Håller med. Om hon prompt vill bli så smal är det väl hennes ensak (fast hon är inte så långt från gränsen till ett medicinskt och psykiskt problem), men jag kan inte se allmänintresset i att skriva om det i tidningen.

Undrar hur många anoretiker som föds när dom läser det.

Lika sjukt som då skolsköterskan kommenterar normalviktiga tjejers vikt med "-du är tung för din ålder"

Håller med …..sådana reportage skapar både anorektiker och övervikiktiga……tyvärr….

Man kan ju fundera på hur det kan komma sig att vi tycker att alla ska vara trådsmala.  Vad är det för fel att se normal ut. Kom att tänka på en tragedi som hände för länge sedan. Ett sjödrama där män och barn omkom men mammorna överlevde tack vare underhudsfettet. En händelse som har satt djupa spår i mig, fast jag inte känner någon av de inblandade.

I artikeln Häng med! inbjuds läsarna själva att äta och träna som på "Svenska Hälsocampen".

Deras recept på en "bra" frukost:

Hälsogröt

1 dl havregryn

1 dl vatten

1 dl lättmjölk

salt

3 torkade aprikoser

1 tsk linfrö

1 äpple

1 kiwi

Bara frukt, spannmål och lättmjölk… urk.

Yuk.

En sådan frukost hade jag inte klarat, mitt blodsocker hade rusat, och magen skvalpat som ett stormigt hav.

Klickade på länken och läste. Sen tittade jag lite till höger på sidan. Ungefär i jämnhöjd med rubriken: Maten så ska du äta.( den grönaktiga rutan)

Där är en efterlysning, det står under Annika Dahlqvists bild:

Mejla Kvinna, vill du gå ner med Annika Dahlqvists metod, LCHF?

#8: LOL, den hade jag missat, vilken fullträff!

Våra kvällstidningar blir mer & mer skvallertidningar med nonsens-artiklar…………….tyvärr….

Jag tror att alla har en, mer eller mindre, individuell uppfattning om vad som är att betrakta som "normalviktig". Det är en subjektiv åsikt och man bryr sig då föga om BMI. Att vilja vara riktigt slank måste inte innebära att man har underliggande "issues", det är helt enkelt en fråga om vad man tycker är snyggt, och vad man trivs bäst med.

Det är ingen större idé att slänga till med BMI hit och BMI dit, för de flesta bryr sig inte om det, man har ett "ideal" och det är i regel inte endast kopplat till vikten. Ingen skulle ifrågasätta någon som färgar håret med argumentet att det är onaturligt. Ja, vi vet att man normalt sett inte har lila hår, men om du tycker att det är fint så varför inte? Så fort det handlar om vikt eller kirurgiska ingrepp (enorma bröst, botoxläppar etc) däremot så blir diskussionen plötsligt en annan… Varför är det så, tror ni?

#11 Men är det verkligen en fråga om individuell och personlig smak? Är det en slump att så väldigt många, i synnerhet unga kvinnor, råkar tycka att det är "fint" att se ut som en retuscherad, svältande tvåmetersfotomodell?

Eller om man drar ut det till såna som verkligen har en egen, unik uppfattning. Det finns tydligen en del amputationsfetischister vars högsta dröm är att få amputera ett ben, för det tycker de vore riktigt läckert. Ska omgivningen inte lägga sig i det heller utan glatt utföra operationen om det är så de vill ha det?

Att färga håret lila har ju inte några större konsekvenser för hälsan (om man inte är extremt känslig mot kemikalierna i färgen), vilket däremot undervikt och näringsbrist har.

Trivselvikt, är ett bättre ord…..…den är olika för varje individ !!

# 3

"Tung för din ålder" ?! En sån skolsyster hade fått en snyting av mig som mamma.

Jag vägde 73 kg som 12-åring. Det låter väl ganska abnormt? Fast om jag säger att jag var 172 cm lång är det väl inte så illa? Om man dessutom får veta att puberteten inföll ett par år tidigare så är det absolut inget konstigt längre.

# 6 Låter som min viktväktar-standard-frukost.

1 dl fiberhavregryn
2 dl vatten
5 msk linfrön
1 nypa salt
2 msk äppelmos

1 äpple

Så mådde man ju som man mådde också…

#12 Det spelar ingen större roll hur personlig och individuell smaken är - har man en åsikt så har man, vare sig den kommer av yttre påverkan, grupptryck eller andra omständigheter. Du har rätt i att problemet är just att flickor idag tycker att man SKA vara smal, storbystad och ha en chihuahua i fickan. Däremot är det ingen idé att prata om vad som är "normalt" för det finns ingen standard som funkar för alla. Det du och jag anser vara normalt, anser dagens flickor vara tjockt - det är tragiskt, men sant. Detta innebär dock inte att alla tjejer har medicinska och/eller prykiska problem, bara att de vill vara som andra.

