Forumet verkar äta poster idag.

I korthet så tror jag dock du har fel :)

Barn behöver bakterier. Bebisar som föds med kejsarsnitt har sämre hälsa än de som föds på vanligt/vaginalt sätt, eftersom kejsarsnittbarnen inte får "ta del av" mammans tarmflora. Det är normalt att bebisar får mat från mammans mun, övergången skedde med färdigtuggad mat från mammans mun. Hur skall bebisar annars bygga upp motståndskraft?

Jag har inga hål i tänderna, vet inte om jag fick godis tidigt. Men jag har ett sockerberoende.

Jag tror inte att det är vanligt att ett sockerberoende utvecklas på det sättet hos barn (jo kanske om man ser till de barn som varje dag ges vitt bröd, socker och andra stärkelse- och sockerfyllda livsmedel). För min egen del handlade sockerberoendet om att alltid tänka på hur jag ska kunna få nästa sockerkick (lite som en narkotikamissbrukare). När ens tankar kretsar kring kakor, bullar, choklad, gott bröd osv så vet man att man är ute på hal is. 

Min fixering uppkom i och med att jag började banta i tonåren och svälte mig och matmissbruket och sockerberoendet kom som ett brev på posten. När jag var barn så fick jag lördagsgodis i begränsad mängd. i övrigt åt vi väl vad SLV skulle kalla normalt. Tyvärr - för hade jag vetat det jag gör nu hade jag aldrig fått den kolhydratkänslighet som jag lever med idag.

Sockerberoende behöver heller inte yttra sig som att man vill äta godis. Jag har ett sockerberoende í botten - men jag har aldrig haft problem att gå förbi godishyllan heller. Men jag är duktig på att baka och är mycket svag för kakor, bullar, pajer, efterrätter osv. så länge jag har socker, ägg och smör hemma kan jag baka mycket goda grejer och det gjorde jag också.

Det är först nu, efter att jag äter enligt LCHF som jag inser hur djupt nere i beroendet jag var. Jag har inga problem med att ha lite socker och vitt mjöl i skåpet hemma längre. Det lockar mig inte som det gjorde förut.

Jag är glad och tacksam för att LCHF finns. Det innebär att jag kan ge mina barn bättre vägledning än vad jag fick och jag har strykt orden bantning (i den bemärkelse att man svälter sig själv på fettsnål kost) ur mitt vokabulär.

Jag åt mitt första socker vid tre års ålder - är sockerberoende!

Mina barn åt sitt första socker vid tre års ålder - 2 av 3 sockerberoende

Vi alla åt supermycket socker  innan LCHF ingen av oss fyra ( jag och mina tre barn) har provat att laga tänderna.

Jag tror så här och har väl också fått bevis från forskarna om detta i artiklar jag läst samt föreläsningar jag varit på:

Beroende - När vi föds har vi olika toleransnivå i beroende centrat i hjärnan pga av arv. Har man en förälder eller två som har beroende så är det större risk att man själv föds med ett beroende. Vad det beroendet sen utvecklar sig till beror på olika saker. Vissa utvecklar beroende för alkohol, cigg, socker, sex,knark mm Men alla beroenden kommer från samma centra i hjärnan. Denna tes stämmer mycket bra in på både mig och dom flesta jag känner. Vi föds helt enkelt olika. Sen kan vissa styra detta bättre än andra. Jag menar , vi blir ju inte alla narkomaner bara för att vi lätt blir beroende.

Hål i tänderna- Detta är bevisat att vi föds med olika förutsättningar. Det är vår saliv som spelar 80-90% roll om vi får hål eller inte. Har man föräldrar med dåliga tänder har detta troligen förts över på barnen.

Detta stämmer också bra in på både min familj och kompisar. Min far och farfar hade inga hål alls på dödsbädden. Jag har inga haft inte mina barn heller som idag är 20-26 år gamla. Min kompis åt aldrig godis som liten eller nu. Hon var aldrig sugen. Hade jämnt hål i tänderna men hade föräldrar som varken rökte eller drack ( det hade jag)

Så jag skyller båda på arvet!

