Klart du ska, bubblor! Hur mycket har du gått ner??

Javisst, välkommen hit!

Hej, jag hittade en tråd som var väldigt lite utnyttjad, jag hakar på här. Nu har jag ätit LCHF-kost runt 12 veckor och vågen har stannat, inte bara stannat, den visar tendenser på uppgång igen.

Jag har ett sug efter kohydrater som inte vill låta sig stoppas, finns det inget lätt sätt att hantera detta tillstånd? Jag vill inte tappa bort den viktnedgång jag lyckats få till stånd. Snälla, ge mig ett råd!!!!

Detta uppkom plötsligt, tidigare har jag varit på ett strålande humör varje dag, inget har tett sig omöjligt eller ens besvärligt. Nu är det nästan tvärt om. Det var lite överdrivet, men jag längtar efter mitt glada jag. Efter ett jag som får kilona att falla till marken med glada dunsar för att aldrig mer återkomma. Skriv en rad och berätta om någon råkat ut för samma sak, eller vaför inte något annat kul eller sorgligt.

Kram

Bubblor

Kan du berätta lite mer om dig själv? Hur mycket har du gått ned på dessa 12 veckor? Hur mycket övervikt har du kvar som du vill bli av med? Vad ingår i din kost?

Hej!

Jag tycker mig ha berättat mitt lidandets historia rätt många gånger, men ingen säger väl nej till att tala om sig själv.

För ett antal år sedan vaknade jag en morgon och vägde 123,3 kilo, "hoppsan", tänkte jag, "det var mycket".

Den morgonen omorganiserade jag mitt liv totalt. Jag började med dagliga promenader, stenhård kontroll på vad jag åt. Varje bit jag stoppade i munnen skrev jag in i ett dataprogrm som räknade ut näringsvärde och kaloriinnehåll. Det gick bra för mig. Kilona försvann och från att ha släpat mig fram kom jag att gå framåt på mina vandringar runt byn.

Efter några månader vägde jag 106 kilo och var stolt som sjutton.

Men….. då inträffade detta, att en demon som bor i min hjärna började tjata och säga: "ta en kaka, du kan ta en till…, det finns digestivekex, Du kan ta ett, nja två, tre o.s.v."

Efter ytterligare några månader kom jag till sans igen, men då vägde jag 113 kilo. Aj  som satan! Då gick jag till doktorn och försökte först zenecal och senare den där andra självmordsmedicinen som jag lyckats förtränga namnet på. Jag gick ner och upp igen hela tiden, precis som den där berömda jo-jon. Det där tog några år, som jag förmodar att Du förstår.

Men, en dag började min kamrat, Maja52, med Lchf-kosten och hon inspirerade mig att ta nya tag igen.

Det här passade mig som en handske och jag gick ner i vikt, i lagom takt, men nu har jag kommit till dom där 106 kilona igen, och  hjärndemonen har börjat sitt arbete för att inte bli av med några "goda" fettdepåer.

Jag vill inte tappa tråden nu, jag vill behålla motivationen, hur tystar man sin egen tjatiga härna?

Kram

Bubblor

Jag minns inte om jag läst din historia tidigare, det finns ju ganska många medlemmar här nu så det är svårt att hänga med överallt. Tack för att du delade med dig!

OK, så du har mao gått ned ca 7 kg på 12 veckor, om jag räknat rätt? En väldigt bra och lagom viktminskning. #3 skriver du att vågen börjat peka uppåt litegrann så jag antar att förutom detta med sockerklådan så handlar det om utebliven viktminskning också? Men du skriver inget om vad du äter, LCHF-kost kan ju innebär väldigt olika saker för olika personer.

Om jag ska dra paralleller till mig själv, så vet jag att då vågen pekar uppåt i kombination med sockersug, så brukar det innebära att jag trott (lurat mig att tro) mig ha "mitt på det torra", jag har börjat "unna" mig diverse saker som fått min sockerklåda att vakna igen.

Det behöver inte handla om kakor, frukt, godis, bröd etc utan om helt vanliga lchfsaker som grädde med lite hallon, fet, naturell yoghurt, nötter, lite mörk choklad, kanske ett tredjedels päron med brie. Tyvärr funkar det inte för mig, men hur det fungerar för dig det vet jag inte- eller ens om du äter detta eller inte.

Jag önskar jag kunde svara på hur man tystat beroendedelen i sin hjärna, för det svaret skulle jag själv vilja ha:) Jag vet bara att det som underlättar för mig är ordentlig, bra mat med fokus på fett och protein- inte små mellanmål då och då- och speciellt en bra frukost. Regelbunden motion hjälper också, och tillräckligt med sömn samt så lite stress som möjligt.

Drick vatten! Eller te för den delen, gärna grönt, rött och vitt  men svart  går det med. Mycket vätska krävs för att klara LCHF, åtminstone för mej. Då mår jag bättre, orkar mer och har den mysiga känslan av att "pyssla" med nåt  och "unna mej" nåt utan att tugga i mej extra godbitar.

Men suget, sockersuget, det kommer 2 gånger i månaden likafullt, runt mens och ägglossning. Det är troligen ett hormonbetingat sug. Vi kvinnor är fulla med hormoner just dessa tillfällen i månaden.

Har jag slarvat med fettet och/eller ätit för mycket skräp blir jag oxå sugen. Men det är ändå inget mot hur det var innan LCHF!

Hej, jag hoppar in här igen, ibland är det så himla trist att leva utan kolhydrater. Jag har varit hos min dotter i Stockholm en vecka, hon har en inneboende och dom har ett matlag. Till yttermera visso är dom vegitarianer, dom lagar god och nyttig mat, men med potatis, linser, morötter, pasta o.s.v. För min del är det hopplöst, det skulle vara enklare om det bara vore dottern, men nu är det ju en till att ta hänsyn till.

Till slut tog jag beslutet att äta som dom, men inte så mycket. Nu är jag hemma igen och vågen hade inte rört sig åt något håll under den där veckan så det var väl bra ändå.

Men jag undrar: hur gör Ni andra vid sådana tillfällen?

Pröva grönt mullbärste; det sägs att det minskar sötsug. Dessutom är det gott. Det kan vara lite knivigt att få tag i, men jag har iaf hittat det på ICA Maxi.

#9

Jag gör som du gjorde.. man får vara glad att man inte är diabetiker!

Det är sant, men det är vettigt att leva som en sån i alla fall.

För övrigt måste jag berätta om byxorna. Mina överdragsbyxor hade spruckit i grenen och det stack ut små vita tussar av stoppningen, inte ens jag går ut så. Men…snilleblixt….kanske jag går i min sambos brallor, två nummer mindre, men dödsstraffet är avskaffat så jag provar. Det gick, om än med lite besvär, jag fick ha hjälp att dra upp blixtlåset, men ändå. Sen var jag i Stockholm en vecka och när jag kom hem kunde jag kliva i dom där brallorna utan hjälp.Hurra!

Sedan kom baksmällan, att det gick så lätt berodde på att jag spräckt innersömmen i dom där förgrönade pantalongerna.

Men du kom likafullt i ett par två nummer mindre byxor. Och det berodde inte på en spräckt söm utan på matvanor ändrade till det bättre . Grattis!

Hej Katti och tack för dina vänliga ord! Jag kollade in på din sida och såg dina fina djur. Härligt! Kram Bubblor