Vad roligt att höra att du blivit starkare, navarro! Lycka till!

Du är saknad! Hoppas allt går bra.

Det är så härligt att läsa navarro - det är nog bra att Du finns till för barnbarnet även om det inte uppskattas just nu…

Tack! Det värmde i kylan. Sitter just och lyssnar på Litsfeldt på norsk TV från i morse, som det står om i annan tråd.

navarro, Jag har samma problem med min son. Jag vet inte vad jag ska göra. Han går 3 året på gymnasiet. Jag känner mig bara så manipulerad, nu har jag bestämt mig för att efter som han är 18 år och inte skolpliktig, och att inget jag gör kan påverka att han kommer till skolan så lägger jag ner att tjata på honom. Det blir inget resultat förrän han själv "vaknar" upp och vill ändra sin situation.

anki, det är ännu svårare för dig som är mamma, jag ringer och tjatar på min dotter eftersom jag tycker att hon låtit det gå får långt. Ett exemper, i lördags gjorde vi mat för att hela familjen skulle komma och äta på söndag. Spansk mat med tapas  som man forbereda i förväg. Vad hande, jo barnbarnet som sovit större delen av lördagen blev hungrig mitt i natten och åt upp 3/4-delar av maten, som faktiskt tagit lång tid att förbereda. Min dotters svar blev att "det var väl bra att han äter". Maten var speciellt anpassad för att även jag skulle kunna äta allt och inte behöva sitta med en "specialtallrik" som det ju brukar bli när man samlas.

Imorse efter det att jag väckt honom 3 ggr kom han plötsigt på att det var temadag och han hade allt färdigt och det fanns inga lärare i skolan. Jag blev arg och tyckte att han kunde sagt det igår, eftersom det är viss stress att vakna tidigt för att väcka honom och han är seg och bara ligger i sängen och att sen plötsigt kommer han ihåg att han inte behöver gå. Han fick gå ut med hunden, som inte är van med att jogga, nu har han åtminstone en uppgift. Lära lilla Milu att jogga eftersom han bara är van att gå i min takt. Sen blir mitt mål att börja jogga också.

Jag har varit på andra sidan av den situationen för ett par år sen då jag gick på gymnasiet. Jag stannade hemma hela tiden och satt framför datorn istället för att gå till skolan ofta flera dagar i veckan, och när mina föräldrar frågade så  drog jag någon lögn. Jag känner igen flera av ursäkterna ni har nämt som jag använde många gånger som standardsvar. Jag gjorde inga läxor alls, tränade inte något på proven. Det kortsiktliga (ha kul framför datorn, spela spel, osv.) lockade mer än att få ordning på det långsiktliga. Blev en hel del verklighetsflykt i form av bokläsande och kolla på film / alla avsnitt från tv serier i sträck.

Resultatet blev att jag inte blev godkänt nästan i något ämne det året, och när jag insåg att jag inte skulle kunna gå ut gymnasiet med dom betygen framåt slutet på vårterminen så blev det ett uppvaknand för mig. Jag satte mig ner tillsammans med rektorn på skolan och mina föräldrar och pratade igenom situationen, rektorn ville att jag skulle försöka ta igen det under den sistan månaden och eventuellt under sommaren, men jag kände att jag inte klarade av att hålla en sådan hög takt så jag valde att gå om det året istället. Nästa år var jag mer motiverad och klarade mig utan problem.

Jag kan inte tänka mig något som mina föräldrar skulle ha gjort för att kunna förändra situationen för mig, så tyvärr har jag inget bra råd till er, utan personen i fråga måste inse det själv att han inte klarar sig om han fortsätter som han gör. Att säga det till honom rent ut hjälper nog inte, antagligen vet han redan om det, men vill inte tänka på det bara. Ju längre det har hållt på desto jobbigare är det att ta tag i situationen, och ju mindre vill man tänka på det, och då krävs det att att man får ett rejält uppvaknande för att göra något åt det. Så var det för mig i alla fall.

Vad ni däremot kan göra är att stötta personen när han väl bestämmer sig för att göra något åt det, fokusera på det positiva. För min situation så var mina föräldrar och övrig nära släkt mycket stödjande när jag väl bestämde mig för att gå om ett år, och det gjorde det mycket lättare. Om dom istället hade fokuserat på det negativa som t.ex. att jag skulle förlora ett helt år, eller att jag borde ha gjort något mycket tidigare, så tror jag inte att jag hade klarat av det. Jag tänkte på alla dom sakerna tillräckligt mycket ändå utan att behöva bli påmind om dom, och det slapp jag som tur var.