Intressanta inlägg. :-)

Själv vet jag att mina båda föräldrar har haft en del problem med tänderna men varken jag eller nåt av mina syskon verkar ha det i nån större utsträckning. Läste just via google att det verkar vara störst risk att kariesbakterier överförs från modern till barnet de första 1-2 åren efter att barnet fått sina första tänder. Vet man att man själv haft problem med hål i tänderna tror jag alltså det är bäst att undvika slicka på samma skedar eller suga på samma nappflaskor. I högre åldre verkar det inte ha så värst stor betydelse längre. Hur mycket socker man ätit tror jag inte har lika mycket med saken att göra om man inte får i sig det i väldigt tidig ålder.

Om man sträcker "sockerberoende" till "kolhydratberoende" så ingår jag där. Jag var matmissbrukare tidigare, särskilt på pasta. Kunde äta 6-7 portioner nykokt pasta med lite smör på…! Riktigt smygbeteende också, brukade äta ut kastrullen när familjen hade lämnat köket…! Såg alltid till att jag kokade dubbelt så mycket som gick åt - så att jag kunde frossa i resten själv efter måltiden! Riktigt, riktigt sjukt alltså.

Mitt kolhydratberoende kom nog till under min graviditet nr 2 (14 år sen), när jag under 5-6 månader inte kunde äta annat än mjölk och mjölmat (jo, små mängder kokt fisk gick också bra - men hur kul är det?) på grund av bråck på magmunnen som gjorde att jag kräktes upp allt som var fett och/eller stekt…! En gång räckte det med en ÅTTONDELS köttbulle (som jag "städade" från 4-åringens tallrik när jag dukade av) för att jag skulle spy upp hela måltiden fem sekunder senare… Så det blev mestadels pasta, stuvade makaroner osv, för min del. Kokt potatis med lite smör och mjölk. Osv. Inte konstigt att jag gjorde mig "allergisk" mot stärkelse…! Och sen följde alltså matmissbruket. Triggerbeteende.

Min yngsta dotter (hon som jag bar i magen den gången) är sockerberoende. Men det är svårt att säga om det inte beror på att hennes far är sjukligt sockerberoende och alltid har haft ett rejält missbruk av godis och kaffebröd - kopplat till otäcka humörsvängningar förstås… (och gud hjälpe den som försökte påpeka den saken!). Lyckligtvis har han ändrat sig de senaste åren (sen han insåg hur överviktig dottern blivit - och att han själv var rejält medskyldig till detta) och nu slipper jag ha godis- & fikabrödsförråd hemma…! Glass köps bara i små förpackningar och hyfsat sällan, och äts ur samma kväll, inga "lager" längre… Dottern själv (nyss fyllda 14) har nog också fattat hur det funkar, för hon skippar numera godis nästan helt. Jag har aldrig försökt tvinga henne, utan förklarat varför jag själv håller mig undan och så "vetenskapen bakom", och till slut sjönk det tydligen in. Hon är på väg ner i normal tonårsvikt nu, inte längre fetast i sin klass (halleluja).

Jag tror att otroligt mkt har med den mentala inställningen till sockret.

Min mamma gav mig kakor osv när jag var lite för att få tyst på mig, det var liksom det enklaste sättet tydligen.
Men jag tror att mycket kommer från de lite senare åren då det mentala kommer in…

Ser man mamma eller pappa äta massa socker när de mår dåligt eller för att de har tråkigt eller liknande så kommer snart barnen ta efter det.
Så var det för mig iaf.
När jag var liten fick vi efterätt nästan varje dag, fick dricka läsk flera gånger i veckan osv, så vi hade konstant det söta efter maten. Det är otroligt jobbigt att arbeta bort.

Sen hjälper det ju inte att man mer eller mindre tvångsmatas med socker från produkterna i affären som man tror är nyttiga.

