31 Juli 2007. Mariatorgets tunnelbanestation. På väg till jobbintervju.
Bakom mig hör jag ett "åh det finns kexchoklad i automaten! 10 kr bara! säger hon till sin mamma, det är ju nyttigt, hon den där som åker skidor äter ju det och hon är ju asbra!" "Okej då. Köp en sådan du." Jag vänder mig om och ser den ganska magra äldre kvinnan och bredvid henne hennes överviktiga dotter.
Jag hör, trots att jag har hörlurar i öronen, klirret från myntet ner i automaten, kexchokladen som dimper ner. Båda ler mot mig, jag ler tillbaka.

Tänker att det är synd att vi förstör våra kroppar. Tänker att "inte är väl jag skapt till att äta kexchoklad?" Jag menar att det är ju inte naturligt, det är ju inte bra. Funderar på de knallgröna godisarna jag åt igår, tillsammans med de röda som jag vet innehåller lusblod, jo för att ett sådant där E___ märke är faktiskt ingenting annat än lusblod. Ändå har jag med gott samvete ätit det. Tänker nu, trettiofyra timmar senare att, inte vill jag bli som henne, tycka att kexchoklad är nyttigt. Jag förstår att det inte är mängden kalorier (eller avsaknaden av kalorier) som gör att maten är nyttig. Inser att om människan levde på naturlig mat, mat som fanns av sig självt, utan odling, utan kemisk framställning, utan raffinerade kolhydrater, mat tillagad utan ugn, och om det var tillräckligt bra för de som levde då, varför känner då jag att jag behöver dessa tomma kalorier, denna mat som bara innehåller kemiska ämnen?
   Tänker tillbaka på den där laborationen jag gjorde på höstterminen i sexan, 2002. Den där då vi hade coca cola, ett kaffefilter, kol och någonting mer. Vi lät colan rinna igenom detta och vad hände? Jo, coca colan rann ner i burken under tratten, helt genomskinlig. Både lukten och smaken var den samma som vanlig coca cola, dock utan kolsyra. Inte känns det nu längre naturligt att dricka coca cola. Inte ens vills jag dricka Sprite för, även om det ser rent ut, vet jag att det innehåller lika mycket konstiga ämnen som coca cola.
  Tillbaka i medvetande på perrongen, jag går på tunnelbanan. Jag ska åka fyra stationer, till Östermalmstorg, till TGI Friday's. Under tiden på tunnelbanan hinner jag bestämma mig. Jag ska vara snäll mot min kropp. Jag ska vara hälsosam och jag ska göra saker som min kropp tycker om. Jag ska motionera, använda mina muskler, äta mat som min kropp vill ha.
   Under tre veckor gör jag detta, jag går till och med ner sex kilo! Jag är jättenöjd med mig själv, mår bättre än någonsin och är mer och mer övertygad om att jag gör rätt. Det är såhär jag ska äta för att må bra!
   Vad händer sedan? Jo, jag låter mig påverkas. Påverkas både av personer i min närhet och personer på TV. Personer på jobbet som äter hamburgare med både bröd och pommes frites, andra som äter friterad kyckling och andra äter pasta. Pasta berättar de för mig, det kan jag ju äta, det är ju nyttig mat. Stenhårt säger jag att, jo, pasta kanske är nyttigt för dig och din livsstil men inte alls för mig. Jag mår inte bra av pasta. De andra himlar med ögonen. Mormor frågar mig om jag inte är rädd för bristsjukdomar, rädd för att inte få i mig viktiga mineraler och vitaminer, rätt sorts fetter. Nej, säger jag, det här är bra mat och jag är nöjd med den maten. Sedan börjar skolan. I skolmatsalen kan man inte äta som jag vill äta och inte heller kan jag hoppa över maten, då skulle jag må ännu sämre. I hopp om att klara av att hålla min vikt i alla fall börjar jag sakta men säkert att införa lite kolhydrater i maten. Tre dagar senare går mitt gym i konkurs. Gymkortet jag betalat tvåtusen trehundra kronor för är nu värdelöst. Jag börjar gråta. Mitt på Regeringsgatan där jag läst lappen utanför gymmet, gråter jag och ringer till pappa. Det var ett av de sorligaste ögonblicken i mitt liv. Det kändes som att en nära vän dött. Gymmet jag spenderat så mycket tid på. 8 timmar i veckan hela sommaren. Allting kändes bara bortkastat. Jag som byggt upp så fina muskler och allt.
  Söker mig till ett nytt gym, trots att jag inte har så mycket pengar att lägga på träning kvar. Gymmet tar inte emot folk under 18. Inget gym vill göra det.
   Efter jobbet äter jag en hamburgare med både bröd och pommes frites. Fortfarande arg och ledsen går jag till ica och köper 700 gram godis. Jag äter upp alltihopa. Godis för första gången på över en månad. Det var jätteäckligt men jag envisas med att äta. Inbillar mig att jag kommer bli glad.

Sedan dess har jag kämpat med vikten, trots att jag har ett hälsosamt BMI. Jag har gått upp och ner och aldrig varit riktigt nöjd. Jag har varit sjuk ofta och ledsen nästan varje dag. Tröstat mig med godis, choklad, bröd, flingor. Jag blev ledsnare, tröttare och sjukare. Jag har kommit fram till, som så många andra här att, det spelar ingen roll vad siffror säger. Väger jag 54 kg till 163 cm så har jag en sund kropp, ett sunt BMI, sunda siffror. Trots det så mår jag inte bra. Varför gör jag nu inte det? Jo, maten jag ätit har inte varit sund.