Mitt förhållande till mat är (inte) så bra.

Jag äter nämligen inte så ofta längre

Bara ett problem. Dom där

fördömda jordnötterna, kan lixom inte

sluta när jag väl börjat o så tror jag dom ger mig

magknip……

//Tommy

Jag har ett inte helt oproblematiskt förhållande till mat. Vill gärna trösta och belöna mig med sånt som är gott men direkt ohälsosamt. Men måste säga att jag idag snart fyra månader på lchf inte längre äter lika illa som tidigare, är inte sugen på samma dumheter och vare sig tröstäter eller belönar mig med mat längre. Jag äter oftast när jag är hungrig, är bättre på att balansera min måltid nu, får i mig bättre vitaminer och mår bättre ön jag gjort på länge. Bästa hösten och vintern på många år faktiskt. :-)

Vad kul att en här tråden hittade upp igen! Jag hade gett upp hoppet om den. I mitt fall är det absolut lågkolhydratskosten som gett mig mitt oproblematiska förhållande, eftersom jag nu vet har jag kan äta för att slippa bli sugen på onyttigheter. Samtidigt har denna förändring kommit mest på sistone; jag har ätit lågkolhydratskost/liberal LCHF i över två år, mitt oproplematiska förhållande har kommit senaste månaderna.

#1, jag äter inte heller så ofta - grymt skönt att slippa bygga sin dag kring mat, fika, sug, mellanmål och blodsocker. Slippa handla mat i sista sekunden, bråka med killen i affären och köpa tuggumin för att hålla sig på skapligt humör tills man kommit hem för att laga mat.

#2, så gjorde jag med förut. Om man hade lyckats/misslyckats med något låg det nära till hands att springa över till affären och fira/deppa med lite smågodis. Det blir nog bättre för dig med! Nu har jag choklad hemma; sambons kompis köpte här om dagen. Jag har inte rört den. Har inte ens tänkt på den förrän nu. Detta hade inte kunnat hända för ett år sedan.

Och för mig är det inte någon katastrof om en dag går "sämre" matmässigt. Jag drack ganska mycket rött på nyår och åt lite risotto och annat gott. Generellt sätt lägger man för mycket energi på att må dåligt om man inte äter helt strikt någon dag. Jag inser dock att detta är helt indviduellt.

Men jag vill verkligen slå ett slag för någon typ av lågkolhydratskost till alla med sötsug! (Hur många tonårstejer faller inte under detta och mår dåligt som en följd? Colting skrev intressant om detta för ett tag sen, läsvärt!) LCHF/paleo/annan lågkolhydratskost med mycket fett är absolut inget enbart för överviktiga! Det är heller inget man slutar med när man väger det man vill väga.

Hehe, ja, jag är frälst. :)

Men, är det något som behövs undras över? Detta beteende, menar jag. Det basuneras ju ut vart man än vänder sig att man är inte bra eller duger inte lika bra om man inte är trådsmal. Om människor accepterades för hur de uppför sig istället för på sitt utseende så skulle vi inte ha några ätstörningar … mer än de som blir där människor inte har tillräckligt att äta.

#4 Håller med dig! Jag tror att många gånger så skapas problem kring mat på grund av ångest över hur man ser ut. Ser många smala tjejer som tränar för att se bättre ut, som vill bli av med sista lilla minibilringen och som tränar för att kunna äta. Många som får ångest över både det ena och det andra.

För min del handlar det om att jag från ungefär 8 års ålder fick för mig att jag var tjock för att en klasskompis sa det till mig. Då var jag smal och normalviktig. Sedan dess så har jag hela tiden trott att jag varit tjock men inte förrän jag kom in i puberteten som 12 ungefär så började jag öka i vikt. Tror att det var nån gång i sjuan som jag faktiskt vägde mer än jag borde göra för min längd.

Jag är 158 cm lång och vägde från sjuan ungefär till jag blev gravid som 18-åring 72 kilo. Överviktig javisst men inte fet som jag troligtvis räknas som idag. Idag så väger jag 86 ungefär. Har gått ner från 92 kilo sen jag började i oktober med lchf.

Hade jag inte mått dåligt över att jag var "tjock" så hade jag troligtvis heller inte skaffat mig ett dåligt matbeteende. Det spelade ju ingen roll hur jag åt för jag var ju ändå tjock. Trots att jag idrottade flera dagar i veckan och red så gick jag ju inte ner så det spelade liksom ingen roll, då kunde jag ju bara äta.

Idag inser jag vart problemet ligger och känner att jag lagt mig till med dumma vanor och dumma beteenden och det blev en självuppfyllande profetia. Jag såg mig som tjock och sen blev jag tjock och det är ju idiotiskt. Tänker på alla små barn som matas med så sjuka ideal hela tiden och får höra om att banta och gå ner i vikt hela tiden från både höger och vänster. Tycker att det är så hemskt och förstår inte alls hur folk tänker.

