Eftersom jag nu har blivit med eget forum, vill jag hålla min personliga sida lite mer generell, så därför lägger jag min väldigt LCHF-mättade text här i stället.

Jag började med LCHF strax efter fettisdagen 2007 sedan jag hade läst en artikel om Annika Dahlqvist och lagt märke till att en körkamrat inte åt bröd, men frossade i pålägg och ändå var rätt slank. Jag tokäter nu själv rättika, ungefär som en ersättning för bröd.

Jag har länge funderat på varför sekulariserade och urbana svenskar fortfarande äter pitepalt, paltbröd, nävgröt, kolbullar och annan skogshuggarmat fast de inte behöver det, samt vad som kunde vara en lämpligare föda för dagens kontorsslavande människor (homo computans). Det mesta av forntidens grovjobb görs idag av maskiner, så varför ska vi äta som vi gjorde förr? Visst, det smakar gott, men är det så lämpligt?

En annan sak jag har funderat på är hur det kan komma sig att godis på grund av sitt höga sockerinnehåll anses mindre nyttigt än frukt, när det finns vissa frukter som smakar mycket sötare än godtyckligt godis. Äppelsorten Cripps Pink är ju till exempel väldigt söt. Samtidigt tvivlar jag på att vi äter socker för att vi verkligen tycker att det smakar gott, och tänker att vi nog vill åt något annat egentligen.

När jag blev bekant med LCHF fick jag som i ett slag bra svar på de här frågorna. 

Sedan jag började med LCHF har jag blivit av med svåra eksem på händerna och bullrig mage, och dessutom har jag fått lättare att  tömma blåsan. Mitt  forna sockersug är ett minne blott. Söta saker smakar bara sliskigt numera. Det här har varit problem som jag egentligen inte tänkt på, men som återkommer om jag någon gång tar ett återfall (läs bröd eller potatis). Trots allt kan det vara svårt att leva helt strikt till exempel på resande fot.

Nu har jag varit här såpass länge att jag kan se på mig själv i förhållande till ett stort antal kostmässigt likasinnade, och konstaterar följande: Jag är lyckligt lottad. Visst har jag också vanemässigt ätit Tw*x och Sn*ck*rs till lunch i perioder, men jag har aldrig varit så sockerberoende att jag inte har kunnat tygla mig. Så, om jag ibland tycks bagatellisera andras sockerberoende i mina kommentarer, så är det inte av arrogans, utan snarare okunskap. Jag ber om ursäkt om några tycker att jag har förringat deras problem. Jag vet helt enkelt inte bättre. (Egentligen är jag ganska snäll.)