Sockerberoende fungerar nog ungefär på samma sätt som andra beroenden. tex alkoholberoende. Dvs man kan inte säga att (tidig) exponering är en avgörande faktor. Troligtvis spelar personlighet (dina gener) en större roll.

Jag tror inte nån på den här sajten matar sina barn med sockerstinna saker

Våra barn (2 och 4 år) får lördagsgodis. (Men det brukar räcka med fyra-fem godisbitar var.)

Sockerberoende är något man  föds med - man ärver den känsligheten.

Det märks så väl om ett barn är socker/kolhydrat-känsligt. Bl a på förhållningssättet till kakor, bullar, godis, pasta, potatis etc ("sött").

Ett bra exempel är påskägget. Det barn som är socker/kolhydrat-känsligt äter snabbt upp allt godis i det stora ägget. Nöjer sig inte med en eller ett par bitar.  Det barn som inte ät det, har kvar godiset i flera månader. Nöjer sig med någon enstaka bit.

Det märks ofta också på beteendet. Ett barn som är socker/kolhydrat-känsligt kan skifta totalt i humör - från att ha varit lugn, harmonisk, glad och optimistisk - före "sött"-ätandet - till att bli orolig, rastlös, gapig, skrikig, negativ till allt. Gapa & skrika, göra allt tänkbart för att få mer.

Jag rekommenderar varmt boken "Sockerbomben - bli fri från ditt socker-beroende" av Bitten Jonsson (finns nu uppdaterad upplaga). För att snabbt få info - gå in på sajten "Beroenden i fokus.  Vi som är sockerberoende".

Jag är helt inne på Patrik Hagglunds och Sias teori i #9 + #10.

Lördagsgodis tror jag inte är nåt stort problem om det är i rimliga mängder och det kan hanteras rätt. Samma syn har jag på kolhydrater och socker rent generellt, alkohol mm. :-)

Tyvärr är förståelsen för socker/kolhydrat-känslighet fortfarande - många gånger - obefintlig, även om  denna känslighet, och vad den innebär, numera är rätt välkänt, jämfört med för bara 10 år sedan.

Men det kanske inte är så konstigt, för socker/kolhydrat-känslighet hanteras inte  ens i närheten av "vanlig" födoämnesintolerans/allergi någonstans, vad jag vet.   

På you tube finns flera videos om SOCKERBEROENDE, bl a med Bitten Jonsson.

En bra bok är också "Familjen kärnfrisk"

#13 - Nu talade jag i inlägg #12 inte om de med sockerberoende utan rent allmänt. Det var det jag menade med tillägget "om det är i rimliga mängder och det kan hanteras rätt".

#14 Rubriken på tråden är  ju: "Hur/när föds ett sockerberoende" = handlar om Sockerberoende.  Därför är det lätt hänt att tolka "om det är i rimliga mängder och det kan hanteras rätt" , som att det gällde de som är socker/kolhydratkänsliga.  Bra med ett förtydligande!

#15 - Ja, jag borde förstås ha refererat till inlägg #9 när jag skrev #12.

#10 I så fall måste det vara väldigt olika hur mycket som behövs för att "väcka" den känsligheten. Under hela min barndom och unga vuxenliv var jag ungefär sån som du beskriver - jag sparade min godispåse så att det nästan fanns bitar kvar till lördagen efter. Helt ointresserad av allt vad kaffebröd hette (främmande människor brukade bli helt ställda när jag som liten vägrade äta tårta på kalas ;-) ). Men vid 34 års ålder tvingades jag till en diet under 5-6 månader som ENBART bestod av kolhydrater (nåja, en liten aning protein också - genom mjölk och fisk). Och det väckte definitivt min kolhdyratkänslighet. Sen dess var jag som "socker-barnen" i 8 år, tills jag började äta LCHF…!

Så jag tror snarare att vem som helst kan bli sockerberoende…

Under de där 8 åren hade jag ett humör som inte var av denna världen, jag som alltid tidigare varit känd som en "lugn och sansad människa". Och nu sen LCHF-starten är jag återigen så "lugn och sansad" att folk driver med mig för den saken ;-).

