Kroppen kommer att ställa in sig på svält, och kommer då att lägga på sig allt den kan.

Helt rätt där Robin.

Som #1 säger så vid en viss nivå så anser kroppen att du svälter den, så då tar den upp precis allt det du äter. Dessutom plockar den mycket av muskler då vilket inte är vad man vill.

Nu äter jag inte LCHF. Har försökt några ggr men ännu inte lyckats. Men jag tänkte jag skulle svara på din fråga.

JA, man kan gå upp i vikt om man äter för lite!
Det är felet med mig. Jag glömmer bort att äta vilket gör att min kropp är inställd på svält. När jag sen äter så suger min kropp till sig all näring den kan få och jag går upp i vikt.

Jag är alltså överviktig men min kropp står på svält.

Det är också därför det är viktigt att äta regelbundet istället för all mat en gång om dagen.

Var det inte så att läkare som undersökte personer som suttit i koncentrationsläger kunde konstatera att de utsats för svält och därmed förlorat vikt?

Kanske menar ni att om man äter samtidigt som man äter för lite så kommer kroppen att använda mer näring och energi från maten än i normala fall? Eller trollar kroppen fram näring och energi ur maten?

Skall vi hålla fast i myten om det berömda svältläget?

Aldeles riktigt.. men, kropen är anpassningsbar och styr vikt och energiintag med hormoner och andra signalämnen.

De flesta kan gå ner i vikt genom att svälta sig.. grejen är bara att kroppen anpassar sig och för varje gång man sänker energiintaget så sänks ämnesomsättningen en aning.

Man kan alltid spekulera om kaloriernas betydelse i samanhanget.. men det förklarar egentligen väldigt lite.. för det finns inte en endaste kalorireceptor i våra kroppar, utan bara receptorer för macro och micronäringsämnen.

Så det går alldeles utmärkt att vara både kraftigt överviktig och undernärd.

Och det mesta regleras som sagt via ett intrikat biokemiskt system som man brukar benämna aptiten.

Och det är som sagt rätt svårt att själv övermanna sin egen hjärnas signaler.

För inte nog att den reglerar ner ämnesomsättningen för långsiktig överlevnad den förändrar även ditt psyke.. den gör dig till soffpotatis om så behövs.

Så hur kommer vi då runt det hela.. jo vi bör i så stor utsträckning äta sådan mat som vi anpassats för under den tid då vår energireglering utvecklades.

Och en sak kan vi nog slå fast.. nämligen att det var ont om snabba raffinerade kolhydrater i alla dess former.. när sådana fanns tillgängliga så vart det troligen mest en fördel att muppa i sig allt som fanns innan någon annan apa åt upp det!

Svält inträder först efter flera veckor, månader med för lite näring!

Koncentationslägerfångarna gick inte ner så mycket som det minskade energiintaget borde ha lett till.

Och då även medräknat det lägre energibehov som kommer från en lägre vikt.

#7

Jovisst kommer kroppen att försöka anpassa sig till den nya situationen. Men till hur stor del kan kroppen anpassa sig? Hur mycket kan ämnesomsättningen sjunka?

Sedan talar vi ju fortfarande om att "äta för lite". Detta ser jag som "tillföra kroppen för mindre energi den den förbrukar".

Tja ligger du på energiintag som är under basalmetabolismens behov så kan vi nog kalla det för svält i någon mån.

Det första som händer är då att överlevnadssytem aktiveras och energi plockas ur depåer.

I början kan detta upplevas som positivt då en del starka hormoner påverkar dig genom att minska din smärttröskel.. den sk Flihgt or fight- mekanismen.. inträffar även vid fasta o sådant.

Men som sagt själva svälten inträffar inte fören du har tömt något föråd av något som kroppen behöver.. och det e inte glukos och fett kan jag redan här påpeka.. utan mer troligt vitaminer eller mineraler.

Dvs när vi påpekar att någon "äter för lite" så handlar det då oftast om att det inte är långsiktigt hållbart.

Har man tex ätit ner sin ämnesomsättning så får man först äta upp den igen,, för hälsa, psyke och för framtida viktnormalisering.. utan en kropp i balans blir det bara skit av alltsamans.

Man kan även gå ner i vikt om man äter mer än förbrukar. Termodynamikens första lag stämmer inte på kroppen, pga att olika hormon system reglerar detta. Däremot stämmer termodynamikens andra lag. Gläm det gamla tankesättet kalori in/kalori ut.

Nu hoppar jag in i tråden också med en liten fråga. Jag äter oftast ett mål frukost, sen en lagad måltid på eftermiddagen och på kvällen ett lättare kvällsmål, lite i stil med frukosten. Är detta okej, eller tycker kroppen att man svälter då? Jag vill ju inte gå upp i vikt av LCHF…

#12 Det beror ju på hur mycket mat det är.

Altså.. svält inträffar först efter flera veckors undernäring!

