Det där om dålig planering=avsteg skriver jag verkligen under på..!

Du har så rätt Mervi - det är svårt att komma in i den där lugna lunken när allt går på räls om man hela tiden gör avsteg. Avstegen väcker kolhydratbehovet o så får man börja om från början med att försöka avstå. Jag minns själv hur jobbigt det var och är tacksam att jag slipper det numer.

Jag håller helt med och jag tror det är superviktigt!

Därför kan jag ibland rekommendera att man följer Atkins som nybörjare, eftersom han är (i min mening) strikt mot avsteg i början. Och Atkins skriver också, att märker man att Induktionsfasen inte ger viktnedgång så måste man ta bort fler kolhydrater.

Atkins fokuserar inte på fett, vilket gör att man får lägga till fett själv när man kör Atkins. Men han varnar heller inte för fett och säger att man kan äta mycket fett om man vill.

Atkins har recept man kan följa och han skriver vilka grönsaker som funkar bäst, enligt honom. FUnkar inte Atkins så har man ändå något att utgå ifrån.

Bra tips om Atkins.

Jag skulle vilja slå ett slag för att inte äta för lite som nybörjare. Jag mätte inte vad jag åt i början. Runt v5 eller så kollade jag mig i Min Mat och jag låg bra till och gick ner bra i vikt. Efter ett större viktras på en vecka började jag må jättedåligt och har ätit magnesium och nu även lagt till Omega3. Forfarande mående jättekasst (inte trött, utan som att jag inte kan sätta fingret på det, ungefär som när jag hade anemi att kroppen bara känns jättesjuk, hela nervsystemet.

Jag har nu ätit så här i 3 månader och jag har ALDRIG i mitt liv haft minsta lilla tendens till att äta för lite, och när jag skriver in min mat på Min mat, så har jag ätit 831kcal på en dag odh det är nog rätt representativt för hur jag ätit sista veckorna.

Jag tyckte inte att jag åt lite och inte heller var jag hungrig och inte heller helt svimfärdig. Portionerna har blivit mindre, jag har mått dåligt och ätit mindre utan att jag själv eller maken märkt det. Idag har jag ätit bra och kommer landa på 1700-1800kcal och mår mycket bättre.

Så jag slår ett slag för ordentliga portioner, det är lätt som "över 100kiloare" och nybörjare här inne att man sugs med i "jag väger 62kg och behöver gå ner, jag måste dra ner..". Absolut behöver jag gå ner, men jag vill FRÄMST må bra och det är nog rätt naturligt att  det blir mycket "viktminskningssnack" här inne och jag har nog blivit påverkad av det. 

Så, peppa gärna för att inte avsteg ska ske, men jag måste samtidigt som nybörjare påminna att det är viktigt att man äter ordentliga portioner och låter kroppen komma in i LCHF.

Det är mycket att lära, man ska ju lära sig för livet.

Nu tycker inte jag att medvetna, i-kalendern-inbokade avsteg är riktigt samma sak som dålig planering.

Däremot hör jag mycket om "unna sig" som jag reagerar negativt på, för det betyder ju att du inte är nöjd med det du äter i vardagslag, att det är något du gärna slipper.

Vi kanske använder orden olika. Fast jag instämmer med betoningen på nybörjare, tills man är invand.

Sedan är man olika, det jag gillar med den här kosten är att man styr mot sin egen kropp och hälsa. Om allt vore förbjudet, särskilt av någon bättre-vetande skulle jag flippa ur, bara av rena principskäl. Just det faktum att det inte är förbjudet gör att det är lätt att låta bli. (Motvalls, jag vet, väldigt motvalls)

Att vara strikt fram till halva ens önskade viktnedgång är nog knappast en dum idé. Är ju på gång att börja om igen (den här gången med stöd från maken - halleluja!) och vi har nog tänkt att börja med att succesivt dra ner på kolisar tills vi hamnar på en lagom nivå. Är sockerberoende hetsätare så jag faller lätt dit, men det känns som om det kan bli ändring på det nu när vi båda är med på tåget.

