Jag önskar att jag kunde ge dig råd, men tyvärr har jag ingen erfarenhet..det ända jag kan ge dig är styrkekramar i massor.

Det är inte konstigt att du känner av stressen i den situationen. I ett läge där du ställs inför valet mellan att bli arbetslös eller jobba mer än du orkar är det inte lätt att bli frisk igen.

Du skriver att du redan arbetar på gränsen för mycket. Frågan är om det är just den arbetsplatsen som du inte kan arbeta på. I många fall kan det ju fungera bättre någon annanstans, där man inte har en massa brôte med sig (som man säger här i Göteborg). Det hade kanske varit bra för dig att få arbetsträna på ett annat företag/en annan arbetsplats. Jag vet att det förekommer och folk mår ofta bra av det…

För att du ska känna att du blir lugn och klarar av den månad som nu ligger framför dig kan det kanske vara bra att du skriver ner alla de här frågorna och ber att få konkreta svar på dem av försäkringskassan. De får faktiskt svara på alla dessa "Vad händer om…"-frågor. Det är ju inte minst det okända som gör att vi blir oroliga, eller hur? De ska svara på dina frågor. Och de ska svara konkret.

Och du, du är inte ute bara för att du närmar dig de 50, Miagumman.

/Maia, f. 1960

Det enda jag förstår, är f-kassans oförmåga att bedöma utbrända personers förmåga. Hoppas att du har en läkare med skinn på näsan, som kan stötta dig i den situation du befinner dig i. Stå på dig, jag vet att det går att komma tillbaka, men bara tiden läker ……… Lycka till.

Hej!

Vad tråkigt att du inte har en bra handläggare på FK! Jag har varit sjukskriven på heltid i drygt ett år när det började bli tal om att arbetsträna. Jag arbetar som lärare och blev utbränd. Kände först att jag inte ville/kunde fortsätta i yrket utan ville börja på ett arkiv i stället…kunde ju inte träffa folk. Men efter arbetsträning på en annan skola i fyra månader, ca 6 timmar/vecka, kunde jag succsivt öka på till 10 timmar och kom så tillbaka till min gamla skola nu i januari på ANSTÄLLNING 25%! Håller just nu på att arbetspröva upp till 50%….få se hur det går. Har precis fått ett dödsfall i familjen så jag starka stressymptom igen….

Jag har haft enormt bra hjälp av både min rektor, Medarbetarcenter i Västerås stad, läkare, samt min handläggare på Försäkringskassan! När de förstod hur dåligt jag mådde, vände allting och de började i stället bli rädd om mig. De pressar mig inte längre, för de har sett att jag bara blir sämre av det.

Mitt råd är: Du ska aldrig, aldrig ställa upp på något om din kropp säger ifrån! Det är bara DU själv som bestämmer, du får inte gå i gammalt mönster och vara duktig! Ingen kommer att tacka dig för det. Du måste göra klart för dem hur stresskänslig du är.

Lycka till!/Yvonne

Ibland löns det att helt byta arbetsplats. Eller helt bransch. Du har mera kafter än vad du tror, dina uttröttningssymptom ligger ganska långt knutna till din (gamla) arbetsplats. Dock inte sagt att du ska stånga huvudet i väggen med något nytt heller. Vill bara ha sagt att håll sinnet öppet för allt nytt, det kan hända att din tid på din gamla arbetsplats är över… Och sist och slutligen, vill du jobba kvar efter allt detta…

 Och du, 50 är väl ingenting i dagens läge, själv har jag satsat på fortbildning inom friskvård och två av mina klasskompisar är i den åldern att dom har barnbarn

Jag har inga tips då jag inte vet hur allt sådant fungerar.

Jag förtår att du har bekymmer i den sitser du är just nu.

Skickar kramar och hoppas din läkare är bra och hjälper dig.

….jag ser när jag läste på din sida att du uppfattar dig själv som en glad person som skrattar mycket! Jag uppfattar mig själv likadant….och det är så svårt för folk runt omkring att förstå att man kan må dåligt ändå.

Det kanske kan vara till hjälp om du får till ett möte med din handläggare och läkare?

Är handläggare inte till något stöd, byt ut denne, du är för viktig för något annat!

miagumman, känner igen mig i det du beskriver. Är själv i liknade situation. Har arbetstränat men har varit tvungen att avbryta den två ggr pga att jag blivit sämre så fort jag gått upp mer i tid. Nu kommer jag att få tidsbegränsad sjukersättning ett år och efter det så prövar vi arbetsträningen igen.