Och man bör nog äta varje dag.. minst varanan dag.. antagligen för psykets skull då.

Och så länge man får all näring och energi som behövs.. så är det inte svält!

Att bli hungrig eller sugen är inte svält.. det är oftast något som din hjärna hittat på för att du skall äta, antingen för att det finns ett behov eller för att den vill ha en kick.

Så om man ser till att äta riktig mat, utan en massa konstiga ingredienser och med all näring man behöver.. så spelar det mindre roll hur ofta man äter.

Det e sockerjunkisarna som behöver tanka socker var tredje timme eller oftare.. för att hålla ett högt och jämnt blodsocker.. annars blir de låga.

#11

Ditt påstående är ju ganska löjligt. Skulle energin vi förtär försvinna bara för att våra kroppar på något magiskt sätt inte lyder under den första termodynamiska lagen?
Intar man mer energi än kroppen förbrukar så sparar kroppen den energin. Det är ett faktum. Däremot har ju kroppen förmåga att öka behovet av energi. Vilket gör att den kräver att du intar mer energi för att inte förlora vikt.

Det enda man vet något så när är hur mycket energi man får i sig, det man inte vet något om är hur mycket man förbrukar.

Och som sagt vad vi har inga kalorireceptorer i kroppen bara macro och micronutrient receptorer.. och vad vi äter påverkar kroppen på olika sätt.

I princip så kan vi påverka förbrukningen genom vad vi äter, genom att homeostasen ändras.

Och det handlar då inte bara om ämnesomsättning utan även psyke.

#6 Man menar nog att ämnesomsättningen går ner. Men jag håller med dig, det är märkligt att det aldrig tycks hända människor som utsätts för verklig svält. Eller påtvingad svält om man så vill. Det tycks enbart hända vid självvald svält i bantningssyfte.

#15 Inte alls löjlligt, ditt tyvärr förlegade synsätt har förhärskat synen på övervikt och dieter sen i alla fall 70-talet. För det första är kroppen inte ett slutet system, för det andra sker kemiska reaktioner i kroppen (tack och lov, annars skulle vi inte överleva). Tanken ligger också bakom alla misslyckade låg kalori dieter

Jag har haft problem med min sköldkörtel, jag behöver inte svälta flera veckor utan måste se till att inte ligga på energiunderskott, om min sköldkörtel upplever tecken på svält så sänker den energiförbrukningen snabbt, kroppstemperaturen går ner, hjärnan blir dimmig, man blir dödstrött, orkar inte röra sig ngt extra, altså förbrukningen går ner mer än vad man kan sänka kalorierna, det finns en del som går upp på 1000 kcal/dygn. Att gå ner så lågt kan i längden ge bestående skada.

Men sköldkörteln reagerar inte lika hos alla, en del kan till exempel fasta utan större problem. Men om man har själv upplevt hypotyreos så tron att äta mindre ger automatiskt viktnergång känns inte relevant. Mer relevant är prata om att äta riktig mat, LCHF är bra för hälsan.

Här kommer en studie på månniskor från 1956 som visar att sammansättningen av kalorier har betydelse för viktminskning;

http://www.scribd.com/doc/28131415/Kekwick-Pawan-1956-Lancet

och sen lika välkontrollerad på möss;

http://ajpendo.physiology.org/content/292/6/E1724.full

#15:

Jag tror att du fastnar vid formuleringen. Om man intar "mindre energi än vad man behöver" så kan det betyda olika saker. Hur definierar man "behöva"?

Eller om vi tar formuleringen "mindre energi än vad kroppen förbrukar". Förbrukar till vad?

En frisk kropp som äter på ett sätt som ger god hälsa på ett optimalt sätt kanske behöver en viss energi. Och det är kanske den mängden energi man tänker att kroppen då behöver.

Om man minskar sitt energi-intag så minskar kroppen sitt behov av energi och då kan man tycka att man faktiskt inte äter mindre än vad man behöver. Om man står still i vikt så menar du då att personen äter vad han behöver, även om denne ligger lågt på kalorier. Men då får man tänka på att även om kroppen minskar sitt behov av energi så kan man väl inte säga att den fortsätter att fungera på ett helt optimalt sätt? Eller i alla fall inte på samma sätt som förut?Någonstans måste ju den minskade energin tas ut? Antingen personen blir tröttare, blir långsammare, blir frusen, får mindre muskler eller lättare blir förkyld. (Eller vad det nu kan handla om.)

Jag vet inte var gränsen går för vilken takt på ämnesomsättningen som är lagom, för hög eller för låg. Ett visst spann är säkert normalt. Men jag antar att under en viss gräns så är det inte det mest hälsosamma eller optimala längre. Men visst - en låg ämnesomsättning kräver inte lika mycket energi och då "behöver" man inte äta lika mycket.

