Om du känner att mjölken hjälper tycker jag du ska ta ett glas mjölk över en sådan attack utan att tveka.

Vad gör ett glas (3 dl) ~15g kolhydrater egentligen? skippa salladen till maten ett par mål så har det jämnat ut sig.

Usch, va tråkigt för dig flikkan77!! Jag vet allt för väl hur panikångestattacker yttrar sig och jag känner starkt för dig!

Jag håller med denno: drick ett glas mjölk du om du blir lugnare av det, absolut att du ska! Utan dåligt samvete dessutom! Det är väl bra att du har nåt som du vet brukar lindra!

Hoppas du mår bättre snart! Styrkekramar från miagumman!

Jag håller med, om du tycker att ett glas mjölk dämpar så se till att du har det hemma. Välj den fetaste mjölken och drick den så länge du behöver. Lite kolhydrater från mjölksockret är mygg jämfört med de elefanter du kunnat stoppa i dig en sån gång!

Som jag ser det är mjölk hälsosammare än en akut panikattack!

Skickar STORA styrkekramar!

Detsamma säger jag. Eller drick grädde. Faktiskt. Kram!

#5 has it. Men om det är mjölkkänslan man vill åt kanske inte grädde riktigt är samma sak.

Ska nog tar ert råd till mig och dricka ett glad mjölk nästa gång. Vi har alltid mjölk hemma efter som varken min man eller lillasyster har anamat min kost.

Kan ju blanda mjölk och grädde vid de tillfällena, annars så har jag nästan slutat drick mjölk nu. Men jag tror att eftersom jag innan drack mjölk vid attackerna så ska jag nog fortsätta med det. Just drickandet får mig att andas lugnare och på något sätt så är det bara mjölk jag kan dricka lugnt.

Tack för ert stöd!!!

Om du väljer grädden istället för mjölken, kanske detta tips kan vara något.

När jag är sugen på att dricka en kopp varm choklad, brukar jag hälla lite drygt 1,5 deciliter grädde i ett mått, sedan fyller jag på med vatten till 2,5 dl. Värmer detta i en kastrull tillsammans med ett par teskedar chokladpulver.

Jag vet ju inte om detta hjälper på samma sätt som mjölken. Så jag håller med de andra, om mjölk hjälper dig vid dina panikångestattacker, så drick mjölk i så fall!

Har du provat på det klassiska, att andas i papperspåse?
Det är jobbigt med ångestattacker, kan du tänka på att det som tur inte är farligt och att det går över om en stund? Har du någon samtalskontakt där du kan diskutera ångesten?

#8 Jo, det kanske skulle kunna vara något. Vet inte riktigt om jag är i stånd att göra så avancerade saker bara. Hjärnan stänger av totalt just då. Men jag ska nog testa någon gång.

#9 Detta är något jag har levt med i ungefär 7 år så jag vet att det går över, men när jag bara väntar ut det så blir det värre än när jag kan avleda det. Jag går hos psykolog och äter mediciner och sånt men just idag var det sxtra jobbigt. Har en andningsteknik jag ska ta till i sådana här lägen med, men det är så mycket lättare när någon vårdpersonal sitter framför en och andas med en. Tänker inte så klart när det blir så här.

Funderar nu om medicinerna kan reagera på något sätt nu när jag lagt om kosten. Tycker bara att det är lite väl tidigt i så fall. Knappt tre veckor borde ju inte göra något alls.

     Till flikkan 77,kan berätta att min dotter har fått panikångest oxå,inne på 4-de veckan,hon började med Lchf.1 mån. innan detta kom.Men jag vet det beror inte bara på det för hon har för mycket omkring sig.Hon var heller inte hungrig men jag sa att hon måste äta för att få krafter.Så hon äter helt vanlig mat (inte Lchf alltså).

Och jag kan glädja dig med att hon mår mycket bättre,men det går ju upp o ner.Gå ut och ta en kort promenad,lyssna på avslappningsband,det hjälper.

Och fram för allt stressa ner,bry dig inte om någon annan än dig själv.

Det går över,men jobbigt under tiden det varar.

 Kram krya på dig!

Som kbt-terapeut tycker jag förstås det är bättre om du kan ta dig igenom panikattacken för egen maskin, så att säga, än att ta till en trygghetsgrej/"snuttefilt" som hindrar dig från att lära in att du faktiskt har styrkan i dig själv att stå ut tills det går över. Sockret i mjölken ger dig dessutom en rent biokemisk kick/ångestdämpning, som det vore bra om du kunde vänja dig av med.