Det är alltid skönt att ha stöd av den andra (kanske t.o.m bättre) halvan

Jag håller med Mervi !

#8 "You´ve got the looks, I´ve got the brain, let´s make lots of money" heter det ju i sången… I vårt fall är jag i alla fall mer studerad så det bör väl betyda att han kanske inte är min bättre hälft, men min snyggare hälft?! ;P

#5  miakia, jag tycker du har helt rätt.

Mina erfarenheter är att om jag äter mycket i början, så mår jag bättre i början av omställningen. Och att min kropp SENARE vänjer sig självt vid att äta mindre mängd än jag kanske behövde i början…

Tyvärr verkar det inte vara alla som har fått denna förändring automatiskt, utan de kanske själva måste minska mängd fett och mängd mat litegrann? Inte så att man svälter sig, utan bara att man håller lite koll?

#6  Jag håller absolut med dig, det är skillnad. Problemet är kanske om man i början gör avsteg en gång i veckan och då ställer kroppen inte in sig på fettdrift och man går inte ner i vikt.

Märker man att allt funkar bra trots ett högre kolhydratintag än man tänkt, då är det bara att köra på det man vill.

Jag tycker inte det att man ska förbjuda alla grönsaker bara för att "nån" har sagt det, mår man bra, funkar det med massor grönt plus kött o fett - då kör man på det.

Men funkar det INTE, med t.ex. godsaker, efterrätt, grädde och frukt, då måste man fråga sig: vill man unna sig eller vad vill man? Det är ingen moralisk fråga, det är bara frågan om vad man själv vill.

Greensis, du säger en jätteviktig sak här:

"Däremot hör jag mycket om "unna sig" som jag reagerar negativt på, för det betyder ju att du inte är nöjd med det du äter i vardagslag, att det är något du gärna slipper."

Motivation är A och O i allt vi gör, tror jag. Du måste VILJA det du GÖR. Detta är något som gäller, inte bara för detta med koständring och viktnedgång utan det gäller för allt, som jag ser det.

VILL vi inte det vi gör, så mår vi dåligt. Och då har vi ett val, antingen förändra det vi gör eller förändra det vi känner - och det tror jag man kan också, även om det är svårt.

Som jag ser det så handlar KBT mycket om att förändra ens känslor inför olika saker, känslor som vi lärt oss associera med olika händelser. Vissa av oss har lärt oss associera mat med trygghet och kärlek, vilket kan vara destruktivt om vi tror att vi inte kan få trygghet och kärlek utan mat.

Ibland måste man kanske också fråga sig, vill jag gå ner i vikt eller må bra? Tyvärr är dessa två inte alltid samma sak… Och jag behöver väl inte säga att jag tycker hälsan är viktigast? Går man ner i vikt av fakir men mår superdåligt, då tycker jag man ska äta lite mer grönt.

Oj, långt inlägg men det finns många tankar här… Allt detta är ju inte svar till Greensis direkt, utan snarare associationer på hennes inlägg.

BRAVO Jennix

#11  Jennix, då har jag lyckats om jag fått någon annan att tänka.

Jag tror att jag betonade att man som nybörjare bör undvika avsteg/unnande, tills man hittat sin egen balans. Och jag skrev i en annan tråd att jag OBS! OBS! med planerade avsteg inte menar "något-gott-till-helgen." Själv betraktar jag mig inte som nybörjare efter mer än två år, men jag är alltid öppen för ny kunskap.

En annan besläktad fundering är om man trivs med att leta sig fram och känna efter eller om man vill ha föreskrifter och en plan att följa. Jag hör definitivt till den första gruppen och snedtänder direkt på pekpinnar och förnumstighet, även om de bara är inbillade. Det krävdes t.ex två-tre omläsningar för att tända av när jag läste Mervis första inlägg i den här tråden, innan jag kunde acceptera att hon pratade om nybörjare och inte om mig. (Vilken tur att man inte skriver och trycker på Publicera i det läget) Andra söker stöd i vad, när, hur ofta, hur mycket osv man "får" äta, antingen här eller i skrift, trivs med det och det är också helt OK. Men man närmar sig en hälsosam kost på olika sätt, har olika behov.

