De säger inte så mycket när de ser alla goda ting man får äta och hur bra man mår och även efetr ett tag- när man går ner i vikt.

Några motfrågor att ta till:

Unnar Du inte mig att må bra? Kan man ju ställa som motfråga till belackarna.

Skall jag äta sådant som ger mig IBS-mage, migrän, värk och allmänt illamående?

Det är inte en fråga om att avstå - och säga aldrig utan ett livsval!

Tillägg - det är ju så konstigt egentligen hur människor är funtade -när man säger att man bestämt sig för å göra det å det så SKALL de andra i ens omgivning verkeligen försöka stjälpa en.

Man kan ju fråga sig om de verkligen respekterar en - och förtjänar att vara ens vän…..

Jag säger att jag äter mig mätt på det som är essentiellt för kroppen.. kolhydrater är bara energi och jag är en inaktiv mäniska och har inte tid att jogga två till fyra timmar varje dag!

Ibland orkar man ju inte ta diskussionen för att man vet att dom struntar totalt i sin egen hälsa ändå eller att dom tror att potatis är det nyttigaste som finns (tror dock att dom flesta bara vill ha någon att klanka ner på för att dom vet hur onyttigt dom själva äter) så man kan ändå inte övertyga dom om något, då brukar jag bara säga "äsh, men jag tänkte att det kunde vara kul att prova" brukar få tyst på dom flesta

#4 , håller med dig om att ibland orkar man inte ta diskussionen.. ofta när folk är kritiska så spelar det ändå ingen roll vad man säger. Jag känner inte heller att det är min uppgift att frälsa dem… de gör ju som de vill. VILL de veta, och frågar av intresse så svarar jag givetvis.

Det jag känner att jag blivit stark i , är när folk (ofta på kalas och bjudningar) säger: men nog kan du väl ta en tårtbit för födelsedagsbarnets skull?… Nä.. det kan jag inte. Varför ska jag stoppa i mig nåt för nån annans skull?? Jag kommer jättegärna på kalaset, men trycker inte i mig nåt för någon. En gräddklick på fatet kan jag ta…

Nu är ju alla i bekantskapskretsen insatta i det här, och alla har blivit väldigt intresserade. INGEN är numera negativ, eller ber mig ta nåt som jag inte vill ha.

Jag säger inte så mycket, familjen vet om det hemma nu men förut så var det gliringar och så men när jag gick ner i vikt så var det inte så mycket tjafs längre. Denna gången så säger dom inget. Vi äter samma mat men jag tar inte pasta elr. potatis som dom gör. På jobbet är jag själv så där ser ingen vad jag stoppar i mej!

Det funkar jättebra för min del, har fått några personer att prova själva. Jag tar aldrig några diskussioner heller faktiskt utan kan berätta om min egna erfarenheter för den som vill lyssna. Sen kan jag äta annat när det är direkt kalas - som igår var jag på födelsedagskalas och åt både smörgåstårta och lite fikabröd, men till vardags är jag strikt numera. Det funkar bra att göra så om det inte är alltför ofta.

Min sambo vill prova men ändå så ta r han fram chipspåsen!!?

Får inga dumma kommentarer, men så har vi också hela tiden bemödat oss om att förklara på ett bra sätt vad vi äter och inte numer.

Det är inte ens problem ute på restaurang att be om sallad istället för potatis/ris/pasta.

Min mamma är ofta på mig och klagar på stekos i hela huset. Hon ber mig att äta nyttigare, ta en frukt eller frågar om hon ska göra gröt åt mig. Försöker vara snäll varje gång och säga ifrån.

