Kram på dig! Jag känner igen det där med att ha förlorat vänner och inte ha någon att ringa eller fika med, det är tufft. Jag är själv singel och saknar "någon", men jag kan föreställa mig att det är ännu jobbigare att faktiskt ha någon men ändå inte få det stöd man behöver. När det gäller din vikt och din känsla att hormonerna är i obalans så ska du veta att det finns en sjukdom som kallas vävnadshypotyreos som inte visar sig på blodprov men som kan göra att man går upp mycket i vikt och har svårt att bli av med det. Du kan läsa mer här: www.hypo2.info.

Det är ju så att man gör det man måste, även om det känns som om man inte ska orka så orkar man för att det inte finns något annat val. Jag beklagar att du förlorat din pappa och tvingas se honom som en spillra av sitt forna jag. En liten tröst är kanske att det med största sannolikhet är jobbigare för dig än för honom.

Var bor du förresten, kanske i Skåne?🙂

Tack för tipset. Ska absolut läsa din länk. Jag MÅSTE komma tillrätta med min kropp. Snart så spelar det ingen roll hur - funderar tom på operation av magen/magsäcken bara för ….. jag vet inte.

Jag bor i halland, mitt i ingenstans ungefär ;-)

kram och stor klapp på axeln!!

Du viskar och vi lyssnar - förvisso långt bort men lite pepp och stöd borde vi kunna dela med oss. Vi är många här som har haft vårt helvete till o från i livet.. det är väl det som livet går ut på??.. eller jag vet inte …

Sorgsamt att läsa om din far

Bra att den inre glöden sätter ner foten i fråga om gubben!! vi har diskuterat det i nån annan tråd, vill jag minnas

Bra att barnen ger ljus i vardagen

Du har större kämpaglöd än vad du anar tjejen!! lyssna till den och gå i den riktningen som glöden visar..

Sen vet jag inte var  på kartan du bor - men hade du bott nära där jag bor - då hade jag frågat om fika

Bamsekram och massor av jävlar anamma 😡🙂

Jag förstår att du har det jobbigt, man behöver verkligen vänner som man kan lita på ställer upp. Har du något slags intresse som du kan engagera dig mer i?

Jag har läst om aspbergers på några sidor internet. Har en aspie nära, nära. Det är inte lätt. Stor sorg när det inte verkar finnas lösningar.

Men på sidorna har jag hittat beskrivningar om hur aspisar och normalstörda kan leva tillsammans. Inte alltid i samma bostad, men det kan finnas sätt att få det att fungera. Men inte alltid.

Länk till en artikel.

Hoppas du kan finna stöd, även hos andra än oss!

Stor styrkekram!

Bor också i Halland (Varberg, för att vara exakt)

Tråkig situation du hamnat i, men får hoppas att det blir bättre.

Även om det tar sin tid, lycka till!

Tack för alla svar. Ja det är tufft och jobbigt. Och "tyvärr" är jag en stark person (starkare än vad som är nyttigt) så jag klarar allt utan att bryta ihop. Men denna gången skulle jag vilja kunna bryta ihop … och kanske få hjälp eller att någon SER Att vara en stark person innebär också att andra "vet" att det inte (aldrig) är någon fara med mig och på något sätt dras svaga personer till mig - de som behöver/vill ha någon som ställer upp på dem (men aldrig tillbaka). FÖRDELEN med att vara en stark person är att det även på något sätt ger mig en form av styrka/trygghet/förvissning om att även detta klarar jag - även om det tar tid och kraft. Jag vet bara inte om jag "vill" klara det denna gång - om ni förstår

Visst är det jobbigt att vara stark, ibland…..

MEN du ser fördelarna och de är STÖRRE än nackdelarna!!

Styrkekramar även från mig.

Har du funderat på kokosolja till din dementa far? Här är en länk till Dr. Mary Newport som hjälpte sin Alzheimersjuka man med kokosolja. Det kanske också är bra för din partner. Bruce Fife har skrivit en bra bok "Stoppa Alzheimer nu!" Bara en tanke från min sida.

Klart du "vill"! Du har ju dina fina döttrar! Jag känner igen mig i mycket du skriver om att vara en stark person. Jag har gått igenom en hel del i mitt liv och har märkt en sak. När allt bara är skit så brukar det vända och bli bättre. Det är nästan lättare för mig när allt är skit för då vet jag att snart blir det bättre. Svårare att njuta när allt är bra…

Jag tror att du måste försöka bestämma dig för vad du vill. Vad är egentligen problemet? När du kommit på det, gör nåt åt det. Jag vet, lättare sagt än gjort. Men när du väl tagit beslutet är det lättare att genomföra.

#8 jo men just nu känns det inte som jag orkar mer #5 har läst artikeln. Gubben påminner på ett sätt om det som hon skrev. Han är social om han ser en vinning på det och är social på sina viljor. Han är ev djurvän utan like - dem förstår han tror jag. Han är också så där klar/direkt utan att tänka på andras känslor eller på "vad som passar sig". Han är inte mycket för kroppskontakt eller kel eller små prat om det som inte intresserar honom. Han har själv kommit till insikten (och har sagt det i ord) att han nog inte passar i/med familj. Frågan är - vill jag ha detta livet?

Vad blir bra för dig?

Vad blir bra för era barn?

Hur passar din man in i detta?

Kan det hjälpa med samtal för dig, äktenskapsrådgivning, kurator, någon som inte behöver prata om sig själv utan kan hjälpa dig att bena i röran. 

Lika lite som man kan be en blind se, eller döv höra kan man be en med asperger att vara normalstörd. Man får hitta lösningar som fungerar så bra som möjligt. Härbo, särbo, delsbo, ex. alla möjliga varianter finns. Men föräldraskapet finns alltid kvar. Men man måste hitta sätt för det också att bli bra.

Ett stort jobb.

Jag tycker det är bra att du försöker hitta en fungerande lösning nu, så att du i framtiden kan fortsätta uppskatta det som du tycker är positivt med dina barns far.

Det är tufft ibland, men du gör rätt som funderar på hur det kan bli bättre istället för att ge upp

Försök få prata med en kurator eller liknande. Det borde finnas möjlighet via din läkare. Annars om du har råd så hitta en privat.

Håll också kontakten med din vän. Även om ni är långt ifrån varandra så kan ni ringa och prata.

kram 🌺

Blev påmind om nåt jag läste häromdagen….