Men hur kan man i praktiken veta att man äter mindre än vad man behöver? En fånge i koncentrationsläger kanske bara behöver äta minimalt med energi för att behålla en befintlig vikt (alltså extremt undervikt då). Kan man säga att han äter vad han behöver bara för att han behåller sin extrema undervikt och inte går ner ytterligare?

Det verkar i mina ögon vara så att man både kan äta för lite (och må dåligt på olika sätt) samtidigt som kroppen inte tar av sitt fett-förråd. I alla fall under en ganska lång tid. (För vissa personer.) Men sitter man i koncentrationsläger så kommer man nog till en punkt där det inte går att undvika att gå ner i vikt.

Kroppen är en oerhört komplicerad mekanism och viktnedgång är precis lika komplicerat. Tyvärr blir det alltför mycket text för att skriva här om man försöker förklara alltihop. Gary Taubes har förklarat hur det hänger ihop på ett alldeles underbart sätt i boken "Varför blir vi feta". Det är några kapitel i den boken och låter sig inte förklaras med mycket färre ord. Köp eller låna boken och läs den, sen förstår ni hur kroppen verkligen fungerar.

Jag kan bara säga det att ni har allihopa fel. Vissa mer rätt än andra men ända fram når ni inte. Läs boken!

Men om man äter för lite så blir man sjuk och smal. Det har vi sett i många fall, såsom i u-länder vid svält, eller koncentrationslägren under andra världskriget, osv. 
Det fanns väl ingen som var tjock efter ett par månader i Auschwitz?

Håller med om att kroppen är en komplicerad sak..

I vintras blev jag felmedicinerad, och jag påtalade ett x antal gånger att jag tappat matlusten och gick ned i vikt. Ingen respons.. Mycket märkligt, egentligen, då anorexia stod som biverkning på medicinen..

Jag gick ca 1,5 mil varje dag (till skola och hundrastning), pluggade och höll igång. Men vad jag fick i mig under en dag var ett par ägg..två kycklingvingar..eller om jag var duktig; ett kycklinglår…kaffe..

Kilon rasade rätt fort..men jag hade ju ingen aptit ! Hörde att magen knorrade, men det fanns nada hungerkänslor där.

Var på vårdcentralen och tog alla prover som finns i världen..men inte ett enda ett visade på att min kropp var i svält. Läkaren kliade sig i huvudet.. Blodtryck etc var bra.

Då hade jag gått ned 18 kg, och såg verkligen bedrövlig ut. På eget ansvar tog jag och slutade med medicinen..det var i mars..och allt eftersom började jag må bättre. Medicinen gjorde att jag fick hjärtklappning, hög puls, bortfall av hunger..en av gånger jag var ute med hunden så hade jag 187 i puls när jag kom hem..

Nu är jag tillbaka på banan igen..gått upp 12-13 kg, men det är så "sladdrigt". De muskler jag hade försvann, och nu är det fett som lagt sig på plats. Tagit beslut att börja med lchf både för magens skull men även för viktnedgång på ett riktigt sätt. Att kroppen får det den behöver trots att man går ned. Det som hände i vintras var galet, trots att alla prover var bra.

Men jag tror att det största plusset är att magen funkar !!!

Jag behöver inte längre sitta och hålla i mig i toastolen när man går dit. Helt enormt underbart !

På en vecka nu så är det -1,7 kg..och, joo.. Jag vet att det är mest vätska som försvinner i början, men man känner sig bättre i kroppen. Bara på en vecka.. =)

Ja, vet väl inte riktigt vad jag ville ha sagt med det här..men.. Som sagt; kroppen är en komplicerad mojäng som man inte alltid förstår hur den funkar som.

Ha en bra fredag !!

Problemet med att jämföra med riktig svält, är väl att då kan man inte äta NÅGOT alls eller väldigt lite - och den situation som jag och många befinner oss i, är inte riktig svält.

Jag har tidigare i livet provat att sluta äta, att bli anorektisk, men klarar inte av det. Jag kan heller inte äta så lite som en svältande människa gör eller en anorektiker, för min kropp kraschar.

Alltså har jag testat att äta MINDRE än jag behöver, och det har jag inte gått ner i vikt av - heller inte av att fasta vissa dagar och sen äta lite mer.

Men självklart, slutar man äta HELT så går man ner i vikt SÅ SMÅNINGOM. Frågan är om det är ett bra sätt att gå ner i vikt på? Det skadar ju kroppen fruktansvärt mycket! Det finns väl ingen som rekommenderar att man slutar äta helt och svälter sig, bara för att gå ner i vikt?

Det verkar alltså, från egen erfarenhet, som att dra ner på maten inte funkar. Det funkar inte med att äta mindre än min kropp behöver, och jag kan inte sluta äta helt.

Däremot funkar LCHF mycket bra för mig, då jag äter massor av fett och protein - jag har hittills aldrig lyckats äta för mycket som kroppen inte kan göra sig av med.

De gånger jag drar ner på maten av misstag så verkar jag stanna upp. De gånger jag stannar upp och lägger till mer fett och kött så sätts något igång och jag börjar gå ner i gen.

