Det är inget fel på dig. Du är som de flesta andra. Efter en rejäl viktminskning blir du glad, och ger dig själv en belöning, i form av godis, dvs socker. Att du inte kan sluta beror på att sockret är beroendeframkallande, man säger till sig själv att 'nu har jag varit jätteduktig så länge och att äta godis några dagar kommer inte ge någon stor viktuppgång', och det gör det inte heller, men likt en alkis som varit ren några år inte kan ta bara en sup utan tar han en så åker han dit igen så kommer en sockerberoende åka dit igen. Att jämföra sockersug med alkoholism kan låta lite extremt, men det är faktiskt samma sak, bara att spritmissbruk har andra bieffekter än sockermissbruk. Det enda som funkar är att inte belöna sig med sockerbomber, för då åker man dit igen, belöna dig istället med lite mer LCHF-anpassade sötsaker.

Det är inget fel alls på dig!! Det är det första, och viktigaste, du bör tänka på.

Därefter kanske det är dags att göra ett nytt försök att jobba med din inställning till dig själv? Du var nere på 55kg - strålande! Om det nu är 67, so what? Det är fortfarande långt långt kvar till 80-strecket, och inte alls för sent att göra förändringar. Fundera över ditt belöningssystem. Jag är precis likadan, nämligen, och det håller sällan. "När jag väger 65kg får jag äta en chokladkaka, när jag väger 62kg kan jag har Ben&Jerry-frossa en hel helg…" Det är ju inte belöning! Det är ju straff! Och om sanningen ska fram - hur bra mår man i sitt frossande? Psykiskt OCH fysiskt?

Försök bestämma dig, på ett rimligt sätt. Den här gången blir det INTE som tidigare. Rensa kyl och skafferi redan ikväll, men ersätt allt socker med LCHF-godsaker till att börja med. Om nu sötsuget blir för jäkligt kanske det är okej med kakao-smör-kokosflingor-kladd? Det kanske inte triggar riktigt lika mycket sug? Var dock beredd på att bara för att man har "bestämt sig" så är det inte så jävla lätt som i LÄTTA-reklamen på TV. Det kommer vara svårt ibland. Kanske kommer man krascha och rusa bort till nattöppna macken för att köpa halva godishyllan redan imorgon. Men just idag, just den här timmen, kan man välja att låta bli. dra gärna in folk i kampen - kompisar IRL, här på forumet, whatever. Stöd och kontakt är värt så otroligt mycket (i alla fall för mig).

Nu blev det monsterlångt och jäkligt hurtbullepeppigt inlägg här. Men jag tänker snika åt mig ytterligare lite utrymme och återigen påpeka - DET ÄR INGET FEL PÅ DIG! Du har säkert, precis som jag, ett stört och osunt förhållande till mat, vikt och utseende som du hunnit jobba in under bra många år. Vi kan förändra den inställningen, både du och jag, och första steget på den vägen är att våga acceptera att vi är helt okej. Inte perfekta, men inte värdelösa heller. Vi förtjänar att må bra, right?

Ehm, nu ska jag vara jätteelak och utifrån min totala okunskap säga - det måste vara ett grundfel med ditt ätande!

Du har alltså på en månad GÅTT UPP 12 KILO!

Då har man ett STORT problem, om jag fattar det rätt heter det "binge eating".

LCHF kan i många fall lindra detta, i och med att man helt enkelt inte är intresserad av socker och godis. Men har du någon typ av ätstörning behöver du kanske mer kvalificerad hjälp?

Tack för era svar

Att rensa kyl o skafferi är tyvärr inget alternativ då min sambo är allätare och alltid varit smal och frisk, och sålänge han inte går upp i vikt säger han att han inte vill sluta med godis osv

#3 Ja jag vet det låter helt sjukt att gå upp 12 kg på en månad men tyvärr är det sant. Första veckan ökade jag 5 kg.

Och visst har jag säkert någon form av ätstörning även om jag aldrig kräkts eller så. Men jag känner aldrig några mättnadskänslor. jag vet inte när jag är mätt, men under viktminskningsperioderna räknar jag kalorier för att veta ungefär när jag borde sluta äta och boorde vara mätt. Innan LCHF var det 1500 kcal/dag, när jag provade LCHF åt jag 2000- 2200 kcal/dag

Jo jag behöver säkert proffesionell hjälp men ingen vill väl ta sig an mig som det är nu. Jag väger 67 kg och är ändå bara lite mullig än så länge.  Det syns liksom inte på mig att jag är sjuk. Ja jag vet faktiskt inte hur jag ska ta mig ur detta ätbeteendet. Hade läst om att de med ätstörningar blivit hjälpt av LCHF men gäller tydligen inte mig. Oavsett av vilken kost jag minskar i vikt så äter jag skräp när jag nått min idealvikt

#4:

Testade du inte att fortsätta uteslut kolhydrater och ät så mycket du vill när du nått din målvikt? Det borde vara lättare att hålla vikten utan en massa kolhydrater som stimulerar överätande och fettinlagring.

