Allting går jättebra förutom att bli bjuden.
Jag sitter här och läser alla era inlägg och tänker lite filosofiskt att det är dessa människor som jag kommer att tänka tillbaka på som mina "hjältar". Kanske låter det högtravande men jag tror att det stämmer ganska bra på hur jag tänker.
Jag har ätit en strikt diet i nu 10 dagar och mår verkligen bra! Jag har inte kännt mig sugen på att stoppa något i munnen alls! Den känslan är obeskrivlig då jag nu i många år haft ett gnolande dåligt samvete p.g.a min dåliga karaktär. Dessutom späddes det på av att jag trodde att jag genom mitt beteende (småätande) gett det vidare till min son. Än bara 5 år och absolut inte överviktig, men så glad i godis, kakor, efterrätter o.s.v. Det känns bättre att tänka att han precis som jag har svårt för att äta kolhydrater, precis som min far som idag har högt Blodtryck och typ 2 diabetes.
Jag litar fullt på den här dieten men är inte tillräckligt övertygad för att börja övertyga andra därav det som jag tycker är jobbigt med denna kosthållning. JAg sitter t.e.x och gömmer min matlåda i lunchrummet för jag orkar inte debattera kolhydraternas vara eller inte vara. Samma sak att bli bortbjuden på middag eller fika, varför kan det inte vara mer accepterat att äta som man vill? När man låter skålen med ris passera utan att ta något är det som om alla samtalen stannar upp och frågan slungas emot mig. Kan du inte ta lite ris då? Eller vad äter du istället då? Skulle jag svara fett…. ojojoj då kan jag verkligen tänka mig vad som rör sig i huvudet på alla. "Inte konstigt att hon är tjock om hon äter så där"
Eller är det så konstigt att man inte tar av tårtan som bjuds? Måste tillägga att jag alltid varit måttlig med sådant i andras närvaro.
Hursomhelst så blir väl detta lättare och lättare i.o.m att vännerna ser en förändring på mig. Ser jag ut att må bra och går ner i vikt så är det väl lättare att prata om.
För att återknyta till det jag skrev först så är det underbart att kunna gå hit och läsa några positiva inlägg efter att ha sett sin mors rynkade ögonbryn efter att ha berättat att man äter bacon och äggröra till frukost-ja med fettet också!!!
KRAM till er alla!
Det är bara att instämma…
Mina hjältar finns absolut på den här sajten.
Jag har samma bekymmer som du med smusslandet på jobbet, men det blir bättre och bättre…
Jag pratar mer och mer om att jag helt enkelt inte TÅL stärkelse och ju längre jag hållit på ju större bevis är det eftersom jag när jag mår som "bäst" verkligen får magknip om jag gör avsteg och äter lite ris, potatis eller mjölmat.
Det blir så påtagligt att det inte är mat för mig… när jag bår illa/ har ont en hel natt efter.
När folk frågar säger jag så… sist jag åt lite potatisgratäng låg jag sömnlös en hel natt… då tycker alla SYND om mig i stället…
Tänk att vara SÅ känslig, stackars dig som inte får äta allt gott osv…
Numer pensionär i Nynäshamn
Håller med Margareta, det tar tid men man blir modigare och modigare.
Att tacka nej till tårtor osv är väl inget problem. Det är så många andra som banta att den sortens "Nej Tack" är fullt legitimt. Att däremot tacka nej till ett äpple (som räcks fram som surrogat) är definitivt mycket svårare. Alla vet att tårtor faktiskt är onyttigt (även om det är den stackars grädden som får skulden) men alla "vet" också att äpplen är det nyttigaste som finns. Eller fullkornsbröd. Eller rotfrukter. Eller något av allt det andra som jag inte längre äter.
Så jag gör som Margareta - nämner hur dåligt jag mår om jag tar emot det som bjuds…! Men nog kan det vara svårt, många gånger! Och apropå ägg + bacon skulle de nog höja ögonbrynen ännu mer om de visste vad jag äter till frukost rätt ofta: en rejäl klick smält smör (i morse 80g) och sen en bunt äggulor (ger vitan till hundarna - i morse blev det 5 ägg) som jag bara rör ner. Mums! Fast numera måste jag ta hälften osaltat smör, annars känns det hela ettersalt!