VARFÖR vet jag inte, jag kan inte de vetenskapliga teorierna bakom det, men det finns det ju andra som kan.

Jag börjar med att be om ursäkt. Jag tolkar uttrycket att "äta för lite" som att man förser kroppen med mindre energi än vad den förbrukat. Jag förstår att man även kan tolka att" äta för lite" som att man tillför kroppen för lite vitaminer och mineral, vilket självklart kan få en att gå upp i vikt då man inte ser till mängden energi. Men jag kommer att utgå från att "äta för lite" handlar om energimängden.

#19
Om du fortfarande står fast vid ditt uttalande efter att ha läst vad jag skrev ovan så får du gärna läsa vidare.
Att kroppen skulle kringå den första termodynamiska lagen och därav förstöra samt skapa energi är otroligt felaktigt. Däremot har du helt rätt att den andra termodynamiska lagen råder, alltså kan energin förändras.
Jag har inte heller vid ett enda tillfälle, föräns nu, nämnt kalorier. Detta eftersom kalorier är ett mått på den mängd energi det krävs för att värma vatten. Kroppen fungerar inte på detta sättet och därav anser jag att det är fel att använda det i detta sammanhang. Energi in - energi ut-teorin stämmer däremot. Men jag säger inte att du går ner i vikt av att kalkylera din kropps energianvändning med hjälp av något program och därefter räkna ut energimängden i mat och på så sätt skapa ett energiunderskott. Vad jag talar om är den faktiska energin. Om din kropp förbrukar x energi och den tillförs x energi genom maten så kommer vikten inte påverkas. Detta gäller inte "trolig" energi. Kroppen är en fantastisk "uppfinning" och därmed väldigt komplicerad. 
Om man tillför kroppen mindre energi än den förbrukar så tvingas den att ta energi från sina lager. Eftersom detta inte är bra överlevnadsmässigt på lång sikt så börjar ransoneringen. Kroppens ämnesomsättning sjunker och en rad andra reaktioner sker då kroppen försöker att spara energi inför framtiden. Men om du här tillför mindre energi än vad kroppen kan spara in på och därav fortfarande intar mindre energi än kroppen förbrukar så tvingas kroppen att äta från förråden. Det är ungefär som när man blir arbetslös. Inte går man direkt på de sparade pengarna, utan man försöker skära ner på utgifterna lite.

#11,

Hur kan man gå ned i vikt om man äter mer än man förbrukar? Förklara gärna detta.

Grejen är ju att kroppens energiförbrukning inte är konstant.
Det är enkelt att räkna på en motor med viss verkningsgrad och som snurrar med x varv/min, men kroppens energiförbrukning förändras ju hela tiden. Bara en sak som att tänka förbrukar ju energi.

Den bästa liknelsen jag kommer på just nu är med en brasa/eld. Man kan underhålla elden med relativt fix tillförsel av bränsle, med vissa justeringar för omgivande temperatur, drag mm. Intressant är att om man ger brasan mer bränsle så kan den brinna effektivare (ämnesomsättningen ökar) än med väldigt lite bränsle. Och givetvis spelar bränslets kvalitet/beskaffenhet en avgörande roll - det är stor skillnad i hur brasan uppför sig om du häller på x kcal i bensin och samma x kcal i kokande vatten, trots att de har samma energiinnehåll.

Summa summarum, och svar till #27. Jag tror inte att det handlar om att gå ner i vikt av att äta mer än man förbrukar - utan snarare att äta mer än man (trodde att man) förbrukaDE tidigare. Dvs att äta mer och därmed höja ämnesomsättningen, förhoppningsvis då till en nivå där man förbrukar mer än man tillför.

Två saker att ha i åtanke:

1. Det är svårt att veta exakt hur mycket energi kroppen egentligen förbrukar, utan avancerad utrustning. Att det kan variera blir uppenbart t.ex. vid hypotyreos.

2. Vad man intar och vad man upptar är inte samma sak. Någon här som brukar mäta energiinnehållet i sitt bajs?

Problemet med "kalorier in - kalorier ut" är alltså att både leden i det är mycket svåra att mäta.

Tror det blir många som pratar runt varandra för att det används olika terminologi på saker och folk lägga olika saker i olika ord.

Om m man tillsätter mindre energi till kroppen än det som förbrukas så går man ned i vikt. Tillsätts mer än det som förbrukas så går man upp i vikt.

Det tror jag alla är överrens om.

Sen kan det vara svårt att veta hur mycket som tillsätts kroppen, och framförallt hur mycket som förbrukas.

Men både "kalorihypotesen" och termodynamikens lag stämmer för det.

#30

I princip, ja.

Men vad är ditt råd till en person som äter ca 800 kcal (enligt SLVs tabeller) om dagen och går UPP i vikt? Att äta mindre?

