83 när jag startade. Fuskade mig upp till 87 (toppnotering ever ) och nu är jag nere på 84 och vågen pekar åt rätt håll hela tiden, trots vad som känns som ohemula mängder mat

Börja träna lite också då? Hur känns kläderna? Hur mycket har du att gå ner?

Över 20kg ska jag ner Hur lång tid tog det innan vågen rörde sig?

Jag vägrar att väga mig så har faktiskt ingen aning. ;)

#2

Första veckan redan. Och den rör sig nedåt varje vecka om jag bara ser till att äta nästan tills jag storknar. Känns mycket underligt. Och låter bli att fuska, såklart.

Har nästan 30kg att gå ner innan det är "normalt" eller vad jag vägde innan jag började med p-sprutor.

jag började på 93 och lite mer, har ingen våg som väger gram…

och nu väger jag 86 +- 1kg

Lite fundersam över din rubrik, du tar inte upp den i tråden. Men min erfarenhet av lchf är att det är absolut ingen quickfix. Ju mer man stressar ju mindre går man ner. Själv har jag inte direkt gått ner nått på 7 mån men fått andra hälsovinster som känns viktiga.

Men det man lagt på sig gick ju inte heller på några veckor så det måste ju ta lite tid ner åxå.

Lycka till!

Om du med rubriken menar att du vill veta om jag kan/törs/vill tala om min vikt för andra så svarar jag nej. Det syns mycket väl att jag är överviktig så vad spelar några siffror för roll  Jag struntar både i våg och måttband. Jag har på tio månader minskat 2-3 klädstorlekar på överkroppen och 1-2 på underkroppen. Jag har en bit kvar men jag är jättenöjd so far! Jag njuter och mår toppen under tiden och det är viktigast för mig!

Sten Sture Skaldeman som har låååång personlig erfarenhet av LCHF plus att han har coachat tusentals elever säger att det kan ta ca tre månader för kroppen att helt ställa om till fettdrift. Och att vissa under den tiden går ner i vikt medan andra inte gör det. Jag personligen skulle lyssna till hans kloka ord.

Visst kan man gå ner i vikt med andra metoder, absolut! Men frågan är vilken metod som funkar bäst i längden och vilken som man hälsomässigt mår bäst av.

Näe det är ju ingen bantningsmetod, även om man går ner i vikt med tiden… det är ett sätt att äta hälsosamt. 

Jag kan villigt berätta att när jag började vägde jag 77,6 (164 cm) där  i princip all övervikt sitter på magen…. :( och 3,5 veckor senare väger jag 74,5 ett tag var jag nere på 73,8 men sen kom det månatliga syndromet och då svullnade jag till lite…. :) Men jag mår fysiskt mycket bättre, magen är mindre svullen och gasig och min hy känns mycket bättre än tidigare…… Humöret är jämnare….. bara fördelar med denna livsstil….. :)

#8 Amen till det!

Jag har hållt på i 3 månader nu och gått upp 2 kg (massa fuskande) men nu sen i måndags kör jag fakir och nu börjar det hända saker.

Jag är 1.60, började på 57 kg och är nu nere på 55 kg. Började inte för viktminskningens skull som så många andra här men fick den på köpet. Är nöjd nu och håller vikten fint.

Jag började i slutet av mars med vikten 87 kilo till mina 162,5 (den där halvan är viktig.. ;) centimeter. Igår vägde jag 75,2 kilo. Minskat tio centimeter eller mer över mage, byst och höft. Fem centimeters minskning på både överarmar och vader.

Jag har inte haft några problem alls med att mer eller mindre rasa i vikt (ta i trä). Tål verkligen inte kolhydrater så utan dom har min kropp bara jublat och skakat av sig kilona.

Det är ju dock olika, hur mycket äter du och hur hårt håller du kosten?

började på ca 98 i början av mars..har inte gått ner något alls…men tjah hoppet har inte försvunnit ännu heller så

började på vad var det… 92 kanske (hade gått ner med AB Viktklubb från 100 jämnt) har gått ner och upp och ner och upp lite hit och dit sen juli-08 då jag började med LCHF. Nu ligger jag på 88-89 så där… verkar lÿgens att gå ner mer.

