Att unna sig ...???
Ser ofta här på forumet – och i ’övriga livet’ också - att vi gärna vill Unna oss…
Har ofta undrat varför ”Unna sig” så ofta betyder att man tillåter sig att äta/göra något som kanske inte är så ”sunt”? Vi vill gärna ”synda” lite.
Jo, jag vet, att det finns de som unnar sig att må bra, på riktigt – och unnar sig det som är positivt, konstruktivt, hälsosamt o s v, också.
Men i ”folkmun” brukar, alltför ofta, ”unna sig” höra ihop med något mer ’självdestruktivt’…
Bland LCHF’are (och särskilt bland de som nyligen börjat med lchf-kosthållningen) hörs ofta att man vill unna sig godis/bröd/bullar eller annat kh-rikt. Rökaren vill unna sig en cigarrett, den som dricker lite för mycket vill gärna unna sig ett glas ”spirituosa”, den som har dålig ekonomi eller ”shoppoholicen” vill gärna lyxa till det (unna sig) nå’t extra klädesplagg e dyl eller en resa som denne egentligen inte har råd med, o s v, o s v.
Vi ”unnar oss” att göra/äta/dricka/inta något som vi vet ger oss ’negativa konsekvenser’.
Jag förstår att vi vill unna oss något som vi vill ha – att visa oss själva att vi minsann är ”värda” detta något, även om vi inte borde.
Och jag tycker också att en ligger positiv inställning i det. Men vad är det vi i så fall är ”värda”???
Varför är så mycket av det som inte är bra för oss, någonting som vi vill unna oss? Varför vill vi trösta oss och gotta oss i något destruktivt/”syndfullt”… något som ju i slutänden kanske ger oss ’dåligt samvete’, ohälsa, baksmälla, rädslor för hur man ska klara sig o s v… Varför är detta något som vi anser oss vara ”värda”???
Varför har vi människor fått den uppfattningen att det som inte är bra, är någonting vi vill ha?
Det syndfulla ”unnandet” tycks många gånger höra ihop med något som till viss del är ”beroendeskapande”. Är det en del av svaret? Men varför är det i så fall ”beroendeskapande”? Är det en underliggande självbekräftelse av vårt (sämre) självvärde – ”jag är inte värd att egentligen må bra, så då äter jag det jag inte mår bra av”? Är det enbart kemiskt - det vi tillför kroppen?
Varför reagerar vi inte automatiskt med att tycka, att det som vi mår bra utav, är något som vi vill unna oss i första hand?
Eller, egentligen, varför reagerar vi inte automatiskt så, att det vi i slutänden inte mår bra utav är något som vi får motvilja emot?
Varför är människan så självdestruktiv?
Någon som har de allenarådande svaren på dessa frågor…?
Allting är möjligt tills det är bevisat som omöjligt - och till och med då är det omöjliga
kanske bara omöjligt än så länge." /Pearl Buck ♥· Medarbetare på Healing
Håller med …visst är vi människor underliga……
Bra skrivet. Jag tror många säger de vill unna sig saker när de egentligen inte vill skippa dem. Själv drack jag runt en liter cola per dag när jag plötsligt bestämde att nu skulle jag börja med LCHF. Jag trodde att det skulle ta hus i hel***e i kroppen men knoppen hade bestämt sig och jag är inte ens sugen på att unna mig ett glas. Men de är nog med detta som med alla beroenden. Du måste själv bestämma dig att nu räcker det. Då kommer inte den där önskan att unna sig.
Fast jag tror man många gånger använder uttrycket i slentian. Är det inte något som vi lärt oss från de otaliga viktminskningskurer de flesta av oss gått igenom? VV pratade om att spara points i veckan så man kunde unna sig lite mer till helgen.
Min LCHF-resa har varit mycket gradvis och jag äter fortfarande små mängder av det som en del på forumet betraktar som helt off-limits som tex bröd o potatis. Däremot är det nästan ett år sen jag smakade någon godisbit i den form jag tidigare åt dom, dvs en hel del gelegodis och saltlakrits. Jag har där blivit finsmakare och äter istället mörk choklad >70% tex till fika på helgerna. Mitt val att unna mig saker är att istället välja dyrare choklad av bättre kvalité och gärna ekologiskt. I julas och nu till påsk har jag köpt mörka chokladpraliner.
Det sociala livet inbegriper mat på så många sätt och vad man äter är en del av vårt kulturella arv. Många säger/frågar "Men vad äter du då?" därför att de fokuserar på det jag valt bort och ser det bara som en förlust. Jag har kommit så långt på min resa att jag tycker jag äter ungefär som alla andra (!) äter jag ute brukar jag säga kan jag få mer sås och mindre potatis och det brukar funka alldeles utmärkt och mättar mig bra.