Nu kommer du säkert nli upprörd och kanske

förbannad.

Det är dags att ta ett allvarligt snack

med honom du lever med. DU ska acceptera

att han köper hem och sitter och glufsar i sig?

Men HAN kan inte acceptera men ffa RESPEKTERA

dig och dina behov?!

Vad gör den situationen med din självbild? Varenda

gång han kommer hem med sånt som du blir

triggad sv så är det ett svek mot dig..

Jag vet att det är då jävla enkelt att sitta här

och tala om för dig hur du ska göra men du måste

få stöd hemifrån för att ta dig ur ditt beroende.

Hur äter du nu? Du säger att du har fortsatt med feta mejeriprodukter, men i övrigt?

Jag funderar lite över ditt ödestänkande "nu kommer jag att äta så här tills jag når 80 kg". Vad är det som "slår om"?

Sen vill jag inte skrämma dig, men det måste vara väldigt ohälsosamt och påfrestande på hela kroppen att svänga i vikt 30 kilo i stort sett varje år.

Hej!

Bra att du skriver här, för det är ju ett steg åt rätt håll. Jag tycker inte heller att 67 är en katastrof. Tror att din kropp kanske vill hamna nånstans mitt emellan 67 och 55.

För att du ska få bra hjälp här är det bra om du skriver upp vad du åt en normal dag under viktnedgången. Och vad du tänker dig att äta för att ligga still i vikt (och då menar jag inte vräkätardagar med massa godis eller så). Berätta hur du äter och så kan du få råd om hur du kan anpassa "jämviktskosten" för att inte bli galet sockersugen.

Du har helt klart problem med ditt ätbeteende och då behöver man stöd från omgivningen. Din man kan säkert placera godis och annat i sin garderob eller så om du talar med honom. Det är inte bra för kroppen att gå upp och ner i vikt och eftersom han älskar dig vill han dig ju väl.

Du har fått väldigt bra svar från många här bantaren!

Och även jag vill instämma i att du behöver stärka din självbild, förändra ditt belöningssystem och prata med sambon. Om han måste äta godis får han göra det när du inte är där. Till att börja med. Men visst vore det fantastiskt att sitta brevid och inte känna suget? . Då är du i hamn.

Och jo, det finns hjälp att få! För så länge som du upplever ett problem så finns det hjälp och det i olika former. Psykoterapeuter, coacher, psykologer. Det är bara för dig att bestämma att nu jäklar får det vara bra. Jag gissar att när du var liten så fick du en kaka/godis eller glass när du var ledsen? Så är det för många i vår generation vilket kommer sig av att många i föregående generation fick uppleva hunger och fann det som en riktig ynnest att få godis! Jag är själv dotter till en far som upplevde andra världskriget, I know. Förhållandet till mat och sötsaker blir väldigt konstigt och överspännt.

Ta tag i det! du har ju faktiskt börjat bara med att prata här! Ta nästa steg och sök (inte be om) hjälp! Det behövs ingen diagnos för att få det. Du behöver hjälp att förändra ett beteende. That's it!

Alltså det är inte så att min sambo inte försöker hjälpa mig, ni missförstår, men jag kan ju inte begära att han ska börja med LCHF då han mår bra av pasta och godis. Han älskar att se på filmer på kvällarna och då  börjar han ofta med fikabröd, sedan glass och sist godipåsen. Och jag har gjort likadant under mina "ätarperioder" Sedan när det gått tillräckligt långt 80-85 kg så lägger jag av helt och börjar gå ner igen. Men under denna period gör det mig inget att han sitter bredvid o äter skräpmat. Jag är en väldigt envis människa och har jag bestämt mig för att gå ner 30 kg så GÖR jag det. Problemet är att min envishet helt försvinner sedan. Jag borde ju rimligtvis vilja hålla den nya vikten men ändå blir det samma sak varje gång.