Men samtidigt har jag all respekt för hur kämpigt det kan vara med panikångest, du har bara nyss börjat göra en massa stora förändringar och "tänt av" från mjölken, och du har en psykolog som är insatt i dina problem och har en plan för hur h*n ska hjälpa dig efter bästa förmåga. Jag hoppas förstås det är en med kbt-inriktning!

#12 Har precis flyttat så denna psykologen har jag bara träffat tre gånger så jag har inte börjat prata om känsliga saker än. Det tar några månader innan jag litar på någon. Testade en kbt-terapeut en gång men han var otäck. Han skrev upp allt jag sa hela tiden och jag fick inte ha någon som stöd med mig dit. Efter 7 gånger så tyckte han att det räckte för det fanns inget han trodde att han kunde hjälpa mig med. Så tyvärr är jag nu avskräckt från kbt:are. Men du kan ju vara bättre än vad han var.

Tycker att ett glas mjölk borde vara bättre hjälp än 3 tabletter zoplidem eller ett rakblad. Så dämpade jag ångesten förr… för ca tre måndaer sen. Nu klarar jag av den dagliga ångesten men just attackerna är jobbiga. Att dricka gör att jag andas lugnare och då går det över fortare. Tycker att det är ett ganska eneklt knep. Hade jag haft fil hemma hade det fungerat med. Saft tycker jag inte om och bubbelvatten fungerar inte. Är jag ute på stan när sånt här händer så kan jag nu mera köpa en drickyoghurt och klara av resten själv. Istället för att springa hem och äta piller.

#11 Skönt att din dotter mår bättre! Hade jag kunnat hade jag gärna besparat mina föräldrar oron med ett barn som har ångest och få panikattacker och stöter bort dem.

Jag är glad att jag bor på landet just nu och har mina djur. Att leka lite med hundarna eller pyssla med kaninerna hjälper en del. Fast ibland vågar jag inte gå ut när det är solig. Himlen blir så stor utan moln. Helknasigt!

Tror jag kan vara i början av en av mina maniska perioder med, då har jag knäppa idéer blandat med panikångest.

Nu tror ni väl alla att jag är ett psykvrak, men jag kan vara helt normal med. Ganska ofta faktiskt! Men jag har inte svårt att prata om mina känslor och erfarenheter så här. Delar gärna med mig, för då kan jag få stöd jag med. Som sagt så finns det många fler än jag som mår så här.

Kan också säga att om ni undrar något om mig så är det bara att fråga. Jag har levt med min diagnos i 7 år nu och jag berättar hellre än lägger locket på.

Värm mjölken lite i micron. Ljummen/varm mjölk blir som bomull i magen.

# 15 Haha! Psykvrak, isåfall är vi två vrak här inne! Har haft panikångest sen jag var barn så vad ska man kalla mig isåfall!

Det är tur man har galghumorn i allafall!

Håller med: Ett glas mjölk är mycket mycket bättre än rakblad eller 3 tabletter zoplidem!! Kram på dej!

Klart att mjölken är ett mycket bättre alternativ än rent destruktiva sätt att dämpa ångesten. Nästa steg, att sluta med mjölken, får du naturligtvis ta om och när du känner dig redo. Trist att du träffade på en dålig kollega. De finns de med, tyvärr… Men det är inte metoden det är fel på, bara vissa av de individer som ska utöva den!

flikkan77 - Du är alls inget vrak för att du mår pyton ibland. Vi är många som har våra slängar av blää, då och då. Själv mådde jag pyton i förra veckan, kände mig ynklig.

Jag vet att många i vårt samhälle är nedlåtande och föraktfulla inför människor med problem de själva inte förstår. Har en kompis som varit lite "stukad" ett antal år, men så länge hon inte fick en diagnos var hon mycket omtyckt av bekanta och arbetskamrater.

Hon är samma människa idag - en jättego tjej - men efter att hennes diagnos blev känd så har t ex hennes chef och vissa arbetskamrater tagit avstånd från henne. Löjligt, anser jag och snudd på kriminellt.

Vi får hålla ihop vi som "har provat" och har förmåga till empati. Och tänka att de andra kanske lär sig…

Kram från mig också!