(Ska nog ta och påpeka för tillverkaren att "lättsaltat" smör vore en bra produkt!)
När du börjar gå ner i vikt så att de andra kan se det så får du lite annan respons tror jag. Så har det varit för mig. De säger fortfarande att de inte "tror" på att äta mycket fett men de kan inte förneka att jag blivit mindre av det. Men ändå så kommer de med kommentarer om hjärt och kärlsjukdommar och kolesterol och där är jag för lite insatt för att börja argumentera. Jag viker mig… för att inte det ska bli "jobbig" stämning heller. Men jag vill frälsa hela världen egentligen men tänker istället: Vänta ni bara… ni ska få se att jag hade rätt, snart kommer alla rådas att äta som jag gör!
Så stå på dig. Säg att du inte tål, får ont i magen etc och vänta på det härliga resultatet.
Det där är verkligen ett dilemma, man ser ut som om man skäms för det man äter, trots att det är det bästa man någonsin gjort!! Men nu,efter ett halvår på riktig lchf, har det släppt för mig. Nu är det snarare så att det är andra runtom med sina matlådor som "gömmer" maten! Och ser skamsna ut när dom äter sin pasta och ris. Många tittar långt på mina ostar, biffar, ölkorvar och andra läckerheter. Att jag sen inte får några dippar och blir seg på varken för eller eftermiddan, förkunnar ju bara det vi vet. man blir mätt och kroppen blir så nöjd. Så stå på dej! Om ingen sa nåt förr, när man smällde i sig kolhydrater, då ska man inte ta åt sig nu heller!!
Ja det har du rätt i copia. När jag läste en kurs med en tjej så åt vi ofta tillsammans och hon fikade nått till kaffet, lassade på ett berg med mat och grönsaker på tallriken och åt bröd till på lunchen och det dröjde inte många timmar så åt hon en mättande powerbar av nått slag. Och där satt jag nöjd och belåten med min lilla potion och kaffe på maten. Hon kände att hon nästan måste ursäkta sig för allt hon åt. *Fniss*
MegN lättsaltat smör, vilken utmärkt ide. Har varit "saltmonster" hela mitt liv. Hemma som barn var det snålt med salt, så jag fick ordna mitt "fix" på annat sätt, slickade på läckande batterier och plockade upp klumpar av gatsalt från vägen.
Nu kan jag inte äta salt alls, lägger allt rimmat i blöt kvällen innan.. igår åt jag fisk med osaltat smör och saltade bara på sista tuggan. Vad är det som händer? Är det smaken som förändras eller är det något som tillgodoses på annat sätt i kosten?
Har ätit vattendrivande tidigare, då var jag som tokig, kunde äta en hel tub kaviar 300gr till frukost. Fin medisin ut med vatten och sen binda upp det igen med salt.
För att göra det enkelt för mig har jag alltid svarat att jag äter grönsaker istället för kolhydrater när någon frågar (utom mina nämaste vänner som vet allt och är oerhört stöttande). Jag har dessutom ständigt haft magproblem som mer eller mindre helt upphört sedan jag började med LCHF, vilket jag också använt mig av. Jag brukar förenkla och säga att jag är allergisk, att min kropp inte kan hantera det. Då tycker folk synd om mig, och jag slipper förklara mig ständigt :-)
Tack för alla era åsikter. På fredag har jag ätit så här i 14 dagar och jag märker jättestor skillnad själv. Både viktmässigt ch enligt måttbandet, men det har jag gjort med alla dieter jag har provat. Jag är benhård mot mig själv och tillåter inga snedsteg tills jag gör ett litet, som blir större och som tillslut inte ses som ett snedsteg. Jag ger upp….. Så nu längtar jag till c:a 6 månader med denna kost för att se hur det egentligen har gått!
HEOL det där känner jag igen, jag är likadan…
Jag kan trösta dig med att jag ätit LCHF sen 15/4 2005 och har inte ångrat mig en sekund och kommer inte att ändra tillbaka…
Numer pensionär i Nynäshamn
Starta ny diskussion