Viss får man räkna med att få lite symptom när man börjar arbetsträna men det ska vara övergående, ska inte bara bli värre och värre för då går det åt fel håll.
Kanske helt enkelt är så att du inte har helat tillräckligt ännu för att klara en arbetsträning med upptrappning på så kort tid. Eller så är det osäkerheten om hur det ska bli som pressar dig för mycket. Sånt som man inte kan påverka måste man släppa, och försöka ha tilltro till att det ordnar sig. Annars är det svårt att bli frisk. Men är lättare sagt än gjort…

Hur många timmar ska du klara för att de ska kunna erbjuda dig fortsatt arbete?

Har du tänkt på att det kanske är bra om du går vidare från ditt nuvarande arbete, är väl där du blivit sjuk antar jag… och isåfall är det kanske inte den bästa miljön att tillfriskna i. Jag själv blev uppsagt från mitt arbete under min sjukskrivning och visst kändes det tufft från början, men iefterhand så har det varit en stor lättnad.

Har också insett att det inte fungerar att oroa sig om ev. nytt jobb och vem som vill anställa mig sen. Utan fokus ska vara på att bli frisk, det som blir efter får man hantera när det händer. Sen så får man faktiskt bra hjälp att gå vidare från arbetsförmedlingen, hjälp med praktikplats, arbetsgivare kan få stöd om de anställer dig osv.

Oron är räntan på bekymmer som du tar ut i förskott…

Som föredetta deprimerad/utbränd pga stress så vill jag verkligen poängtera det viktiga i att tänka i NUET och hur du mår IDAG.

Sluta oroa dig för imorgon. Fokusera på att må bra i varje stund du lever i.

Vare sig du eller jag kan veta vad som händer nästa vecka, nästa månad. Du kanske får helt andra uppslag eller erbjudanden som är bättre för dig än det du har nu?

*skickar lite styrka*

Tack snälla för svar!

Jag arbetstränar inte på samma arbetsplats som jag blev sjuk av, men det är samma arbetsgivare. Det funkar bra där om jag bortser från att jag får mer och mer stressymtom när jag utökar tiden. Dom jag jobbar med vill mer än gärna att jag ska vara kvar där men  problemet är att det inte finns nån tjänst där för tillfället och efterssom arb.givaren inte är skyldig att skapa nytt jobb så verkar det rätt kört att få stanna kvar. Sen att det verkligen behövs mer arbetskraft där tas inte med i beaktningen. Jag fick arbetsträna där efterssom de inte hittade nåt annat ställe för mig, och jag blev noga varskodd om att det absolut inte fanns möjlighet till fortsättning där efter avslutad arb.träning.

Både min handläggare på FK och min läkare är bra och förstående tycker jag, men jag blir lite villrådig nu när dom tycker jag ska utöka tiden trots min beskrivning av hur jag mår…Dom vet hur stresskänslig jag är och hur svårt jag har att säga nej osv så jag förstår inte varför dom pressar mig till att utöka när jag känner det så här…Mina problem är just stresskänslighet,ångest och gad så dom vet ju hur jag fungerar.

Jag ska träffa dr till veckan och då får jag höra med henne vad hon tycker om allt det här. Själv vet jag varken ut eller in hur jag ska göra för att det ska bli bra.

Allt känns bara så jobbigt just nu även om jag hela tiden försöker intala mig om att allt har en mening till slut, det är bara det att jag inte ser det just nu.

Kram

Miagumman, ge inte upp. Massor av styrkekramar från mig.

Jag blev utmanövrerad av min nya chef som ville förändra och föryngra och fick reda på att hon inte ville ha mig kvar i december 2004 och att jag skulle få gå iväg på coaching för att hitta ett nytt jobb. Eftersom det fanns lite projekt att göra fick jag vara kvar till november 2005, så lagom till julen var det tack och adjö. Övertalig hette det.

Så jag blev arbetslös som 54-åring. Denna oroliga tid med stress, övertid (!!!) och ont i magen hade också gett mig knuffen över till diabetes, mycket kraftig övervikt. Och vem ville ha mig med dessa egenskaper. Överårig sjuk kärring!

Jag grät fram till jul, men var samtidigt glad av att slippa åka till detta jobb som var ett h-e! Klev ut därifrån med uppskattning från alla övriga och fick vila mig till mera energi och tänka över min situation.

Idag har jag ett jobb, efter många om och men. Hela a-kasseåret har jag gått igenom och blivit av med, hade ett vikariat i tre månader förra våren och sedan har jag sorterat kläder för Erikshjälpen två månader i höstas. Men nu känns det mycket bättre.