Jag eftersträvar själv en slank kropp och är fullständigt ointresserad av BMI - jag är mer angelägen om att lyssna på kroppen, hålla koll på min hälsa och följa upp mina prover. Mår jag bra så är allt bra - även om jag har ett BMI på 19. Eller på 26 för den delen. Jag vill inte vara smal av skönhetskäl utan för att jag mår bäst när jag är slank. Precis som överviktiga drabbas av förväntningar att vara på ett visst sätt så drabbas smala personer ofta av fördomar att de är lite lätt anorektiska, besatta av sin kropp (och vikt) och allmänt instabila.

Däremot ÄR dagens skönhetsideal helt skeva, men det har inte bara med vikt att göra.

#13>> Exakt. :-)

#0

BMI behöver inte ge något bra mått på om man ser anorektisk, mager, slank, normalviktig, mullig, kraftig, tjock eller fet ut.

Själv var jag 165 cm lång och vägde mellan 50 och 53 kg i många år (18-40 årsåldern) och såg normalviktig ut, varken mager eller slank. Flickan i exemplet kan alltså mycket väl se normalviktig ut vid 52 kg.

Sedan 60-årsåldern är jag 162 cm (hopsjunken ryggkota) och pendlar mellan 72 och 75 kg, skulle inta ha något emot att gå ner till 60-65 kg, men skulle troligtvis se utmärglad ut om jag gick ner till 52 kg.

Jag förstår inte var dessa undernärda "ideal" kommer ifrån. En utbredd uppfattning i min bekantskapskrets är att kvinnor bör besitta litet rundare former.

Jag har hört teorin att många män inom modebranchen är homosexuella. Därför vill dom ha modeller som ser mera manliga ut i kroppsformen. Och dagens modeller är ju faktiskt ofta ganska "androgyna". Ser ut som unga pubertetsynglingar i kroppen.

Jag tror faktiskt att det kan finnas ett korn av sanning i den teorin.

#18 har du tittar i ett modemagazin på sistone?

#19: Det där är en trist förenkling som fördummar och nedvärderar homosexuella, designers och kvinnor.

Jag blir också skitarg på såna där dumma skönhetsideal som pumpas ut i tidningar!!!! Jag tror som SSS att en kvinnas optimala BMI i de flesta fall ligger runt 25-26 (japp, jag VET att BMI är ett trubbigt mått, det är därför jag skriver "i de flesta fall").

Det är lite märkligt ändå, att vi finner oss i att hela modeindustrin bygger på ideal som inte alls är mänskliga. Inte ens modellerna ser ut som i de tidningar man ser dem i - allt retuscheras och "fixas" till. Steget är egentligen inte långt till helt animerade modeller á la Jessica Rabbit.

Det är underligt med ideal, om man ser runtomkring sig så finns många mulliga människor, som samtidigt är otroligt vackra. Många positiva förebilder som inte är smala. Ändå kan många inte frigöra sig från en till synes nästan vrickad strävan efter att gå ner i vikt.

Men det handlar inte alls bara om modemagazin (för att inte tala om s k Hälsomagazin - fy tusan). Har identifierat två saker som haft betydelse i mitt fall:

- Blev som liten/ung pekad på, skrattad åt och suckad över. Av både vuxna och barn i min omgivning. Jag var inte det minsta tjock, bara aningen mullig. Främst attackerad av tjejjer och kvinnor, men några killar var åxå på mig. Annars var killarna bra på att trakasera killar som var lite runda, så signalerna var ändå samma.

- De kläder som finns att köpa på stan. De har aldrig varit anpassade till min figur inte ens när jag var ung och riktigt vältränad; axlar och höfter och lår, men smal midja, 165 cm lång med inte särskilt långa ben. Alltid sitter det fel nånstans.

Tillsammans blir detta en massiv mur av negativa signaler. Hur håller man sig cool inför det??

Nu är jag 43 år och har lärt mig tycka om mig själv. Ändå blir jag ofta ilsk och ibland illa berörd, när jag ska handla kläder. Har infört total bojkott av vissa affärskedjor för när jag kan ha kläder i storlek medium i många affärer, så passar inte ens XL i andra.  Större storlekar finns ofta inte ens i sortimentet!

