Min vikt har stått still i flera månader. Den snittar på 82 men pendlar mellan 80-83 kg beroende på var jag befinner mig i min hormoncykel. Eftersom jag har 12 kg kvar till min målvikt så borde det här ju vara ett ganska negativt konstaterande som egentligen kunde ha känts rätt nedslående, men jag är faktiskt jätteglad!

Om jag just nu hade bantat medvetet och dessutom tränat hade jag troligen blivit desperat av den här viktplatån. Men så är det inte. Jag bantar inte ett dugg och jag är oerhört lycklig och tacksam över att befinna mig där jag är idag. Trots allt väger jag inte de stentunga 105 kg som jag vägde förra året vid den här tiden. De kilon som ramlat av mig i rask fart under mina första åtta månader med LCHF har mot all förmodan hållit sig borta från min kropp. Jag njuter av att äta mig mätt varje dag. Jag festar med vin på helgerna. Jag hungrar aldrig. Jag käkar alltid när jag känner för det och går ändå inte gå upp i vikt. Jag lever ett normalt, om än kanske till och med lite slött liv (eftersom jag inte tränar) och just nu är jag bara så lycklig att jag överlevt hela långa hösten och vintern utan att lägga på mig vikt, trots stress och svårigheter på jobb och i relationer. Jag börjar förstå att den här viktminskningen är på riktigt. Min kropp är stabil. Jag kommer inte att jojobanta igen. Aldrig mer!

För så har det ju tyvärr varit historiskt för mig. Jag har aldrig tidigare under mitt snart 50-åriga liv hittat en livsstil där jag kunnat motverka en ständig viktökning och det har lett till att jag bantat och toktränat mig igenom 40 år. Jag var normaviktig när jag var riktigt liten men blev fet i femårsåldern på grund av mina föräldrars dåliga omdöme. När jag var sexton år gick jag ned 25 kg genom träning och svältkost och fick uppleva resten av tonåren som ”smal” och ”snygg” tjej från att ha varit (i egna ögon) ett tjockt fult troll. Men jag drog på mig svåra ätstörningar i samma veva.

Jag har räknat kalorier sedan jag var åtta år och jag har fram till för ett år sedan inte en enda gång på 40 år kunnat äta mig mätt utan att få dåligt samvete. Trots denna livslånga bantning har jag ändå på sikt gått upp i vikt mer och mer även om jag haft framgångsrika viktnedgångar. Men de har inte varit hållbara. Att svälta sig ned i vikt med lågkalorimat har fungerat på kort sikt, men sedan har kroppen straffat mig genom att lägga på mig alla kilona med ränta så snart jag försökt leva ”normalt” och inte banta.

Efter varje viktnedgång i vuxen ålder har jag njutit en kort tid. Känt mig ”smal” och haft möjlighet att blomma ut fullständigt i både eufori och lycka över att ha gått ned i vikt, men det har bara rört sig om en kort period av denna lycka. Jag har inte orkat leva på den svältkost eller träna så hårt som krävts för att hålla den vikt jag vill ha. Jag har inte lyckats klara av att leva så torftigt. Jag har inte stått ut med att späka min kropp längre än några månader i taget. Och sakta men säkert (ibland ganska snabbt) har kilona attackerat mig igen. Jag har känt mig som en dålig människa. Svag och eländig. En udda person som inte har någon karaktär. Att inte kunna hålla vikten har varit förknippat med en ständig skam och en kamp med samvetet.

Från att ha gått ned från 90 till 67 kg 2007-2008 genom kaloribantning kombinerat med ökad träning och min gamla bulimi (jag kräktes upp det mesta jag åt) gick jag sedan upp till 105 rätt snabbt. Jag tog till ett antal hårda VLCD-bantningskurer mitt i alltihop då jag högg bort ett tiotal kilon, men sedan gick jag upp ännu mer så snart jag började försöka äta "normal mager kost" igen. Min vikt har slutligen legat runt 100-kilosstrecket sedan 2009 och jag har varit både uppgiven och desperat.

Med det i ryggsäcken kanske man kan förstå att en stabil viktplatå på 82 kg som varat under en längre tid inte stör mig. I synnerhet inte när jag helt befriats från min bulimi och inte kräks längre och dessutom äter mig mätt hela tiden. Jag har dessutom helt magiskt sluppit ifrån de kroniska magproblem jag tidigare fått diagnostiserade. Man kanske kan förstå att jag tycker att livet leker. Det är som om jag inte levt förut. Plötsligt har jag möjlighet att leva normalt och vara som andra. Jag kan äta och ändå inte gå upp i vikt!

Och det enda jag gjort är att ta bort kolhydraterna ur kosten. Inte helt, men till största delen. Det har totalt förändrat mitt liv. Från att ha varit ett 105-kilos halvalkoholiserat vrak har jag förvandlats till en ganska lycklig och levnadsglad kvinna. Ett år helt utan ansträngning, fyllt av fascination över hur denna mirakelkost hjälpt mig. Jag kan fortfarande inte fatta att det är sant. Att jag idag kan äta mat utan ångest, att jag blivit av med alla mina magproblem, att jag sänkt mitt Blodtryck och inte längre ligger på gränsen till diabetes, att jag inte längre har behovet att framkalla kräkningar för att försöka hålla vikten. Det är stort. Det är det bästa som hänt mig i livet, näst efter mina barns födelse.

Jag har inte givit upp drömmen om att bli ”smal” igen men den är inte lika akut längre. En dag, jag minns inte när, flöt bantningen över till en livsstilsförändring. Det blev något hållbart. Just nu prioriterar jag min nyfunna livskvalitet framför att nå viktmålet på 70 kg. Jag njuter av att få leva normalt och äta som jag vill utan att känna ångest, olust eller tvång att kräkas. Jag vet att jag fortfarande har ett äss i rockärmen som jag kan dra fram. Jag kan ju alltid börja träna igen! Träningen vet jag kommer att göra underverk med min kropp och jag har ju trots allt gått ned alla de här kilona under året utan att ha tränat mer än några veckor i somras. Den dagen jag sparkar igång kroppen fysiskt igen och inte bara litar till kosten, då vet jag att det kommer att hända grejer!

Det har jag kvar. Det tar jag till sommaren!

Rock on!