För lite? ;)

Sant, det låter som den troligaste anledningen =)

Ja tycker det låter vettigt det ni säger. Men vi vet inte hur hon/han åt. Det räcker ju inte med att bara skippa kolhydraterna och det låter som att man kan missförstå LCHF metoden. Det skulle vara intressant att få veta hur det gick till.

Jag tror att en anorektiker skulle kunna missbruka vilken metod som helst.

Ska vi gissa att hon körde LCLF? Det är svårt att sia, som Elva_Hax sa kan det slå slint oavsett vilken kost en anorektiker väljer.

Tror också det har mer att göra med vilken inställning man går in i det hela med. Ser man till att äta sig mätt hela tiden verkar det svårt att slå över i anorexi, såvida man inte har väldigt störda hungerkänslor redan innan, och det sunda förnuftet inte går in och tar över hungerns jobb med att uppmärksamma när man äter för lite.

Jag får känslan av att många blandar ihop LCHF med bara LC…

Jag är ingen läkare, men visst verkar det osannolikt (om man inte har en fysisk sjukdom) att man skulle gå ned till 38kg om man dagligen åt grädde, smör, kött och annan fet och proteinrik mat som ingår in kosten för en LCHF:are??

Det är svårt att veta exakt vad denna person har ätit och hur mycket.

Att säga att LCHF ger anorexia är däremot rätt konstigt. Anorexia kan man få oavsett VAD man äter, precis som andra nämnt i denna tråd.

Jag vet inte jag… Det låter otroligt, som sagt. Och om man inte har några hungerkänslor alls (har en kompis som hade det problemet i gymnasiet) så hjälper nog ingenting.

Anorexia kommer väl inte av maten vi äter. Det finns massa annat bakom denna sjukdom.

Meriv - precis. Ätstörningar har inte så mycket att göra med vad man äter. Det är ju en psykisk sjukdom mycket mer än en fysisk. Det är därför det känns så konstigt att säga att själva kosten i sig ledde till anorexi.

#11 Fast när den väl har börjat blir den lätt självgående, eftersom hjärnan efter ett tag inte funkar så bra…

F.ö. finns en ganska känd studie där unga friska män fick äta en ganska typisk bantarkost med starkt begränsat kaloriintag. De blev inte bara trötta, korkade och matfixerade, utan blev även deprimerade och fick låg självkänsla!

Svält är värdelöst.

Att man blir matfixerad när man bantar är ju logiskt. Samma att min blir trött och håglös när man inte äter tillräckligt, men kosten i sig kan väl knappast skapa en ätstörning? Jag har levt med bulimi i 15 år och jag kan säga utan att tveka att det sitter i huvudet och inte den maten man äter.

#14 Men eftersom svält i sig tydligen kan orsaka både Depression och låg självkänsla, så är det ju logiskt att det i sin tur kan orsaka eller i alla fall förstärka de psykologiska anledningarna till ätstörningen!

När Annika D häromsistens skrev såhär: "Jag får då en lätt konstant hungerkänsla som antagligen ger en ketos-eufori som jag mår bara bra på." Apropå LCHF och bantning. Då klack det till i min gamla anorektikersjäl.

I tonåren var jag i åratal hög på svält. Mera euforisk ju hungrigare jag gick och lade mig (i stort sett). Att ligga på rygg och njuta av att det var en skål istället för en (ens platt) bula mellan höftbenen var en av de vrålperversa saker jag ägnade mig åt. 

Är det så at man når en lagom ketoseufori ganska lätt, behöver man inte vara alltför långt inne i farozonen för anorexi för att kroppen ska börja driva sitt eget spel och heja på den sjuka själen/hjärnan. Min kommentar hos Annika blev struken (med en massa andra) och det känns lite kymigt. Jag hade ingen kopia och det kändes inte meningsfullt flera dagar efteråt att skirva en ny liknande.

Våra tonåringar lever farligt med sina mediamatade ibland rätt färgstarka villfarelser och sin kroppsfixering och även inom idrotten. Självklart bör vi som är föräldrar till tonåringar eller jobbar med dem, vara extremt vaksamma på alla sorters dieter som får våra barns vikt att rasa (eller stiga) ohämmat. Men det kräver en otrolig respekt för försvarandet av barnets själkänsla. Varför en frisk tonåring skulle behöva gå ner så mycket på så kort tid är hemskt att tänka på. Och att ingen stoppade henne medan det pågick.

Eftersom vi LCHF:are ändå tack vare de fullkomligt enorma hälsovinsterna blir så himla frälsta på vår diet, tror jag att vi har ett stort ansvar för att inte bagatellisera en risk som den som (sant eller falskt, just där i kommnetaren men i min värld alltså en realistisk risk) förs fram av den varnande flickan hos Blondinbella.  