Jag hoppas det hjälper er att förstå era barn lite bättre i alla fall, fråga gärna om ni vill veta mer.

Just det ja, vad gäller anledningar till att stanna hemma.

När jag vaknade på morgonen om jag inte orkade gå till skolan så visste jag att frågan inom ett par timmar skulle komma varför jag var hemma. Därför tänkte jag jag ihop ett svar i förväg innan den kom, inte för att jag ville lura mina föräldrar, utan bara för att ha ett svar som fick dom att lämna mig ifred, jag ville varken prata om det eller tänka på det.

Ett par vanliga ursäkter jag använde med mina kommentarer:

"Jag känner mig dålig" - Standardursäkt när jag behövde något snabbt att säga, svårt att sätta emot något mot det. Användes ofta flera dagar i rad för att sen inte användas under ett par veckor.

"Jag har bara en lektion idag, och den (flera alternativ här, allt från att vi skulle träna på ett prov som jag redan kunde till att läraren var sjuk till att vi bara skulle göra ett par uppgifter som vi hade fått och som man lika gärna kunde göra hemma)." - Dom dagarna där det bara var en eller två lektioner, om man kunde visa upp ett schema och visa samtidigt så gav det mer trovärdighet. Det blev aldrig några uppgifter gjorda hemma någonsin.

"Jag kunde inte somna i natt, och nu är jag jättetrött och måste sova, jag skulle inte kunna koncentrera mig i skolan i alla fall" - Antagligen sant, men inte för att man inte kunde somna, utan för att man satt uppe och surfade/kollade på film/spelade spel/valfri annan verklighetsflykt.

Man vill som jag sa tidigare igentligen inte ljuga för föräldrarna, men ännu mindre vill man behöva tänka på situationen, så då säger man bara något för att få frågan att försvinna så fort som möjligt.

Tack Andreas för ditt inlägg! Det är hoppfulla ord från en klok ung man. Jag har en son som går i 9-an och det är inte alltid så lätt att motivera varför skolan är så viktig. Än så länge går det ändå bra, jag hoppas att det ska göra det de närmsta åren oxå. Är glad för din skull att du vaknade i tid och för att du har kloka föräldrar! Kram

Oj andreas även jag som är 52 år känner ingen mig i det du skriver. Jag spårade aldrig ur - det fanns inga datorer - men det var tungt att komma upp och mycket skolk.

#8  Expert på undanflykter här… *räcker upp handen*

Jag har haft och har till viss del fortfarande, exakt samma beteende som detta. Varför vet jag inte exakt men det är nog skapat pga att jag ville allt annat än att gå i skolan och bli mobbad…

Det konstiga är ju att jag inte blir mobbad som vuxen men ändå inte "orkar" med vissa saker ibland… Och då är det så här.

Tack för den här tråden. Jag har också en son, som spelar datorspel sent på kvällarna, och är myyyyycket seg på morgnarna. Han hävdar att han inte kan somna. Men jag tror han så smått börjar inse att han får engagera sig lite.

Om man har väldigt mycket frånvaro på gymnasiet brukar väl en typ av uppvaknande bli när dom börjar hota med indraget studiestöd.

jag har en bekant som fick köpa sin sons studiemotivation.

Dom bestämde att han skulle få 100:- för G, 200:- för VG och 500:- för MVG. Pengarna blev en drivkraft för den killen och det kostade mamma och pappa ett antal lusingar .

Jag vet inte riktigt vad känner för ett sånt beteende men helt klart fick dom honom att plugga.

vad tycker ni andra?

Jag tycker att det låter som att ni låter er utnyttjas av era barn/barnbarn. Antingen fortsätter man att vara barn och då ingår skyldigheten att rapportera till föräldrar, bevisa att man är ledig o s v… Eller så är man vuxen och tar ansvar för sina studer och sitt liv. Är man över arton så är man gammal nog att bestämma sig, bara man har konkreta alternativ.