#6 Jag håller inte helt med. Det är ju ändå så att det finns saker man inte kan göra alltid till vardags, oavsett om det är att köpa ett nytt par skor (inga pengar) eller åka någonstans (ingen tid) eller äta något extra gott (exempelvis grädde och jordgubbar). Det betyder ju inte att man är olycklig över hur man har det, bara att man planerar vad som görs, och om det är något man inte kan göra till vardags (exempelvis för att man inte mår bra av för mycket kolhydrater), då är det väl att unna sig i positiv bemärkelse?

#14 mfl Jag tror att vi egentligen pratar om samma sak, men använder orden olika.

"unna sig" har för mig övertoner av "borde egentligen inte" men man gör det i alla fall för att man vill.
"avsteg" har för mig ton av "steg/stiga" och är rätt medvetet, till skillnad från "trilla dit" som hänger ihop med det okontrollerade i gruppen "trilla/ramla/falla"

Andra använder de här orden på andra sätt, så vi får vara försiktiga i hur kategoriskt vi tolkar varandra.

Jag vet till exempel att (mkt dålig vana!) om jag vet att jag kommer att få väldigt kort om pengar går jag gärna och köper ett par skor, lite kläder, köper loss inkomna böcker i bokhandeln - jag unnar mig FAST jag intellektuellt är helt medveten om att pengarna skulle göra bättre nytta i reella finanshål.
Och att unna sig mat kan funka på samma sätt - oavsett om det är kolhydratätare som tar sig biff & bearnaise till helgen eller LCHF:are som dyker i chokladasken…

Intressant tråd. Om ordens betydelse, bl a. Tänker efter för egen del och märker att jag instämmer med greensis.

Jag har inte någon gång under denna tiden sedan mars "tyckt synd om mig själv" och "unnat" mig något. Har helt enkelt inte haft behovet. Och- det har förvånat mig.

Däremot har jag när jag varit gäst hos någon, medvetet gjort något avsteg för att inte väcka så stor uppmärksamhet. Dom flesta av mina vänner vet att jag undviker bröd, potatis, pasta etc, men föreställer sig nog inte att jag är så strikt som jag är. Och jag vill gärna ha andra samtalsämnen vid bordet. Jag är sedan några år för det mesta måttlig med vin, dricker ett glas GOTT vin, se´n är jag nöjd. Men sitter jag med en väninna och löser världsgåtor en kväll kan jag dricka ett, par tre glas.

Det har väl hänt 2-3 ggr sedan min start i mars.

Sug efter sött är borta. Undrens tid är inte förbi!

#13  Absolut, mina kommentarer var mer ett fortsättande på ditt inlägg än en protest.  Det var ju inte menat TILL dig, det hoppas jag du förstod.

Jag håller helt med #15 och ser den faran som många sockerberoende befinner sig i - att man VILL för att man har ett omedvetet beroende. Det tog mig 10 år för att inse att jag hade ett sockerberoende, jag tror många har det trots att dom inte är medvetna om det…och dom kommer då att ge sig själva olika anledningar till att äta efterrätter.

#17  Snappat som en hel flugsnappare! Jag är alltid glad om någon spinner vidare och får mer idéer.

Om jag trampat på tår är det omedvetet (halv pudel erbjudes!) eftersom jag inte alls är sockerberoende (MAT och MYCKET var mitt problem) och jag kan ha svårt att inse hur beroendet påverkar andras vardags-val.

#16 Jag lever ungefär som du, lime44, fast jag i huvudsak umgås antingen i LCHF-kretsar eller med folk som vant sig, så artighets-avstegen är väldigt små och få numer.