Allmänt så pratar jag rätt mkt o mat o kost o så, naturligtvis vill jag frälsa alla. Många tycker att jag inte ska vara så hård mot mig själv, då jag inte ser så stor ut så fattar inte folk hur mkt jag väger.

Men till mina 1,72 så är det faktiskt åt skogen att väga 106 kg o det berättar jag för dom som säger nått, speci om dom säger att du behöver inte gå ner………….Tungt, jobbigt o fel är det i alla fall hur än det kan se ut på riktigt, jag vill gå ner minst 26 i alla fall till 80.

Inser att när man blivit lite äldre så får man ta några kg till o sen för det andra vem vill bli skrynklig eller rynkig???

Jag törs inte tala om min vikt för då förstör jag tävlingen som pågår till ikväll om att gissa min vikt

hahaha jo gör det… du kan VISKA!!

Jag har kört LCHF i dryga 10 veckor, och började på 80 kg. Har inte gått ner någonting, vågar inte ställa mig på vågen för jag känner ju att kläderna sitter tajtare än innan!

Fuskar endast med lite frysta bär ibland (hallon, jordgubbar).

Tränar styrka och kondition och det går ändå rätt bra utan kolisar.

Magen har krånglat hela tiden (hård i magen), men nu verkar det bli bättre. Säkert för att jag äter mindre hårdost.

Det enda som är positivt är att jag kan gå längre utan att bli hungrig, får inte samma blodsockerfall som tidigare.

Jag tror inte på detta längre, men ska ändå ge det tre månader…

Vad är det som ska bevisas? Att människan mår bättre av att äta riktig mat och skippa kemikalier och födoämnen de bara ätit en kort stund i historien? Det säger ju sunda förnuftet. Det här är ingen bantningsmetod utan en livsstil. Att utesluta det vi blivit tjocka och/eller sjuka av, kolhydrater, hjälper kroppen att bli frisk och balanserar hormonerna. Eftersom det är hormonerna som styr fettinlagringen så går man till slut ner i vikt (om man är överviktig) och man går upp i vikt ifall man är underviktig. Det typiska är att man svultit sig med diverse bantningskurer, vilket absolut kan ge resultat. För stunden. Sedan tar det tid för kroppen att inte hålla i för kung och fosterland, att inte lagra in allt den kan för att ha när svälten drabbar igen. Denna funktion har ju gett människan flexibilitet och gjort så vi överlevt. Kroppen lever inte på 2000-talet även om knoppen gör det.

Jag har gått ner 10 kg och maken 15 kg. Vi har båda blivit av med magproblem (magkatarr/magsår). Jag har dessutom blivit av med astma, diabetes, högt Blodtryck, sömnlöshet, svullen kropp, psoriasis samt grundvärken i fibromyalgi.

Varför skulle vi inte tordas redovisa vår vikt?   Vi väger oss inte längre, men ibland mäter jag mig runt magen. Det fettet håller kroppen väldigt hårt i för kvinnor, antagligen naturligt eftersom det är till för att skydda bebisar. Fettinlagringen runt mage och stuss regleras av hormonet kortisol som ökar direkt vi blir stressade.

Kostomläggning är stressande för kroppen och ett av de vanligaste "problemen" som man hör om är just att magen putar, även om den inte gasar längre.

Lycka till!

Jag har ätit LCHF i fyra år (jubileum nu i juni). Och under den tiden har jag bara gått ner i vikt när jag har lagt på rejält med fett, t.ex. när jag drack te med kokosfett flera gånger om dagen osv. Men oftast kör jag bara "normalkost" minus kolhydrater och lyckas väl inte lägga till så mycket fett. Så jag står rätt still på 74 kg nu sen länge (till 162 cm). Var nere på c:a 68 kg efter kokosfettperioden, men sen kom en stressperiod (och påföljande sjukskrivning) och då gick jag upp alltihop igen. Från början vägde jag 76 kg (hade då med GI gått ner från 84, men gick över på LCHF när det planade ut - vilket alltså bara stundtals har gjort någon skillnad).