Jag har haft en nittonåring hemma och då var det så att man fick förtjäna sin frihet… Antingen hjälpte han till hemma med hushållet (matplaneringen t ex, gör att risken för "felätningar" minskar) eller så fick han ligga och slappa, men då blev det inga friheter (internet) heller. Så länge inte ungdomen betalar för sitt internet så behöver man inte heller tillåta att kabeln sitter i dygnet runt (har sovit med modemet under sängen och haft det med till jobbet).

Det måste vara svårt för dig Navarro, när du inte är förälder och kan säga ifrån. Däremot kan du vägra service om du inte får respekt.

Oh Andreas O, allt det du säger känner jag allt för väl igen, det kändes som om det var min grabb du beskrev. Precis så håller han på. Han har redan nu 9 IG och gör inget för att förbättra sin situation. Han planerar att "läsa upp" sina betyg säger han. Ja jag kan bara hoppas att han vaknar upp , och då finns jag där, jag väntar och ser tidan an just nu, men han blir väl vuxen. Ja jag vet inte vad ska säga. sitter nästan och gråter just nu. det hjälpte inte att han fick studiebidraget indraget och blev återbetalningskyldig 1 mån. Att det händer igen bryr han sig inte. Det hjälpte inte heller med att erbjuda ett litet tillskott om han "skötte" sig. ja jag vet inte längre. Hans pappa skäller  men det hjälps ju inte heller.

När min mittengrabb vart "skoltrött" krävde jag att han betalade hyra hemma. Jag tog 300 dollar i månaden ELLER schyssta betyg. Alla sätt är bra utom de dåliga.

#14 Instämmer helt med dig.

 Har flera barn och måste säga att jag aldrig skulle låta dessa vara både barn och vuxna samtidigt. Är man vuxen, dvs vill ha sin frihet att göra som man vill, får man lov att ta ansvar också. Annars uteblir alla förmåner(bredband, skjutsningar till aktiviter, pengar, trevligt bemötande och annat extra man som förälder ställer upp med, kvar blir bara det elementära, dvs; mat och värme).

 Ett litet exempel, redan på mellanstadiet har mina barn fått vakna själva med väckarklocka. Givetvis har jag hjälpt till om de försovit sig enstaka gånger men aldrig att de fick sätta detta i system. När de väl började vara uppe så länge de ville så var det självklart att de helt fick ta ansvar för uppstigandet. Har en sista tonåring hemma nu, 13 år, som ser det som självklart att komma iväg till plugget på egen hand!

Personligen tycker jag man låter barnen ta ansvar för sina handlingar allteftersom de kräver frihet. Jag serverar allt jag kan till dem så länge de sköter sin del men drar in alla förmåner om de inte vill samarbeta. Hittils har det fungerat utmärkt. Orsak och verkan, helt enkelt.

Sätt ner foten och sluta gör barnen björntjänster! Naturligtvis ska man ge barnen så mycket som möjligt, allt man kan, pluskontot måste vara välfyllt annars fungerar det ju inte heller att stänga av kontot.

Jag jobbar som lärare på ett naturbruksgymnasie med dessa underbara 16-20 åringar. De allra flesta hos oss älskar skolan, trots att det många gånger är mycket slitigt. Det jag har märkt är enklaste sättet att få elever som gör det de ska i skolan är att se dem. Både lärare, övrig personal och föräldrar. Elever som syns, blir bekräftade och som får beröm för det de gör växer alltid. Det är så fantastikst alla gånger man har sett det där.

Att ta sig tid och diskutera ämnen, hemmet, kompisar, livet och relationer värdesätter dessa oändligt mycket. Man får så mycket tillbaka från dessa och så många gånger jag sett hur eleverna har vänt. Sedan när de snart ska sluta så försöker man hjälpa dom att hitta ett jobb. Lycka är sedan när man träffar dom och de trivs på jobbet och säger att skolan var deras bästa tid i livet!

 Jag tycker de allra flesta gör absolut sitt yttersta och i övrigt ska man sätta ner foten precis som Ofelia säger. Sätta upp tydliga mål och ramar, ge beröm när de förtjänar det, "gräla" på dem när de inte gör vad de ska..men SE dem alltid! Det är när de blir osynliga som de letar upp nya världar!