#13  Det där låter inte som nån bra psykolog/terapeut alls, och inte nåt som jag fått för mig att KBT-terapeuter brukar göra…KBT är en jättebra metod, anser jag, men det måste ju vara en bra terapeut också.

Jag har viss erfarenhet av olika terapeuter och tyvärr är ju vissa apdåliga medans andra är superbra…

Vi är många härinne som haft diverse olika problem så du har nog mycket förståelse hos oss.

Nej, ett "riktigt" KBT-upplägg är att man ägnar 2-3 gånger åt att definiera problemet, genom "intervju" och oftast någon typ av registreringar som man gör hemma för att kartlägga var, när och hur det yttrar sig. Sedan presenterar terapeuten sin sammanfattning av allt man berättat, förklarar hur man kan förstå problemet utifrån teorin, och ger ett förslag på hur man ska arbeta med det. Om klienten i det läget inte är med på förklaringen och arbetssättet får man förstås abvryta terapin, om man inte hittar en modell som båda kan vara överens om.

Och vill man absolut ha med sig någon borde inte det heller vara något problem, åtminstone inte första gången/gångerna. Verkar det sen vara en del av problemet att man inte vill/kan gå ensam så kan man förstås komma överens om att det kan bli en av de första uppgifterna att jobba med.

Tyvärr finns det en del som påstår sig jobba enligt KBT för att det "säljer", trots att de i praktiken gör något helt annat. Eller psykodynamiker som säger att de jobbar med "kognitiva inslag" trots att de inte har någon utbildning i det utan bara har skrapat på ytan och tror att det är så enkelt som det verkar vid första anblicken.

Men nu kommer jag bort från ämnet. Önskar dig i alla fall lycka till. Om du tror att du är på väg in i en manisk episod, finns det något du vet att du borde göra för att hejda den, någon medicin du borde ta eller något annat du bör göra medan du fortfarande har kontroll? Sköt om dig!

Tack allihop för era påhejjnigar! Ska svara mer sen för nu ska jag till veterinären och operera hunden. Inget farligt alls det är bara tårkörteln i ena ögat som krånglar och hon har gjort operationen på andra ögat. Men jag vill att ni ska veta att jag är jättetacksam för allt ert stöd!

miagumman Ja, humor måste man ha annars går det inte. Jag har papper på att jag är knäpp ju. Hur hanterar du dina panikattacker?

Aniara4 Det finns ju en hel del personer som inte borde arbeta inom vården. Jag hade en läkare som vägra skriva ut någon form av lugnande till mig. Fastän jag bara skulle träffa honom en gång när min riktiga läkare var på semester. Hon blev inte så jätteglad när hon kom tillbaka och såg hur jag mådde då.

Fick en massa papper att fylla i av min kbt:are, närjag sa att jag inte mindes exakt hur jag mådde för ett år sedan så blev han nästan tjurig. Förstår konceptet och det hade säkert fungerat bättre med en annan person. Har ju en del fåniga problem där jag tror att just kbt hade kunnat hjälpa.

Jag ville ha med mig en stödperson till honom för att jag tyckte att han var otäck. Sa det som skäl till honom också men fick inte ändå. Det gör inget att du kommer bort från ämnet lite heller. Det är sånt som händer och det var ju fortfarande relevant!

Har ingen behandlande läkare än så jag får se vad jag gör om jag börjar känna mig mer uppskruvad. Medicinerna som dämpar sådant beteende gör mig så off med. Är hellre lite manisk ett tag och mår bra, dessuom får jag ju så mycket gjort då.

kaisakavat: Det är alltid skönt att höra att det finns andra som år dåligt också, ibland känns det som om det bara är jag. Det där med diagnoser är lurigt. Jag tyckte det var ganska skönt när jag fick min och äntligen kunna säga till folk att så här är det. Sen fanns det ju vissa som inte förstod ändå. Men de kompisarna som fortfarande finns kvar när man mår dåligt, de är de bästa!

Jennix: Ja det är alltid bäst om terapeuten fungerar med en själv. Har inte träffat så många terapeuter så jag visste inget innan jag träffade honom. Visste liksom inte vad det hela egentligen gick ut på och han förklarade inget. Skrev bara upp allt jag sa och gav mig papper att göra hemma.

Tycker att alla ni som skrivit här är alldeles underbara! Det är sånt här man behöver när man mår dåligt.