Det kan vara skrämmande att göra förändringar och ta de stegen vidare som ibland behövs i livet. Det enda som är ännu mer skrämmande är att inte göra det när det behövs…

Det jag borde är att komma mig här ifrån. Detta förhållandet blir aldrig "på riktigt", blir aldrig bra, blir aldrig som jag "vill ha det". Detta har jag börjat inse och acceptera den sista tiden. "Problemet" är att jag absolut inte vill bo i lägenhet - jag vill ha hus MEN jag vet inte hur jag gör för att köpa hus ☺️eller hur f.n jag ska orka ATT flytta, att dela alla grejor och att bära dem. Själva pengarna tror jag inte är problem - om jag finner ett rimligt hus.

Jag känner bara en hopplöshet - det är ju just nu jag behöver min pappa! FAN vad jag saknar honom! Han var alltid på min sida och kunde hjälpa mig.

Jag är ganska övertygad om att gubben inte kommer att ställa till problem utan han är nog också ganska inne på att "vi" inte fungerar men framförallt vill han "ut ur" förhållandet. Han (som han sa) fungerar inte i familj. Han vill hellre vara singel och göra det som han vill göra. Han vill inte kompromissa eller "stå tillbaka". Han vill inte "ge upp" lite av sitt för att vinna mer av annat. Han vill kort sagt tillbaka till INNAN vi träffades. Jag misstänker att han pga detta kommer att förlora flickorna - han kommer inte ha "tid" för dem och har han det så kommer hans föräldrar att ta dem. Jag vill inte detta för dem - därför försöker jag men jag har insett (och smått börjat acceptera) att jag MÅSTE här ifrån. JAG kommer inte överleva här.

Detta, denna tråden är första gången jag "blottar" mig förutom till min vän i Stockholm. Det är jobbigt att göra detta men jag måste - dels för att "träna" att "be om hjälp" och dels för -> så desperat känner jag mig! Så ensam och så nära att "inte fixa mer". Hade det varit för några år sedan så hade jag haft orken/kraften men nu …. jag vet inte vad jag ska göra, vad jag ska vända mig - jag känner mig så förvirrad eller okunnig och orkeslös.

Du är så modig som vågar berätta! Och som du är inne på, för att rädda dig själv så måste du bryta upp ur förhållandet. Fastna inte i att farföräldrarna kommer att ta hand om flickorna istället för att deras far gör det, utan se det som att du får tid att du kan rå om dig själv istället. 

Jag känner igen mig rätt mycket i din situation, jag har varit där själv. Nu sjutton år senare mår jag så otroligt mycket bättre, och kan inte överhuvudtaget förstå hur det skulle gått till att stanna kvar i det förhållandet. Då hade jag knäckts helt och hållet. Visst är det läskigt med förändring, men kom ihåg att det faktiskt är en start till något nytt!

Jag är egentligen inte så rädd för själva förändringen jag vet bara inte HUR det ska gå till och hur jag ska ORKA Modig? Nä, helt enkelt nått vägens ende och är förtvivlad och desperat

Börja med att söka en lägenhet. Även om du inte vill bo så på sikt så är det en enkel lösning för att kunna flytta, sen kan du söka reda på rätt hus i lugn och ro. 

Medans du väntar på att flytta går du igenom rum för rum, sakta men säkert och ordnar allt i högar: slänga, skicka vidare/sälja och spara. Gör klart ett rum åt gången. Se till att få bort allt som inte ska sparas, det finns säljes- och bortskänkessidor på facebook (om du nu är med där), där är det ofta snabb omsättning särskilt på saker som skänks bort och folk hämtar hos dig. Dessutom är det gratis att använda såna sidor.

Hej vännen

Låser din tråd och känner med dig. Jag som tyckte att du hade det så fint när jag var hemma hos dig. En dröm att ha djur så som ni har, men, men under ytan kan finnas mycket som inte syns på en gång. Jag hyr en övervåning på en villa som är omgjord till lägenhet, det är på en gård på landet. Så en lägenhet behöver inte vara i stan.

Du har fått många bra tips i tråden, jag kan kanske inte säga något nytt just nu. Jag vet också hur det är att vara stark, ibland måste man göra sig svagare än man är för att få lite hjälp.

Jag skulle kunna komma och "fika" med dig någon gång, men då behöver jag inkvartering också.

Börja med att sök lägenhet och säg till gubben att nu är det dags för förändring, kanske tar han beslutet att flytta istället?

Att du har kommit till vägs ände - är vad jag kallar för att hamna i källaren - därifrån kan man bara gå uppåt… och det är i positiv mening.

Det var många år sen som jag hade det jobbigt på ditt sätt i mitt liv, men vet du va..

Jag tog steget och ett till, satte stenen i rullning - en jobbig period följde men när jag var igenom så var min enda tanke - varför gjorde jag inte detta tidigare??. så kör på, din inre glöd och jävlar anamma visar vägen ska du se..

..och att blotta sig själv är att känna sig väldigt naken men det visar samtidigt att du äger en styrka som du kanske bara delvis är medveten om..

Kör i vind

🙂

Nu har jag bara skummat den här tråden, bland annat för att jag har en nära släkting som jag tror har Aspberger. Så kanske har det sagts tidigare.

Många på landet hyr ut hus, man behöver inte alltid köpa.

Men för att få veta var de finns bör man nog bo på orten ett tag för att få tips om var dessa hus eller fastigheter finns.

Lycka till, det låter som du är i en fruktsam period när förändringar sker.

Tack alla som brytt sig om att skriva på min tråd - det känns skönt att ni gör det.

Nä, han kommer inte att flytta - det är hans hus men jag har sett om "mitt hus" så vi har skild ekonomi med avtal och upplägg som delvis skyddar mig. Jag är inte ute efter att "ta" något här ifrån och jag är ganska säker på att han ställer upp så vi kan lösa det smidigt. Vi var båda "gott vuxna" då vi träffades och flyttade tillsammans - vi hade var vårt hushåll och liv.

Jag vet med mitt interlekt att jag är på väg (eller "har") att flytta men mina känslor är inte riktigt "där" ännu. Tex som nu ikväll så tyvärr blev jag irriterad över en grej (spelar säkert roll att jag skrivit här också) så jag fräste ifrån. Han blev sur …. MEN han HAR ändrat sig sedan vi träffades så han klarade att vara trevlig och "vanlig" igen efter ca 1,5timmar och DET är ett framsteg. Innan kunde det tar 3-4 DAGAR innan han slutade sura.