17, Man kan inte dra in på nåt som inte finns, han har inte haft intresse att tex spela fotboll eller så. Inget av mina båda barn har varit intresserade av att vara ute på kvällen. Jag har alltid haft fasta rutiner försökt att vara bestämd, och dra gränser. men jag har inte hälsan och grabben har ett medicinhandikapp som är genetiskt medfött och kronisk, har  försökt att hantera honom som ett friskt barn. Jag har lärt ungaran att laga mat sköta ett hem ta hand om tvätt och sådant eftersom jag inte tänker göra det åt dom. jag har sagt åt grabben att om han hoppar av så blir det arbetsförmedlingen och sos, för vi kan inte försörja en vuxen person och han måste betala3000kr/mån för sig hemma. samt att han får själv stå för sin medicinkostnad.Berömm har de alltid fått och kritik när det behövte. Jag har mer fokuserat på "uppmärksamhet i gott uppförande".

#17: Ett av många problem som barn/ungdomar har att möta är ju just detta att de är barn och vuxna samtidigt. Ena stunden och i vissa situationer är de kapabla vuxna som tar mogna beslut- för att i nästa bete sig så dumt att man knappt tror det är sant;)

Tack för att alla delar med sig av sina erfarenheter och synpunkter. För mig har det här kommit lite som en chock eftersom jag bott bland getter och får i en by i Granada till i mitten på september och där är inte det här med datorer så vanligt och ungdomarna är mer ute hela nätterna, dricker en hel del och röker både det ena och det andra. Det är liksom något man ser och de föräldrar som vill engagera sig kan i alla fall ta pa något konkret. Men att ungdomar sitter på sina rum och spelar eller surfar hela tiden verkar för mig så tråkigt.

Imorse väcktes vi vid femtiden av att han gick på toaletten och  jag tänkte "nu har han inte ens somnat i natt", men när jag väckte honom vid åttatiden satt han vid datorn och berattade att han somnat redan efter kvällsmaten och idag kom han¨åtminstone utvilad till skolan. Det var nog bra att han tar en runda med hunden ibland i alla fall.

Vi har frågat om det stör att vi kommit från Spanien in i hans tysta värld, men han säger att han verkligen uppskattar att ha sällskap. Vi får göra som AndreasO skriver, se till det positiva och tona ner det negativa. Allt du skrivit ovan AndreasO om bortförklaringar stämmer till punkt och pricka på den en och en halv månad vi bott tillsammans och allt han tutat i en "dum" mormor.

#17 Jag har också kört med att dom ska vakna själva av väckarklockan och så klart komma ihåg att ställa den på kvällen. Efter några pinsamma försovningar så vaknar dom, och det är ju bättre att dom lär sig det här hemma än när dom har flyttat hemifrån.

Ett tag hade jag fem tonåringar hemma, då fick dom en vardag var att sköta middagsstöket på, inkl att planera inköpen till sin middag redan på söndagen. I början var det mycket pasta och köttbullar till middag, men efter ett tag började dom plocka fram kokböckerna och blev jätteduktiga i köket allihopa. Till saken hör att en av dem var bara 13 år när vi började, han fick självklart lite mera hjälp av mig… men han klarade sig bra han också.

De har också fått göra budget och bokföra sin månadspeng… ingen bokföring = ingen ny månadspeng. Detta har gjort att vi har haft insikt i var pengarna tar vägen… och det har även barnen haft…

Man får inte ge upp. Sluta inte tjata på barn och barnbarn. Har själv fyra barn mellan 19-28 och de säger alltid att om mamma/mormor/farmor tjatar betyder att hon bryr sig. När de sedan blir vuxna så är det att man tjatade/brydde sig som de minns.Jag läste en artikel om tonåringar som artikelförfattaren mött vid en föräldravandring, de sade att de ville ha vuxna som pratade med dem. Det är det jag menar med tjat, att prata fråga och ställa krav. Så länge de bor hemma skall de rätta sig efter vårdnadhavare det säger lagen.(föäldrabalken) Yngsta dotterns pojkvän som mer eller mindre flyttade in hos oss trodde att han kunde försova sig när han sov hemma hos oss eftersom hans mamma inte visste något, men den gubben gick inte. Vårt tjat resulterade i att han förstod att han missat för mycket, så han bestämde sig för att gå om sista året och ha en högre närvaro. Försök få alla barn att förstå att de är vår framtid och att vi som föräldrar bara vill väl.