Har förvisso en son här hemma men pojkar påverkas i hög grad de också av utseendefixeringar så därför pratar vi inte om att banta här hemma utan om att äta hälsosamt och vad kroppen behöver om det ens nämns. Han får lära sig sunda värderingar kring mat och vad man äter och liknande. Jag försöker i alla fall men påverkan utifrån är också stor, mycket större än en tror ibland.

Jag tror absolut att vår kroppsuppfattning och självbild påverkas av de förväntningar vi har på oss från övriga samhället.

Jag tror dock inte att denna process är så pass enkel att det går att peka ut enskilda komponenter som orsak till skeva självbilder och dåligt självförtroende.

Det jag försöker sätta fingret på är att ideal inte är någonting som kommer utifrån, utan snarare något som produceras inom människor i en kontext för att senare manifesteras i exv bilder.

Vi upprätthåller alltså dessa ideal hela tiden, det är vi själva som skapar dessa krav på oss själva och vi själva som kan förhålla oss till detta på olika sätt. Idealen och dess sundhet är ju ett kapitel för sig.

Klart är dock att påverkan utifrån kan vara/upplevas som stor. Jag tror dock att man är som värst mot sig själv. Jag fick som barn aldrig höra att jag var tjock (och det var jag ju inte egentligen - men väl lite knubbig) men jag kände ändå att jag borde äta mindre. Sedan föll man ändå dit och fikade nästan varje dag.

Jag tycker verkligen att förhållanden till mat är väldigt intressant. Har förhållandet individ - mat någonsin varit lika problemfyllt som i vår tid? Det känns som om så otroligt många människor haft eller har problem med tankar och ångest kring mat och vikt. Helt i onödan. Hur ska man kunna lösa detta?

"Bantat" sedan gymnasiet. Hade så svårt att sluta äta… framför allt lagad mat, men så klart allt annat också… Gick upp, upp…

När en väninna berättade om LCHF lät det helt otroligt. Nu efter ca fyra år med detta sätt att äta (ibland mindre strickt och i perioder mkt strickt) är jag på väg att närma mig min målvikt. Om jag kommer hela vägen dit (en viktresa fr ca 84kg till ung 60-65) är inte så viktigt längre.

Det som är viktigt är att mitt förhållande till mat är så förändrat. Suget är borta. Att jag kan äta lagom, kan sluta äta nästan när som… Det är gott, men maten har inte något… grepp om mig längre… Jag kan äta lugnt och sakta. Är där lite kvar på tallriken och jag känner mig lagom mätt, då lägger jag ner besticken. Förut retade alltid min man mig, att jag trodde någon skulle ta min mat, så fort , så fort åt jag…

Kan t o m nu äta lite, lite vanlig mat ( t ex nu til jul)… Lite lite sill, lite lite annat gott och så klart mycket smör, ägg, lax… Och när som helst i denna måltid kan jag sluta äta. Bara lägga ner besticken…

Kommer aldrig att sluta äta kolhydratfattigt som grund. Kan göra en liten, liten utflykt till den andra världen någon gång. Men sedan, snabbt tillbaka.

Har dessutom lärt mig så mycket om bra mat, näring, bra fetter, här och på andra ställen på nätet.

#6

Nej, visst finns mer än en komponent. Men, när en komponent är så vansinnigt stor som trycket att vara smal är, så får man nog inse att just detta är en enormt viktig del av problemet. Det har alltid funnits tjocka människor men de har aldrig ratats av samhället på grund av sin vikt som de görs idag … och det är inte förrän på mitten av 1900 som man började säga att "ingen kunde vara för rik eller för smal"

Jag tycker att jag alltid haft ett gansak oproblematiskt förhållande till mat. Jag började med lchf för att jag ogillar socker. Jag ogillar känslan av blodsockersvägningar. Jag  fick lätt huvudvärk när jag åt dåligt. Jag började med lchf för att jag ville gå ner några kg. Jag ville också hitta ett sätt att bli mätt på förmiddagarna hade problemet när jag åt  mer kolhydrater att jag inte stod mig mer än någon timme på frukosten.

Upptäckte att det fanns en del andra trevliga fördelar som mindre astma, lugnare mage. Gå ner i vikt gjorde jag däremot inte. I början av förra året exprimenterade jag lite med periodisk fasta. Jag tyckte det funkade bra det också hade det som ätmönster i några månader, men så blev jag gravid och då kör jag mer liberalt bortsett från att jag försöker vara noga med att undvika gluten.

Min känsla är att jag alltid haft ett ganska oproblematiskt förhållande till mat jag är ganska intresserad av matlagning. Jag har däremot känslan att en del personer i omgivningen kanske tror något annat, men jag försöker bara hitta en livststil som jag mår bra av och tycker att jag kan leva med.