Att jag alls fortsätter äta LCHF beror på att jag mår så bra: och på att jag mår dåligt varje gång jag fuskar (av sociala skäl osv).

Skulle gärna vilja bli av med åtminstone 10 kg till (och/eller kombinerat med lite ökad muskelmassa), men jag är väldigt dålig på rutiner - det där med att äta extra fett glömmer jag efter en vecka eller så… (Och träna på gymet har jag inte hunnit med på ett halvår, pga två nystartade företag… - man får vad man ber om…!)

Jag har gått ner från ca 85 kilo till nuvarande 72.

Vill bara påpeka att träning och/eller motion alls inte behövs ur viktminskningssynpunkt, bra va?!

För övrigt kan jag rekommendera att läsa Vanliga frågor och svar, en rubrik som återfinns i vänstermarginalen. Där får man bra insikt i vad som gör att vi blir feta och vad som får oss normalviktiga. Man kan också ställa frågor direkt där. Många rekommenderar också böckerna som doktor Dahlqvist och Sten Sture Skaldeman skrivit. Jag har bara läst den första, men den var okey. Överskådlig och tydlig info.

Jag har hållit på i ca 2,5 månad och gått ner från 83,5 till 77, utan att vara särskilt strikt alls… Men jag märkte förra veckan när jag fuskade väl mycket att vågen stod stilla. (tårta och sånt) Nu rör den på sig igen, när jag äter som vanligt.

I februari 90kg i dag juni 83kr minskar ca 0,7 i veckan den sista tiden.

Jag törs tala om min vikt, tithel du får fråga mig om vad du vill

Ang om man kan lita på lchf, visst kan man det, det ger många positiva hälsoeffekter, men viktminskningen tar nog inte riktig fart förens man drar ner på det mesta av de tillåtna kolisarna som tex mjölkprodukter och vissa kolhydratrika grönsaker och bär tex.

Jag tror att man lätt kan få i sig för mycket kolhydrater trots att man äter tillåtna livsmedel.

"många bäckar små leder till en å"

Lycka till med ditt LCHF.

Äter  du LCHF eller GI?

Jag började med LCHF i början av februari, gick ner 3,5 kg de första 2 veckorna och därefter ca 0,5kg / vecka.

3 månadersutvärdering: ca -8kg sedan tog det stopp!

Jag gick väl då (i Februari) över från en blandad diet (vv/vk/överätning/GI/kaloriräknande hullerombullerdiet…) till fettförbränning direkt…

Just nu prövar jag att dra ner på kolhydraterna ytterligare genom 2 veckors Fakir och det verkar ge resultat

Frågan är vad jag ska dra ner på efter nästa 3-månadersperiod?

Fast å andra sidan är övriga hälsoeffekter så positiva att om jag skulle stanna på min nuvarande vikt för evigt så finns det inget som skulle få mig att gå tillbaka till kolhydratkost…..

Har hållt på sedan september började på 77kg och nu är jag nere på 64 kg så jag är mer än nöjd

Jejjja… du som gått ner så mkt, hur sjutton gör du??;)

Vad och hur mkt äter du på en vanlig dag?

Och Lizaohman: träning och motion är inget straff! det är en underbar möjlighet vi har att njuta av våra kroppar. ut o träna med dig=)

#29 För mig kan träning faktiskt vara ett slags "straff" eftersom jag är så tung än att jag riskerar skada mig och har inte självförtroende nog (än) att visa upp mig i baddräkt i en simhall. Jag har tränat mig till kassa knän och hälsporre, till exempel. Så jag äter mig ner i vikt först och rör på mig på det sätt jag klarar av så länge även om det kanske inte klassas som "träning". Men om man har förutsättningarna så är det naturligtvis bara nyttigt!

eva- : Så sant så, motion och träning ger andra goda effekter, absolut - men inget måste ur viktminskningssynpunkt, vilket är skönt för de som har ont i kroppen. Själv njuter jag för fullt att jag kan resa och röra mig som jag inte kunnat på ca 20 år, åtminstone inte utan att få riktigt ont, och det känns som ett straff, tro mig.