Jag bad honom om att fixa en sak åt mig i källaren och det gjorde han "utan att knorra". HAN tycker inte (vilket han sa) att detta skulle göras men eftersom han "på sitt sätt" älskar mig och är lojal så gör han som jag vill. Dessutom så röjde han lite i köket - och det är något han "aldrig" gör. Han är inte intresserad av det, annser inte det vara viktigt så han struntar i det. Dessutom så gör jag ju det så varför ska han. Men nu försökte han. Jag SER ju att han försöker och att han "bjuder till" och DÅ tvekar jag. JAG älskar ju honom på ett sätt och jag älskar vårat liv - hur det KUNDE ha varit. Det HAR blivit bättre, HAN försöker att (ändra sig är fel ord). Kort sagt jag ser ju att han verkligen HAR ändrat sig, liksom slipat bort "gammal-singel-killen" men han kan inte få bort (vad jag tror) sin aspberger.

JAG vet att även om han blivit "bättre" så är detta ett liv JAG inte kommer att klara länge till. Jag är bara inte helt framme vid beslutet - eller jo det är jag. Jag ser det då jag läser vad jag skriver man jag VILL INTE. Jag vill ha det liv vi KUNDE ha haft. Vi har det så jäkla bra på alla sätt UTOM med hans brist på … småprat + kramar + pussar + socialt umgänge + se att andra än hans intresse är viktigt (- han planerar sin helg och allt han ska göra och glömmer helt att jag/vi kanske vill göra något annat).

Han är stabil, lojal, pålitlig, ekonomisk, super inte, festar inte, fantastisk med djuren, fantastisk hantverkare osv. Jag älska allt med honom utom ….. jag känner mig ensam och bort glömd.

Jag läste artiklen någon ovan tipsade om - VILL JAG leva 28år så här? Jag känner mig gammal, känner det som att jag inte har många år kvar (fylt 40) och jag vill ha det bättre resten av livet. Och ja jag vet att jag inte är gammal men jag känner mig …. som jag är vid livets slut.

Problemet är inte ATT köpa hus - rent KÖPA. Problemet är att jag inte vet HUR. Jag vill inte ha ett "fusk" hus, vill inte ha ett hus som "ramlar" ihop om det blåser men jag vet inte hur jag kollar sånt. Jag vet inte hur det fungerar med mäklare och sånt. Jag är inte rik men jag tjänar okej och har inga skulder att tala om och inga anmärkningar osv. Och inga räkningar att tala om direkt - bara de vanliga som mat och fack och hushåll. Så pengarna tror jag inte är ett problem. HITTA huset skulle nog gå det också med lite letande. Och jag behöver inte ge mig av hals över huvud.

Jag har pratat med gubben (för någon månader sedan) och han "vill väl också" som han säger. Han säger samtidigt att "han hoppas på oss så som han hoppas på att villa 15 mille men det är väl lika realistiskt". Tja jag behöver väl inte fundera på vad han menar eller vad säger ni? Han har sagt att han funderar på "om han inte är skapt för att leva i familj" (hans ord) bara DET är ett otroligt framsteg att HAN har kunnat sätta ord på en av sina känslor.

Och här sitter jag. Ser hur jävla bra vi hade kunnat ha om ….. och nu har vi/jag inte det. Men jag har ändå en liten skärva kvar i mig som VILL tro men då jag läser vad jag skriver så ser jag att jag egentligen redan har flyttat så att säga.

Jag har alltid varit stark och har alltid varit den som fixar - vad det nu än är och nu sitter jag här och "klarar inte av det" orkar inte, känner mig ensam och gammal och rådlös

Det låter nästan exakt som mitt förra förhållande. Jag var gift med en man i 10 år. Vi har 2 barn ihop och allt du beskriver stämmer så väl. Jag fick alltid hålla tillbaka mina känslor för så fort jag blev arg eller besviken fick han ångest och var sur i minst 4 dagar. Ofta längre. Fast han drog sig undan och satt och grubblade. När det var dags så kom han ut ur sin bubbla och berättade att han vilja skiljas. Vi pratade nån timme och sen var allt frid och fröjd. Det här höll på i 10 år med ca 6 månaders mellanrum!!! Idag fattar jag inte att jag orkade. Vi skiljde oss för 3 år sen. Det tog ett halvår, drygt, för mig att återfå mitt liv och mitt forna jag. Upptäckte att jag förlorat mig själv i förhållandet. Det var inte jag som tog beslutet att skilja oss för jag tycker(tyckte) att man gifter sig en gång och ser till att det funkar. Tyvärr går inte det när bara den ena vill tillräckligt eller när den ena har psykiska problem.
Ett år efter att vi skiljt oss hittade jag en textfil på min dator som jag skrivit ett år innan vi skiljde oss. Den hette hejdå.txt. I den hade jag skrivit ett farväl till honom. Det var det jag  VILLE göra men aldrig gjorde. Den enda ångern jag känner är jag att jag inte avslutade det hela tidigare.

Jag tänkte fram och tillbaka precis som du, försökte fokusera på det positiva och jag var hela tiden den som tog hand om, slätade över inför barnen, och gick på äggskal. Tyvärr ser man inte vilken skit man levt i förrän man tar sig ur.

Idag mår jag bra på alla plan. Jag har en ny man som är fantastisk. Visst han har sina sidor men det har vi allla men jag kan bli arg utan att han vill skiljas. Vi kan diskutera som vuxna människor. Skratta mitt i en diskussion. Jag känner mig trygg helt enkelt. Det tog ett tag att lita på honom och jag är nog inte helt 100 än men det kommer nog.