Morsan är väldigt skeptisk till att GI-Noll kan vara bra i längden, men hon tycker samtidigt det är jättebra att jag tappar vikt, jag kan dock tänka mig hur det kommer låta från henne när jag blivit normalviktig och ändå fortsätter "vräka i mig" mättat fett =) Nåja, den dagen, den sorgen. Sen är det förstås de vänner som är vegetarianer eller träningsnarkomaner (dvs de som mest äter proteiner samt kolhydratsladdar) som inte precis tycker att jag äter sunt, men jag kritiserar dem å andra sidan tillbaka, och vi finner det roande att munhuggas med varandra, när det väl kommer till kritan har vi dock såklart respekt för varandras livsval, men som sagt, lite kiv vänner emellan med glimten i ögat finner vi bara roligt. Får jag kommentarer av okända brukar min enda replik vara 'den dagen jag orkar bry mig om vad du tycker kanske jag säger till…'

Att övertyga folk om att jag har rätt och de har fel ägnar jag mig inte alls åt, jag är inte ute på något korståg, jag äter sunt för att gynna min egen hälsa. Klart att jag försöker vädja till förnuftet lite grann hos folk jag bryr mig om som lider av övervikt eller krämpor, men jag ser det inte som något uppdrag att övertyga andra.

Däremot kan jag såklart vara hövlig och förklara mitt resonemang lite för folk som verkar genuint nyfikna och inte ute efter att håna, och då säger jag ungefär som Zepp skrev, jag äter mat som ger mig näring och undviker mat som endast ger energi, dvs jag äter fett och protein och undviker snabba kolhydrater.

Tråkigt att man ska behöva "slåss" för sin övertygelse!

Vi har hållit på med LCHF i en månad nu, mor, far, son 20 år, dotter 21 och dotterns sambo 28 år. Vi mår alla så mycket bättre idag, sonens magonda är borta och dotterns sambo har rest sig ur fotöljen med en massa energi. Så det ger en styrka när negativa "besserwissrar" talar om hur tokigt man äter. IDAG vet jag att det är DOM som är illa ute. Visst gick jag ner något kg när jag tränade på gymet och åt snålt. Men gymet blev till slut mitt andra hem, var tvungen att hårdköra JÄMT för att hålla det jag byggt upp.

Nej, mår Du bra så fortsätt. Jag säger -Kör Du ditt rejs så kör jag mitt till tvivlarna. Och jag tycker faktiskt synd om dom som fastnat i socker och kolhydratfällan, lika glad blir jag för oss som "gott över" och får tillbaks hälsan.

Kör på vännen, Du fixar det och du gör det för DIN SKULLL.

Kram/Inga-Lill

Jag har faktiskt inte haft några större problem alls med familj och vänner. Sambon var skeptisk till en början men höll sin oro för sig själv, och sen när han såg min övervikt krympa ihop samtidigt som jag fick mer energi är han bara positiv. Han äter inte LCHF men skippar gärna pastan ändå. Med mamma var det lite samma sak, efter ett tag fattade hon att det verkligen var bra för mig, och nu är hon enormt hjälpsam och förbereder mat särskilt när vi ska komma och hälsa på. Samma sak med vännerna - i början höll de inne med eventuell skepsis, och nu när de ser hur mycket bättre jag mår ifrågasätter de inte kosten alls.

På jobbet finns det säkert en och annan som tycker det verkar wacko, men de har i så fall tillräckligt med hyfs för att inte säga nåt. En eller två är milt positiva, resten menar på att mat funkar olika för olika personer och det är väl kul att det funkar för mig, men själva skulle de aaaaaaldrig…

Jag har inget problem med familjen och vänner alls faktiskt. Maken äter delvis som jag.

Det stora problemet är sjukvården som envisas med att jag kommer bli sämre om jag äter mat utan kolhydrater.

Mamma säger att hon inte tror på det här med att skippa potatis och dylikt, hon fortsätter hårdnackat med sitt lättmargarin och sina lightprodukter.

Hon brukar fråga om det verkligen fungerar, om jag verkligen går ner i vikt.

Ibland säger hon att det enda som fungerar är sunt förnuft och motion!

Hon är diabetiker och har reumatism, så jag brukar försöka få henne att testa LCHF, men nej,,

Annars är det ingen som säger något speciellt, och det är skönt!

