Om man heter Sten Sture Skaldeman får man tydlign skriva vad man vill på den här sajten och behöver inye ta hänsyn till de regler som Margareta ställt upp.

Men Sten Sture Skaldeman du har kanske glömt vad vi pratade om när du en gång ringde mig för att be om råd.

Vad var det som var korkat?

Helena Hesselmark

Sammanfattningsvis:

1. Kvinnor kan ha en viss attityd gentemot varandra som gör att det kan vara svårt för en del personer att äta på ett visst sätt och / eller gå ner i vikt.

2. Kvinnor kan ha bantat sönder sin metabolism eller ämnesomsättning, vilket gör att de kan ha svårt att gå ner i vikt, alt gå ner i vikt tillräckligt mycket.

3. PCOS är en hormoniell rubbning som drabbar 5-15 % av kvinnorna som bl a innebär höjda halter av manligt könshormon. Den som har PCOS har bl a ökad insulinkänslighet. http://www.netdoktor.se/graviditet/?_PageId=708

Om kvinnor med PCOS har högre halt av manligt könshormon borde de inte ha lättare att gå ner i vikt än andra kvinnor om män vanligtvis har lättare att gå ner i vikt än kvinnor?

Min slutsats: Om man har bantat och svält sönder sin kropp så kan detta innebära att man inte kan gå ner i vikt även om man äter LCHF. Ju äldre man än desto mer påverkad kan kroppen ha blivit.

De allra flesta kvinnor går ner med LCHF, men för vissa tar det lång tid att skaffa sig det jag kallar för en trygg kropp. Det gäller särskilt gamla viktväktare och andra svältkostare. PCOS botas på den här kosten, då går insulinnivån ner och sen kommer vikrminskningen igång.

Jag har fått en anmärkning av Margareta för att jag bryter mot Kifs regler. Den anmärkningen tar jag til mig.

När det gäller fru Hesselmark så menar jag att hon förlitar sig för mycket på sina privata erfarenheter. Hon är inte representativ för LCHF-ätare i allmänhet och liknar inte de fall jag vanligen möter, behandlar och skriver om.

Denna tråd är härmed avslutad för min del.

/SSS

#12

"Däremot är det riktigt jobbigt med alla dessa "välmenande" kärringar (f'låt!) som jämt ska tjata på en allt gott (för jag tycker fortfarande att det är det) som de srverar som fika….."

Håller absolut med om detta! Min erfarenhet är att det är "kärringarna" som håller på med detta fenomen att alltid ta sig "rätten" att lägga sig i andras matvanor.

Min kusin som är man, äter också lchf och hans arbetskamrater (endast män) ödlsar inte en blick ner i hans matlåda på jobbet.

Mina arbetskamrater (kvinnor) kan bara inte låta bli att kommentera och försöka truga på mig både det ena och det andra samt försöka få mig att verka löjlig när jag tackar nej.

Så förrutom det ev hormonella och den vanliga normala kampen mot sötsuget så måste en kvinna dessutom motstå sina "välmenande" medsystrar. Verkligen jobbigt ibland och det förvånar mig inte att några "trillar dit".

Fast för egen del så lyckas de inte för jag är en mycket envis och trotsig människa så om de tjatar på mig så blir jag om möjligt ÄNNU mer envis!

#34 Den erfarenheten stämmer för mig också. Trots att jag är ganska stabil i att jag gör vad jag vill, och däri ingår att äta vad jag vill, och mina kvinnliga kollegor vet det och har fått sig både föreläsningar och frågor tillbaka om vad de grundar sina kommentarer på, slutar de inte.

De nöjer iofs sig med att kommentera om att jag äter för lite numera, varpå jag glatt slänger ur mig att jag äter 30 gram protein och undrar hur mycket de äter och vad de anser är tillräckligt. Aldrig någon som kan svara. Märkligt. Tyvärr inte. Männen kan mest kommentera något de blev avundsjuka på i matlådan, som nån rökt fiskbit t.ex.

Även om jag förutsätter att det är övervägande kvinnliga medlemmar här, tror jag inte att alla trådar om hur besvärligt det är med omgivningen är undantag. Jag har sett fenomenet hela mitt liv.

#33

"När det gäller fru Hesselmark så menar jag att hon förlitar sig för mycket på sina privata erfarenheter. Hon är inte representativ för LCHF-ätare i allmänhet och liknar inte de fall jag vanligen möter, behandlar och skriver om."

Tack för komplimangen herr Sten Sture Skaldeman, "och liknar inte de fall jag vanligen möter, behandlar och skriver om." 

Jag känner mig inte som ett "fall".

Alla vi som utgör skaran av anekdotiska bevis berättar bara vår egen historia.

Jag var inte medveten om att det fanns någon bestämd formel att följa för att få kallas "LCHF-ätare".

Helena Hesselmark

Från början en överviktig typ 2 diabetiker, numera normalviktig typ 0 diabetiker.

Kan inte förstå varför sss säger att Helenas Hesselmarks inägg är korkat. Det är väll inget korkat med att berätta om sina erfarenheter. Det gör ju en massa medlemmar här varje dag.

Vad roligt för dig att du är frisk nu grattis

Privata erfarenheter kan man behöver inte vara generella, men de kan hjälpa andra som är i samma situation.

Har jag rätt i mina slutsatser i #32.

Jag tror du har rätt parsley.

Det jag inte skrev i mitt långa inlägg är att det påstås att stresshormoner kan hindra viktminskning dvs höga halter av kortisol.