Ah, för mig så är "unna" att man lyxar till det litet grann. Tillåter sig själv något som man inte kan/bör göra dagligen. (å andra sidan är jag känd för att trolla med knäna när det gäller ekonomin, så får hoppas samma sak gäller med maten =)

Jag är inte sockerberoende, och jag tror inte att jag har haft problem med att äta för mycket på ett sätt att det var mängden mat som var problemet, snarare att det var en blandning av för litet, och fel.

Lite tankar och funderingar efter att ha följt tråden ett tag.

För mig har ordet unna sig  fått en negativ klang. JAg tror det beror på att jag ofta får höra av omgivningen att man måste ju få unna sig något ibland när det bjuds på fikabröd eller liknande. Det räcker liksom inte att jag säger nej tack jag vill inte ha. Jag vill avgöra själv om och när det dags för ett planerat avsteg. Eftersom jag är sockerberoende och matmissbrukare och min värsta tid är kvällar och när jag är trött och stressad. Det är då jag oftast trillar dig och äter för mycket. Då finns det inte utrymme för att unna sig bara för att göra omgivningen glad.

Då det gäller planerade avsteg så kan det också betyda väldiigt olika för olika människor. Ett planerat avsteg kan för mig vara att äta lite extra grönsaker och frukt en dag.

En annan sak är att alla som är överviktiga är inte sockermissbrukare. Det finns en mängd olika orsaker till att man är övervikti liksom det finns många olika anlednigar till att man valt att äta lchf.

* Mervi, Så Sant Så Sant.

Efter att ha ätit strikt lchf-kost i 9 mån ,inga avsteg alls, föll jag  mitt i April ner i sockersuget igen.

Jag skyller inte på något annat än mej själv, men ack så svårt att komma på banan igen.

Jag börjar varje dag med målet att Nu startar jag på nytt, jag SKALL tillbaka på banan, jag har allt att vinna på att komma igång igen.

Hade mina första avsteg igår och idag faktiskt.

Blev opererad igår och för att komma hem var jag tvungen å stoppa i mig två mackor för att undvika svimattackerna jag fick då jag inte ätit på en hel dag - vilket inte är klokt för en diabetiker.

Sen idag med, för jag fick inte i mig ngt mer än en halv macka bröd hos mamma.. Sen lite snacks till fotbollen.

Men jag ska säga det, jag har inte dåligt samvete. Nu gjorde jag de valen och så är det med det, Det är bara å köra nya tag. Och så jäkla gott var det inte ens.

För mig är att "unna sig" något att lyxa till det lite. Oftast något jag längtat efter men som inte har plats i "vardagen", oavsett om det gäller mat eller saker.

Att unna sig ett glas vin till helgen tillsammans med en riktigt god köttbit eller att unna sig att köpa den där boken som man egentligen inte måste ha men har gått och funderat på i ett par månader.

För mig är det inte att käka en bit choklad till efterrätt varje dag eller flera gånger i veckan, då är det mera en dålig vana/ovana man fått in och att säga att man unnar sig är bara ett slags självbedrägeri.

#20 Du skriver:

JAg tror det beror på att jag ofta får höra av omgivningen att man måste ju få unna sig något ibland när det bjuds på fikabröd eller liknande. Det räcker liksom inte att jag säger nej tack jag vill inte ha.

Man kanske skulle kunna säga att man gärna unnar sig något ibland men fikabröd hör inte till det som ligger på listan? Man prioriterar andra saker att unna sig helt enkelt, kanske kan man dra till med att man vill ha ett glas vin till helgen.

"Alla" vet ju att alkohol innehåller kalorier precis som fikabröd och för de som håller räkningen på just kalorierna kanske detta är en vettig förklaring? De kan ju gärna inte ge dig ett glas vin till kaffet, det är åtminståne en smakkombo som jag tror de flesta har vett att undvika

#23 SvartKaffe - Jag tycker att du är inne på nåt jätteviktigt.

Tänker så här: Att "unna sig något" är ett uttryck med positiv laddning - alltså borde det ju handla om BRA val, inte destruktiva val.

