Jag kan inte komma på något direkt, förutom att LCHF i sig är den största förändringen i mitt liv (det är ju en livsstil…).  Ska bli intressant att se vad du får för svar av andra…

Inga förändringar i hur jag lever mitt liv direkt men massor med förändring i livskvalitet ..

Listan på hälsoförbättringar är för mig lång och verkar nästan otrolig även för mig själv (Har hållit på 5 år)

Äntligen ett perfekt verktyg för hälsa välmående och bekymmersfri viktkontroll..

Min stora omstälning är att jag har gått över till LCHF!

Jag är glad att du har hittat hit! Ja tänk om det var fler som visste att man måste äta fett för att må bra vad annolunda många skulle må.

Från början åt jag jättemycket och då bla. hallon med grädde och mörk choklad 70% el. 86% tänkte att det var bättre än kolhydrat rik mat för det är ju inom LCHF:s gränser, efter ett tag blev det mindre och mindre behov av det och maten stabiliserade sig, så ät på i från början av det tillåtna det blir bättre sedan när din kropp har vant sig.

Stå på dig med att ta med egen lunch, tycker du är stark som har bestämt dig för att göra denna förändringen i dit liv!

Gräm dig inte för det som har varit eller inte blivit, idag börja en ny dag och det är den du kan göra något utav

Lycka till! Håller tummarna för dig!

//Emea

Jag går inte på fik/konditori lika ofta som förr, och det gör också att jag umgås med folk på ett annat sätt, men jag har inte blivit mindre social för det.

Jo, på ett sätt, eftersom jag liksom du har fått en helt annan mental klarhet i hjärnan - antagligen har jag gått bedövad av socker och sötningsmedel i hela mitt liv.

Jag har också problem med sockersug och sockerberoende, psykologiska faktorer som gör att jag äter trots att jag inte har sug och då FÅR jag ju mer sug när jag väl börjat äta socker…

Men efter en tid med KBT så tror jag att det är på väg att förändras också.  Kan jag bara förändra mitt sätt att tänka så kan jag bli av med suget så småningom.

Har kunnat kliva av hamsterhjulet och lugna ned livet en aning. Har hanterat tre dödsfall i familjen inom 7 månader (!!) HAR BLIVIT AV MED MIN VARDAGSASTMA Blivit blodgivare.

Att vara själdestruktiv är inte lätt - kan du inte ta kontakt med den kloka läkaren igen och säga att du nu förstår vad hon menade och att du behöver hjälp för att komma på fötter eftersom du lider av vad denna fettbrist förorsakat?

Jag lyckas också alltid att trilla dit och gå upp det mesta när jag väl börjat gå ned. För oss med de här beteendena så är det nog bara att kämpa på och sakta, sakta försöka ändra oss. Sen tror jag att den här kosten hjälper till också Jag känner nu efter 5 månader inte samma sug som tidigare och även om jag trillade dit så sent som i julas så tror jag att jag kan klara mig länge denna gång.

Tröstätande är ett gissel. Du gör helt rätt som bett din sambo flytta ut. Jag tror att vi tjejer med lite sämre självkänsla formligen "drar" till oss dessa stolpskott som gång efter annan slår undan benen för oss. Ibland av "välvilja", som underlättar för oss att fortsätta vårt beteende.

Vad det gäller barn så misströsta inte, men din hälsa är viktigare faktiskt. Det är inte kul att vara överviktig när man får/uppfostrar barn och om du mår bra med dig själv så blir du en bättre förälder om du blir en i framtiden.

Kram

Visst kan man bli ledsen när man genomför stora och viktiga förändringar som man mår väldigt bra av, och sen inser att man borde ha gjort det långt tidigare. Jag önskar att jag hade slutat med kolhydrater för 10 år sedan, så hade jag sluppit gå upp 30 kilo på ett par år, må skit, och få jättemycket problem både fysisk, psykiskt och inte minst karriärmässigt. Några av de där åren emellan känns mer eller mindre förlorade, och jag jobbar fortfarande med att ställa tillrätta konsekvenserna.

Men samtidigt - jag kunde ha stannat i sockerträsket i 10 år till, och lyckats ställa till med ännu mer. Jag hade kunnat gå upp 30 kilo till och fått både diabetes och hjärtproblem (vilket jag sannolikt fått om jag fortsatt på den inslagna vägen) och ännu mer värk, kanske reumatism eller nåt annat trevligt. Jag kunde ha avslutat min utbildning och börjat på drömjobbet för flera år sen, men å andra sidan är jag inte pensionsmässig än utan kommer nog att hinna jobba rätt många år fortfarande. Visst har jag slösat alldeles för mycket tid på utsiktslösa relationer med fullständiga idioter - men jag är inte där längre, utan har gått vidare och hittat nån som faktiskt är värd besväret.

Kanske kommer jag inte heller att hinna få barn. De senaste åren har jag mer eller mindre gett upp den tanken, men nu verkar det plötsligt som att jag faktiskt skulle kunna få ordning på både min hälsa och min ekonomi inom några år - men då är jag kanske för gammal. Hade jag inte slösat bort de där åren på att må så förfärligt dåligt kanske jag hade varit redo nu när jag är 35, eller ännu tidigare. Det kan göra mig en liten smula bitter, men jag börjar lära mig att acceptera att livet blir som det blir. Jag kan ju faktiskt inte ändra på det som har varit, det enda jag har makt över är det som är precis just nu, och jag försöker göra det bästa jag kan i nuet för att framtiden ska bli så bra som möjligt. Man måste ju starta där man står och inte fastna i att önska att man stod nån annanstans.

Jag tror man måste få vara ledsen över det som varit, men om man fastnar i ältande är det en helt annan historia. Jag tror det vore bra för dig att ta hjälp av någon annan med att genomföra de förändringar du vill ha i ditt liv. Har du råd så tror jag KBT (Kognitiv beteendeterapi) vore helt perfekt. Eller kan du som Margareta föreslår kontakta den där läkaren och be om hjälp nu när du är redo att ta emot den? Någon form av hjälp utifrån tror jag du behöver!

Lycka till.

Jag rensar i röran, både mentalt o i hemmet. Jag känner igen mig mkt i det du skriver o önskar dig lycka till o välkommen hit.

Kram Luccy

Även jag har gjort stora förändringar.. ställt krav på min man och satt min mamma på plats en gång för alla- känns helt underbart och befriande för själen!!

Mina drastiska förändringar har inte riktigt kommit ännu men två saker har jag fått klart under 2008 iaf. Jag blev (äntligen) klar med min utbildning och jag tog körkort. Om det var LCHF som gjorde att jag orkade med det vet jag inte men nu är det gjort iaf.

LivetiFokus, jag tycker, precis som många andra här, att du ska söka hjälp. Även om du bara får träffa en "vanlig" terapeut så är det väldigt skönt att få ventilera och resonera med en som har som jobb att hjälpa dig. Gick till psykolog för en del år sedan och det hjälpte mig en hel del, fick en hel del klarhet i saker och ting som jag har med mig fortfarande.