Mitt nuvarande jobb ger mig mindre i plånboken än a-kassan! Men jag tänker att det kan ju bara bli bättre. Min diabetes är "borta" tack vare LCHF och vikten är inte som förr. Häromdagen var jag till mitt gamla jobb i tjänsten och alla som jag träffade berättade för mig att skillnaden var betydlig. Och jag insåg då, och har också gjort det tidigare, att det bästa för mig var att få komma därifrån till vad som helst. Nya personer hade gått i väggen efter mig, min chef var inte längre kvar och flera andra hade också slutat på den här korta tiden.

Så mitt råd är att klamra dig inte kvar i en för dig osund miljö, om du får och kan kliva av, gör det. Det är absolut bäst för dig själv och din hälsa. Och tänk inte på om du kommer att få ett nytt jobb, när du mår bättre, finns det jobb för dig också. Som min arbetsförmedlare sade, jag var inte färdig för att börja jobba tidigare, jag behövde få reflektera och bli frisk till kropp och själ.

Tack för att ni delar med er av era historier!

Jag vill absolut inte tillbaka till stället jag blev sjuk av, det vet jag inte funkar. Problemet är att inom loppet av en månad kanske jag står utan både fast anställning ( jag menar inte tillbaka till gamla jobbet )och sjukersättning om det vill sig riktigt illa, och jag vet inte vad jag ska göra för att det ska bli "rätt" …

Ska jag kämpa på den här månaden och arbetsträna som dom vill och fortsätta utöka timmarna eller ska jag vägra gå upp i tid och stanna kvar på den nivå jag är eller ska jag dra i nödbromsen och hoppa av rent ut sagt….?

#13 Jag tycker att du ska säga som det är till din läkare: "Jag fixar inte att gå upp i tid". Det är ju så det är. Ta samtidigt reda på vad som egentligen faktiskt kommer att hända om en månad arbetsmässigt. Bor du på en liten eller stor ort? Finns det andra arbetsgivare på orten?

Miagumman, stanna aldrig kvar på ett jobb där det inte känns rätt. Jag gjorde det i 3 månader och det var dom längsta tre månaderna i mitt liv. När jag stack därifrån så for jag iväg mot ett mycket osäkrare jobb, men vet du, jag har inte ångrat mig en dag.

#14 Jo du har rätt, det är ju så det är. Men vad händer då i praktiken? Om jag nu bara har kommit upp i 15 timmar när min arb.tr.tid är över och så kanske jag inte får sjukers. resterande tid….Jag vet att jag grubblar för mycket men det är inte så lätt att slappna av och lita på att det fixar sig hur gärna jag än vill…..Det känns som att det är mig det hänger på nu för att allt ska bli "rätt", och jag är rädd för att jag ställer till det på nåt vis om jag handlar fel på nåt sätt. Fy va ni ska tycka jag babblar på….

mommo, jag vill inte vara kvar på min gamla arb.plats men skulle gärna vilja ha kvar min fasta anställning med möjlighet att få tjänst på annat ställe på arbetsplatsen.

#16 Jag tycker att du ska säga att de måste ge dig besked genast om vad konsekvenserna är. Annars bygger du upp bilder i ditt inre om hur det kanske blir.

Det är enda sättet att bli kvitt grubblandet. Tro mig, jag vet hur det känns att grubbla sådär… Men om du delar upp saker och ting i nåbara mål och tider kan det kännas lite lugnare.

T.ex. såhär: Imorgon ska jag skriva ner alla frågor och mejla dem till FK-personen och be att få svar inom en vecka. På tisdag ska jag gå till doktorn och säga att jag inte känner att jag kan gå upp i arbete och fråga vad konsekvenserna kommer att bli.

Steg för steg. Dag för dag tills du får svar från FK-personen.

Du kommer inte att kunna lista ut själv vad som är det bästa om du inte fått klara besked från dem. Låt det ta en vecka och lita på att du då fått så mycket information att du kan börja ta ett beslut.

Jag tycker inte du babblar på. Det är tufft det här, och det är ju många som varit i samma båt, så ingen tycker det är konstigt…

Ta risken. Det är ditt liv. Vad är rätt för dig?Starkt av dig att be om hjälp. Du ger ett starkt intryck mitt i oron.

Jag hade absolut inte trappat upp om jag vore du. Personligen hade jag hoppat av redan innan det hade gått så långt som du har kommit nu, och vilat upp mig ordentligt under en lång tid. Men det är inte säkert att det skulle passa dig.

