Vi är bara två st. när jag jobbar och dä blir man väldigt tajt med varann. Min arbetskompis har ochså slunkit in på denna kost då hon blev nyfiken på den. Men hon fuskar lite ibland.

I början höll jag tyst om mina nya matvanor men nu gör jag ingen hemlighet av det. Jag upplever många att dom är nyfikna.

Jag jobbar normalt ensam men för drygt ett år sedan låg jag ute på jobb.

Eftersom jag bodde i husbil föll det sig naturligt att äta det mesta i personalmatsalen,

Det väckte en del uppmärksamhet med alla äggen, goda oster, kotletter e t c och det blev en del intressanta diskussioner om vem det var som åt "konstigt". Var det jag eller de som levde på mackor och pizzabitar?

Lite bättre mat började dyka upp bland de andra också efter ett tag och kanske blev det någon som fick mera bestående matvanor,,,

Inte ett dugg. Men jag berättar inte om det heller. Blir någon nyfiken och frågar så svarar jag naturligtvis.

Mina arbetskamrater är ju min fam så det skulle bli ngt missvisande…de flesta är ju minderåriga.

Men av våra vänner är det ingen som bryr sig. De tycker kanske att det låter lite knäppt men de är vana vid att jag…inte alltid följer strömmen…jag brukar ta m mig en ostbit o be om smör där jag vet att de bara serverar sötfika o kanske en chokladbit el nötter.

Hoppas kunna omvända några st som skulle behöva tappa lite kropp. Har också avlägset bekanta som har bokstavsproblematik i fam men eftersom vi inte är nära vänner får jag ta det den diplomatiska vägen. En nära vän har en överviktigt dotter (ärftligt, en kopia av mormor) o jag hoppas kunna övertyga henne om att lägga om kosten för flickan. Men i vissa fall får man ligga lite lågt o låta de synliga bevisen övertyga. Hoppas därför på en väl synlig förändring på mig själv till sommaren, då man inte har så mkt kläder på sig som döljer.

Jag halvsmyger, dvs jag äter som jag vill (vi är ett litet företag med egen matsal där vi lagar vår egen mat) men använder djup tallriksskål så att fettet inte ska synas….

Är jag ute och fikar äter jag smörgås och lämnar brödet, Inga större kommentarer so far

Men visst vore det skönt om man kunde vara helt rak. Jag inbillar mig att det skulle vara lättare om jag kunde visa på viktresultat. Då visar man ju automatiskt att det fungerar!

Jag har inte känt att jag behöver smyga med vad jag äter. Det är inte alla som förstår men alla som jag har att göra med respekterar mitt val.

Jag smyger aldrig… När jag fyllde 40 för en dryg vecka sedan fick jag en liten presentlåda av min chef med rökt ankbröst, vaktelpaté med anklever, lagrad sherryvinäger och en pyttepåse med mosade likörkokta plommon doppade i mörk choklad. Jag tyckte det var rätt duktigt valt av honom!

Jag halvsmyger inför familjen. De är alla lika envisa som sambon, och har fastnat i att kolesterolet i äggen är farligt och "den här dieten" måste vara tillfällig. Det är jobbigt att måsta lyssna på deras argument, men att de sen inte vill lyssna på mina för det känns väl obehagligt att få höra hur onaturligt och onyttigt kolhydrater är. Det är ganska ojämlikt, kan man säga.

Jag är öppen med att jag skippar kolisar men smyger med fettet. I synnerhet i skolans lärarrum… Om jag skulle gå ner mer skulle det vara betydligt enklare.

Tänker inte utsätta mig för åsikterna från de fettskrämda lärarna som tyvärr ofta VET att de alltid har rätt. Synd bara att jag då missar de andra. Men en vacker dag så rasar vikten min neråt istället för att wobbla och då kanske…

Jobbigt Fnyfiken…du får trösta dig m att de vill dig väl o att du ska må bra…men *usch* så irriterande det måste vara.

ashe: lärare kan verkligen vara jobbiga!

#7

Var jobbar du? Har ni lediga jobb?  :)

Smyger lite lätt…Hade varit så mycket enklare om jag gick ner i vikt….nu förstår man ju att folk undrar. jag kan inte stå upp för min kost, trots allt har jag från min tidigare höga vikt ökat sex kg till..

jag äter allt öppet. dom på jobbet kallar mig för skipper. många har bytt alla mackor på frukosten på jobbet mot ägg. dom har t.o.m. köpt dit en äggkokare. jag skrev ut dahlkvists kostprogram i 7 - 8 ex och la ut i lunschrummet en dag. många på jobbet har gått ner i vikt nu. dom kommer och frågar mig när dom undrar saker. dom kan inte betvivla mitt kostval för jag är smal som en sticka å när jag började jobba där vägde jag 75 kilo.

jag skiter i allt dom säger, jag äter det jag vill framför deras konstiga miner med nöje. jag vet att jag har rätt. :)

 jah, jag jobbar på posten, så jag sitter bland massa brevbärare och smaskar i mig ägg å smör på mornarna ;)

För mig är det både och. Jag blir vanligtvis så ivrig när jag hittar nåt som intresserar mig och vill då att ALLA ska förstå hur bra det är osv. Följden kan då naturligtvis bli att jag istället kanske "skrämmer" iväg några med min iver… Men vissa gånger är det tvärtom då smyger jag med fettmängden,skäms när jag tokhandlar smör,grädde osv… Ja,det är inte så lätt alla gånger när man fortf. är ny i det här tänket och inte själv vet vad man ska tro ibland….Vissa dagar känns det för mig helt självklart med den här kosten och vissa dagar tvivlar jag starkt på att det inte är skadligt med allt detta fett…Idag är en sån dag…

Har inga arbetskamrater att luncha med men sist jag var ute och fikade köpte jag en räkmacka och åt allt utom brödet.

Lite höjda ögonbryn från de som satt bredvid men efter att ha nämnt ordet glutenallergi så var allt helt normalt igen. De var främlingar för mig och jag orkade inte ta en diskussion. Tänk om man hade kunnat säga kolhydratsallergi på samma naturliga sätt och folk hade fattat…

Jag har aldrig smygit, men kännt det påfrestande när ens jobbarkompisar reagerar med fasa och äckel. Jobbar som undersköterska å de flesta kvinnor som jobbar där sysslar med ngn form av fettskrämd bantning.

Smyger inte heller. Jag är inte först på avdelningen med den här maten, och kollegorna lägger sig inte i. De konstaterar att "det är nog ändå bäst att äta varierat" och "det är gott med spagetti" och då kontrar jag med "fast det är ju bara bukfylla" och sen pratar vi om annat. Men någon har kommenterat att jag gått ner i vikt. Andra bekanta kan reta mig lite vid fika att kakan är MYCKET god - men det är godmodigt, det tål jag.

Äter sällan på restaurang, och i början var det svårt, men numera ber jag om "ingen potatis, men en klick smör och extra grönsaker"; det funkar oftast.

Sedan händer det ju jag råkar höra när helt okända diskuterar "jamen det kan väl aldrig vara nyttigt att utesluta kolhydrater helt…" - då är det svårt att låta bli att komma med en kommentar