Jag har inte heller så mycket erfarenhet av panikångest, men har förstått att det är väldigt jobbigt.

Jag har å andra sidan haft flera år med depretioner och har gått hos olika psykologer utan att det hjälpt, men jag upptäckte när jag gick över till LCHF-kost att jag för första gången på flera år kunde känna mig lycklig… I mitt fall har det nog varit ämnesbrist på något sätt.

Sköt om dig!

Känner med dig flikkan!

Är själv väldigt bekant med "Herr Ångest" (som jag kärleksfullt döpt den). Men du är inte knäpp, jag lovar! Tycker själv att jag är rätt smart och insiktsfull trots mina hjärnspöken.

Kramar i massor!

#25 Sant om diagnoser, de är ofta avstampet in i något nytt och mer konstruktivt. Det är först nu sedan hon, min kompis, fått diagnosen, som hon har fått rätt behandling!

Hursomhelst - allt gott till dig!

flikkan: Ja, hur hanterar jag ångesten….Jag väntar ut den och försöker intala mig att det går över, att det inte är nåt farligt, att jag inte kommer att bli knäpp etc etc…Jag har diagnosen Gad och har haft depressioner och panikångest sen jag var barn så det är min vardag helt enkelt. Jag brukar vakna i den sk "vargtimman" vid 4 tiden på morgonen med ett bultande hjärta och en massa katastroftankar som snurrar runt i skallen. Fy vale!! ! Men det finns bättre och sämre attacker om jag säger så, och nu är det rätt så länge sen jag hade en typ "värsting". Jag äter sertralin sen ca 1,5 år tillbaka och det har hjälpt mig till en del tycker jag. Jag grubblar inte lika mycket som tidigare och är mer "stabil" i humöret likssom….Är väl lite mer som "vanligt" folk likssom, lite avtrubbad sådär…

Även jag har prövat på kbt. Jag fick 10 ggr beviljat av min förra arb.givare ( Wow, 10 ggr ! ) och jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det. Han sa typ det jag redan visste om dessa problem och orsaken till dem osv och sen fick jag några övningar att göra hemma. Han var inte direkt superengagerad om jag säger så men en väldigt snygg och trevlig man, så why not! Nä, skämt åsido, nu ska jag försöka vara lite allvarlig här…Efterssom jag även har en "släng" av socialfobi, now we talking psykfall eller…, och har div problem med att göra olika saker som tex: tanka bilen, mm  jag vet hur knäppt det låter..så blev det ju till läxa att göra det några ggr då, och det gjorde jag snällt faktiskt, tre ggr typ, sen har det skitit sig igen och nu får gubben, eller sonen göra det igen…. Jag resonerar som så att tanka är ju inte direkt en livsviktig grej och intalar mig själv att det inte är hela världen om jag inte klarar av det mm mm och på så vis har jag "klarat mig undan " igen.  Jodå, jag vet nog hur jag fungerar vid det här laget,suck! 

Men som sagt min humor har nog räddat mig från att gå under många gånger, helt klart! Efterssom jag är en väldigt glad och skojfrisk person, så är det inte många som förstår att jag har alla dessa problem. Jag tog på mig rollen som clown i tidig ålder, antagligen som en hjälp att överleva, och den hänger troget kvar!

Sorry för att jag skrev ett så långt inlägg om mig själv men det blir lätt så när nån frågar….

Kram på dej!!

LN31: Jag är manodepressiv så jag har haft depressioner också. Jättekul att höra att du mår bättre av denna kosten. Då kanske jag är på rätt väg!

Vicks: Tack! Har inte döpt min ångest, undrar om jag ska göra det. Kanske lättare att bli "vän" med någon som har ett namn. Tror jag är rätt smart jag med, när jag vill… och vill jag inte så har jag ju mitt papper på att jag faktiskt är knäpp.

kaisakavat: Ja, det är mycket lättare att få rätt behandling när alla läkare är överrens om vad det är. Jag har haft min diagnos i ungefär 6 år… och nu börjar de tvivla på att det är rätt. Jag får väl se vad som händer nu när jag flyttat och ska få en ny läkare.

miagumman: Kul med en som också är rädd för fånigheter! Tycker också det är otäckt att tanka men jag klarar av det med viss övertalning. Däremot så är jag rädd för telefoner. Har bara 6 personer som jag klarar av att prata med och ringer det någon okänd så svarar jag inte. Skitfånigt! Kan till och med tycka det är otäckt när andra pratar i telefon eller när det ringer till någon. Ett tag var jag jätterädd för vindrutetorkarna på bilen med. Om det var jag som körde så fick de vara avstängda även om det regnade, körde någon annan så satt jag i baksätet och blundade.