#23 det verkar som att alla ångrar att de inte gick tidigare. Kanske är det så. Här är det också så att det är jag som försöker hålla ihop det och tycker att har man barn så är det bara att prata och fixa det. Men tyvärr vill han inte prata, han ser inte poängen med det. Liksom att han inte ser poängen med familjerådgivning - jag har ändå sagt att vi borde, tre möten för flickornas skull. Han sa att han skulle "göra allt för dem" men tydligen inte för han vägrar rådgivning. JAG upplever det som att han surar nästan varje dag men jag har kommit fram till att det som jag upplever som att han surar är då när han "tänker på annat" och knappt går att få kontakt med. Dessutom så blir han knepig om det är något som "ska göras" tex besiktiga bilen, eller vad som. Han liksom utgår från att det går åt helvete och det mesta är "katastrof". Jag försöker säga att det är det inte. Katastrof är om det händer ungarna något, om man blir av med jobbet och måste lämna hemmet, om man råkar ut för en olycka - inte om bilen får en 2:a eller ett par. Dessutom har bilarna hittills alltid gått igenom så när på någon lampa eller så. Han är liksom inte närvarande eller inte deltagande. Det ända som han tänker på är "sitt" och det han planerar och vill göra. Jag har sagt till honom att han måste vara delaktig i/med flickorna NU annars så förlorar han dom. Han måste bygga upp det nu för de växer och man har liksom bara en chans. Det som får mig att tro/misstänka att det ÄR något fel på honom liksom mer konkret är att då ungarna gråter för de tex har slagit sig - han kan sitta kvar framför datorn istället för att trösta dem. Vi hade diskussion i säkert 1-2 månader innan svärmor sa åt honom att utekällartrappen MÅSTE säkras så de inte ramlar ner där och då hade jag + ett par andra ändå sagt till honom. Han SER eller FÖRSTÅR inte helt enkelt. Och det är också ett av skälen till att jag känner att jag liksom måste hålla ut. Vågar jag lämna ungarna HELT till honom då han har så dålig insikt? Vad om något händer? HAN kan liksom inte förutse riskerna (vi har en bäck på tomten, djup och ström). Tja, många tankar och väldigt jobbigt. Och vi som hade kunnat ha det så bra

Ja, exakt så…Ångest över måsten…tyckte att jag tjatade. Det slutade med att jag gjorde allt. En gång gick till och med grannen in och sa till honom när jag höggravid bytte till vinterdäck på bilen. Det blev lättare att göra allt själv tyckte jag. Istället för att han skulle gå ner sig och vilja skiljas över nåt töntigt.

Han vägrade också familjeterapi men han erkände att det berodde på att han visste att det var han det var fel på och att han inte vågade rota i sitt förflutna för då skulle han hamna på psyket. Hans mamma är alkis och hans pappa slog honom.

Nu lever han ensam för att han vet att han inte klarar av nära relationer. Den ena efter andra flickvännen tröttnar på att han inte ens vill flytta ihop, än mindre ha några fler barn. Han tar hand om  sina barn när han har dem. Dock på hans villkor. De är hemma själva mycket för just nu är han lite manisk och tränar på gym 7 dgr per vecka. Kommer hem lagar mat åker och tränar, går och lägger barnen. Inte så roligt för dem men jag kan inte göra nåt åt det längre och de kommer inse när de blir äldre. Jag hoppas bara att de inte tar alltför stor skada innan manin byter inriktning. Ett tag var det surdegsbak…då är han ju i alla fall hemma.

Jag har också läst här, och tänkt på dig, och har väl inget direkt att tillföra, mer än uppmuntrande tillrop. Själv är jag typen som gör saker i tre steg: först bestämmer jag mig för något, sedan bestämmer jag mig för att göra det, och sedan gör jag det. Jag tror att beslut mognar fram, även om det är irriterande att det tar lång tid, med tvekan och funderingar. För min del måste det fungera så.

Det där rent praktiska med att köpa hus..ja, det har jag inga som helst erfarenheter av, men jobbarkompisar pratar om besiktningsmän och dolda-fel-försäkringar.

Kommer att tänka på en dikt av Ingrid Sjöstrand. (Kan inte garantera att alla ord är exakta)

"En gång började du gå, du släppte tingen omkring dej och kastade dej ut på golvet. Gör om det! Gör om det!"

För mig inger den mod och hopp; Jag har redan gjort något otroligt modigt när jag var barn, så om jag bara vågar så kommer jag att klara även nästa grej. Och nästa.

Att acceptera verkligheten är minst lika svårt som att fatta beslut. Önskar dig styrka och klokhet.

Apropå köpa hus: Titta på flera hus. Du lär dig något för varje gång. Inga garantier verkar finnas som fungerar tyvärr. Vi anlitade besiktningsman innan vi köpte hus. Endel besiktningsmän verkar vara lite för nära mäklare… men han vi tog var bra, kollade det viktigaste. Fukt, tak, grund, fönster. El bör en elektriker bedöma.

Tittar du på många hus lär du dig att se - amatörmässiga reparationer, se det de helst vill dölja, se sprickor, fukt, dåliga elledningar mm Du lär dig också att känna lukt. Ett bra hus skall lukta bra! Inte källare, plast, gammal ost, unket.

Efter tio-femton hus kommer en dag då du ler stort i ett hus. Du vet tillräckligt för att kunna bedöma det du ser, anlitar ev besiktningsman och köper! Sedan kommer diverse bekymmer, det gör det alltid med hus, men då har du din ursprungliga förtjusning kvar och fixar det.

Så börja med att titta på hus utan att vara ute efter att köpa just det!

#25 nja min gubbe håller HELA TIDEN på med grejor men det är HANS grejor och det HAN vill göra. Och på något sätt slår det honom inte att JAG kanske skulle vilja göra något. Han tycker att jag kan göra det jag vill men han har inte en tanke på att då måste "någon" ta barnen dvs han. Varje helg har han planerat precis vad HAN ska göra - fullt program. Men inte en enda gång finns jag och/eller barnen i hans planer. Det är tom så illa att svärmor ger mig "uppmuntrande" små presenter och säger "mamma behöver också …" och hon säger till mig att kom du med barnen så du kan göra något. Jag fick pengar + barnvakts löfte för att kunna gå på massage en dag. Inte ens HON räknar med att gubben (hennes son) kan ta barnen. #26 ja just så är det för mig nu. Jag inser när jag läser vad jag skriver att jag redan på något sätt tagit beslut att flytta men JAG har inte tagit det beslutet ännu - accepterat det eller vad jag ska säga. Sedan ska jag liksom förbereda mig och sedan göra slag i saken. Och jag som alltid varit som så : identifiera problemet - lös det! Färdigt! #27 ligger en del i de orden. Just nu är han på jobb och jag hemma med flickorna - så NU är allt bra. Jag klarar att inbilla mig att allt är bra, att vi har det bra. Så kommer han hem, har jag tur är han inte sur. Han sätter sig vid datorn eller vid tv och somnar. Jag gör flickorna i ordning och han är med vid kvällsmaten och läggning. Sedan går han ut till djuren. Lika sant är det på helgen. Han är med vid frukost sedan ser jag honom då det är dags för kvällsmat för flickorna och efter det försvinner han igen. Det blir ingen skillnad om jag blir singel mer än att jag slipper "surheten" Så är det. Känns så fruktansvärt att inte "finnas" att inte räknas eller saknas. Men OM jag blir sjuk "på riktigt" typ sjukhus då kommer han och sitter på sängkanten och har svårt att hålla tårarna på plats. Så visst på sitt sätt älskar han mig - jag finns bara inte på riktigt. Och pappa han hade hjälpt mig. Han hade pratat med mig och stöttat mig. Han hade fixat kraft åt mig att komma här ifrån. Men nu vet han knappt att han har barnbarn. Han kommer ihåg mig men inte min födelsedag eller julafton eller mina barn. Som jag saknar min riktiga pappa.