En kompis till mig är ordentligt överviktig och har stora hälsoproblem. Hon pratar hela tiden om att "unna sig" och  vräker ofta i sig onyttigheter. Samtidigt förstår hon ju att det ligger ett problem i synsättet. Vi pratade om att hon istället kunde tänka att hon unnar dig 50 kg övervikt. Då framgår det tydligt hur absurt det blir …

Översatt till detta sammanhang skulle det bli: Vi unnar oss att inte gå ner i vikt. Eller: Vi unnar oss att sabotera för oss själva. 

Har haft en lång period där jag varit lat med matlagning, så för mig är "unna mig" kanske också att laga nåt lite festligare, som tar lite mer tid.

Jag brukar unna mig mascarpone-rulltårta typ var 4-6e helg. Turas om med en kompis jag lchf-inspirerat, vi bakar varannan gång så blir det inte för mycket allt smälla i sig. Igår förvarnade hon mig om att hon börjar vara sugen, så jag kommer bli inbjuden i helgen. Häftigt!

Bara något jag lagt märke till under åren:

människor som använder orden 'unna mej' är praktiskt taget alltid överviktiga. Uttrycket används sällan i andra sammanhang.

Nu kan vi ju unna oss en biff med hemgjord bearnaise och/eller pannacotta till efterrätt men att 'unna sej' betyder nästan alltid att äta något 'förbjudet'. Man bör nog fråga sej då vad att 'unna mej' något egentligen står för? Jag tror att det egentligen står för ett mycket djupare otillfredsställt behov.

Är jag ute och cyklar nu?

För övrigt anser jag att tandkräm är en onödig triggare av sötsuget.

#25 Håller nog inte med dig. Jag använde nog orden "unna mig" redan när jag var normalviktig.

Skillnaden var väl då att jag unnade mig en stor köttbit med både kryddsmör och bearnässås, för det var inte direkt vardagsmat på den tiden.

Det jag unnat mig under åren har inte alltid heller haft med mat att göra utan kan vara vad som helst som lyxar till vardagen lite. Ett paket servetter som kostar lite mer än vanliga vita, lite fräckare underkläder än vanliga sloggi-trosor eller en bukett snittblommor en tråkig vinterdag.

Egentligen är det ganska fantastiskt vad olika betydelser vi kan lägga på samma ord. Jag håller med Kaisakavat att det är något som är positivt betonat.

Unna sig är väl bara en dålig ursäkt. I stället för att ärligt säga "jag sk-ter i den här dieten" så säger man "unna sig". Ja, eller om det nu gäller skor, eller väskor eller eh…planter (det är min svaghet).

Min taktik när man har nån smaskig jordgubbstårta (en dansk variant med grädde och choklad och jordgubbar…..åhhhh), så säger jag till mig själv - Om du inte äter denna nu, kommer du då att ångra dig imorron? Alltså en liten omvänd variant. istället för - om du äter denna nu kommer du att ångra dig imorron. För då kan man lätt bli Scarlet O'Hara-lik "I'll think about it tomorrow, because tomorrow is another day".

Men kommer jag att ångra mig imorron om jag inte äter jordgubbståra idag. Nej.

Däremot är det värre med skor eller väskor. Eller planter….

Håller med att "unna sig" är att man ger sig tillåtelse att njuta lite extra. Att göra något inom LCHF festligt är för mig att unna sig. Att ge mig själv tid att planera en riktigt god måltid, eller häromkvällen drack jag ett glas mellanöl. Alkohol är inget jag någonting missbrukat, men det kändes hemskt festligt och är ju knappast något som öderlägger resten av mitt liv.

Att välja något som jag tidigare missbrukat är ju knappast att "unna mig", så all glass, godis, ljus choklad, coca cola, bröd, ja ni vet går ju automatiskt bort.

Jag är också oerhört förvånad att följande kommentarer fälls här inne

#25 

Bara något jag lagt märke till under åren:

människor som använder orden 'unna mej' är praktiskt taget alltid överviktiga. Uttrycket används sällan i andra sammanhang.