Än i denna dag ger mig känslor av eufori i samband med denna diet, lätt lite ångestfrön. Kroppen minns också. tror jag. Och innanför dessa otaliga extrakilon sitter dendär lilla spinkfian och är lite skakis å sina sentida små ödessystrars vägnar.

Fridens!

Aniara 4 - jo det är sant, men man kan ju inte räkna LCHF som svält och att det i sin tur skulle orsaka anorexi?

Däremot tror jag verkligen att det ligger något i det Migrant skriver. När man äter LCHF blir man sällan proppmätt och "stinn" efter maten. I mitt fall gör det att jag lättare kan låta mig själv behålla den maten utan få panik över att jag ätit för mycket. Fettet i sig skrämmer inte så mycket, mer känslan av att vara aldeles för mätt.

Jag vet inte, men det ligger verkligen något i att vi som vuxna måste ta ansvar för barn och ungdomars ätvanor. När jag får barn kommer jag att vakta på dem som en hök för att de ska slippa det jag gått igenom…

#16

"Min kommentar hos Annika blev struken (med en massa andra) och det känns lite kymigt."

Tror inte du blev refuserad/struken. Kanske såg Passagen ditt inlägg som SPAM, det registrerades aldrig,kom aldrig fram,tror inte om ens Mikael och Dez någonsin blev strukna .Bloggen var ju avstängd för alla kommentarer under en period.

Just den dagen strök faktiskt Annika en del inlägg, vet inte vilken sorts inlägg det var. Och jag var i min kommnetar kritisk/fundersam till just den meningen jag citerade ovan, med just liknande argument som här ovan. När jag undrade på vilka grunder mitt inlägg var struket, sa hon sig inte komma ihåg det (så det kan ju ha åkt i spam, förstås) och bad mig återkomma. Fast jag hade just då inte tid/lust att rekapitulera mitt

inlägg och så föll det undan. Och jag var rätt säker på att jag hade kollat att kommentaren gick in.

Nu kom ju ett nytt tillfälle här att ventilera samma slags tankar. Är man känslig, så kan ju faktiskt min åsikt om synen på behaglig lätt svält ses som tjafs vid sidan av ämnet. Och när jag är lite i affekt, vilket jag lätt blir om jag får den minsta känsla av att risken finns att mina egna käpphästar (unga tjejers syn på sig själva och sin kropp är en typisk sådan) blivit en aning tilltufsad. Kanske man också kan påstå att jag i sådana lägen mästrar. Men att jag skulle sätta mig över andras problem och känna mig lyckad, det känner jag mig inte alls träffad av.

OBS! Jag tycker inte att det finns skäl att älta just själva strykningen. Jag är ledsen att jag tog upp den och hoppas att ingen har lust att spinna vidare på den tanken efter detta.

Såhär skrev Annika då: 

"Om jag skriver ett blogginlägg för de LCHF-are som har problem med viktnedgången så blir jag så himla less på personer som kommer och gnäller på det ena och det andra. dessa personer har då förstås inga som helst problem med något själva eftersom de kan mästra så. Jag tar bort dumheterna.
Om ni inte sluta att larva er så kommer jag att ordna så att kommentarerna blir modererade.

Skrivet av Annika D på 29 april, 2008 "

Hade mitt eget inlägg inte försvunnit hade jag inte tänkt desto vidare på det hon skrev. Tjafs är ju bara alltför vanligt på öppna kommentarsidor.

Fridens liljor och fröjdens!

Min gissning är att (om det inte var så att du fastnade i spam-filtret) din kommentar råkade sopas bort ihop med en massa andra inlägg, trots att frågan är intressant.

Själv tycker jag ämnet med tonåringars matfixering är svårt, kanske för att jag aldrig varit där själv. Men just i den här frågan tycker jag nog att LCHF är en sund kost för de allra flesta i största allmänhet. Att den kan missbrukas och felanvändas, ja, självklart, det kan vi inte blunda för. Men man kan svälta sig på alla möjliga koster, det tycker jag inte man ska diskreditera LCHF specifikt för.

#17 Nej, jag svarade bara på påståendet att anorexi är en rent psykisk sjukdom och inte en fysisk. Jag tror nämligen att den också kan utlösas av rent fysiska faktorer, som hård bantning, eftersom svält har såna effekter på psyket.

Och det är därför jag också tror att flickan i exemplet inte ätit "riktig" LCHF eftersom det där ingår att man ska äta sig mätt och undvika svält.

Hur det nu än var så är ju som sagt frågan intressant. Och det är bara just  den lätta svältkänslan som jag är tveksam inför att odla. Även för egen del. Med min historia. Hellre myrsteg än rena raset. Just svältkänslorna var de jag hade sådan kamp med på vv-tiden och njöt så av att slippa med Atkins, då när det funkade och alltså nu med LCHF utan hungerkänslor. Jag vill inte heller misskreditera vår kost.