Jag har inte svaren men när jag unnar mig nåt är det sån´t jag faktiskt mår bra av, en minisemester eller en bra bok när jag egentligen borde städa
En intressant diskussion. Jag låter tankarna flöda fritt och ser vad det blir: Att unna sig, låta sig göra ett undantag, förknippar jag också med plikt och förpliktelser. Om den rådande normen är att jag skall vara duktig och leva upp till ett visst ideal stipulerat av någon utomstående auktoritet så måste jag själv bryta dessa normer och göra något som inte är accepterat, då jag tillåter mig att göra det så unnar jag mig något.
Under mitt förra liv som svältbantare och jojobantare kämpade jag mycket med dåligt samvete för vad jag åt och för vad jag ville äta, för det som lockade mig och jag inte kunde motstå. Då ville jag "unna mej" allt möjligt, vanligen godis och bakverk.
På lchf behöver jag inte längre unna mej att göra undantag och det är faktiskt för mig personligen en av de allra största vinsterna med denna kost. Att slippa det onda samvetet för att man vill äta något som egentligen inte är tillåtet. Det blev kanske lite filosofiskt. 
Jag funderar också en del inom detta område, och har inte tänkt färdigt.
Uttrycken "att unna sig" och "att synda" - jag ställer mig frågan: vem är det som bestämmer? Vem har bestämt att jag inte får lov att göra detta, fast jag vill (och då kan jag ju smyga med det, om ingen ser det…). Det ligger en positiv laddning i både "unna sig" och "synda" - det ena säger att man är snäll mot sig själv, i motsats till - vem då? Ja, den som säger att man inte får äta det där onyttiga.`Det andra antyder att man vågar, att man är självständig, att man är tuff och inte följer i andras ledband (fast det kanske är just det man gör).
Så för mig handlar det om att ta ansvaret själv. Det är ingen annan som bestämt vad jag ska äta. Vill jag trycka i mig 3 kg smågodis, så får jag det. Inte är det synd. Däremot behöver jag nog diskutera med mig själv om vad jag unnar mig själv. Vad är jag värd att få? Vad ska jag unna mig? Om mitt liv är sådant att det blir bättre av godis - vad ska jag göra åt det?
(nej, jag har absolut inga planer på 3 kg godis. Det är inte gott längre. Men jag får lov att äta det)
Visst går det. Om inte annat, så går det galet
Frågan är vad man lägger i begreppet unna sig. Vi brukar unna oss färska räkor från fiskdisken med aioli på fredagen. Ibland unnar vi oss en hängmörad biff, syndigt dyrt och gott. Om jag får välja mellan en limpmacka och en bit god, vällagrad ost vet jag vad jag väljer. Men framförallt unnar jag mig att varje dag äta god mat som gör gott för kroppen.
Om jag unnar mej eller syndar så är det för att det är så starkt förknippat med lustkänslor, att jag kan längta efter det förbjudna, sukta efter det, känna smaken på tungan bara vid blotta tanken på det.
När jag väl äter det jag inte får så ryser jag av välbehag. Belöningssystemet ropar hurra och det är ett stort firande i hela kroppen.
Personligen har jag inte märkt av några bakslag i form av magknip eller så, det enda negativa är att det visar sig på vågen att jag syndat och betett mej illa. Gjort något man inte får.
Så bortsett från vad vågen visar har jag inget dåligt samvete! Eftersom jag mår bra fysiskt känns det inte så allvarligt eller farligt, det är bara den inre rösten som får mej att må dåligt, om något.
Väldigt bra kommentarer här, tycker jag… 
Jag känner igen hur jag tänker med #5 och #6, jag har bestämt själv och ingen annan bestämmer vad jag ska äta - därför äter jag det jag mår bra av.
Tyvärr har jag ju vissa problem med socker men jag tar aldrig medvetna avsteg med sånt som jag mår dåligt av. Omedvetna och tvångsmässiga avsteg däremot men dom är ju inte planerade utan är sånt jag kämpar emot.
Jag gillar det du säger, Effie, att ta ansvar själv för vad man äter och vilka val man gör! Det är ju JAG som valt LCHF, ingen annan.
Ta allt som skrivs på Internet med en nypa salt. Du vet inte vem som sitter bakom det andra tangentbordet och du vet inte vilken kunskap eller utbildning de har. Tänk efter själv!
Starta ny diskussion