Jag funderade i över 5 år innan jag skilde mig för över 15 år sedan. Kände mig alltid ensam i min relation även om barnens far inte har någon diagnos. Däremot har jag en nära bekants son som stämmer jättebra in på det du berätta om din man, han har även diagnosen Aspergers (+ ADHD o Bipolär). Han älskar sin son men är helt värdelös i en relation, superintelligent kille som knappt kan knyta sina skosnören.

Bry dig inte om hus nu, ett år eller två i lägenhet tills du har återhämtat dig och klarar av att göra de val som är nödvändiga kommer nog både du och barnen att må bra av. Det viktigaste är att du kommer därifrån! Det där med att man oftast känner att man väntat för länge innan man går tror jag är sant. Det kommer en tid när man måste tänka på sig själv och sina barn först. Jag tror du kommit dit! Själv hade jag fördelen att jag gick hos terapeut när beslutet växte fram. Det hela gick på två månader efter att hon ställt frågan: Kan du tänka dig att bli gammal med din man?

Visst är det så att vi klarar mer än vi tror? Men efter många jobbiga år med större delen av ansvaret för mina döttrar så lovar jag att det blir bättre och den närhet jag har till mina nu vuxna barn är det många i min bekantskapskrets som avundas mig. De har också en alldeles utmärkt relation till sin pappa, men som sagt så har han inte din gubbes problem.

Det är så tråkigt att höra om din pappa och jag förstår att du saknar hans stöd. Önskar dig all lycka i världen!

Jag tycer också att du ska vänta med att köpa hus. Det ska man inte göra när man känner sig stressad eller för att komma bort från något. Det är bättre att hyra tills du känner att du är mogen för det steget.

#31 tja du har säkert rätt men tanken på lägenhet - hua! Men allra först ska jag låta beslutet OM mogna först. Ibland har vi det ju såå bra. Fy vad det är svårt!! Men jag tar jättegärna fika med dig. Vi kanske kan ta en dag i Göteborg. Fika och shoppa bort sorger (och pengar)

 Håller med #28 . Läs mäklarannonser om hus till salu. Välj ut någon som är på lagom avstånd. Ta det som en utflykt och gå på visningen. Vet inte hur gamla flickorna är om du kan ta dem med annars verkar du ha en svärmor som ställer upp. 

Gå på fler visningar men känns ingen press. Spelar ingen roll att du inte är direkt intresserad. Du lär dig mycket, du kan lyssna på vilka frågor andra ställer till mäklaren och rätt vad det är kommer du på dig själv med att ställa frågor. Du kommer att ha roligt också.

Att gå på visningar är ett sätt att börja lära dig hur det går till. Jag uppfattade att du såg det som en av de större "svårigheter" du hade framför dig. Gå på visningar kan du göra även om du inte är klar på om/när du ska flytta

Tusen tack för råden om ev husköp. Ja, just nu känns det som ett av det största hindret är ATT köpa hus - hur man gör. Men jag vet även att jag inte riktigt är "där" ännu i mina känslor/vilja eller hur jag ska förklara. Dessutom så känns det på något konstigt sätt som att jag skäms OM det nu blir så att jag flyttar. Vill inte "misslyckas" eller vad jag ska säga. Kanske ska börja med att titta på hus "någon annanstans" så att "ingen vet" - ja det känns skamligt att skiljas.

Känn dig stolt istället! Tänk på hur modig du är som vågar bryta upp trots vad andra kan tyckas tänka om det. Det är inget misslyckande. Inte från din sida i alla fall.

Att skiljas är en sorg, oavsett hur förhållandet fungerar. Och visst kan det kännas som ett misslyckande att inte få det att fungera. Men att bryta upp när man känner att det är det rätta är inget misslyckande. Visst ska man först försöka få allt att funka, och inte ge upp direkt - men inte stanna så länge att man blir bitter, och kanske ovänner. (nu börjar jag snudd på känna mig som floskelgenerator men jag hoppas du förstår..)

Du befinner dig i en svår process, och jag tror det är viktigt att du har tålamod och förståelse för dig själv för att du inte omedelbart vet exakt vad du ska göra och gör det på smartaste och mest rationella sätt. Du trevar dig fram, velar och tvekar, väger olika saker mot varandra, och det är något som måste få ta den tid det tar. Så var inte för hård mot dig själv.

Med det sagt är det ofta så att när man väl börjar förändra någonting får man kraft av själva förändringen. Så länge man sitter fast någonstans där man egentligen inte vill vara dräneras man på energi, allting blir liksom låst och stumt och stelnat. Men när man till slut bryter stagnationen och börjar göra saker, så kommer oftast energin flödande tillbaka igen.

Du kan ju börja förbereda dig som flera har sagt genom att gå på visningar utan att egentligen ha för avsikt att köpa där och då, kanske läsa på lite på nätet vad det är man ska titta efter, var fallgroparna finns. Det

måste

inte leda till att du flyttar, men det är kunskaper som är bra att ha utifall att du gör det sen…

Det kanske inte heller måste vara ett stort problem om det blir så att hans föräldrar tar hand om barnen när det är han som ska göra det, särskilt inte om han är så obetänksam, eller har så dålig förmåga att föreställa sig scenarion som kan uppstå med barnen. För dig kommer det nästan garanterat att bli en förbättring att inte alltid ha huvudansvaret för barnen utan kunna göra precis vad du vill ibland.

Skaffa dig någon att prata med om du behöver! Via vårdcentralen kan man få remiss till en kurator eller psykolog. Men det viktigaste nu är att du demonstrerar för dina döttrar hur man tar ansvar för sitt liv och sina relationer, och hur man hanterar en situation som inte är bra.