Det jag vill ha sagt är: Att ha jobb är inte allt i livet, hälsan är mycket viktigare.

#19 Jo det stämmer, att även om jag känner mig svag och utlämnad så måste jag ändå vara stark på nåt märkligt sätt. Jag har nog en inbyggd kämparvilja inom mig som hjälper mig på vägen.

Jag skulle absolut ta det väldigt lugnt, om jag vore du. Något att komma ihåg när man talar med FK osv. är att absolut inte vara tyst om sina problem. Visst ska man inte ljuga men man ska heller inte "underdriva" att man tycker det är jobbigt.

Du kanske ska berätta för dom att du nu mår sämre pga att du känner mer press?

# 20 Du har så rätt andreasO! Jag håller med dig och skulle säkert ge samma råd till andra men när det gäller mig själv blir det inte lika självklart längre….

Jennix, jag berättade precis hur jag känner det när jag var på senaste mötet så både min personalsekreterare och handläggaren på fk vet hur läget är. Ändå tyckte handläggaren att jag skulle pröva och utöka tiden.  Personalsekr. gav mig ett datum för att vi skulle träffas och gå igenom om det finns något annat jobb som jag kunde bli omplacerad till. Men hon varskodde mig om att det antagligen inte skulle finnas nåt och att jag då blir uppsagd pga personliga förhållanden.

Maia,tack för alla tips! Jag ska sätta mig ner och skriva ner alla frågor jag har som stjäl energi just nu och sen ta med mig dom till dr till veckan.

#24 Precis så gjorde dom med mig också, jag berättade och försökte verkligen beskriva hur jag mådde men ändå pressade dom mig att öka tiden. Sen gick det ju som det gick. Man måste vara stark och säga stopp, vilket för mig var jättesvårt eftersom det kändes som ett misslyckande. Tror jag skämdes för att det inte fungerade ville så gärna komma tillbaka till arbete. Men nu har jag lärt mig, ska alltid lyssna på mig själv och stå på mig. Det är bättre att sätta stopp i tid än att bli ännu sjukare igen.

Jo Maia hade bra konkreta tips till dig. Jag bad också om att få svar på vilka alternativ jag hade och vilka konsekvenser det skulle få för mig. Att veta är mycket tryggare, även om det inte kanske är så roligt det man för höra.

Jag hade tidsbegränsad sjukersättning i flera omgångar, från 2000 till 2005, pga utbrändhet (men diagnosen är Depression och diffusa personlighetsstörningar). 2005 ville min läkare (en psykiatriker) förlänga ytterligare en period på 2 år. Men FK tog ett beslut om "ej tidsbegränsad sjukersättning" som skulle omprövas efter 3 år. Dvs ej tidsbegränsad, men ändå tidsbegransad…! Och det beslutet innebar att jag var tvungen att säga upp mig från min anställning…

Omprövningen sker i mars 2009, och vad det innebär, eller hur det går till, vet jag inte… 

Nu börjar jag känna mig så pass frisk at det inte oroar mig särskilt mycket, men jag går inte tillbaka till lärarjobbet igen, det måste bli något annat i så fall, men vad vet jag inte. Därför har jag tänkt att begära att få en utredning av min arbetsförmåga, och gärna även vad som skulle kunna passa.

Det jag undrar, miagumman, är om du fått din arbetsförmåga ordentligt utredd? Jag har ganska diffusa begrepp om hur det går till, men av det lilla jag har "hört" är att man blir väl bemött, och att man blir objektivt bedömd beträffande arbetsförmågan (kortisolhalter osv).

Kanske finns någon annan här på forumet som har erfarenhet av en sådan utredning? Kanske kan en sådan smälla lite högre än din läkares och handledares "tyckanden".

Själv är jag snart 52, och jag undrar ju också lite över vem som skulle vilja anställa mig, som inte har jobbat sedan 2000!?  Men som IngelaZ skriver, den dagen får FK och AF banne mig hjäpa till med utbildning och praktikplats mm!

