Jag har hört flera säga att tre månader finns en jobbig gräns. Vet ej varför och själv har jag inte lyckats gå tre månader utan socker än…

välkommen tillbaka!!

Tack för välkomnandet Monsun

Jennix - Jag tror att jag har hört något om det också, nu när jag tänker efter…Tack för det tipset - Ska söka på det och se om jag får upp något gamalt om det

Välkommen tillbaka. Bättre lycka den här gången.

Ja du Brynhilde…..DET hoppas jag också - Att det blir bättre lycka alltså För F.. heller kommer jag att ge upp - för då ger jag ju upp mig själv ju……

Tycker det för övrigt är ganska tradikomiskt (eller vad det heter) att FAST man vet att man inte tål socker, så är man där och nallar i alla fall….Rena rama alkoholmissbruket ju - fast det är ju bevisat att det är samma funktioner som drar….

Jag är precis likadan, men jag har lyckats att hålla mej på mattan i flera månader nu. Fast förr eller senare kommer det ett nytt återfall och då hoppas jag att jag är stark nog och att jag vet tillräckligt om hur jag reagerar i såna situationer, så att jag kan, om inte helt undvika snedsteg, åtminstone ta mej tillbaka på banan snabbt igen.

Jag hade en monumental djupdykning i sockerträsket för ca ett och ett halvt år sen. Det varade i flera månader, och jag gick upp hälften av vad jag gått ner på GIs rivstart. Nu har jag ätit LCHF i nio månader, och det går hur bra som helst för tillfället.

Ta en dag i taget, och koncentrera dej på den, att just den dagen blir "felfri". Eller koncentrera dej på stunden, att du ska klara just den stunden.

Rätt vad det är så har du klarat flera stunder, eller flera dagar. Jag vet att en del här kryssar in sina sockerfria dagar i almanackan.

Gnici, så rätt du har i att om man ger upp, så ger man upp sej själv. Så känner jag det också.

Hej på dig Brynhilde!

Skönt med någon som förstår mig - fast jag tror att de flesta här inne gör det

Jag har varit svårt psykiskt sjuk under många år och för 5 veckor sedan fick jag börja med Mindfulnessträning - Meditation….Det är svårt tycker jag att tänka och leva här och nu - Att acceptera sina tankar och känslor och att de är de rätta även fast de är mycket svåra och tunga, eftersom det är så man känner och tänker….Jag har väl inte kommit så långt med det här att acceptera vad jag känner….Och speciellt svårt är det att överföra tänkandet till det här med mat, för än så länge så stänger jag av mig själv när jag äter "socker" och inte ens mindfulness rår på det ännu….Men jag jobbar och kämpar som en blå elefant Och jag tänker som sagt inte ge upp mig själv - för då finns det ju inte något kvar längre, eller hur?

Jag har inte varit drabbad av nån psykisk sjukdom, men jag har dövat mitt känsloliv med mat (kolhydrater) i sådär trettio år. De flesta insikter jag fått om mej själv har jag lyckats tillskansa mej på egen hand. Lite och lite i taget.

Jag ville gå på KBT för några år sen, men det ville inte försäkringskassan, och själv har jag inte råd.

Det är jobbigt och smärtfullt att se sina känslor och tankar i vitögat, men jag tror att det lönar sej i längden. Att man växer som människa, om man bara lyckas ta ett litet, svårt steg mot självkännedom och egenacceptans.

Finns det liv - då finns det hopp.

Tack Brynhilde!

Dina tankar och funderingar är precis i min smak - Säkert du själv också

Jag går i KBT just nu och har gjort i ett halvår och får turligt nog tillbaka de 70€/gång jag lägger ut, tillbaka från en privat sjukförsäkring som jag har…Jag har också kontakt med öppenvården inom psykiatrin och får hjälp och stöd där av mina två Kontaktpersoner + att jag träffar min läkare ganska ofta….Så hjälp får jag, men det är det att jag inte alltid vill ta emot hjälp, då jag mått fruktansvärt dåligt i perioder…..Men ändå tar jag mig sakta framåt ett litet kliv fram och två stora kliv bakåt….Men det leder ju framåt tillslut i alla fall….Och hade jag inte haft mina älskade hundar, så hade jag nog inte levat idag….

Du måste vara en oerhört stak person Brynhilde - det känns mellan raderna på det du skriver tycker jag….

Kram på dig

Det känner jag igen, att inte vilja ta emot hjälp. Men det är ju bra att hjälp finns att få.

Hundar är en lisa för själen. Dom uträttar underverk. Själv känner jag mej lite vilse just nu för jag är utan hund för tillfället.

Jag har aldrig betraktat mej själv som en stark person, snarare tvärt om.

Konstigt vad skrivet ord kan bli snett  Jag menar om du inte uppfattar dig själv som en stark person, men jag gör det genom det du skriver…

För övrigt så har du ett mail i din inkorg från mig

Ok, egen uppfattning och andras uppfattning kan ju skilja sej radikalt…

Jag lyckas alltid missa mailen i min inkorg…

Hmmm! Tappa inte bort det bara, för det tog ett tag att skriva