Det finns även många människor i samhället som är övertygade att överviktiga är omotiverade, arbetsskygga, lata, ja t o m dumma och sjuka kan de inte alls vara, de inbillar sig bara eller så är det ju så att de får skylla sig själva. Ska vi passa på att bjuda in dem hit också, så att vi riktigt kan höja självkänslan på våra medlemmar?

Själv har jag missbrukat kolhydrater i många år, har en ordentlig övervikt. Därtill är jag också en stressad tvåbarnsmamma som inte suttit på toaletten själv på 6år! Jag driver ett eget företag och jobbar som oftast varje dag, vardag som helg.

Att sätta på en film till barnen, så man kan få sitta på toaletten själv en stund, är att unna sig. Att strunta i jobba en kväll man verkligen borde då barnen somnat för att stjäla en tv-stund med maken är att unna sig, eller helt enkelt köpa en god dyr köttbit till sig SJÄLV fast man äter middag för sig själv är att unna sig något.

Jag vet inte vilket liv du lever, men jag skulle vilja säga att ditt påstående är rent diskriminerande och jag blir väldigt upprörd över att det förekommer i ett forum som detta och ännu mer i en tråd som denna, för nybörjare??

"Att sätta på en film till barnen, så man kan få sitta på toaletten själv en stund, är att unna sig."

Gosh. Är det inte snarare en mänsklig rättighet?

Fråga en småbarnsförälder och jag är övertygad om att de flesta tycker att det är en lyx.

Man kan också tänka så här INNAN man äter något: kommer jag att ångra mig imorgon? Om man svarar JA då, så måste man fråga sig varför man ändå ska äta det?

För mig har det med sug och beroende att göra, om man inte kan säga nej trots att man VET att man kommer att ångra sig efteråt.

#28, jag är själv överviktig.

Så många kloka funderingar. Hoppas att alla nybörjare har läst denna tråd.

Jag unnar mig god LCHF måltid varje dag. Det tycker jag är lyx.

#28 Det är bra att du reagerar på inlägget i #25, framför allt för att sådna attityder lever omedvetet överallt, hos alla, även i den grupp som drabbas för stunden.

Att unna sig, är för mig när jag gör något (matintag eller upplevelsebaserat eller annat…) som jag inte gör till vardags. Man ska inte sätta "unna sig" i samband med att "fuskar". Det är fel och moralpredikande tycker jag personligen.

Att påstå att nästan bara överviktiga använder detta uttryck, och vid prat om matintag, anser jag helt tossigt och enkelspårigt måste jag säga! Att unna sig… gör alla… vare sig man är smal, fet, lång, kort, kines, svensk, gammal, ung ….. Annars lever man ett mycket tråkigt enformigt liv! Och detta gäller inte bara mat som sagt!

Nej då är det bättre att som Jennix skriver i #31 att när det gäller mat tänka sig för INNAN; kommer jag vara ångerfull imorgon om jag äter den där tårtbiten tex.? INTE?? Nehej men ÄT då!!!! Och kommer du vara ångerfull; LÅT BLI!!!

Jag säger som Skaldeman, denna kloka man, skriver; SLARVA MED FÖRSTÅND! Och använd er av Skaldemans effekten - så blir inte slarvet så farligt!

Själv har jag påbörjat dagen med stekt fläsk och ägg med en redig klick majonnäs för att bana väg för en härlig bit citronpaj med hallonmaräng till eftermiddagen! Och den kommer jag inte ångra alls! Glad midsommar!

Jag tycker en av de absolut största vinsterna med den här kosten är att det är så lätt att avstå onyttigheterna. Lusten att frossa socker har försvunnit och för min del innebär det att jag lugnt kan äta en tårtbit vid enstaka tillfällen, utan att behöva vräka i mig tills det tar slut.

Det är ju ändå bara den första biten som är riktigt god.   Så ibland unnar jag mig en tårtbit eller en godis. Men till vardags unnar jag mig att slippa skräpet.