#25 Ja visst känns det som ett misslyckande när man känner sig knäckt av så få timmar…Jag skäms på nåt sätt. Sen får jag höra att jag ser så pigg och fräsch ut dessutom och det är väl skoj samtidigt som folk kanske inte förstår hur man känner sig pga det dom ser på utsidan, Ja, det gamla vanliga du vet! Nu ska jag gå och lägga mig och försöka släppa tankarna på den här röran! Nattinatti- träffs i morgon!

hej miagumman! har läst igenom tråden och har ingen lösning på ditt problem. men jag undrar om du har provat Rosenterapi. Jag har gått i rosenterapi och det har gjort underverk! jag har inte varit utbränd men lidit i många år av olika grader av Depression, har gått hos kurator/psykolog och ätit medicin. Visst gjorde medicinen att jag kunde fungera i vardagen, men rosenterapin.. i en helt annan division!

Det kan verka lite flummigt i början, man får berätta om sig själv och varför man vill ha terapi, terapeuten ställer frågor som man besvarar. Sedan får man lägga sig på ett massagebord, terapeuten går igenom kroppen tillsammans med dig och iallfall jag lärde mig att känna min kropp på ett helt annat sätt än innan.  Jag kan verkligen rekommendera det, kostar en slant men det är det garanterat värt!

styrkekramar till dig! /lisa som är uppsagt till sista augusti

#26 Jag har gått hos psykolog några ggr under den här tiden och i utlåtandet står det bl a att jag behöver få komma på en sådan utredning som du skriver om, men det blev avslagit av fk. Det är som om allt nu redan är bestämt och alla pratar bara om dessa nya regler som träder i kraft i juli. Funderar över att kontakta facket i dag även om det känns jobbigt att behöva sätta sig och rabbla hela historien än en gång.

lisa: Jag har läst lite om rosenterapi tidigare och det kanske vore bra men just nu vågar jag inte utsätta mig för mer än vad som är just nu. Det är ju många känslor som kommer upp till ytan vid sådana tillfällen och jag är osäker om jag klarar av dessa känslor nu. Tack för tipset i allafall!

Skickar styrkekramar till dig.

Jag hoppas verkligen att det ordnar upp sig för dig, och på något sätt så kommer det ju att ordna sig iallafall.

Ibland går saker och ting en viss väg, kanske det var meningen så. Ibland är det svårt att påverka. Hur det än blir, håll huvudet högt hela vägen, du har inte gjort någonting fel och vem som helst av oss kan bli sjuk.

Åter hemma igen efter att ha varit på min arb.träningsplats. Känner mig helt slut och matt som en trasa och var i valet och kvalet i morse om jag skulle stanna hemma eller åka iväg. Naturligtvis valde jag det senare efterssom" jag är som jag är", suck! Jag berättade för dem om vad som sades på mötet i fredags och dom tyckte det var skandal. Dom vill som sagt var gärna att jag blir kvar där permanent på den % jag nu orkar med. Efterssom vi trivs så bra tillsammans och dom verkligen behöver all hjälp dom kan få vore det ju toppen att få bli omplacerad dit så småningom. Men det verkar ju omöjligt att få till en tjänst där under loppet av denna månad jag nu har kvar, så det är nog bara att släppa den tanken.

Jag mailade min handläggare på fk idag och berättade lite om hur jag mår just nu. Jag skrev att jag inte minns allt som sägs på de möten jag går på, och ville därför att hon skulle maila ner det väsentliga som sades och vad det innebär i praktiken för mig. Hon skulle ringa mig nu på em så vi kunde prata än en gång om allt detta och sen ändå maila mig om det behövdes.

Har även mailat till min personalsekreterare och frågat varför jag inte kan få vara kvar och arb.träna längre än till sista maj. Som jag har förstått det är det ju fk som betalar och arb.givaren inget. Det svaret har inte kommit ännu och känner jag henne rätt lär det nog dröja om det kommer nåt svar överhuvudtaget…

Nu ska jag ta mig en kopp kaffe och styrka mig lite innan telefonsamtalet börjar.

Tack alla för allt stöd och hjälp jag får av er! Det värmer i hjärtat över att se att nån bryr sig. Kram

Skickar styrkekramar óch ett par virtuella fraskor extra energi!

Har nu pratat med både fk och personalsekreteraren och summan av det hela blev att nu ger arbetsgivaren med sig en aning och beviljar en månad till, fram till sista juni, sen fick dom se vad som händer. Fk kan tänka sig fram till i början av augusti, alltså 6 mån totalt, men så långt fram var det ingen ide att börja resonera om i nuläget. Hur som helst känns det skönt med denna extra månad för efter den ska jag ha 4 veckors semester, ( otroligt nog har man rätt till det när man arb.tränar ! )  och sen är vi inne i augusti. Vad som händer och sker då är ju svårt att sia om i nuläget så det ska jag försöka släppa taget om så gott det går.