Jag är övertygad om att det för många har i alla fall delvis genetiska orsaker.Tycker att jag träffat på många sockerberoende som likt mig själv har alkoholism eller annat kemiskt missbruk i släkten.Som med allt annat blir det ju förstås värre om både arv och miljö - vanor och inställning under uppväxten samverkar.

Det funkar ju inte att på något sätt skylla sitt missbruk på det.Man får bara kämpa hårdare och framför allt skaffa sig mer kunskap.

Jag åt min första godis när jag var 4-5 år och åt sedan bara lördagsgodis i måttliga mängder när jag växte upp. Har aldrig ätit vitt bröd och alltid ätit bra hemlagad mat. Läsk har jag i princip aldrig druckit. Mina föräldrar har haft ett sunt förhållande till mat. Dock finns det missbruk i familjen (pappa alkoholist). Mitt sockerberoende började ta fart i tonåren när jag använde godis som tröst och utvecklade väl nån form av matmissbruk med hetsätning. Har dock alltid varit normalviktig och alltid ätit bra mat, det är godis och speciellt fikabröd som är min last. Tror att det till viss del är ärftligt, att kunna utveckla ett missbruk, och till stor del har det väl att göra med att man behöver något för att dämpa känslorna/få den där känslan av tillfredsställelse. I alla fall är det så för mig. Har mycket bra kvalitét på mina tänder också, allt socker till trots.

Intressant tråd även om den är gammal.

Att tycka om socker måste vara antingen genetiskt för mig eller iaf har det grundats som barn. Sedan hade jag en del problem sedan tonåren med för mycket mat/viktuppgång. De riktiga problemen kom senare periodvis när jag åt mycket kolhydrater och sedan bara ville ha mer och mer, det kulminerade efter rökstopp då jag tappade kontrollen totalt av mat/kolhydratsintag. Kroppen såg väl till att få sitt dopamin från kolhydrater istället för nikotin, så ett beroende ersatte ett annat. Kan dock inte avgöra om detta hade ställt till problem om jag inte "matat monstret"

#2 skrivet av MimLan

Karies är en bakterie, om mamman eller pappan har karies så ja, då ger föräldern den sitt barn det när den använder samma sked, suger på nappen etc.
Jag mår direkt illa när jag ser föräldrar göra så mot sina barn. De kan inte välja.
Om barnet får bröstmjölk så får det ett bra immunförsvar. Vi har inte samma bakterier i munnen som i tarmen. Kan inte barnet få bröstmjölk är jag säker på att det finns andra sätt att se till att barnet får en sund bakteriflora.

Jag blir lika tokig när jag ser föräldrar köra in nappen i munnen på ett barn som är ledset. Lite äldre får de godis, chips etc för att hålla sig lugna. Trösten kommer genom munnen! Bra budskap! Ett barn som är ledsen behöver uppmärksamhet, kärlek tröst av en människa.

Vi vet ju alla vad "tröstäta" är för något.

F.ö. tror jag att sockerberoende är dels beroende på hur ens belöningscentrum i hjärnan fungerar. Dels kan man förvärva det beroende på hur ens föräldrar hanterar mat, tröst, fest mm. Precis som med alkohol.

Jag tror, som också tidigare skrivits, på kombinationen arv och miljö. I min familj/släkt finns flera beroenden, mest alkohol och mat. Jag fick inte särskilt mycket godis, läsk eller fika när jag var liten, men jag SLUKADE det jag fick. Min syster kunde spara sitt godis länge, vilket övergick (och än idag) övergår mitt förstånd. Mina två barn är också olika, då både jag och min man är överviktiga och har visst problematik gentemot mat/sötsaker (mannen har lärt sig att man alltid, alltid äter upp det som finns på tallriken tex.) så har vi mycketkoll på våra barns beteenden när det gäller sånt här. Den äldsta väljer ofta annat över godis, äter bara när hon är hungrig och äter sig oftast ohungrig. Den yngsta gör nästan vads helst för sötsaker, älskar att äta och väljer alltid godis över annat.