Edit: Personen ifråga tränar hårt på gym 3 ggr/vecka. Och det är inte muskelvikt denne går upp; personen blir "fluffigare"…

# 31

Om en person på tex 1,65 lång och 75 kg äter 800 kcal om dagen och går upp vikt så betyder det att energin som tillförst systemet är större än energin som förbrukas vilket betyder att personens basalmetabolism och aktivitetsnivå måste ha tvingats ned på en extremt låg nivå. Edit: En onödigt och ologiskt låg nivå.

För att ge ett konkret råd hade jag nog behövt mer info och gärna ett blodprov, men rådet hade med stor sannolikhet innehållt att tilföra mer energi enligh lchf principer med förhoppning om att den totala förbränningen går upp lika mycket eller mer än den extra tillförseln av energi genom ökad basalmetabolism och ökad motivation till fysisk aktivitet.

Om personens vikt fortfarande steg skulle jag nog skicka personen till utredning hos en läkare.

#30

Helt korrekt!

Håller med Goliath.. vi pratar delvis förbi varandra!

Med hjälp av LCHF så vill vi ju få till det energiunderskott som skall göra att vi minskar i vikt.. om så behövs.. och det gör vi främst på hormoniell väg.. dvs vi vill med hjälp av en fettbaserad, oftast ketogen diet ändra homeostasen så att den interna energiregleringen ändras och därmed oxå aptiten!

Glöm för övrigt termodynamiken då den handlar om mekanik och slutna system.. även om den kan användas som åskådningsutgångspunkt.

Men det är trots allt som att säga att för att komma till Nordpolen skall man gå norrut.. förvisso rätt men mest en platityd och till ingen hjälp.. för någon!

Dvs en kompassriktning kan vara bra att ha i åtanke om man vill bli nordpolsfarare, och likaså vad gäller viktminskning så fungerar kalorier som riktmärke, men förklarar inga som helst av alla de komplicerade processer och åtaganden man måste gå igenom för att komma till målet!

Så.. för att minska i vikt på ett hälsosamt och långsiktigt sätt så behövs dels en fungerande metabolism, ett relevant aptitsystem och lite kunskaper om matlagning, näringslära samt om kroppens biokemi.. helt plötsligt så blir det väldigt jobbigt.. man måste tänka och ta beslut som handlar om sin egen hälsa.. på rätt vaga grunder!

Altså.. jag har inga som helst problem med att använda kalorier som en måttstock.. tvårt om de är aldeles utmärkta som ett mått på hur mycket energi vi får i oss!

Och vi har medlemar som säger sig ligga på 1000 Kcal och ändå går upp i vikt!

Så antingen så är de allvarligt sjuka.. pygmeer,  eller har problem med att räkna, eller minnas!

För det fösta så skall vi nog slå fast att i dag.. i Sverige så finns det få som svälter.. även om de försöker, såantingen så leder deras frustrerade svältförsök dels till sänkt metabolism/anorexia och/eller att man äter mellan de mål man tänkt sig och sen förtränger det hela, då det var en engångshändelse.

För självorsakad svält leder hos de flesta till cravings som man väldigt svårt att motstå.. såvida det inte leder till just anorexia,

Dvs svält påverkar inte bara de biokemiska systemen utan även hälsa och psyke.. vilket på sikt får långsisktiga konsekvenser.. både biokemiska/hormoniella och psykiskt beteende och välmående.

Sen så.. kommer man alltid in på de som ligger på rimliga kaloriintag och åndå inte närmar sig målen.. där är det betydligt svårare att sia om huruvida deras specefika medecinska/biokemiska tillstånd är det som sätter hinder i vägen.

Det är generellt en ganska meningslös diskussion här, och den återkommer.

För ett antal människor har det uppenbarligen varit så att en viktminskning inte kommer igång förrän de äter mer (mer energi allmänt eller mer fett eller mer protein etc. lite varierande). Tillräckligt många för att inte kunna hävda att det är en tvångsmässig lögnare eller någon som inte kan mäta/räkna etc.

De som upplevt det själva tror naturligtvis på det, andra ser det som en möjlighet även om de inte vet hur, andra hr några teorier om hur det skulle kunna fungera, ytterligare vissa kommer inte tro på det innan det kommer 10 studier och alla läroböcker skrivs om. Sen finns det allt däremellan.

En sådan här tråd kommer som alltid inte att övertyga någon i yttre delarna om något oavsett hur mycket de försöker stånga huvudet i väggen.

Tycker det finns mer än tillräckligt av dessa fall för att det ska vara värt att prova, äter man ganska låga energinivåer som man "teoretiskt" borde gå ner i vikt på men inte gör det ändå är det värt att prova att ösa på rejält mer och se vad som händer. Samma om man känner sig trött och slö.

Det finns faktiskt en studie där ett antal frivilliga ställde sig på svältkost. Det gjordes i The Minnesota Starvation Experiment. Utdrag från Wiki om studien.