#29 Du har uppenbarligen aldrig varit rejält överviktig. "Ut o träna med dig" - precis såna käcka uppmaningar har vi nog alla fått från läkare och andra som av någon anledning inte fattar att väger man 100 kilo så gör det ONT att bara gå. Precis som #30 har jag kämpat mig till knäledsinflammationer, överbelastningsskador och stukningar genom att förtvivlat försöka fortsätta träna när vikten ökade.

Jag har dessutom en sjukdom som förvärras av fysisk ansträngning, så för mig är det helt uteslutet att träna även om jag hade varit normalviktig.

Vilken tur då att jag fick veta att motionens betydelse för viktminskning är gravt överskattad! Om du söker och läser lite mer här kommer du att hitta information som förklarar det. Det finns ingen som säger att motion är dåligt (om man inte har ME, då är det direkt skadligt), tvärtom har det många positiva effekter - viktminskning är bara inte en av dem! När man bantar genom den gamla energiunderskottsmetoden har det effekt genom att öka energiunderskottet i förhållande till vad man äter, men för oss som använder andra principer innebär det bara att det krävs mer mat för att bli mätt.

#0 Ja, jag törs tala om hur mycket jag väger - 90 kilo. Som mest har jag vägt ungefär 110 kilo (kanske lite mer rent av). Jag gick ner 20 kilo på drygt ett år med LCHF, nu har jag stått stilla i ungefär ett halvår, men jag märker samtidigt en viss omfördelning från fett till muskler, så många som ser mig tror att jag gått ner i vikt även de senaste månaderna.

Och det som sagt helt utan att träna.

Jag håller med aniara, träning är något man kan börja med när man närmar sig en "normal" vikt, för då orkar man mer.

När jag startade 6/4 i år vägde jag 103kilo nu väger jag 91kilo och har börjat träna lite, jag har nämligen börjat cykla till jobbet :)

ber om ursäkt om jag lät flåshurtig. väger själv 80 och har gjort det i 10 år, men det har varit min maxvikt.

eftersom jag själv kan känna mig begränsad ibland vad gäller träning pga av min vikt, så förstår jag att man inte kan ut o köra intervaller med en stor övervikt.

samtidigt tror jag att det är många som inte har upplevt hur skönt det känns när man tränar, det må vara styrketräning, löpning, dans eller boxning. att ta ut sig och känna kroppen jobba är ngt jag är tacksam över att kunna göra. även om jag i grund o botten är en bekväm latmask! mest betyder det dock för humöret o känslorna. mår inte alls bra o har ingen energi o lust om jag inte tränar på några dagar (kan räcka med en dag!) och den endorfinkicken får jag inte av enbart "rätt" kosthållning"!

men simning, spinning, styrketräning och promenader är utmärkt och skonsam motion.

fast nu var detta inte en träningstråd;)

Jag har levt som LCHFare sen i oktober förra året och har nu gått ner 12,4 kg. Har ca 17 kvar. Nu brukar jag inte fokusera på vikten inför andra människor, men om jag pratar med dem om det så är jag ärlig, ja. Försöker dock ha tonvikt på hälsan, för annars blir det lätt missuppfattning. Vill inte sprida LCHF genom att få folk att tro att det bara är ytterligare ett sätt att "gå ner i vikt" på. Det är ju så mycket mer än kilon som försvunnit: Migrän, svängande blodsocker, ledvärk, IBS mm.

#35 Fina resultat! Önskar att jag hade samma framgång. Kunde du märka ngn skillnad i viktnedgång om du la till/ tog bort vissa livsmedel?

Har inte några hälsoproblem sedan tidigare, så för mig mäter jag endast framgång i viktnedgång just nu.