Phu, vad detta tar på! Det känns som jag har varit med om en boxningsmatch!!  "Miagumman-Arbetsgivaren 1-0 " Nu ska jag gå och ta en varm dusch och försöka varva ner efter dagens bravader! Kramkram!

Heja Miagumman. Strongt av dig att stå på dig! Skönt med en månad till iaf. Och du, tänk inte längre, det tar på krafterna!

Tusen styrkekramar till!

Kanon!!!!!!!!!

Vad glad jag blev!!

Bra jobbat!

Grattis till din delseger! Och vad skönt att du får semester!

Men stå på dig angående utredningen… din psykolog tyckte ju att du skulle få en sådan, kanske kan du få din läkare att också förordna en sådan…?

Och kräv en utredning av försäkringskassan, fråga varför dom inte tillstyrkte, vad dom hade för motivering…

Men ta det lugnt nu, och ladda upp med detta inför höstens drabbning… 

Skickar styrkekramar jag med!

Självklart ska du ju ha semester precis som alla andra. Grattis till delsegern :)

Tack snälla rara vänner!

Har just uppdaterat mig och vad glad jag blir att du orkade med detta. Grattis! Det finns ett gammalt talesätt "Stå på dig, annars gör någon annan det!"

hej igen!

kanske är det just dessa känslor du behöver "riva upp" och gå igenom för att må bättre! och det är inte säkert att du hamnar under isen igen bara för att du tar upp känslorna till ytan. jag fick upp känslor och känslominnen som jag inte ens visste att jag hade (ganska jobbiga), och visst var det tufft att ligga där och gå igenom händelserna men har du en bra terapeut så hjälper hon/han dig igenom det och jag har iallafall bara känt mig stärkt efteråt. eller - hade ett fiks om jag alltid gick på efter behandlingarna och tog en kaffe och samlade mig.

mitt bästa ordspråk är: spöken lever i mörker, ta fram dom i ljuset så försvinner dom. och så har det verkligen varit!

grattis till din delseger med arbetsgivaren förresten!!

kram

lisa

Så skönt att du fick mera tid att planera och tänka hur du skall ha det. Hoppas du orkar, skickar med styrkekramar och  hoppas du får en skön semester trots allt.

Hej alla och tack för era svar! Jo det känns skönt att det blev en månad till även om jag känner att ovissheten över hur allt ska bli ändå sliter i kroppen på mig. Gud vad jag önskar att jag bara kunde flyta med i allt som händer och sker utan att bry mig så mycket! Blir så less på mig själv att jag är så här! Jag har alltid haft en oro i kroppen över att " göra fel" och ställa till det på ett eller annat sätt, och denna oro blir då naturligtvis starkare när jag lever i en ovisshet av ett eller annat slag. Mår inte bra av att inte ha koll på vad som sker och hatar överraskningar. Tråkig och kontrollerande människa med andra ord…Har alltid varit så här och jag tror det kommer sig av allt jobbigt som hände när jag var barn.

lisa,jag har gått igenom min ryggsäck mer än en gång ,så jag vet vad det handlar om att ta itu med sina spöken, men just nu känns det som det räcker med djupdykningar i mitt inre. Många av de som jag pratat med säger att jag är så medveten om mina problem ,och vad jag ska "jobba med", att dom inte kan komma med mer tips, och så är det nog. Det är nog så här jag är, punkt slut.Det var oxå en av anledningarna till att fk avslog en  grundligare utredning. Orkar inte hålla på längre att försöka ändra på mig, det blir antagligen inte bättre än så här, och det får jag försöka acceptera. Lättare sagt än gjort….Jag har så lätt för att ge andra råd i de svårigheter de hamnar i men när det gäller mig själv blir det värre…..Då blir det mer: "Bit i hop och kämpa på" som gäller!

Har i allafall kontaktat facket nu, och jag ska träffa en representant därifrån till veckan. Känns jobbigt att behöva dra allt detta igen, för ännu en ny människa, men jag har förstått att det är ett måste i den sits jag är i.

Nu ska jag sluta skriva och gå och hälla upp ett glas vitt vin. Det är en skräckfilm på tv:n som jag snart har missat hälften av….

okej.. man måste göra som man känner. jag hade också bra koll på var mina problem fanns och kunde prata om dem och bearbeta dem. Det var ändå skillnad som natt och dag. Även om du inte orkar med det nu så behåll det inom dig att det är en väg, ett alternativ. Både du och dina muskler förtjänar att få vila lite…

Styrkekramar - lisa

Kramar till dej med lisa!