The investigation was designed to determine the physiological and psychological effects of severe and prolonged dietary restriction and the effectiveness of dietary rehabilitation strategies.

Participants exhibited a preoccupation with food, both during the starvation period and the rehabilitation phase. Sexual interest was drastically reduced, and the volunteers showed signs of social withdrawal and isolation.The participants reported a decline in concentration, comprehension and judgment capabilities, although the standardized tests administered showed no actual signs of diminished capacity.There were marked declines in physiological processes indicative of decreases in each subject’s basal metabolic rate (the energy required by the body in a state of rest), reflected in reduced body temperature, respiration and heart rate.

Wiki om studien

Rapport om studien

I den här tråden finns också rätt många bra inlägg om svält och ämnesomsättning.

Svältkilon återkommer

Jag vill bara bidra med ett par exempel.

Jag har träffat en kvinna som berättade att hon gick upp i vikt på Cambridgekur. Den är väl tämligen väldefinierad och svårt att "råka" räkna fel, eller glömma något, antingen följer man eller också inte - men då vet man om det. (och ja, LCHF funkade)

Jag har en kollega, som förr kämpade med vikten. Varje lunch var hennes tallrik ett berg av rårivna morötter och vad övrig råkost det fanns. Jag är övertygad om att hon var lika tuff mot sig själv övriga mål. Och hon tränade mycket; Friskis, löpning… Ingen effekt, förrän vi fick en friskvårdssatsning på jobbet, med kostföredrag. Och hon fick rådet "Ät mer!". Det var inte LCHF, men det funkade ändå. Det här var på nittiotalet, så det är knappast någon ny kunskap.

Hm..

Man kan enligt mig prata kalorier, OM man är medveten om vad man pratar om/menar. Kalorier funkar som ett generellt-hypotetiskt grovt mått på intagen energimängd. Inte mer. Funktionellt.

Där nånstans har kalorierna gjort sitt. Tycker jag.

De säger ingenting om näringsinnehåll. Oj, vad du äter ordentligt; 2000 kcal socker!

Och som t ex Aniara och Goliath är inne på, så är själva 'intaget' en sak, men vad vet vi om 'upptaget', för den enskilda indivien? Inte mycket..

Sen kommer vi till 'ut'.

Det fungerar inte att prata kalorier som väsentliga fakta när det kommer till förbränning, viktnedgång. Det blir bara mer och mer flummigt/ospecifikt/individuellt, för vi kan inte veta vad som händer i var och en av personerna A, B, C m fl, efter intag av x antal kcal.

Sen hävdar folk att man kan få in träning/motion i ekvationen också.. och fortfarande tro att man vet vad man pratar om för den enskilda individen. Jag brukar le mot min Ajfån när jag är ute och går med RunKeeper som sällskap. RunKeeper vet minsann hur många kalorier EXAKT, just jag har förbränt efter x antal meters gång i visst tempo. Men bara det att RunKeeper har noll koll på huruvida jag går uppför, nerför eller platt mark..

Näe..

Jag läser med intresse vad ni skriver, men jag har ännu inte läst det inlägg som ska göra kalorimåttet intressant, med betydelsen meningsfullt/användbart, för mig.

Jag kan missa nåt.. medger det. Men vad isåfall?

Upptaget vet vi en del om då de Atwaterfaktorer för olika livsmedel är rätt flitigt undersökt och visat sig ligga på just 4,4,9Kcal, som medeltal.

Som sagt tidigare,, kalorier spelar roll, men det e rätt meningslöst att råkna dem utan att ta hänsyn till allt annat, då vi fortfarande inte har några som helst kalorireceptorer i våra kroppar.

Grejen är att för att föra en något så när vettig denatt så får man diskture de macro och micronutrienter vi intar och hu de påverkar vår metabolism.. dels separat och dels samansatt.

Dvs det var det som Taubes gjode på ett förenklat sätt o´i sin bok och på enklare sätt går det nog inte att samanfatta.. troligen finns mer att säga trots allt, för så komplicerat är det.

Det är lite som att försöka förklara hur vi skall uppnå fred och välstånd på jorden.. för alla, med bara en faktor!

Såå.. fortfarande och trots allt.. när vi säger att någon äter för lite så menas fortfarande att det verkar orimligt och snudd på svält om någon äter såpass lite att det verkar som om det leder till undernäring!

För att åter svara på startinlägget:

Jag tycker fortfarande att man kan säga: "jag äter mindre energi än vad min kropp behöver energimässigt, och ändå går jag upp i vikt".

Man kan ju inte prata teoretiskt om vilken energiförbrukning som just nu är aktuell och utgå från den när man uttalar sig om vad som är fel och hur man går vidare. Den aktuella energiförbrukningen är ju ofta ett svar på ett felaktigt energiintag.