#35 Håller med dig. För mig är en lågkolhydratkost absolut inte en diet, dieter är svältmetoder. För mig handlar det om att äta naturligt (animaliskt) och må bra. Har väl aldrig varit så mätt som under denna period av mitt liv, eller man kanske ska säga så osugen på att stoppa i sig nåt smått i parti och minut.

#36 LCHF är ingen quick-fix. Det kan ta tid. Mycket tid för somliga. Ett eller ett par år för vissa här. Och när man går ner i vikt kommer platåer alltid.

Så försök simma lugnt. Stress (t ex över utebliven viktminskning) motverkar ju faktiskt viktminskning, så slappna av och njuuut av den goda maten!

eva- : förstår att det är viktnedgången som locker mest om man känner sig pigg och rörlig för övrigt. Att mickla med livsmedel är inte att rekommendera i början eftersom det är stressigt för kroppen med kostomställningen. Att äta rätt livsmedel bör vara fokus. Efter omställningen (ca 3 månader är ett bra tidsmått) kan man spetsa till det ifall vågen (egentligen måttbandet !!) inte visar önskat resultat. Då är rådet att utesluta mjölkprodukter (utom smöret förstås) helt och hållet. Kanske kika på Sten Sture Skaldemans recept på fakirbiffar, en rätt som man ska hålla sig till under en viss tid. Hans recept innebär i princip 0 kolhydrater, men det är som sagt under en viss tid och riktar sig mest till den som ätit LCHF ett bra tag och inte fått igång fettbrasan. Sedan lägger man till lite kolhydrater i taget, ovanjordsgrönsaker och sist kan man prova ifall det funkar med de feta mjölkprodukterna utan att man börjar gå upp igen. Ofta är det personer som svultit kroppen i omgångar, t ex genom viktväktarna, som måste ta till en sådan drastisk åtgärd.

Start 8.1.09 med 92 kg (och 166 cm) - ett sväng visade vågen 94 kg kring julen.. nu; stadigt parkerad kring 84 kg och c 8 cm mindre kring midjan.

Äter inte såå strikt, men ofta kring 20 gr kolhydrater per dag, försöker se till att inte heller då jag syndar, blir det över 100 gr (= gräns för att gå ur ketosen helt).

Många hälsovinster, bättre mage, jämnare humör osv.

Nu känns det som om magen igen har blivit smalare, men har inte mätt ännu.

Mål: en vikt kring 75-80 kg, men det får komma sen när det kommer….kanske blir det lite fakir i höst, vi får se. Nu i sommar blir det garanterat lite glass o bär, men bara lite åt gången!

#38 Jo, det är ju lagom ironiskt att stressen över vikten i sig kan göra att man inte går ner. Nu på sommaren är det ännu värre tycker jag, fester, resor o spännande "events" som man vill vara fin till.

Men jag ska försöka slappna av och njuta av maten (svårt o hinna laga mat kan oxå va ett hinder tycker jag), och gilla läget.

Killarna på dansen tycks iaf vara förtjusta i min lite mjukare form!

#39 tack för tipsen. kanske börjar kika på fakirdieten om det inte händer ngt. men är rädd att jag då kommer in i fel tänk o bara känner mig begränsad o på diet igen.

Jag är också ärlig med vad jag väger. Började med 130 kg veckan före jul och väger nu strax under 120. Sakta men säkert går det framåt. Just nu så spelar vågen jojo mellan 118 och 120 men det är också på grund av att jag varit mycket på resande fot och inte kunnat styra tillräckligt över mitt matintag. Målet är att komma ner till 80 kg i första hand och sen kanske vidare ner till 70 men det är inget krav. Jag är 168 cm lång.