Har också massa sätt och förklaringar att komma med, särskilt när det gäller mobilen. Man kan ju alltid ha glömt den någonstans…

Min tid på natten är klockan 3. Då kan jag vakna precis som du och vara totalt vettskrämd utan anledning. Eller så säger bara "pjong" så är jag klar vaken. Har ätit mängder med mediciner under mina år, det jag äter nu har jag ätit i snart 8 månader och det är ett rekord. Annars brukar jag byta efter 3-4 månader. Bäst mådde jag på litium, men det tålde jag inte.

Sen har du helt rätt i att det finns bättre och värre attacker. Vissa kan jag andas mig igenom helt utan hjälp men ibland får jag typ kramp i hjärnan och då kan jag knappt stå upp.

Tycker det var roligt att du berättade så om dig själv, det gör inget att det blir långa inlägg alls.

Vissa dagar ska man inte gå upp ur sängen. Drömde en massa otäcka drömmar i natt och de sitter i och sen upptäckte jag att lillasyster och min man hade hjälpts åt att äta upp det jag tänkt göra frukost av. Det bara vände uppochner på min värld och nu känner jag bara för att sätta mig ner och gråta eller dra täcket överhuvudet och äta choklad.

Har fått höra här att det är enhel del som blivit stabilare i humöret när de äter lchf, jag väntar inte på något mirakel men en liten ändring hade inte suttit fel.

Var inne på forumen "psykologi" och "ångestsjukdomar" men jag tror inte det är så mycket för mig. Alldeles för deppigt och då dras jag med. Håller mig till denna tråden när jag mår dåligt istället.

Men är det någon annan som mår dåligt är det bara att hänga på.

Usch vilken tråkig början på dagen! Tycker du ska fokusera på hur pass bra du ändå hanterat drömmarna och den uteblivna frukosten trots att du har det så jobbigt redan innan. För visst kunde du ha ballat ur mycket värre…?

Din lillasyster eller din man får naturligtvis springa till affären och köpa lite ägg eller vad du nu vill ha till frukost, när de så fräckt ätit upp din. Lite uppbackning har man rätt att begära!

Aniara4 Jo, det har du ju rätt i, jag kunde mått sämre. Ibland är det bra att tänka så. Det är bara så jobbigt att sätta stopp för dåliga tankar när de väl kommit i rullning, det blir så mycket som är dåligt på en gång då. Fastän jag vet att jag har det bra och oftast mår bra med.

Vi har en mil till närmaste affär men nu har vi handlat! Hittade en bit ganska kvarglömd broccoligratäng i kylskåpet som fick bli frukost innan. Inte riktigt vad jag hade tänkt mig men det var ganska gott. Jag blir lätt sån med att när jag mår dåligt så är jag inte hungrig men sen mår ju kroppen dåligt för att den inte få mat. Har lärt mig att jag ska tvinga mig att äta i alla fall.

flikkan77: Jag har haft mycket problem med ångest, stress och Depression och blivit mycket bättre med min kostomläggning. Men det tar tid också, och alla problem botas inte av LCHF - men det blir lite lättare och lite bättre.

Också en sak som hjälper mig väldigt mycket är D-vitamintilskott.

Jag märker också, att så fort jag fuskar med socker och sånt så får jag otroligt dåligt humör, och depressiva symptom som försvinner efter några dagars abstinens.

Men som sagt var, det finns mycket annat som också påverkar. Beteenden, olika situationer osv.

Jag känner igen det där med att inte orka äta, och sen blir man för hungrig och mår dåligt av det. Det är verkligen min akilleshäl, och har nog varit sen jag flyttade hemifrån, det där att inte se till att äta i tid vare sig jag känner för det eller inte. Värst var det förstås på kolhydrattiden när blodsockret och humöret kraschade och all mat bara verkade superäcklig och det kändes som värsta trotsåldern - svaret på alla frågor var NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJJJJJJJJJJJJJ!!!!!!!!!

Så att tvinga sig att äta är definitivt en bra idé ibland. Jag börjar lära mig det nu…