Jag blev skeptiskt bemött i början, men nu märker jag snarare av en nyfikenhet och i vissa fall avundsjuka - i synnerhet från lite mulliga bekanta…

Min pojkvän är PT och han gav en intressant liknelse på just den här typen av beteende. Vi är som kräftor. När du lägger levande kräftor i vatten för att koka dem och en av dem lyckas ta sig upp till kanten av kastrullen, drar de andra tillbaka honom ner i det kokande vattnet. På samma sätt vill vi gärna intala våra "bantande" vänner att "En kaka blir du inte fet av".

Annars har jag fått många förvånade blickar, många frågeställningar och en hel del som har svårt att tro det. Men jag välkomnar dessa människor och svarar lungt och sansat på alla frågor. Sen har jag hela tiden den grundställningen att olika koster/dieter funkar för olika människor. Och just det här funkar för mig!

Jag tycker att man måste ha tålamod när det gäller såna här saker. Detta är nytt för många och det tar oerhört lång tid att etablera ett nytt sätt att tänka.

Lycka till alla!

Emma

Oj här blev en massa svar. Tack sa mykt! Skönt att jag inte är ensam.

Ja man far som ni säger antingen ignorera de värsta eller säga nagot bra men ocksa tufft emot. Att berätta mer detaljerat har jag försökt att göra. Sambon säger inget mer nu iaf (han är intresserad att pröva han med p.ga hans vikt och  att han äter en massa chips o godis för mykt.). Hans styvmor? Hmm hon kom hem 2:a dagen jag gick pa lchf . med en stor pase söt o godsaker som risgrynsgröt med körbarssas, frallor, muffins, och lätta (jag bad henne köpa smör men INTE lätta) hon kände sig snäll, och satte en stooor pase med frallor i mitt framför näsan pa mig och sa ät ;) ahaha jaa de är inte lätt. Men har skippat allt dedär iaf. Känner mig ganska stollt (är trots allt nybörjare.) Sa snällt emot att nej jag är inte sugen!

Tror hon kanske är en aning avundsjuk? Hon gar själv pa diet där man skippar endast pasta,ris och potatis. Men den fungerar inte för henne..sa kan ju vara lite sa att hon egentligen VILL prova pa men inte riktigt vet ifall de fungerar?

Naja. Min pappa och syskon ser de som en bra grej iaf, Har typ 1 diabetes ocksa. Sa har bertättat om just lchf och diabetes.

Mamma är en aning avis hon med och säger nehe dedär hjälper inte alls, pa nagot sätt,,,efter en stund-meeen jag kanske ska prova. Haha ganska kul med "avis-fiender"

Tack sa jättemykt för era svar.

Tillägg: Bor tillsammans med sambons föräldrar)

STRONGT att tacka nej! Och FULT att komma med den där påsen…..Du är på god väg vännen, håll ut, det är värt varje uppoffring i början.

Kram

De är inga problem att tacka nej men mer o mer avundsjuka o sura miner kommer da. Men ja de förstar nog sa smaningom de hela goda med LCHF.

Ja de som var i pasen har hon och hennes man fatt mumsa pa istället

veomi

Du skrev att du är diabetiker typ 1.

Gå in på undergrupp Vi som har diabetes i vänstra spalten och läs trådarna där. Det är en hel del med typ 1 som kunnat minska sin insulinmängd med LCHF.

Helena Hesselmark

Nu på senare tid har det blivit mindre mothugg, men det finns fortfarande vissa kommentarer.

"man kan ju unna sig att ta någon bulle då och då", eftersom det tillhör ju att man ska ha kaffebröd till kaffet, eller efträtt till middagen när man hälsar på föräldrarna/svärföräldrarna. (när man har separerade föräldrar blir det ganska mycket fikabröd)

Suck, börjar bli trött på det. Sen den eviga frågan vi alltid får.

"Men hur blir det sen då? När ni slutar med det här? Det kan ju inte vara bra, ni kan ju inte äta så här för alltid"

Det är bara att hålla ut! Svara så gott du kan om du orkar! Om du inte rikgit vet så läs på här på forumet!

