Hej igen! :)

Nu har jag ätit lchf i över ett år, och vill berätta om vad som hänt med mig/min kropp sedan starten.

Bakgrund:

När jag började äta lchf var jag inne i ett osunt ätbeteende (hetsåt en chipspåse och chokladkaka var och varannan kväll en kort tid) efter ett par år av viktminskning och träning.

Efter att ha fött och ammat tre barn var min matchvikt 94 kilo till mina 177 cm.

Med hjälp av netdoktor.se och deras övervikt-sajt, gick jag ner till 70 kilo på några månader.

Snygg och stark, med bra immunförsvar började jag träna, och gick snart upp några kilo muskler. So far, so good. Men…att leva på svältkost satte sina spår mentalt. Jag började förknippa hunger med något mycket positivt - att jag var hungrig betydde ju att jag krympte.

Så, plötsligt, satt jag där i soffan med min chipspåse igen och vägde ett par kilo över 80.

Bloggade på Passagen på den här tiden, och överst på deras lista låg dr Annikas blogg, och snart var jag inne här på kif och råpluggade.

Läste allt jag kunde finna om lchf, och så en dag slutade jag äta kolisar.

Start:

I början kollade jag ganska noggrant vad och när jag åt. Låg på ca 20 g kolh/dag.

På några veckor gick jag ner ett par, tre kilo, men framför allt försvann magen - midjemåttet krympte ganska rejält. :)

De första månaderna på lchf, fick jag tillbaka min mens (som uteblivit pga Cerazette, något jag var nöjd med…) och ansiktet fullt med acne. Inget vidare, men kosten och jag trivdes så bra ihop att jag fortsatte på inslagen bana.

Omgivningen har inte alltid varit förstående…värst har det varit för min mamma, som fortfarande är övertygad om att jag när som helst kommer att få hjärtsnörp.

Hälsovinster:

Det första positiva som hände min kropp, var att min tidigare känliga prutt-mage nu mådde finfint! Efter att ha varit familjen stor-fisare, släpper jag numera mig så sällan, att när det väl händer skrattar alla gott och minns svunna tider.

Sockermonstret i mig dog en snabb död, och jag tittar inte ens åt lösgodiset och chiospåsarna i affären längre.

Efter acne-perioden har jag nu mycket fin hy som aldrig torkar ut.

Min kropp är mer definierad och inte alls "lös". Jag har inte gått ner mer i vikt, utan ligger konstant runt 80 kilo. Antar att det är det min kropp vill väga.

När mina svåra perioder med Depression och ångest inträffar, upplever jag det lättare att komma ur dem.

Men den allra största vinsten för mig har jag alldeles nyss identifierat: Jag tänker inte på mat hela tiden!! Det kan gå dagar utan att jag tänker igenom vad jag har ätit, varför, hur mycket, eller när och vad jag ska äta nästa gång. Mitt förhållningssätt till mat känns numer helt normalt och sunt, och det är en JÄTTEVINST!! :)

Nog babblat - tack för att du läste.

*solkramar*