Eftersom ett sätt att öka energiförbrukningen är att äta mer så kan man ju i praktiken inte säga att man ska äta mindre än vad kroppen förbrukar för att gå ner i vikt. Det säger ju absolut ingenting. Moment 22 liksom.

Faktum blir att om vi ska tänka så så blir det logiska receptet på viktnedgång att hela tiden äta mindre och mindre eftesom energiförbrukningen hela tiden minskar när man äter för lite.

Nej, jag tycker att man lika gärna kan säga att "om vi går upp i vikt så äter vi mindre energi än vad kroppen behöver". För så tror jag att det kan vara också.

Äta 800 kcal/dag och samtidigt gå upp i vikt  nej det kan omöjligt stämma.

Eller det här med att äta tusentals kcal utöver det dagliga behovet, och ändå gå ner i vikt……nja….tror man har på skygglapparna då. Låter som en utopi för frossare.

För självklart går man ner i vikt om man äter mindre än man förbrukar!! Det kan vilka studier som helst bevisa(Auschwitzstudien, anorexiastudien, Afrikas Hornstudien m.m.)……utan att mäta energin i bajset.

De som påstår att de går upp i vikt av för lite mat, är välkomna att bo hos mig i en månad eller mer. Skulle gärna vilja se det med egna ögon.

Det som jag håller med om, är att man kan vara fet och samtidigt undernärd. Att moffa i sig tusentals kalorier i form av godis och läsk, ger så klart övervikt……..men ingen näring. Då dyker frågan upp om den rekommenderade mängden kcal/dag. Stämmer den om man äter lchf?? Eller är den uträknad för människor som äter enligt kostcirkeln, där en hel del är näringsfattig, kaloririk mat?

Lite om svältläget:

http://traningslara.se/svaltlage-lag-amnesomsattning-del-1-sanning-eller-myt/

Jag tror man går upp i vikt pga att man äter för lite näring i förhållande till hur mycket energi maten innehåller. Då får kroppen för lite byggstenar och måste dra ner på ämnesomsättningen dvs man får ingen ork och överskottsenergi måste lagras som fett. Om man däremot äter tillräckligt mycket näring i förhållande till energi, dvs tillräckligt många byggstenar, kan kroppen "slösa" överskottsenergin på att öka värmen i kroppen eller göra att man blir pigg och man orkar  och vill röra sig mer.

För hemskt länge sen läste jag en artikel i Illustrerad Vetenskap, om vad folk ljuger om.

Alkoholkonsumtion, CV-innehåll, matkonsumtion och partnerns sexprestationer, var det som vi ljög mest om 

#45
Min matkomsumtion kan en dag innebära att jag äter sex knäckebröd med ost och en kopp té. Dagen efter lever jag på glass. Tredje dagen äter jag frukost och lunch som "normala" människor, men glömmer bort att äta efter lunchen och går och lägger mig hungrig.
Dagen efter vid 12 kommer jag på att jag kanske behöver äta och slänger i mig en fralla med ost och skinka och en juice. Äter sen ev. en melon eller massa knäckebröd igen på kvällen.
En dag kanske jag lever på en påse chips.
Visst allt här ovan har inte lite kalorier och det är även väldigt mycket kolhydrater.
Men om man ska gå efter mängden jag stoppar i mig per dag vissa dagar så borde jag rasa i vikt!
Men jag går upp i vikt hela tiden, detta trots ett tungt arbete där jag rör mig hela tiden.

Hur min kropp mår?
Den mår inte bra självklart.

Försökt få hjälp för ätstörning, men fick svaret att: "Du är gammal nog att klara av sånt själv!" Plus att detta inte räknas som ätstörning för vilken "normal" människa glömmer att äta! 

Självklart spelar mitt handikapp in att jag inte kan ta tag och bara börja äta vettigt. Jag har jagat dietister för att få hjälp. Enda tipset var att om jag inte klarade fixa mat själv så skulle jag köpa enportions mat!?!

Nu har jag ett sista hopp på en dietist som även arbetar med kognetiv terapi och "förhoppningsvis" får jag hjälp.

Men som sagt! Åter man för lite så går man upp i vikt!

#42
Frågan är ju om maten tillför mer energi än den får kroppen att förbruka.

#44
Ett mycket intressant teori.

#46
Din kropp måste ha en väldigt låg energiförbrukning om du går upp i vikt på ett minimalt energiintag. Men du kan fortfarande inte gå upp i vikt av att tillföra kroppen för lite energi så länge det inte är vattenvikt.
Sen hoppas jag verkligen att du får hjälp med ditt problem.

#47
Det är ju precis det som händer. Kroppen går på sparlåga för att den inte vet när den får mat nästa gång. Så den håller på all "näring" som går in för säkerthets skull.
När jag då äter "fel" näring så behåller den det som fett.

Har inget överskott av vatten i kroppen. Har normal mängd och mina värden är bra. Om jag rör mig mer än vanlig och ökar förbränningen, så går jag ner 4kg fort (vatten) sen går jag inte ner mer.