Säg att du blivit medlem i en sekt. Du har blivit medlem i en sekt, och din översteprästinna heter Annika Dahlqvist och on kan bota både cancer och svinflunsa med handpåläggning.

Varje helg samlas du och de andra lokala sektmedlemmarna hemma hos en medlem och har smörorgier där ni smetar in fisk, fågel och fläsk med kryddsmör och sen vråläter tills ni inte är hungriga längre.

Efter det diskuterar ni teorier om varför världen är så ond och inte förstår sitt eget bästa, och planerar hur ni ska få resten av världen att bli medlemmar i sekten.

Jag lovar, sen kommenterar de inget mer.

// Manne

Men cola som är så ÄCKLIGT! Precis som allt annat som är sötat med socker. Sliskigt, läbbigt. Olika smak får man väl ha?!

När folk frågar mig "men det och det får du väl äta?" så svarar jag att jag "får" äta precis vad jag vill, men undviker det som jag inte mår bra av.

Familjen respekterar mitt val numera men inte arbetskamraterna. "Hur länge ska du hålla på med den där fettdieten egentligen?" Trots att jag sagt att det är en livsstil, ingen diet. Man får slå dövörat till

#24 Det där var bra!

Undra vad min sjuksköterska skulle tycka om det. Hon har redan hotat med inläggning för att bota mina tvångstankar mot kolhydrater.

#24

.. så skall jag säga i forsättningen!!

Alla hatar det.. de tror fortfarande på den fettsnåla skiten och VV

Jag måste ha världens underbaraste arbetskamrater, dom har stötat mig från första dan.

När jag kommer med mina matlådor till frukosten så är dom bara nyfikna på vad jag ska äta till frukost, äter oftast rester från gårdagens middag till frukost.

Dom har oxå sagt att jag är mycket piggare o gladare nu efter ca 4 månader lchf.

#24

Ha ha ha, du fick mig att asgarva trots tandvärk och sen timme!! 

Tack manne, oslagbart!

Glad to be of service. ;)

Jag har mest haft positiva upplevelser, för att vara lite mer allvarlig. De flesta i min närhet (polare och jobb) är dels väldigt intresserade och dels ofta redan väldigt medvetna verkar det. De flesta vet redan t ex att kolhydrater har en fettlåsande egenskap, även om de kanske inte riktigt vet hur eller varför.

// Manne

Manne, du bor väl också i England? Folk här är i allmänhet lite mer accepterande än vad vi svenskar är… Nån kanske höjer på ögonbrynet åt "the weird Swede", men i övrigt får vi inte så mycket nedlåtande kommentarer…

Babybel: sant, London.

Jo, det stämmer nog faktiskt. Den engelska viljan att inte vilja förnärma.

// Manne

#22 tackar för tipset ska kika in där. gar delvis pa LCHF just för att sänka insulindoserna.

#24  haha den kan man alltid köra med da höjer de nog inte lite pa ögonbrynet men haller säkert tyst efter!

Hej!

Jag har inga egentliga problem med att hävda mig som lchf-are, jag ligger lågt med både information och att övertala eftersom jag alltid har bantat och nått min målvikt och hållit i ett par veckor och sen gått tilkbaka till gammalt ätmönster. Jag tuffar på med min mat och får inte så många kommenterarer eftersom jag inte pratar så mycket om det. Men om någon frågar så svarar jag så gott jag kan.

Jag tycker det är lite lustigt när man berättar om vad man äter. De som är negativa tycker oftast att det är konstigt att man aldrig vill äta en tårtbit, godis, glass eller chips. Detta samtidigt som dom påstår att det inte kan vara bra att skippa kolhydrater. Som om godis och chips vore så nyttigt att vräka i sig? När jag åt viktväktarmat var det aldrig någon som ifrågasatte att jag tacka nej till fikabröd. Visst är det konstigt.

#37 Ja det är konstigt… verkligen! Men det visar ju hur indoktrinerade vi är ang det här med kolhydrater.