Låter spännande!

Det där låter som gammal stenåldersmat som dom hade som reskost vid längre färder, Källa Jean M Auels serie om Grottbjörnens folk. (har läst alla 5 som hittills kommit ut. som jag vet av)

Intressant att få veta. Jag minns några böcker jag läste på slutet av sextiotalet, om några ungdomar; engelska syskon tror jag; de hade utflykter mest hela tiden och åt pemmikan; jag undrade så vad det var för något. Så det är det enda jag minns av böckerna…

Skitbra mat när man inte har tillagnings- eller kylmöjligheter….på vandringar och så….har dock inte provat det ännu.

Såg att de bär som rekommenderades var tranbär och blåbär.

Tranbären är kända för sin förmåga att konservera och något av jordens urbefolkning läste jag om, brukade gnugga in köttet med dessa bär just för deras goda konserverings egenskaper.

Sedan är ju cranberries/tranbär väldigt nyttiga, och handen på hjärtat, det är inga bär som man direkt konsumerar i stora lass så jag tror knappast att den lilla mängden kommer att tippa tunnan så att säga.

Jag skulle också kunna tänka mig att krydda med lite torkad svamp.  Gott!

Låter uråldrigt, va? Det där är såvitt jag vet fortfarande till denna dag basföda för polarfarare och andra självplågare som måste anstränga sig hårt i sträng kyla. Vetenskapen har väl inte hittat något bättre.

Om jag gjorde pemmikan skulle jag använda vanligt lufttorkat renkött, renfett och blåbär.

Jag har inte testat att göra eller att äta pemikan. Vet att det har varit en diskussion om det tidigare - kan ha varit på Fettskämds nu avdöda forum. Jag vet en som ätit pemikan - länge - och han var väldigt trött på det. IJag var på föredrag med Inge Solheim, som  är en norsk äventyrare som var med då BBC gjorde en rekonstruktion av Amundsens och Scotts race mot sydpolen för något år sedan. Det var 2 lag - de var på Grönland för man får inte ha hundar på sydpolen längre - och sen fick de samma utrustning och samma mat som Amundsen och Scott hade 1909 - och det var pemikan. Nu kommer jag inte ihåg hur länge de höll på, men det var länge och de åt bara pemikan. Han ville aldrig se det igen. Men som näringskälla är det tydligen helt oslagbart.

Ska man ut i vildmarken är det säkert klockrent.

För vardagsbruk (träningsmat för mig ) steker jag bara köttfärs och kokosfett/smör vilket jag släpar med mig i en liten burk för att förtära efter gympassen.

#7 Minns att vi pratade om torkat kött/jerky. Jag var väl livädd för botulism som vanligt.

Jag vet att jag läst några gamla trådar om pemikan på PaleoDiet. Ni kan ju kolla där.

Suveränt bildrecept. Till slut känns det inte som ett JÄTTEjobb att göra pemmican. Skall börja med att testa med lite torkat renkött som jag har. Får ser hur smaken blir.

Lingon borde väl vara vår variant av cranberries. Tranbär är ju lite svårfunna och svårplockade.

Men jag skipar nog bären.

Lingon har väl också en viss konserverande effekt om jag inte minns fel. Jag har sett recept helt utan bär i. Det kanske var ett sätt att dryga ut färdkosten och göra den godare? Vet inte precis vilka kryddor indianerna hadde dock . Kan säkert bli rätt enformigt med bara torkat kött och fett i längden.

Låter intressant, jag har aldrig hört talas om detta förut. Skall nog testa detta då jag älskar kallt kött .

En fundering; blir slutprodukten "hård" dvs håller den ihop så att man kan hålla en "skiva" eller bit i handen för att äta eller är det nästan som grannulat som lättast äts med sked? Det ser ut som det skulle ätas enklast med sked på bilderna tycker jag, men det låter i så fall lite omständigt att få i sig ute på vandring ect.

Tillägg: Håller det ihop som skivor så har jag nog hittat mitt kaffebröd - någon/några skivor av pemmican "sockerkaka" till mig på fika fatet .

Eftersom det är ganska mycket fett borde man kunna rulla det hårt i smörpapper eller folie va? Läste att flera arméer har använt det som nödrationer och det borde då vara i form av kakor eller liknande.