Min fjortis vägrar att äta fullkornsbröd till frukost "för att man blir så snabbt hungrig igen" och hon får en extra cocosfet äggröra och ibland bacon istället och hon verkar inte alls odla några självsvälstendenser öht.

Hon har haft mycket problem med magen och är nu äntligen utredd och kartlagd och nöjd med att slippa ha ont jämt och ständigt.

Menhon prata ju om hur ohygglgit tunna, fettskrmda och godisglufsande hennes klasskompisar är och de finns ju i två kategorier. De tjocka och de pinnsmala. Min dotter är den enda i klassen som är "normal" alltås inte trådsmal men intne heller överviktig. Det är skrämmade!

Migrant, du tar upp något som jag har tänkt på… Vad har vi härinne för ansvar mot någon som kommer in och till VARJE pris vill gå ner i vikt, trots att dom har normal-vikt?

Alla som kommer hit känner vi ju inte, många skriver inte ens VAD dom väger eller ska gå ner i för vikt.

Jag har flera gånger tvekat om jag ska ge råd, eftersom jag känt på mig att någon verkat lite väl fixerad vid att gå ner i vikt, trots att dom "verkat" normalviktiga…

Nu kan jag inte veta säkert om dessa personer och jag har heller inte tagit upp det till debatt, men varit tyst själv. Det är mitt ansvar, vem jag vill ge råd till - det är inte alltid som det känns som att personen ifråga tar emot råden på rätt sätt och då vill man gärna ge upp efter ett tag…

Iallafall, angående ätstörningar: det som ajg tycker är själva fokuset på LCHF är att man ska må bra och äta sig mätt. Jag tvivlar på att man gått ner till 38 kilo om man har mått bra och ätit sig mätt hela tiden, jag tror det handlar om att man ätit för lite och gått hungrig.

Jag håller med dig. Man funderar lite ibland men jag är så pass ny att jag inte gjort några direkta sådana överväganden i svar här ännu. Har inte svarat så mycket någonstans egentligen.

Och jag anser ju också att LCHF i sig inte kan vara skälet till att man drabbas av anorexi. I den LCHF-version som jag med min korta erfarenhet följer, undviker jag konsekvent hunger och ketoseufori, av mina egna "inbyggda skäl" och det passar mig så himla bra. Men jag kan ju förstå om man inte går ner alls, hur duktig man än är, att man kanske går den mera  fettreducerade vägen ett tag, också, ifall man då får effekt.  Fast i mitt fall har ännu så länge dagar med lika andel fett och protein alltid stoppat upp nedgången, mera än ett glas vin eller en liten margarita eller en svart kula Lindt-choklad. Jag behöver den procentuellt stora fettdosen för att fortsätta neråt med cirka 400-500 g i veckan.  Fast jag äter förstås radikalt mindre doser av allt, såväl fett som protein som kolhydrater, totalt, nu än de första veckorna. 

Jag reagerade ju från början egentligen bara på just kombinationen - som Annika lyfte fram - av just detta med lätta hungerkänslor och att må bra av dem. Och kopplade ihop det med anorexi-inlägget hos Blondinbella (som jag inte är helt säker alls på att just det är helt autentiskt. Men om det är det så är det ju helt självklart att det inte kan vara LCHF som är den använda metoden i det fallet.

#24  Jag förstår faktiskt inte vad Annika menar, om jag ska vara ärlig. Jag har starta om flera gånger och aldrig känt av nån eufori (utom när huvudvärken försvunnit) eller sköna hungerskänslor.

Tvärtom, när jag blir riktigt hungrig så mår jag skitilla och det vill jag inte, så jag äter innan jag blir hungrig.

Hade jag börjat äta LCHF som trådsmalt barn, fjortis, 20-åring, dvs så hade jag definitivt gått upp i vikt, av den enkla anledningen att jag fått muskler på kroppen.

Det finns väl någon teori om att man "kaloribanta" med fett, dvs man äter små mängder fett och inget annat och på så sätt tvingar man kroppen att ta av sina fettreserver. Det är möjligt att ett sådant ätbeteende kan utnyttjas / leda till anorexi, men ett sådant ätbeteende har ju inte heller något med LCHF att göra. Tycker det är skrämmande det Migrant skriver i #22, att antingen är tonårstjejer trådsmala eller överviktiga. Det finns knappt någon som är normal.

Jag minns att jag för en tid sedan pratade med någon som arbetade med barn/ungdomar, som tyckte det var så sorgligt med högstadietjejerna som var smala som stickor - och inte orkade någonting! De hade inga muskler, orkade inte vara med på gympan, de orkade inte göra nåt på fritiden, de var bara tunna och bleka och svimmade för ingenting. Så att smal=sund är ju klassificerat bullshit! Däremot ansågs många av dem vackra…