Har ingen egen erfarenhet, men idirekt..

Min mamma har haft och har flera diskbråck. När hon var i 40-årsåldern var hon extremt handikappad av dem, enorma smärtor och ständig värk. Men de 'läkte'. Efter x antal år och bättre skötsel av sig själv blev i princip problemfri i många år. Nu är hon en bra bit över 70 och har nya diskbråck, i nacken. I kombi med benskörhet. Inte kul.

Hon har sannolikt ätit alldeles för fettsnålt för att kunna tillgodogöra sig d-vitamin, e t c… Sen har hon misskött sig på andra sätt, trots väldigt ont så har hon härjat runt och gjort en massa 'nytta'.. mer fysiskt arbete än de flesta.. och inte alltid på ett skonsamt sätt.

Har också en kompis med diskbråck. Peroder av mer smärta/värk, perioder av bättre läge. han är lite förståndigare än mama, men kan förstås inte låta bli att göra 'lite för mkt' ibland. Och blir sämre.

Om jag fattat rätt, så är det viktigt att träna och vara i röresle, för att bygga och bibehålla muskulatur, som i sin tur stödjer upp en svag/skadad rygg. Men inte ta i så det skadar/river upp/hindrar läkning.

Rätta mig om jag svamlar.. någon..

Vad du än gör, operera dig inte!

Min mamma jobbar med att vara med på sådana operationer och det är extremt vanligt med förlamning efter operation. Visst, nerverna växer oftast ihop men det kan upp till ett år innan man är återställd. Fick höra att min granne skulle operera sig för ett tag sen. Det var för sent att varna henne och hon hade förmodligen inte lyssnat…jag är ju ingen läkare… Hur som helst så kom hon hem och var halvsidigt förlamad. Det tog minst ett år innan hon blev återställd. Vet faktiskt inte hur det är med henne nu. Hon kanske mår kanon.

Min kiropraktor(jesus, typ) säger samma sak, operera inte! Det läker av sig själv med rätt behandling.

Håller med dig kaisakavat.

@ TS,

Jag gick och slet med diskbråck i 10 år.. Var ett helvete för en ung och aktivt idrottande kille.. Var hos läkaren en miljon gånger.. Samma besked varje gång -gå till fysioterapeut, träna, massage, ät smärtstillande när det är illa, det läker av sig själv, operation är farligt, kan bli lam, inte säkert det blir bättre osv..

Så var jag i indien i 2007 och fick där en akut problematik. Jag åkte till sjukhuset. Snackade med en kirurg. Sa allt min läkare hemma sa till mig. Han svarade: "I´m a surgeon, not a butcher". Det slutade med att jag opererade mig därborta. Då hade jag två diskbråck mellan L4-L5 och L5-S1.

Efter operationen följde några någon månad med fysioterapi. Blev nästan helt bra! Kände mig som en 20 åring igen och inte en 90 åring :) Helvetesstrålningarna ned för benen är ett minne blott :)

Innan min operation provade jag det mesta. Kastat bort hur mycket pengar som helst. Både alternativa och konventionella behandling. Det som hjälpte mig bäst var kanske Pilates… Men ingenting hjälpte speciellt mycket och så fort jag gjord ett uppehåll med behandlingen så kom problemen tillbaka.

I mitt fall var det nog bara kniven som funkade.

På bilden kan du se hur diskbråcker ser ut. Se på de två nedersta skivorna. Den nedersta är det största bråcket. "kanalen" till höger om skivorna är där nerverna går..

Några roliga bilder. Sjukhuset var inte direkt top of the line, men jag fick förtroende för kirurgen..

amb

s

d

Några veckor senare.. Tillbaka på bassängkanten :)

Förtydligar.. Jag menade inte det jag skrev i #1 som nåt ställningstagande emot operation. Den lilla info jag har om op och diskbråck är från typ 1980 och troligen helt irrelevant/outdated.

Desto mer jag tänker på det, desto mer vill jag sätta en kula i huvudet på mig.

@ ripley,

misströsta inte ännu:) Du har ju precis fått detta. Hur gammal är du?

24 i år. Fick andra omgången av paralyserande smärta för en månad sedan. Då kunde jag inte sätta ner benet och gick på tå. Nu kan jag sätta ner hela foten utan problem, mindre smärta, men rörligheten är fortfarande väldigt dålig.

Du är ung. Det är bra nyheter! Ju yngre man är, desto större är chansen att prolapsen "torkar in" av sig själv.

Var det nått speciellt du gjorde som utlöste den?

@Katten

Vänta med kulan.

Diskbråck har god prognos för dom flesta

1975 - då var jag 32 år, blev akut op för diskbråck, var redan förlamad i båda benen men lyckades lära mig att gå, det tog 3 år - men smärtfri, det har jag aldrig lyckats bli. Jag har dessutom känselbortfall på båda benen, fötterna och har s.k. droppfot så det är lätt att snubbla över egna fötter. Ibland tänker jag att det hade varit lika bra om jag fått förbli helt förlamad och kanske sluppit all denna värk. Men det hade nog begränsat mig på annat sätt.

@TS det där du säger om smärtan i benet och att inte kunna sätta ner foten.

Det påminner mig om när jag lyckades klämma Ischiasnerven. Det kändes som jag hade taggtråd virad kring ena benet som någon drog åt med jämna mellanrum.

Jag hade dock tur, min kiropraktor fick loss nerven efter 1 behandling och det har peppar peppar aldrig kommit tillbaka.

Bor du i närheten av Lund så rekommenderar jag ryggyogan på Gerdahallen måndagar och torsdagar- ledaren har själv diskbråck med ichiaspåverkan och mitt diskbråck har blivit extremt mkt bättre på bara två månader när jag gått dit 2 gånger i veckan.

Hjälp med att minska utstrålningen i benet fick jag också av nedan länk och övning TÖ 5.

http://www.ryggochmuskelakuten.se/traningsavningar/

Varken kiropraktor eller sjukgymnastik har hjälpt mig - har bara blivit värre av det…

Och jag förstår vad du menar med äntligen - hade samma känsla när jag fick min diagnos. Skönt att veta vad eländet ÄR.

Lycka till!