Jag började med kaloribantning januari -07 och gick ner 14 kg på 9 månader, från 118 till 104. Sedan vände det upp över julhelgen med 3 kg för att på nytt sjunka med 1 kg fram till slutet av februari. DÅ! blev jag presenterad för LCHF

Jag startade 1/3 -08 och gick stadigt ner till 90 kg på ca 10 månader. Därefter har det krupit neråt allt långsammare. Jag väger idag ca 86 kg och går fortfarande ner, ca 0,5 kg/månad. Jag vill få bort ytterligare 6 kg och kommer då att väga 80 kg på 175 cm bmi=26. Det får gärna ta mig resten av livet att nå dit, jag är 64 år nu

Bertil

Man måste komma ihåg att överviktiga är egentligen den gruppen i vårt samhälle som har mest ätstörningar. Vi matas med att vårt människovärde ligger i hur vi ser ut och jag tror att det finns få människor som kan äta med gott samvete. Vi har dåligt samvete över mat, över brist på träning, över brist på ork, över alla följdsymptom som kommer av att man väger för mycket. Man skäms och det lättaste är att förtränga skiten för hur skulle man annars orka med allting annat som är viktigt i livet?

Där ligger också värdet i att inte fokusera för mycket på vikten, eftersom vi redan har ett obalanserat förhållande till mat så är det mycket lätt att hamna i den andra ätstörningsfällan. LCHF är en kost som motverkar dåligt samvete, bara man lär känna sin kropp och accepterar att det du stoppar i dig får konsekvenser. Man tar ett ansvar för sin hälsa men med en livkvalité som du inte hittar i någon annan kost.

Jag märker att min hunger är mycket bättre balanserad till vad jag gör. Har social fobi och är mycket hemma och efter som jag inte rör på mig så värst mycket så äter jag inte heller så mycket. Jag har även vant mig vid att det faktiskt inte är farligt att vara hungrig ibland, jag kan vänta den där timmen det tar att laga mat utan att småäta. Innan LCHF blev jag inte hungrig, jag fick bara extremt illamående och kallsvettades och det kändes som jag skulle kräkas om jag inte stoppade i mig någonting DIREKT.

Så tänk inte så mycket på vikten, tänk på det underbara i att orka ta ansvar på det vis vi gör genom att äta såhär! Njut av att tanka kroppen med ett bränsle som är rent och fritt från tillsatser! Försök att må bra av känslan att kroppen mår bra!

Jag väger f.n. 95,4. Vägde 93,2 för två veckor sen men så "råkade" jag fuska med öl och chips för en vecka sen. Vips, upp ett kilo. Nu har jag ätit toppen några dagar (tycker jag) men gått upp ytterligare ett kilo! Argh! Måste komma på vad jag gör fel.

Startvikt 15/4 var f.ö. 103,6kg.

Bra skrivet sophiebirken! :-)

Bra jobbat bertil! 

Sen det där med BMI kan man nog ta med en nypa salt, det är väl ett sätt att räkna ut idealvikten för slanka personer?

BMI är ett mått att använda på "stora grupper", inte enskilda personer, det finns för stora individuella variationer i kroppsammansättning för att det ska fungera.

#47. 48

BMI är inget bra mått för bedömning av hur man mår eller för hur mycket en individ ska väga, men kan ändå användas för att göra jämförelser för en viss individ. Jag har exempelvis haft som högst 40,8 och har nu 28,1 och önskar komma till 26 vilket skulle betyda att jag fortfarande är överviktig. Men med tanke på att jag redan nu mår mycket bättre, är fri från diabetes bl.a., och är fullt nöjd med min situation kan jag nog säga att jag inte bryr mig speciellt. Ett visst bmi är inget mål för mig

Egentligen är det mest uttolkningen av bmi-värdena som stör mig. Det är därför jag har skapat en tråd här som har en annan uttolkning av värdena.

Bertil

Började på 67,5 kilo för en månad sedan och väger nu 64,3. Men ännu roligare är de andra vinsterna jag har fått uppleva trots att vi bara pratar om en månad.  