Min egen teori om varför jag inte går ner i vikt "som alla andra" trots att jag ätit LCHF i 5½ år:

Även höga halter av C-peptid - som är långtidsinsulinet - ungefär som Hba1C är långtidsblocksockret kan vara orsak till utebliven viktminskning.

Själv har jag lågt HbA1c, runt 4,0, men jag har förhöjt C-peptid istället eller som en konsekvens.

Jag producerar i så fall för mycket insulin relaterat till blodsockret och eftersom jag är insulinresistent trycks insulinet inte in i cellerna utan jag har högt insulinvärde i blodet (lågt blodsocker) och då går man inte ner i vikt.

Detta gör att jag ALLTID UTAN UNDANTAG måste äta med extremt lågt kolhydratinnehåll - UFO är under femgram-kolhydrater-om-dagen. Den som prövat vet hur svårt det är. Man får välja mellan grädde i kaffet eller någon grönsak eller … osv. Inga utsvävningar alls. För att få ner nivåerna krävs det troligen flera månader och jag har aldrig klarat med än ca 10v i sträck - då har det alltid kommit antingen en jul - eller en viktig bjudning (jag har svårt att gå bort och känna mig "petig") eller en resa eller….

Jag har verkligen försökt - men hittills inte lyckats.

Margareta - Det du skriver är mycket intressant!

Funderar.. (förvirrad).. Du skriver:

"..jag har högt insulinvärde i blodet (lågt blodsocker) och då går man inte ner i vikt."

Är den just formuleringen en del av dina egna funderingar, eller är det ett faktum att man inte går ner i vikt vid högt insulinvärde och lågt blodsocker..??

Jag tycker också det låter mycket intressant. Men hur får man ens reda på att man har det? Snåla vårdcentraler brukar väl som mest kosta på sig ett vanligt blodsocker, inte ens HbA1c vill de bjussa på om de inte har väldigt starka skäl att tro att man har problem ju!

Jag tycker det är mycket intressant att läsa andra kvinnors erfarenheter men jag gillat inte generalisering av att kvinnor är si och så. Jag är kvinna och äter ägg och bacon varje morgon, tröttnar aldrig. Min man får kväljningar och håller sig till sina finn crisp till frukost. I övrigt äter vi väl ungfär samma sak. Men gissa vem som går ner och vem som står still.

Men man har föreslagit att jag ska öka på kolhydraterna lite men då går jag bara upp. Jag är fullt nöjd med att stå still och må bra. Har samma erfarenhet som Margaretha av VV och har ätit som de försepråkar en stor del av mitt liv. Jag vet att det inte funkar. Istället har jag förlikat mig med att jag aldrig kommer bli någon smalis utan får acceptera mina trivselkilon.

#32

"Om kvinnor med PCOS har högre halt av manligt könshormon borde de inte ha lättare att gå ner i vikt än andra kvinnor om män vanligtvis har lättare att gå ner i vikt än kvinnor?"

Intressant tanke!

Jag kan tänka mig att det gäller att byta ut rätt könshormon… eller finns det bara ett?

Det kanske är lättare att stanna som normalviktig med pcos och lchf, eftersom det är lättare att bygga muskler.

Jag vet att det är lättare att gå upp med pcos, men det behöver väl egentligen inte betyda att det är svårare att gå ned? Det kanske är lättare både att gå upp och ned?

Verkligen positivt att Skaldeman skriver att det inte går att misslyckas med LCHF som man. Allt hopp är kanske ändå inte ute.
Jag väger annars ett par kilo mer än jag gjorde när jag började med LCHF för en fyra fem år sedan.
Visserligen gick jag ner 8 kilo lätt som en plätt på 3 månader men sedan har det bara gått bakåt och sakta men säkert har det gått åt fel håll så att startvikten redan är passerad.
Varje litet fusk har resulterat i viktökning som aldrig återtas, och förmågan att gå ner verkar vara totalt borta.
Jag tror som Margareta att insulinresistens orsakar höga insulinnivåer som gör det praktist taget omöjligt att gå ner.
Sockret liggr mellan 6-7 mmol trots en vecka på enbart smör ägg och nötfärs nyligen. 
Jag får väl köpa Skaldemans senaste bok för inte kan jag väl vara så unik att jag är det berömda undantaget som…

Men alla som är feta (obs feta!) lider väl av insulinresistens. Det är ju därför de är feta.

Men alla som är feta är ju inte diagnostiserade som typ2 diabetiker i alla fall.
I många fall så kan ju den fete sänka sitt blodsocker ordentligt genom att dra ner på kolhydraterna.
För andra, som jag själv, ligger sockret relativt högt ändå även om den kolhydratfattiga kosten gör så att man ligger på rätt sida om gränsenvärdet och slipper medicinera.

# 46 Instämmer. Jag hör troligen till denna grupp.

Alla som har för högt insulinvärde i blodet har svårt att gå ner i vikt. Det är det som är själva insulinresistensen och det är nog inget kontroversiellt.

Det är fakta - tror jag åtminstone men jag är ju inte proffs.

Hur sambanden med blodsockret och insulinresistensen är överlåter jag gärna åt någon annan att utreda.

Hur jag fått dessa prover är en gåta - men jag har varit ganska påstridig och började med en massa prover bl. a.  insulinvärde hos Calle Carlsson/Österäng och har sen fått VC att göra uppföljningen. Ingen enkel match men det går.