Och han har verkligen försökt stötta mig. Han har sagt så många gånger att jag inte kan äta det som han äter eftersom jag går upp allt igen då. Han har till och med föreslagit ett bötessystem att för varje kilo jag går upp får jag betala honom 100 kr. Men det blev aldrig så vi genomförde det

#8 En normal dag under viktnedgången åt jag

Frukost: omelett på 2 ägg och ett par skivor bacon

Lunch:, kött el fisk 150 g, sås gjord på grädde el ett kryddsmör, några broccolikvistar

Middag samma som lunch

Kvällsfika ostrullar med smör på, ibland lite valnötter

bantaren……håller med alla bra tips du redan fått…..och vill bara säga ……hoppa på banan igen ……..säg stopp nu….!!!….som någon sa tidigare ….försök att stå still på den vikten du är idag…..hitta goda lchf alternativ till ditt frosseri….det finns massor ….

Och att din sambo stöttar dig är kanon…men eftersom du bli frestad när han sitter o "gluffsar"…kanske han kan begränsa det till en gång i veckan….Och bara för att han inte går upp i vikt av att äta godis, kakor chips mm ……finns det ingenting som säger att det är nyttigt för honom…..han borde kolla sina värden …..för även om man är smal så kan kärlen må dåligt av dålig kost….(missförstå mig rätt….jag vill bara väl)….

Upp på banan igen…..lycka till..!!!!

nenna31

Ingen mår bra av pasta och godis. Förutom möjligtvis psykiskt när man sitter där och glider på insulinruset som en amfetaminist som precis skjutit en sil… Insulinresistens, åderförkalkning och dylikt undslipper ingen som baserar sin kost på kolhydrater. Det är bara en fråga hur snabbt det utvecklas, och om det blir den avgörande dödsorsaken eller om man hinner utveckla cancer eller köra ihjäl sig först..

#10 Det där skulle jag faktiskt inte kalla stöd, bantaren! Att tala om för dig vad du inte kan äta är väl inget stöd? Och vaddå böta till honom när du går upp i vikt? På vilket sätt skulle det vara ett stöd för dig?? Jag tycker snarare att det är straff! Stöd är ju lika med hjälp och uppmuntran.

Jo jag tycker absolut att han ska kunna ändra sina vanor lite för att hjälpa dig! Det finns väl annat gott snacks som ni båda kan äta framför tvn? Godiset kan han väl hålla för sig? Och visst kanske han mår bra NU av godis och fikabröd, men vad gör det på sikt med hans hälsa, precis som spkn1 skriver?

Ursäkta, det är jag igen.

Bötessystem? Du ska alltså bli tjock, fattig

och ha ännu mer skuldkänslor?! Himmelens

tur att ni inte började med det!

Men allvarligt nu. Tycker du verkligen att det

han gör på sina filmkvällar är ett stöd för dig?

Allvarligt.

När han vet hur du reagerar och ändå så ska

han ha fikabröd, snacks och smågodis..

Om du tycker att det han släpar hem i massvis

av är bra för dig så Fine. Om du bodde ensam

hur hade det varit då, tror du?

Jag vet att jag tjatar om honom men man kan

inte komma ifrån att den man bor tillsammans

med och delar hushåll med har väldigt stor

betydelse i ens liv. Annars skulle man ju bo

ensam..

#15 Nä det kanske inte är ett stöd för mig just det att han äter skräpmat, men han försöker inte få MIG att äta som han. Han säger åt mig att låta bli för att inte gå upp i vikt iogen när jag säger att jag vill ha..

Men vi är ju vuxna människor, jag kan inte bestämma hur han ska äta. Han är snart 40 år det måste han besluta själv. Han är en sån som inte bryr sig om vad som är nyttigt eller inte för kroppen så länge han inte känner av några negativa konsekvenser så kör han bara på. Är han sugen på pizza så äter han pizza. Vill han ha smågodis så äter han det. Jag vet tyvärr många smala människor som tänker likadant. Går dom inte upp i vikt så äter dom vad som helst som dom blir sugen på bara.

Jag tycker faktiskt gott att han kan vara mer av ett stöd för dig i alla fall. Han måste ju veta hur du fungerar vid det här laget? Att du tappar motivationen totalt när du gått ner. Han kan äta godis när du inte är med, tycker jag… Och tillsammans kan ni mumsa på sådant som är bättre för dig!

Jag tror inte jag skulle klara av att hålla mig till lchf om min man alltid satt och åt godis… Inte i längden i alla fall. Det skulle vara mycket svårare då att tänka att kosthållningen är för livet!