Magkatarren har försvunnit och jag kan dricka hur mycket kaffe som helst utan att känna något obehag. Huden har blivit bättre och färgen i ansiktet är jämnare. Kinderna har blivit rosigare. Jag har kunnat äta mängder med ost och yoghurt utan att få eksem, vilket inte har fungerat tidigare. Celluliterna har blivit mindre synliga. Jag är inte längre frusen. Kroppen känns fastare. Humöret är jämnare och man slipper de där febriga och darriga blodsockerdipparna. All tidigare ångest kring mat och ätande är puts väck! Jag äter gott och njuter.

Om man kan uppleva så här mycket fördelar på en månad, blir man nyfiken på vad som kan hända på ett år!

Jag väger mig någon gång emellanåt, även om det inte är särskilt ofta. Jag trodde att vikten hade stabiliserat sig kring sådär mellan 61 och 63, lite till och från, men jag har märkt att den nu pendlar mellan 59 och 61. Vågen är väl inte särskilt exakt, men jag använder samma våg, så det betyder ju att det har minskat lite grann ändå. Eftersom jag är 163 cm lång är det ju knappast någon övervikt, och jag mår bra.

Men jag har faktiskt funderat en del över det där med folk som är lite tjockare än jag. Om man är tjock och frisk, jag förutsätter att det är möjligt, vad har man då för orsak att gå ner i vikt? Är det inte tänkbart att det kan vara negativt för hälsan att minska i vikt om man mår bra med lite högre vikt än vad någon har skrivit i en tabell? Kan man inte ha lite välplacerade reserver att ta av om det skulle bli ont om mat lite längre fram? Är det så fel att vara lite tjock?

Jag undrar om fixeringen vid bikt, BMI och fetma kanske egentligen är mer skadlig än lite fett som reserv när svälten kommer? Visst är det kul att vara smal om magen och lättrörlig, men det viktigaste borde väl ändå vara att man är frisk och att man mår bra? Jag mådde pyton när jag gick ner från drygt sjuttio kilo till lite drygt sextio. Företagsläkaren tyckte att jag borde gå ner, men han hade ingen aning om hur det skulle gå till. Då åt jag sushi och såg till att aldrig äta mig riktigt mätt. Sen hamnade jag på sjukan med kärlkramp, det gjorde ont. Kranskärlsvidgning med ballong, statin ordinerades…

Jag gick över till LCHF i stället, struntar i medicinerna och mår jättebra. Vikten är ganska stabil, nu efter nästan ett och ett halvt år har den minskat ett par kilo, men de mest märkbara skillnaderna var det första halvåret, då midjan minskade utan att vikten ändrades. Jag har kunnat sluta med mediciner, och jag har märkt ett flertal tecken på hälsoförbättring, och det visade sig också när jag var på hälsokontroll.

En intressant iakttagelse är att jag inte längre tycker att söta grejer är särskilt goda, så det är inte någon uppoffring att inte ta en bulle eller kaka. Jag dricker gärna kaffe utan socker.

Och visst törs jag tala om min vikt, men jag gick ju ner före LCHF, och jag har ingen aning om varför jag mådde sämre då, men jag mår ju bättre nu och är rätt så nöjd med det. Om jag går ner eller upp, det kvittar lika för min del, så länge jag mår bra, och hittills har jag  mått mycket bra på mycket fett.

Inkanyezi: du har så rätt när du reflekter runt övervikt. Ifall man är frisk så är övervikt bara bra och det är ett naturligt tillstånd för kroppen, det ska ju finnas reserver till sämre tider. Det finns en del undersökningar dock som visar att det är bra att svälta under vissa tider. Det finns andra teorier och studier som alla tillsammans verkligen fått mig att anamma tanken att vi är anpassade efter årstiderna och egentligen inte ska äta likadant över hela året. Men åter igen, som alltid, så återkommer jag i mina tankar till att det där måste vi alla prova ut själva. För årstiderna och andra förutsättningar varierar över jordklotet och vi kan ha ett starkt genetiskt arv från ett helt annat ställe än där vi bor nu, så därför kan man inte säga att alla i Sverige ska äta si eller så. Det här är ett intressant och komplext område, må jag säga.