Jag har själv funderat på att kontakta någon att prata med. Har bara inte ringt ännu. Men jag vet att jag absolut borde. Vet inte ännu hur det går med oss. Tycker det är svårt att veta. Nyss sa han till mig att (jag skriver inte ordagrant vad han sa utan använder mina ord) han sa att detta är inte jag, att jag gör vad jag måste men inte mer, jag måste rycka upp mig och bli gladare. Så ni ser, han bryr sig och älskar mig på sitt sätt. Jag älskar "den gubben" jag vet bara inte om jag kan leva med "den andra gubben" så att säga. OCH jag funderar på om det kan vara så att det att vi inte fungerar kan ha att göra med att jag inte mår bra i min kropp - tror det är något fel med mina hormoner. Jag har ju varit hos en specialist men som nästan alltid så är det lite "vi tar prover och så får vi se - rycker på axlarna". Usch vad det är svårt. Och jag känner mig så ensam och apatisk. Jag är lite rädd för att bli ett psykfall och fördärva mina döttrar. Fånigt visst men det känns som inget fungerar nu. Är så glad för alla era svar, för även om jag inte känner er är det gott att ändå känna att "någon där ute" orkar ta sug tid och skriva en rad till mig. Tack.

Typiskt kvinnligt att tro att det är dig det är fel på. Att du har någon hormonstörning till exempel. Så tänkte jag också i flera år…Det är inte dig det är fel på. Även om du har hormonstörningar så ska väl inte det sabba förhållandet.

En undersökning gjord visar:
När en man får prostatacancer så stannar kvinnan i väldigt stor utsträckning, kommer inte ihåg siffrorna.
När en kvinna får livmodercancer så drar mannen i samma utsträckning. (Visst är det hemskt!?)
Vi är uppfostrade att ta han om och stå åt sidan och coacha och dalta med våra män, därför ser vi till oss själva först, vad kan jag göra, vad har jag gjort för fel, hur kan jag ändra mig så att allt ska bli bra, jag kanske ska acceptera hans dåliga sidor för de bra är ju så bra, osv.
Igår bad jag min nya att sätta in bilstereon jag köpt, utan att få dåligt samvete fast klockan var halv nio på kvällen och det var kallt ute. Han tyckte det var lite jobbigt men gjorde det. Jag satt i soffan och kollade på tv och kunde verkligen slappna av. Det har inte hänt mig på många år men det känns j-ligt bra!

#40 oj, nu blev det nog fel. Jag menade inte att förhållandet var mitt fel pga att jag tror att jag har fel på mina hormoner. Jag tror att jag har fel någonstans i min kropp och då i/med mina hormoner för att jag inte mår bra och för att bl.a. har jag mensrubbningar, ingen sexlust, behåring på "fel" ställe, störd sömn mm Att vårt förhållande inte fungerar ser jag till stor del beror på honom för att han inte riktigt "förstår" hur man gör i ett förhållande och i en familj. Och det har jag skrivit genom hela tråden - jag tror att han har en lätt lindrig form av Asberger och fungerar där efter. MEN jag mår dåligt i min kropp fysiskt och det tror jag är något fel på hormonerna sedan mår jag dåligt psykiskt och det beror på allt runt mig; vårt förhållande som haltar och för att min älskade far har fått en demens, för att en väninna visade sig inte vara en VÄNinna mm. Jag är trött och sliten av olika skäl men jag är VÄLDIGT ÖVERTYGAD om att JAG har gjort allt jag kan för vårt förhållande och jag känner mig väldigt oskyldig eller hur jag nu ska skriva det.

Pussgurkan, man är aldrig så ensam som när man är ensam i ett förhållande.

Å andra sidan kan man vara "själv" och ha det ganska bra.

Jag tycker att det låter som att du har 3 barn och inte 2 barn och en man, jag har också haft det så i ett tidigare förhållande.

Jag ångrar också att jag inte bröt upp tidigare, droppen som fick min bägare att rinna över var när jag fick veta att min dåvarande man varit otrogen med en annan kvinna i ett år. Jag blev faktiskt lättad när jag fick veta om det, för då kändes det helt plötsligt som att jag hade en legitim anledning att ta ut skilsmässa.

Nu lever jag sen 3,5 år tillbaka med en fantastisk man, fylld av empati som alltid inkluderar mig i alla olika planer. Nu äntligen 49 år gammal vet jag hur bra ett riktigt förhållande kan vara!

Peppkramar till dig att du ska orka ta dig igenom det här, du ska inte behöva ha det som du har det!

Skickar en stor styrkekram på internationella kvinnodagen!

Kramar Pussgurkan! Tänker på dig och hoppas du mår bättre snart. Jag kunde gärna titta in på kaffe också, men lite långt att köra. 

Penny

Många tankar till dig. Har inte stått helt i samma situation med en man med Aspergers men jag har känt mig ensam som ensamstående barn med sjuka föräldrar och det är tungt att se dom kära gå in i glömsla. Hoppas och tror att du gör det bästa du kan. Hormoner kan gå åt fel väg när man är stressad. Och sen kan man ju vara på väg in i övergångs ålder. Inte att du är det. Nämnar bara möjliga förändringar. Det är svårt att förändra allt på en gång. Ha tålamod med dina beslöt och se till att ha lugn med dig själv. Kanske att flytta i lägenhet är en bra.lösning. Att man kan stänga sin dör och få vara i lugn är inte dumt. Jag önskar det bästa för dig och ja tänkar också på alla kvinnor i dag. Jag tok en nära 3 mil på längdskidor på kaffe…vatten och lite nötter. Jag kännar mig lycklig lottat som kan och får göra detta. Semestern slut nu och massor av arbeta står för dören. Kämpa det bästa vi kan:-)

Stor kram till dig och alla andra starka och stiliga kvinnor.

Idag känns det lite bättre. Dels för att gubben de sista dagarna varit "bättre" eller vad jag nu ska säga. Det har funkat bättre, det känns på något sätt som att han tagit det till sug då jag sa för ett tag sedan att jag faktiskt har börjat vänja mig vid tanken på att bryta med honom. Innan har vi sagt det i vredesmod men jag har sedan "kämpat" för oss och alltid sagt att vi måste försöka en gång till. Men nu för ett tag sedan sa jag inte det som sagt. Och det känns som att han förstod allvaret i vad jag sa. Dels för att det varit sol men framförallt för att jag har "tagit tag" i några ting jag tänkt på ( har inte med ev flytt att göra). Jag är så glad för alla inlägg och alla fina ord från er. Känns så skönt att ni orkar bry er om mig fast ni inte känner mig.

