Vilket jättekul historia!

Fett, protein och rimlig motion, det tror jag man kommer bra långt med.

#1 Absolut! Kom faktiskt att tänka på detta då jag läste i en tråd av någon som blivit inspirerad av ett av dina tidigare inlägg om att just rörelse kickar igång förbränningen för dig.  Att jag inte fattade sambandet då… Fast jag har iofs inte haft svårt att hålla vikten när den väl gått ner, det är under graviditeter jag lagt på mig och då haft svårare att bli av med kilona. Har i övrigt inte varit någon som behövt kämpa och banta utan ätit rätt "vanligt" utan viktproblem, MINA problem med "vanlig" mat har varit en bråkig mage.

Har också reflekterat över det där. När jag väntade sonen (första barnet blev jag galen i allt surt citroner och oliver), men när jag väntade dottern fick jag för första gången i mitt liv smak för kött. Kött och mjölk. Smörgåsar tyckte jag för första gången i mitt liv inte alls var gått och jag blev helt däst av potatis, pasta och ris. Hon föddes Sommaren 2005 i slutet på juli och hela sommaren satt jag och drack fet ismjölk på kvällarna.

Gick upp 9kg allt som allt på 38veckor och då hade jag samlat massa vatten pga högt Blodtryck, så egentligen ingenting.

Tänkte just tillbaka på hur bra jag mådde då och hur naturligt jag åt både då och när jag ammade. Kruxet kom sen när jag skulle börja äta "nyttigt igen" och så var jag inne i sockerfällan igen..

*surprise…*

#3 Haha!  När du skriver det blir jag lite paff; har nämligen själv ätit mkt godis, grönsaker och annat kolhydratstinnt när jag väntat mina pojkar (andra graviditeten var extrem, då ville jag inte ens se åt annat kött än oxfilé, var nästan vegetarian), när jag fick dottern däremot blev jag helt GALEN i kött och kunde bara inte stå ut med potatis, pasta, godis osv. Under den graviditeten gick jag först upp normalt, men efter ca halva graviditeten stannade jag i vikt; magen växte som den skulle, men jag gick inte upp! Både jag och barnmorskan var lite förundrade/bekymrade av detta, men det var säkert för att jag även då åt lite åt LCHF hållet, dock utan så mkt fett.

Undrar just om det har ett samband med att man väntade just en flicka…? Eftersom du upplevt samma menar jag…

Hmm, mysko. Lustigt det där!

#5 Ja, det tycker jag med. Skulle inte förvåna mig om det har något samband; hormonellt kanske…? Könshormonerna hos barnet man bär borde ju kunna påverka… Tycker jag då!

Jag fortsätter att förundras över hur svårt det är att se sambanden, hur blind och hjärntvättad man blir av den propaganda som råder om kosten.

När jag läser om era graviditeter önskar jag nästan att jag själv var gravid. Vad roligt att kunna äta den rätta kosten, ge sitt barn bästa möjliga start i livet och kanske inte ens lägga på sig så mycket extra vikt. Vågar inte ens tänka på hur det sett ut om jag inte hittat hit.

#7 Visst är det otroligt hur låsta människor är i gamla vanor och gamla kostråd. Att socker inte är bra är väl iofs alla överens om, men HUR illa det är tror jag faktiskt LCHF:are är mer insatta i. Min sambo blundra iaf helt för sin extremt dåliga kosthållning.

Önskar att jag blivit sugen på "den rätta kosten" även när jag väntade mina pojkar, men jag tror kanske att det finns en anledning till att jag fått ett annat sug när jag väntade dem, jag hoppas iaf det. =)

#5 m.fl.

Det kan nog påverka (barnets kön alltså). Om man odlar embryon  i försöksskålar, så växer pojk-embryona snabbare av en sockerrikare näringslösning. Något sådant, iaf. Så det verkar inte helt orimligt att en son gör dig sugen på snabba kolhydrater, och en dotter på något annat…. Det hade varit intressant att se en studie på!

#9 Wow, häftigt! =) Då låter det ju helt klart som om det skulle ha ett samband! Att pojkfostret "kräver" att mamma ska äta kolhydratrik kost för att växa på sig så snabbt som möjligt! Läckert! Skulle verkligen vara häftigt om det gjordes studier på det!