Varken klädmodeller eller storlekar för rundare tjejer finns i de kedjor som vänder sig till unga tjejer. Vilket är förklaringen till att så många unga tjejer går runt i 3 storlekar för små kläder. De vill ju så gärna vara som andra, inte gå runt i "tanttält" från Kappahls eller Lindex´s Big Size avdelningar.

Det är inte lätt när man är ung och vilsen, att känna sig nöjd med sig själv. Stackars unga tjejer i detta "klimat".

Har inte kollat, men känner på mig att det här blev en liten avhandling. Hoppas ni orkar läsa..

21# Förstår inte din kommentar??? Det är tex allmänt känt att det finns många homosexuella män som är designers, domare på kattutställningar, jobbar i blomsteraffär eller är damfrisörer. Inget konstigt med det. Jag ser inget nedvärderande i att det är så?

Och det är väl ganska troligt att en heterosexuell man och en homosexuell man har olika uppfattningar om hur en sexig kvinnokropp ser ut???

Jag tycker det är en intressant teori att dagens smala kvinnoideal är skapat av homosexuella män. Ser inget nedvärderande i det?????

#25: Klipper och klistrar in ett äldre inlägg jag gjorde i en annan tråd:

Kulturer i alla delar av världen har genom tiderna smyckat sig på olika sätt och försökt leva upp till varierande kroppsideal. Oftast har idealet varit en lång, slank, lätt muskulös kropp. Rubens svällande matronor kan ses mest som en parentes. Redan de gamla egyptierna värdesatte en lång, smal kropp. Det finns avbildningar från Knossos på människor som verkar ha midjekorsetter.

I modernare tider (1500-tal) krävde Katarina av Medici av sina hovdamer att deras midjemått var högst 36 cm. Visserligen använde de förstås korsett, men det krävs att man är rätt smal från början om det ska gå att snöra åt så hårt. På 1700-talet bantades det ständigt och jämt i hovsalarna. 1800-talets mödrar satte sina döttrar på svältkost för att de skulle få det rätta anemiskt romantiska utseendet.

Smalhet är alltså inget nytt ideal, inte ens extrem smalhet (även om det hör till undantagen). Skillnaden mot förr är att det brukade vara accepterat att få en vuxen kropp med kurvor och muskler med lite mognare ålder. Nu är det ungdom som gäller, vi ska ha kroppar som tonåringar oavsett hur gamla vi är. Vi är fångade i en omöjlig bild av den eviga adolescensen.

Men naturligtvis finns det lite lätt olika ideal som samexisterar. Vi har det supersmala, nästan könlösa idealet som dominerar inom modebranschen. Samtidigt finns det en mer "köttslig" typ med mer kurvor och muskler, t.ex. Playboy-modellen och actionhjälten.

Ur en ytlig synvinkel är det bekvämt att skylla anorexi och kroppsfixering på mode- och reklambranschen som orsakar smalhets. Men det är enkelt och lättköpt att lägga skulden för kroppsidealen på homosexuella designers som vill förvandla modellerna till de unga pojkar de åtrår. Problemet är att det inte är sant. Det är ju inte så att alla bögar är på jakt efter lammkött. Uppskattar man inte kvinnokroppen arbetar man knappast med att klä den heller.

Vi har också en hel del kvinnliga designers som använder sig av supersmala modeller. Hur kommer det sig? Lustar de efter tonårspojkar? Svaret är att designers använder de modeller de gillar och som förväntas av dem. Designers är lika mycket offer för våra ideal som resten av samhället. De styr inte våra kroppsideal och idealen ändras inte heller bara för att säsongerna skiftar.

Sanningen är att det inte är branschen som styr våra ideal annat än marginellt. Den speglar vårt samhälle, våra värderingar och tidsandan. Det är knappast någon slump att modellerna är smalare än någonsin, samtidigt som befolkningen i stort bara blir fetare och fetare. 

Vårt samhälle, den västerländska kulturen, bygger i mångt och mycket på de grekiska filosoferna. I antikens Grekland betraktades kroppen och fysisk skönhet som ett slags kvitto på själen, en perfekt kropp var ett bevis på att själen var fläckfri. Under en känd mordrättegång som inte gick så bra för den åtalade, slet hennes försvarsadvokat av tunikan på sin klient och blottade hennes felfria bröst. Hon frikändes. 