#36, vad skönt för dig att kunna äta en bit och sedan säga stopp.

Det är svårt för många men kanske man med tiden kommer dit.

Jag själv avstår då jag vet att jag får ett sug efter mer och överäter då allt, även det som är LCHF.

Skall jag ha något gott så får det bli efter ett LCHF recept men det blir väldigt sällan, bara till födelsedagar od.

Behovet och suget efter sötsaker är borta om jag inte tar den första biten. Och jag tycker att det är inte värt att riskera.

Det är just det där; man ska inte ta den första biten!

För mig gick det riktigt skit igår; drack ett par öl med maten ( var så törstig) det var soligt och så… Det i sin tur triggade sockerbegäret, så gick det också för ett par månader sedan då jag formligen vräkte i mig godis efter 1 cider light.

Men nu var det som sagt ölen. Och det fanns inget godis hemma. Så jag for iväg ( med mina två yngsta barn) och cyklade in till stan ( 7 km) för att handla godis!

Vad kan man säga. Vi fick motion och vackert väder iallafall. Och godis köpte jag en hel del, men åt ändå inte upp allt. Hade väl i minne från förra gången när jag blev riktigt dålig när jag hade ätit godis.

Idag står godiset där på köksbänken, idag bryr jag mig inte om det, tänker dricka vin till midsommarbiffen, det borde inte trigga fram något iallafall. Kanske man borde slänga godiset i soporna iallafall, undras just vad killarna skulle säga om dom hittade peppardöds skallarna i soporna

Nej det är nog så att man ska undvika att ta första godiset, och i mitt fall också öl och cider som kan trigga fram det. Trevlig Midsommar alla!

Släng godiset eller ge bort det. Vinet triggar nog inte på samma sätt som ölen men kan ändå göra så man blir lite mer avslappnad och då kanske godiset börjar locka.

Hoppas din midsommar blir jättefin.

Klokt tänkt mommo - Du mår inte bättre av att äta godiset…

Mina avsteg är att jag blir påverkad av andra tänkesätt ang mat. "Bröd måste vi äta, mättat fett är dåligt, socker är inte så farligt om man äter med måtta, ris och pasta är bra mat det har vi ätit hur länge som helst, rött kött är inte bra för våra kroppar, vegetarianer har bättre värden, mjölkprodukter är slembildande osv osv"  Jag blir bombaderad av sådana uttalande i tidningar och på föreläsningar.

Jag blir väldigt vilsen av allt det här, äter jag rätt  med LCHF eller går jag helt emot min hälsa? Detta har gjort att jag under perioder blir livrädd för att äta fett och minskar detta radikalt. Äggätandet minskar till hälften och brödintaget ökar. Men…som ett brev på posten blir magen dålig, orolig och smärtande…så naturligtvis har det varit bra med LCHF, trots detta finns det ett men…

VILSEN som sagt! Någon mer här som tänker likadant?

Hur länge har du ätit LCHF, ingrid?

Hur mår du?

Dvs. Lyssna på din kropp. Inte på "experter".

Jag har ätit sedan aug förra året gick jättebra i flera månader. Ja, jag vet att jag ska lyssna på min kropp men det är inte så lätt alltid, och ibland får jag för mig att "experterna" nog har rätt i alla fall…

Så länge du mår bra så sk-t i experterna. De har haft fel om så mycket. Att solen cirklade runt jorden tex….

När jag åt efter experternas råd mådde jag dåligt, gasig mage, kramper och ont i magen. Jämt hungrig/sugen på mer mat.

Nu mår jag bra och funderar inte mer om experternas råd kan vara rätt, för mig är det inte det.

Håller med Mervi, så bra som jag mår nu har inte någon expert lyckats med, tvärtom. Jag e övertygad.

kram och lycka till!

Tack för era svar ,härligt med människor som är övertygade!

Ska tänka själv hädanefter och inte lyssna på "experter"!

Detta är en bra tråd som förtjänar att puffas upp nu när tillströmningen av nya medlemmar är stor.

#49 Ja visst är det!