Hej,

Har inte orkat läsa igenom alla andra svar men jag ger min åsikt om det.

Det är inte fel på dig, du är väl som mig och alla andra sockerberoende.
Det tar drygt 1 år för det värsta suget att försvinna. låter långt eller hur?
Men om du tänker på vad du gjorde i julas, känns inte så avlägset, eller hur? Det har gått snabbt detta halvåret, det kommer gå precis lika snabbt om du håller dig sockerfri. Så tänkte jag som som MAX klarat 8 veckor utan godis och sånt.

Jag tror det handlar helt om att göra LCHF till din livsstil. Det är ju till för att du ska stabilisera din kropp till det naturliga ätandet, när din metabolism blivit mer återställd och din kropp är van vid att drivas på fett, då kommer du att kunna börja leka lite med kolhydraterna, du kanske tom kan äta en godisbit efter en fett och proteinrik middag på lördagen. Är du svårt sockerberoende ska man ju helt aldrig mer äta sådant igen.

Jag gick ner ett antal centimeter på 2 månader men hamnade i ett återfall och det har nu tagit mig 5 månader och allt fett tillbaka. Det är bara att börja igen och ändra din syn på det.

Ibland hjälper det inte bara med att ändra sin kosthållning. Många behöver ändra i sitt psyke, då vill jag rekommendera Dr. Phil's 7-stegs metoden en bok som handlar om att ändra sitt beteende, inte bara kosten.
Den boken är tung och det tar tid att komma igenom eftersom det finns uppgifter och så. Men prova det kanske?

Jag har som sagt en känsla av att det i ditt fall - precis som i mitt handlar om att skapa sig en livsstil och ändra i psyket på synen på ätandet.

Lycka till!
Och JÄTTE bra gjort med viktminskningen, det är bara att hålla i det strikt i ett år, sen kommer det gå MYCKET lättare!

Jag tror som föregående talare att du på något vis måste försöka få dig själv att förstå att det här inte handlar om en diet. Det är en livsstil! Du måste försöka förstå att du antagligen aldrig mer kommer att kunna äta "som vanligt". Du kommer säkerligen att kunna äta mer kolhydrater, och får prova dig fram till hur mycket du tål utan att gå upp eller tappa kontrollen över maten helt, men det handlar om en förändring av hela livet.

Och det är här jag känner att din sambos ätande inte är så hjälpsamt för dig! För så länge han äter precis som du gjort innan så blir du ju hela tiden påmind om det, och kanske längtar tillbaka. Och kanske tenderar att tänka att det här är en viktminskningsmetod som bara är tillfällig…

Hej Bantaren!

Jag instämmer med de övriga kommentarerna ovan och vill verkligen peppa dig att fortsätta med LCHF och stanna där. Det är vägen bort från sockersug och matångest, i alla fall har det varit det för mig.

Jag hade dock en annan fundering ang att du går upp i vikt igen varje gång och ville därför ställa en fråga. Är det hotfullt för dig att vara smal/normalviktig? Det kan låta vansinningt, men man blir en annan person när man tappar vikten, om inte annat för att omgivningen reagerar annorlunda när de möter en och den förändringen kan vara jobbig. En del har oxå en övervikt som skydd. Jag säger inte att det gäller dig, men det kan vara värt att ställa frågan till sig själv.

Ang kommentarerna om din sockerätande sambo, jag instämmer i att det dels inte är nyttigt för honom även om han inte går upp i vikt av det. Om du sedan är sockerberoende så kan man ju undra om han skulle dricka vin/öl/sprit i soffan brevid en alkoholist som försöker sluta? Jag tycker inte att det är någon skillnad där. Inte för den beroende iaf. Känner du att du är sockerberoende så skaffa mer kunskap om det och försök få sambon att förstå och respektera.

Peppkramar! (idag blir det biff med bea till lunch. Bara.)

Finns fler som jag…… Jag är oxå verkligen en periodare, och äter helt uppåt väggarna galet ibland. En helg, sen e det kört….. Själv hoppar jag på LCHF-tåget idag igen, efter en galet sockrig helg, kunde inte somna i vettig tid igår pga. illamående, huvudvärk och hjärtklappning, var inne i nån slags socker-chock….. Vet inte varför jag gör så mot mig själv. Men ska försöka sluta med det nu…. IGEN!

Lycka till o pepp-kram!!!!