Samtidigt som kroppen och själen betraktades som ett, förespråkade t.ex. Aristoteles (eller var det Platon?) fasta som ett sätt att höja själen ovan kroppen. Senantikens stoicism är en strömning som handlade om att vara oberörd och acceptera livets skiftningar och att vara dygdig genom att stå emot alla drifter.

Naturligtvis har kyrkan också bidragit kraftigt till våra värderingar. Thomas av Aquino, som är den teolog som haft störst inflytande på kristendomen, inspirerades naturligtvis även han av antikens filosofi. Han rekommenderade fasta som ett sätt att tygla kroppen och komma närmare Gud. Självförsakelse och asketism var alltså beundransvärda egenskaper.

Det är fortfarande de gamla värderingarna som fortfarande genomsyrar vårt moderna samhälle. Vi reflekterar knappt över dem. Vi ska tygla det köttsliga och syndiga. Den smala kroppen tyder på en slags frihet från behov, god karaktär, självständighet, viljestyrka. Den är vacker och elegant. Den feta kroppen är då ful och motbjudande. Den signalerar svaghet inför drifter och behov, frosseri, hedonism, tvivelaktig moral. Allt det kroppsliga vi helst inte vill låtsas om.

Det första dokumenterade fallet av anorexia nervosa är Katarina av Siena, en italiensk nunna på 1300-talet som fastade långa perioder. Hon späkte sig knappast pga att hon blivit hjärntvättad av medierna till att förknippa smalhet med skönhet. Det är inte heller medierna som orsakar anorexi idag, även om de säkert kan tjäna som inspiration till en inledande bantning.

Anorexi startar ofta med just bantning (eller fasta som i Katarinas fall) som går över styr. Exakt varför vissa utvecklar ätstörningar kan diskuteras, men generellt kan man säga att svälten och den benhårda disciplin som krävs för att upprätthålla den ger en känsla av styrka och kontroll som kan vara väldigt tillfredsställande. Svält ger dessutom både fysiologiska och psykologiska reaktioner som kan förstärka det anorektiska beteendet.

Ulf_S - Mycket intressant det du skriver..

Tror ju du har rätt i att "problemet" går mycket djupare än till mode och media, då ju dessa "bara" är en del av alltihopa och "problemet" har en mycket lång historia. Vi har ett märkligt sätt att koppla ihop "duktighet" med smalhet. ÄR vi smala har vi "kontroll - myter som vi borde ha gjort upp med för länge länge sen. Jag känner "benrangel" som inte har särskilt mkt "kontroll" vare sig över vad de äter eller sina liv i övrigt.

Men lyckas vi svälta oss så är vi bra människor. Att "detoxa" och banta är nåt nästan "heligt positivt" som vi gör rituallikt, trots att vissa metoder är rent otroligt korkade och destruktiva. Tro sjutton att vi LCHFare möter avståndstagande - vi bryter ju mönstret totalt. Att banta genom att frossa - det är ju nåt komplett ologiskt utifrån alla kulturella aspekter och tankemönster. Det totalkrockar ju!!

Man får dock inte glömma att vad överklassen har haft för sig i hitstorien är en sak och vad "folk" har haft för sig är kanske en annan. Vanligt folk har nog för det mesta inte haft så stora problem med att hålla vikten och de har nog inte haft sånt stort fokus som vi har nuförtiden, vid yta.. Vi håller på vareviga dag, de kanske lite på söndagarna eller två tre ggr per år vid högtider. Undantag har förstås funnits..

Men säkerligen har man beundrat "de vackra" på avstånd, nästan som om de vore "gudar".

Man kan tycka att de som jobbar med mode och media idag har ansvar, att inte driva saken till sin spets genom att enkelrikta sig så som de gör. Men de gör så ändå. "Vi" efterfrågar ju det. Ett garnnystan som inte har nån trådände..

Så - likafullt står vi där, vi mulliga tjejer, och bläddrar i klädställen, väljandes mellan det som är designat för spikraka och det som är designat att gömma oss/användas som campingtält..

Fast ibland händer det ju - har sett flera sommarklänningar i skyltfönstren (OBS! Vi har fortfarande flera meter höga snödrivor här) i modeller som jag troligen skulle kunna ha. Synd bara att tygerna oftast är så j-a fula då istället!

Hellre rund & ha kul i livet…..ÄN smal &tråk

Intressant det du skriver Ulf-S. Måste erkänna att jag inte har det historiska perspektivet eller historiska kunskapen som du sitter inne med..