Hjärnan har en tendens att halka efter sånt här. Väx in i din nya roll som den smale.

#1 ja det är ju inte så mycket annat jag kan göra just nu. Vill ju inte gå upp i vikt igen heller och jag försöker fortfarande kämpa mig nedåt längs bmi-skalan, trots att jag känner mig allt mer vilsen. I takt med att jag krymper ur rollen som "den feta" får jag försöka växa in i rollen som "den smala" (hm..nåja, smal blir jag aldrig men kanske mer "normal" ) fast det känns konstigt.
Jobbigast är nog att jag blir bedömd på ett annat sätt nu och faktiskt märker det. Får ibland känslan att jag vill krypa undan och gömma mig för folks blickar.

Nästa gång jag ska ut på stan och försöka hitta kläder så ska jag försöka få med mig en kompis som kan se på mig och min kropp med mer neutrala ögon och hjälpa mig att se vilken storlek jag faktiskt har på kläder. Beställde nyss en massa kläder ur Ellos men fick skicka tillbaka allt utom en blus för att alla kläder var för stora. Jag såg först bara att de inte satt så bra på min kropp men jag kunde inte förstå att det berodde på att de faktiskt inte var i min storlek. Inte förrän en vän tog kort på mig med mobilkameran och jag fick se mig själv på foto.

Oh, vad jag känner igen mig! Det var vad som hände mig när jag gick ner alla mina fetmakilon en gång! Dock vet jag inte hur man ska göra riktigt för att komma ur det, för jag hann aldrig så långt innan jag gick upp allt igen. Jag blev nog en rätt otrevlig människa ett tag, och gjorde en del jag idag ångrar. Jag märkte också blickarna, och tänkte att jag äntligen skulle "ta för mig". Jag var trött på att känna mig underlägsen andra tjejer och rädd för killar, så jag blev elak och desperat istället. Det värsta var att omgivningen aldrig brydde sig om att förstå; inga uppmuntrande kommentarer om alla tappade kilon, exv. Plötsligt började jag istället känna av konkurrens och avundsjuka från andra tjejer. Jag kunde inte hantera situationen, och smalheten gjorde mig ju inte lyckligare i sig. Jag hoppas och tror emellertid att jag har bättre förutsättningar idag. Jag är säkrare i mig själv över lag, mitt liv är tryggare och jag har slutat att tycka illa om min kropp. Vikten får ta den tid den tar. Min stora glädje här i livet handlar inte om dagen då jag eventuellt blir "smal". Kan jag inte känna mig stolt och snygg nu så kommer jag inte att kunna göra det några kilon lättare heller. Och skönhet kommer verkligen inifrån! Jag vill numer bli en bättre människa, inte en dålig människa med ett ytligt sett bättre liv. Om jag blir en bättre människa, godare och klokare exv, så kommer även allt det där andra som moderna människor tror att de oförtjänt kan "ta för sig": uppskattning, bekräftelse, vänskap etc.

Så, vad ska du göra… Tja, tålamod är väl det bästa. Försök att ta det hela med ro, och förbered dig på dippar och förvirring. Kom ihåg att du är precis samma person som förut! Och även om främmande människor bemöter dig på ett nytt sätt så ser de personer som känner dig samma människa som förut. Sök trygghet hos de som älskar dig! Och en rent praktisk sak: fråga personalen i butiken om råd vad gäller kläder! Iaf om de verkar erfarna och vet vad de håller på med. Kanske känns läskigt, men vad är det värsta som skulle kunna hända?

Det är nog en vanesak. Själv har jag börjat nynna Don't ya think I'm sexy med Rod Stewart för att komma in i nya rollen 

Nej har inte haft det problemet men mitt problem är att jag så fort närmar mig min normala vikt känner jag att min kroppen ser sjuk ut. Jag ser de smala som sjuka människor därför går jag upp och ner i vikt. Det är en hemskt känsla, verkar som om min kropp trivs i att hamna i fetma. Tillägger att jag 2005 hade en normal vikt, fetman har jag fått iom graviditeten och den släpper mig inte sen dess.