Skönt att du mår bättre! Jag tycker du ska smida medan järnet är varmt och få med honom på samtal hos en terapeut. Jag tror det är viktigt att ni pratar igenom hur ni har det och hur ni VILL ha det i framtiden. Det är aldrig bra att "bara" fly från något utan att ha försökt reda ut det först och göra "klart".

Tänker på dig!

Har vägrar samtal med utomstående. Har försökt flera gånger. Men det vill han inte. Antar att det beror på att han HAR svårt att prata och beskriva känslor - han liksom har inte den förmågan. Överhuvudtaget "språk" är inte hans starka sida - prata, läsa, Alfapet eller något i den stilen. Men han är så duktig med sina händer. Samtidigt så "finns det något" inne i honom. Har haft en jobbig natt då jag nyss fått samtal från den personal som tar hand om pappa (han är mycket försämrad och de menar att han bör flytta till hem). Jag kunde inte sov, gick tillslut upp och grät. Han kom upp och bara satt och höll om mig. Han var uppe med mig länge och han är såååå natt-trött. Dessutom idag har han varit så gullig och omtänksam. Jag vet ju att han älskar mig det bara funkar inte i vardagen då jag tycker han går så upp i sig och sina planer - glömmer allt annat. Kanske är det så att jag inte låter honom ta hand om mig i vanliga fall. Jag är ganska stark och kanske "skjuter" bort honom i vanliga fall. Medans nu när jag inte orkar så kanske han mår bättre då han ser att jag behöver honom. Jag vet inte. Och just nu orkar jag inte veta. Jag är så ledsen över pappa - vi har alltid haft en fantastisk relation men nu minns han inte min födelsedag. Han vet vem jag är men klarar inte att föra ett samtal - vi kan inte prata minnen ihop. Typ: "minns du när …." och skratta tillsammans. Vem kommer nu ihåg mig? Vem kommer ihåg honom o. Han kommer på ett hem - där är han ju "bara" en dåre i mängden. Ingen vet ju vilken fantastisk pappa han har varit. Jag sa det till gubben i natt att det är så fånigt att vi bråkar och samtidigt så försvinner pappa fast han är kvar. Känns så löjligt, vi borde ju ta tillvara på oss.

Jag har läst din tråd och tänker på dig.

Jag jobbar på "hemmet". Vården är individanpassad, man blir inte en i mängden. Samtal med anhöriga är en viktig del för att lära känna den boende. Så du får möjlighet att berätta om din fantastiska pappa. Min erfarenhet är att man är noga att se till varje boendes personliga behov. Så jag tror att du kan känna att han får det bra där.

Många styrkekramar i din svåra situation!

Ta gamla kort fram. Sjung för och med din pappa. Han minns gamla låter. Ja kanske läs något ur en gammal bok…ja jag minns hur det var med min mamma som var dement. Det är svårt men kanske det kommer några små positiva ögonblick i mellan. Ja det känns svårt och orättvist. Tankar till dig.

Har erfarenhet av bra vård där de anhöriga varit mycket viktiga. Trots alla ramaskrie i media har det hänt jättemycket positivt inom vården på de flesta ställen.

Gör som #50 sagt, sjung med honom. Sånger man sjöng som barn har en stark plats i hjärnan. De som inte kan prata pga afasi kan oftast sjunga. Jag tycker gamla foton också är ett bra förslag. Det viktigaste är nog att du pratar och fortsätter hålla kvar det lilla som också finns.

Du är själv inne på en viktig tanke om din sambo. Bygg vidare på det som nu hänt. "Bjud in" = Be honom att hjälpa och stödja dig vid allt som behöver göras för din pappa. Be honom vara med som stöd vid vårdplaneringsmöten. Be honom om hjälp med flytt, att sälja boendet mm. Han behöver inte säga något, bara finnas där vid din sida, hålla handen, räcka näsdukar, hålla om dig, fortsätta visa att han finns där för dig.

Kanske kan detta med din pappa faktiskt göra att ni kommer närmare varandra igen. Han är en praktisk handlingens man. Låt honom nu får vara det på sina villkor. Gläds dig över att han faktiskt finns där för dig när du inte har någon annan. Låt honom få den platsen just nu så får du se senare.

Stora kramar Lill

Fråga doktorn i kväll handlar om Aspergers.

Oj och det missade jag :-( undra om det finns på svtplay

Brukar finnas där i en månad efter, men alla dessa frågaa doktorn finns i repris - detta i natt kl.05.15 men även på SVT24.

Okej tack

I början på den här tråden är du rätt bestämd om vad du vill, men du   tvekar ofta och sen vill du igen….Ja, det är sannerligen inte lätt att ta sådan beslut.

Fråga dig såhär: OM nu din partner kunde ändra sig och blir mer omtänksam och mindre självcentrerad skulle du då vilja leva resten av ditt liv med honom?

Finns det några andra, yttre omständigheter som också skulle behöva ändras?

Det låter ju ändå som om du någonstans har känslor för den här mannen som du inte riktigt vill/kan släppa. Eller är det livet ni har gemensamt? Den familj ni är? Boendet, som du inte tror att du kan fixa på egen hand?

Att tillhöra en familj är tryggt - att ställa sig utanför kan kännas svårt.

Finns det något sätt att praktiskt ordna så att ni kan ta en paus från varandra? Provbo på varsitt håll utan att göra det så dramatiskt varken för er eller barnen?

Din svärmor verkar ha insikt och veta en del om din mans beteende? Förstår hon? Kan hon berätta om när han var liten för att ge dig lite nycklar till att begripa honom?

Har du läst några böcker om ADHD/Asperger? Jag har läst Gunilla Gerlands bok om sitt liv och det var en väldigt nyttig upplevelse.

Kanske kan det vara ett sätt för dig att förstå hur du skall kommunicera med din man att lära dig mer om dessa tillstånd. Kanske han kan själv läsa och få lite aha-upplevelser.

http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Leva_med_autism/gunilla_gun_och_gunilla/gunilla_gerland.html

Är det inte som om du och din man lever i skilda världar med skilda begrepp? Som om ni talar samma språk, men orden har inte riktigt samma betydelse?

Det finns ju vissa stunder när du tycker allt känns fint och bra, var noga med att förklara för honom VAD det är du tycker är bra med det.

Du kan (om du orkar) försöka vara er egen terapeut. Båda två måste få berätta om när de tycker allt är som bäst  - och som sämst.

