Aha, det är min mammas fel att jag inte känner mättnad. Så skönt att slippa ta ansvaret för det i alla fall. 😉

Jag blev tvingad att äta upp när jag var liten och både hemma och på skolan var det vuxna som bestämde hur MYCKET mat som skulle läggas på tallriken.
På skolan fick man inte gå ifrån förrän tallriken var tom och jag har minnen från att jag satt kvar ensam och grät. 😕
Än i dag har jag en knäpp föreställning om att tallriken måste vara tom trots att jag är mätt.
Min egen dotter fick tidigt lära sig att själv ta mat MEN att bara ta lite i taget - inte fylla hela tallriken på en gång.

När jag var liten blev det tomt på alla tallrikar utan att någon behövde tjata om det. Om något av barnen inte åt upp var det alltid någon annan som gjorde det (vi var sex). Men det hände mer än en gång att vi inte blev riktigt mätta.

Min mamma brukade säga att vi skulle äta ordentligt i skolan, för det var inte säkert att det fanns mat så det räckte. När jag under ett par år i småskolan i stort sett ständigt skolkade, gick jag alltid till skolmatsalen för att äta. Där var det visserligen mattanter som lade upp, men det gick att lämna. Där man ställde ifrån sig tallriken fanns ett kärl att lägga ner eventuella rester. Men jag åt nästan alltid upp och ofta tog jag mer. Hemma var det ju inte helt säkert att det skulle finnas mat. Jag antar att jag sedan förbrände en hel del när jag gick ut i skogen i stället för att sitta still på lektionerna.

När mina barn var små, tjatade jag aldrig på dem om mat, och de fick själva lägga upp så mycket de ville ha, när de var stora nog att göra det. För de riktigt små barnen lade jag upp små portioner med de olika sakerna väl åtskilda, så att de kunde välja vad de skulle ta först eller inte alls. Ganska tidigt fick de själva lägga upp mat, ungefär vid ett år. Jag har aldrig förstått hur man kan få barn att bli kinkiga med maten. Alla barn jag har haft hand om har ätit när de har varit hungriga. Om man har lagt upp mer än barnet äter, vilket så klart alltid händer, kan man ju äta upp det själv.

Fram till att jag var nästan femtio år var jag aldrig överviktig, och när jag tog tag i min vikt för några år sedan var min övervikt inte särskilt stor, 73 kg till 163 cm. Det jag då gjorde var först att äta lite mindre, första gången jag någonsin gjorde något för att minska i vikt, på läkares inrådan. Men jag började inte med lågkolhydrat förrän jag efter en allvarlig hjärthändelse blev ordinerad statiner, som jag inte ville äta. Jag var nästan sextio år när jag fick högt Blodtryck, medan det tidigare alltid hade varit normalt.

Jag tror att mycket av problemen med för mycket kolhydrater i kosten och överätande maskeras av att de värsta konsekvenserna kommer ganska sent i livet och ses som närmast "naturliga". Det är "normalt" att få hjärtinfarkt efter femtiofem, och "normalt" att ha högt Blodtryck när man blir äldre. Det anses "normalt" att prestationen sänks när man blir äldre, men borde det vara så?