Hoppas också jag kan få hjälp med att komma ihåg att äta. Svälter mig inte medvetet, glömmer bara bort det och får konstigt nog inga direkta blodsockerfall heller.

#48 Om du äter bara du blir påmind om att du skall göra det, kan du komma långt med att ha en klocka eller mobil där du sätter larm.

#49
Försökt det. Men ingorerar klockan. Brukar fungera en vecka.
Äter ibland när jag känner hunger, men ofta blir jag då (självklart) väldigt hungrig och vill då ha nått snabbt och lättätet.

#50 Allt går inte att fixa med en enda workaround. Men flera sådana kan hjälpa. Ett grundläggande problem är att man inte styr sina situationer utan blir hjälplös inför dem så att dåliga alternativ är det som står till buds.

Ytterligare ett sätt är att alltid ha burkar med makrill i tomatsås (eller något annat som funkar) i väskor, jackor och köksskåp.

#51
Har inte hittat något bra mellanmål, äta makrill på det viset klarar jag inte. Mår illa av att äta för mycket ost.
Om jag inte äter LCHF har jag lika svårt att hitta nåt att äta om jag blir sugen. Äpple mättar inte och lockar inte heller.
Ofta skiter jag i mellanmål och dricker lite vatten.

För jag vet precis vad jag ska och bör äta. Det blir bara inte av att jag tar tag i det, för det kräver för mycket av min tankekapacitet. Har förstått nu att det är ett typiskt AS problem att inte komma igång.

#44:

Så kan det mycket väl vara.

#47:

Frågan är ju om maten tillför mer energi än den får kroppen att förbruka.

Ja, nu blev formuleringen perfekt.

Men du kan fortfarande inte gå upp i vikt av att tillföra kroppen för lite energi

Fast nu var du där och formulerade dig konstigt igen.. Jag trodde vi var överens om att man kan gå upp i vikt av att tillföra kroppen för lite energi och att alla som skrivit så haft rätt. Men om du skriver "du kan fortfarande inte gå upp i vikt av att tillföra kroppen mindre energi än vad den får kroppen att förbruka" så blir det rätt. Då håller jag med dig.

Ska vi unvika att tala förbi varandra gäller det att skriva ut exakt vad vi menar. Annars är vi där och tolkar på eget sätt och vem kan då säga vem som har rätt eller fel?

För lite energi = mindre energi än vad kroppen förbrukar.

Vad jag kan acceptera är att uttrycket "för lite mat" är felaktigt, då det inte endast handlar om energin. Uttrycket "för lite energi" ser jag fortfarande inte som felaktigt.

"du kan fortfarande inte gå upp i vikt av att tillföra kroppen mindre energi än vad den får kroppen att förbruka". Det stämmer. Men talar vi inte livsmedel som selleri nu? Protein förlorar ju drygt 27% av energin då det bryts ner, vilket är mer än de andra näringsämnena.

Man kan minska kroppens energibehov av att inta mindre energi än kroppen är bekväm med. Men att säga att man kan gå upp i vikt av att äta för lite energi kan jag fortfarande inte uttrycka.

Kroppen förbrukar ju energi för att hålla igång våra organ. Sedan förbrukas mer pga TEF och vid rörelse.

#54

Jag tror att du är fel ute. Man äter inte energi. Man äter materia. Det är materia som gör att kroppen väger vad den nu väger.

Mat innehåller förhoppningsvis nutrienter av olika slag (mikro-/makro-/etc.). Dessa behövs för att kroppens olika funktioner skall fungera. För lite - eller för mycket - av någon nutrient gör att systemet kommer i obalans och diverse symptom kan uppträda.
Äter man "för lite" mat lär man inte få i sig alla nutrienter som kroppen behöver.

Energiinnehållet är tämligen ointressant om inte kroppen kan använda maten till något. Kokande vatten, bensin, ved osv. lär inte hålla igång dina organ särskilt väl, trots att de har mycket bra energiinnehåll.

#54:

Det jag inte förstår är varför vi ska fokusera på matematik när matematiken inte ger det rätta svaret på problemet.

Om jag går upp i vikt för att jag äter för lite för en bra ämnesomsättning  - varför är det då viktigt att hela tiden säga att jag äter mer än vad kroppen förbrukar? Det låter ju då som om jag ska äta ännu mindre.

Sen tror jag också att det är mer komplext än att bara handla om energi. T ex påverkar energi från fett kroppen på ett annat sätt än energi från kolhydrater. Det kanske inte är energin i sig som påverkar olika men man ser ändå att det inte går att bara titta på energiinnehållet i maten och konsekvent säga att vikten och energimängden följer varandra.

När jag började med LCHF rasade jag i vikt på 2500-300 kcal/dag. Men visst, jag ljög väl när jag skrev in i Minmat, tittade fel på vågen osv.

Eller också var det något som hände med min ämnesomsättning och mina insulinnivåer.