Istället för att bli arg och besviken när din man planerat ännu en helg utan er - prata med honom i god tid innan och fråga om han kan planera in något för hela familjen. Någon gång kan du be honom planera in något med barnen så att du kan göra något eget. Och någon gång kanske planera in något för bara er och be någon annan ta barnen.

Jag förstår såväl din besvikelse - när man älskar någon så ser man en like i den andra och man blir så besviken när olikheterna visar sig. Man vill så gärna, vara samma, vilja samma, känna samma. Och besvikelsen kan bli oerhörd när man bara ser skillnaderna.

Men man kan älska och respektera varandra ändå. Man bara visar det olika. Eller tänker inte på att visa det. Och tala om att du VILL att han skall visa det. Man kan prata om olikheterna, dra upp dem i ljuset, lära sig säga -Nu blev jag lite ledsen när du sade/gjorde/tänkte sådär. Och det INNAN man blivit riktigt ledsen - eller arg och besviken.

Det är otroligt svårt när man är i en pressad situation som du är nu att vara diplomatisk och förstående mot din man, men när du har honom "med på tåget" blir andra problem lättare att handskas med. Han verkar ju ha full förståelse för dina känslor gentemot din far, och det är något positivt att ta fasta på. Berätta för honom hur fint du upplever det!

OM ni nu bestämmer er för att gå skilda vägar så är det inte bortkastat att försöka hitta bättre kommunikation er emellan och att lära er båda två att hela tiden tala om för den andre hur ni mår och varför och hur ni reagerar på det ena eller andra. Ni är ju föräldrar ihop för hela livet.

Jag känner så med dig och önskar dig mycket styrka och varmt lycka till med din relation och hoppas så innerligt att din far får ett bra boende så att den sista tiden ni får blir så lite smärtsam som möjligt.

Det finns en bok skriven av en kvinna vars mamma fick alzheimer - den är sorglig, men så fin ändå.

http://www.provlas.se/promenaderna-med-lise/

Du kan inte ändra en persons grundinställning. Den fanns där när ni träffades och den kommer att fortsätta finnas kvar. Att längta efter något ouppnåeligt i den personen kostar bara din energi. 

Jag ser dock inte varför det skulle vara negativt att flytta isär.  Ett strukturerat umgänge för barnen och honom kan bli bättre än vad det är nu när det finns vardagliga krav/förhoppningar/etc på att familjearbetet skall delas. En struktur där han får göra som han vill ett tag och sedan har utrymme för att fokusera på barnen kan bli ett bättre upplägg med hans sätt att fungera.

Jag har sjukskrivit mig från jobbet men ändå låtit ungarna vara på dagis. De behöver dagis och jag behövde tid ensam.

1:a dagen så ringde jag alla de där samtal som jag var tvungen till ang pappa. Det var jobbigt men nu är det gjort. Men fy vad tungt det är. Inte för inte att det kallas för "de anhörigas sjukdom"

Sedan har jag bara tagit det lungt och absolut inte gjort några måsten. Första dagen blev det inte gjort mycket förutom att ringa och gråta. Men redan andra dagen så började jag sy (=skapa något) och det är inte klokt vad det är läkande. Inte ATT sy men att GÖRA/SKAPA något. Idag har jag tom vait på gymet. Har inte varit där på lääääänge men jag har nyanmält mig och hon som har gymet "vet" min situation så hon fixade in mig direkt jag hörde av mig. Tusen tack!

Så jag har varit där idag. Faktiskt ganska skönt även om jag "bara" gick på bandet och knappt något annat. Men det var skönt att komma dit och kommer jag dit första gången så är det lättare andra gången.

Det har varit så skönt att "krisa". Jag har aldrig "krisat" förrut och aldrig visat mig "svag" så gubben sett det. (ja förutom svag för godis då). Ortroligt nog så har han varit fantastisk dessa dagar. Jag har börjat fundera på om det är så att han och jag har "kommit fel" och inte kunnat komma oss ur det. Att våra "kuggar i kugghjulet" liksom inte varit kallibrerade och bara slagit mot varandra och inte gått in i varandra. JAG har dessutom merkt hur gott det har varit att vara ensam - utan barna. JAG tror jag behöver det mera. Nu blir de ju större och det blir lättare för mig att GÖRA saker - de hänger liksom inte i benen längre. Sommaren blir nog bra. Snöade som fan igår …. suck!

Fick brev från mig specialist läkare - naturligtvis var alla prover bra, tack och adjö. Att jag ÄNDÅ mår dåligt "i" mig är inte "sant" - proverna visar att allt är bara bra. SUCK!! Jag har en väldigt god vän som har tipsat mig om en naturläkare eller vad han nu är. Jag ringde dit idag - fick tid redan nästa vecka! Denna "läkare" ska tydligen vara något extra, vi får se. Kan han bara "hitta" mitt gamla jag så är jag nöjd.

Jag saknar den tjej som jag var då jag var runt 18 - INGET var omöiligt, ALLT var möjligt och jag fixade precis ALLT. Jag var glad och jag hade tro på "imorgon". Nu har jag knappt tro på "igår" känns det som.

Tja, ni hör nog på mitt inlägg att jag mår bättre. Jag ramlade ner i källaren och hade väldigt svårt att komma på fötter och hitta stegen upp. Lite egentid, sjukskrivning och att gubben visade att han faktiskt finns där för mig gjorde gott. Men framför allt har det varit så skönt att få skriva här och upptäcka att så många faktiskt bryr sig fast ni inte känner mig. Det har varit så skönt att logga in här och se några tips, några uppmuntrande ord och omtanke. Tusen tack!

Så skönt att det börjat vända.

Visst kan det vara bra att sikta mot att bli som 18 och fixa allt - men ta ett tankestopp till. Vill du verkligen bli HELT som när du var 18? Vill du inte ha en liten bit pxå av den mogna kvinnan som insett att hon behöver närhet och tröst när livet blir jobbigt? För det blir det ibland. För om du blir som 18 igen VAR finns då plats för din gubbe? 

Fortsätt att låta BÅDE din gubbe och du själv ta plats i ditt liv!

Har du pratat med din sambo om dina funderingar om Asperger? Har han funderat i dessa banor själv? Det kan göra stor skillnad att få insikt i sin problematik, att inse att andra människor fungerar annorlunda än man själv. Det går att skaffa information och broschyrer från Autism och Aspergerförbundet på autism.se.

Det är helt otroligt att läsa om alla olika egenheter och beteenden som kan rymmas inom en autismspektrumstörning.