Du ska lyssna på din kropp. Vill den ha 1000 kcal så är det OK. Vill den ha 3000 kcal så är det lika OK. Hungersignalerna visar när den behöver mat.

Du behöver inte breda fett på köttet. Väljer du feta bitar är det fett nog. Vanlig nötfärs har 62 E-procent fett, fast det står 15 procent på paketet.

/SSS

Okej, då lyssnar jag på kroppen då *förvirrad men gör som du säjer* Du om någon bör veta vad man ska göra och inte.
Jag återkommer med resultat!

Det ÄR banne mej inte lätt det här med att stå still i vikt, det är fan så mycket enklare när man går ner. Som gammal viktväktare slår det fortfarande tilt i skallen på mig rätt så ofta, men det ger sig väl nån gång det med.

Så vill jag passa på att tacka för smakproven ur boken, som jag ser fram emot med spänd förväntan!

Lägg örat mot kroppen och lyssna, Koylie! Jag står också still sedan månader tillbaka men så länge jag äter gott och mår bra så kan jag vänta på "det stora raset". Jag har siktet på Beach 2010 om inte annat så i form av strandad blåval.

maxiq, imorgon dag ränner jag iväg och köper mig ett stetoskop. Gott äter jag, och mår som en prinsessa, och för min del så siktar jag på att bli en knubbsäl åtminstone till beach 2008

Haken är att lyssna på kroppen, inte på hjärnan. Efter drygt fem år på den här kosten öppnar jag fortfarande kylskåpet tjugo gånger om dagen. Det är en gammal reflex som nog aldrig går bort. Skillnaden är att jag nu känner efter om jag är hungrig i magen. Det är jag vanligtvis inte och därför stänger jag dörren igen. Men när jag är hungrig i magen, då äter jag.

Sten Sture

Det här med att kroppen ställer in sig på svält och kämpar hårt med att behålla allt, gäller alltså inte om man äter LCHF? Folk säger till mig att jag äter för lite, men jag äter när jag är hungrig och ibland äter jag mycket och ibland lite. Och jag är inte särskilt hungrig. Och efter ett träningspass, definitivt inte hungrig, bara törstig. Skönt om man "slipper" tvinga i sig något bara för sakens skull.

Sugen, det är nåt annat, det kan man bli om man sitter i solen på kajen i Vaxholm och alla äter glass. Ett stort glas iskaffe med mjölk, espresso och isbitar fick jag igår (inte i Vaxholm, för regnet vräkte ju ned). Det var säkert en bimbolatte (med lättmjölk), men jättegott och kanske inte så farligt.

Jag har gått runt på 1000-1200 kalorier ganska länge nu, just för att min kropp inte vill ha mera. Jag äter när jag är hungrig och slutar när min kropp säger stopp. Förut räknade jag både det ena och det andra och pytsade in fett för att hålla procenten uppe… men det fungerade inte på mig. Jag äter nu LCNF alltså normalfett (inte svältfett), och kilona rasar… 12 kilo sedan nyår. Säkert spelar bytet från insulin till metformin in också…

Kan också tillägga att när min kropp vill ha kolhydrater, så får den kolhydrater. Jag tror nämligen att om man blir sugen på en knäckebrödsmacka en gång i veckan, då är det inte för att man älskar knäckebröd (har aldrig gjort det) utan för att kroppen behöver fylla på nåt förråd (på samma sätt som alla konstiga graviditetsnojjor som en del får).

Jag tror såhär, baserat på min egen kropp och erfarenhet: I början är det bra att äta mycket mycket för att kroppen är inställd på kollisar och på mer mat. Sen försöker kroppen ställa in sig själv och då kan man dra ner på maten, antingen om kroppen gör det själv eller att man kanske medvetet försöker minska portionerna? Vet inte om det ÄR så men det är en tanke jag har haft på senaste tiden.

Så fort jag fuskar blir portionerna större i några dar, sen blir dom mindre igen.

Men som vi alltid säger, alla funkar inte likadant!

Jag känner igen mig i det zeretki beskriver.

Vid övergång från kolhydratkost behöver jag STORA och riktigt FETA portioner för att kroppen skall få så den tiger.

När den sen efter några dagar lärt sig att det finns mat kan jag minska portionerna. Det är lätt i början att man äter med ögat och tror att portionerna skall vara lika stora som när man fyllde tallriken med ris/potatis/pasta. Min matlådor som jag tar till jobbet är betydligt mindre i formatet numer än de var på kolhydrattiden…

På frågan om man kan äta för lite, som var den första frågan i tråden, så tror jag man kan det.

Det är lätt att känna sig mätt på fet mat och man blir sällan hungrig. Det är fingertoppskänsla att veta när man faktiskt behöver äta. Man skall nog inte vänta till hungern "slår till" för det gör den inte alltid som man tänkt sig. Alla dessa signaler blir annorlunda på den här maten och det är inte helt säkert att man känner igen dem. Innan blev jag hungrig i huvudet (sug) nu är det hunger i magen (kurr) och det kan ta ett tag att inse att det är olika.

Det jag skrev i inlägg 18 i den här tåten: Protein höjer inte blodsockret
kan ju kanske bevisa att man kan äta för lite. Jag är ju iofs diabetiker, men jag tror ändå att största anledningen var att jag ätit dåligt och att jag inte blev hungrig och påmind om det.

Tack för svar allihopa. Nu har jag en fråga till, men tycker den hör så mycket ihop med den här frågan, så jag gör ingen ny.

Jag har nog alltid käkat när jag är maghungrig och inte när jag är huvvehungrig, men inte tänkt så noga på det förrän jag fick svaret på min förra fråga. Det jag märker är att jag blir maghungrig och käkar några tuggor och då är jag nöjd. Jag käkar redan ganska små portioner och tror kanske att jag borde ta och minska dem ännu mer eftersom man inte ska äta när man inte är hungrig/bara för att man har mat på tallriken.

Kan kroppen få fnatt och tro att den inte kommer få mat och därför ge mig maghunger och när den sen får det den behöver så blir den fort nöjd?