Men precis!!! Så känns det precis för mig! När kroppen blir smalare och jag börjar bli "den andra" personen, som du beskriver Lilltilda, brukar jag få panik! Sån panik att hela projektet rinner ut i sanden… Det bästa är att äta upp mig igen istället. På något sätt sitter "den feta" personen i identiteten. Precis som du skriver har jag alltid varit stor. Vad skönt att höra att någon mer fungerar så, att det inte endast är positivt i känslan att gå ned i vikt. Men som du säger är det kontraproduktivt… Ja, vad göra för att hantera känslan? Jag har skrivit en del om hur jag gör och tänker i min frustrerade tråd. Just nu tror jag att jag gör tre saker för att hantera det, bli medveten och sätta ord på att det är så, försöka med logiska argument argumentera med hjärnan om att det faktiskt är hälsosammare med en något lägre vikt, att det inte är farligt och att det ju finns smala människor med som det går bra för samt noga uppmärksamma de fördelar jag hittar med den något smalare kroppen, när jag känner att jag får bättre plats på olika ställen osv. Glad att du startade tråden, vill gärna vara med och diskutera ämnet. Allt gott!

#3 och #4 ACH: Tack för att du delat med dig av din historia. Jag tror också att du kommer att lyckas med dina föresatser att bli en bättre människa den här gången. Du har ju erfarenheterna med dig i bagaget och har lärt dig av dem.

Jag känner mig som sagt vilsen och förvirrad i mitt nya jag, men delar av mig känner mig fullständigt trygg som person. Jag har under mina 35+ år på jorden hunnit samla på mig livserfarenheter som har format mig till den jag är idag och du har nog rätt, den personen försvinner inte.
Jag har vänner, kollegor, "mannen i mitt liv" osv som känner mig väl och uppskattar mig för den jag är. Jag ska fokusera på dem genom hela resan. Jag behöver inte känna att jag måste hävda mig mot andra tjejer eller att någon form av konkurrenssituation behöver uppstå. Det känns som att det är sånt som skulle ha kunnat uppstå när jag var 20, inte idag med den livserfarenhet jag samlat på mig och den livssituation som jag befinner mig i.

Att fråga personalen i butikerna om råd vågar jag inte än. Jag vill gå runt och "snegla" lite först

#5 johanx: Haha! Underbart!

#6 Medlem :
Jadu, det låter som en annan sorts problem, men ett jobbigt sådant! Hoppas att du kan hitta ett sätt att sluta se normalt som sjukt. Sedan kan jag förstå lite hur du menar av den anledningen att många som tappat mycket i vikt faktiskt ser sjuka ut ett tag innan kroppens hud hunnit med att anpassa sig.

#7 Glitterfisk:
Ja du verkar till stor del dela mina erfarenheter och upplevelser. Jag har aldrig förstått hur stor del av min indentitet som suttit i vikten förrän nu då den sakta håller på att försvinna.
Jag har försökt att förklara känslan för mannen i mitt liv men han kan verkligen inte förstå den. Han tycker att jag är lite fånig och att jag ska vara glad för att det gått så bra nu och att jag sakta närmar mig en sund hälsosam vikt.
Ja visst är jag glad för det, men det är ju en otäck känsla i det med! Jag tycker ju att det är jobbigt att plötsligt inte känna igen min egen kropp eller att få uppleva hur andra bemöter mig annorlunda sedan jag minskat i vikt.

Att min kropp förändras verkar inte riktigt min hjärna förstå än. För ett par veckor sedan så låg jag i soffan och såg på en film när jag plötsligt upplevde att jag låg på något knöligt och satte mig upp för att räta till kläder och soffkuddar. Det visade sig att det jag känt av som knöligt och obekvämt var mitt eget höftben. Den gången fick jag skratta lite för mig själv

Vilken fin beskrivning av den märkliga känslan att plötsligt inte längre vara "Den Tjocka" Jag tror du vänjer dig med tiden helt enkelt. Lite vart efter lär du känna nya människor (det gör man ju lite då och då menar jag) som inte vet av något annat än ditt nya jag. När de ser på dig med självklarhet som bara mullig (?) så hjälper det dig att växa in i ditt nya jag. Jag tycker också det är en bra idé att ta med en väninna på shoppingrundan. Det blir nog många små saker som tillsammans gör att du så småningom vänjer dig. Lycka till!

#12 jojo
Tack för uppmuntran. Jag hoppas att jag kan vänja mig rätt snart. Än är det ju många kilon kvar tills jag nått målet så jag får försöka vänja mig i takt med kilon som försvinner och hoppas att min rädsla inte orsakar någon låsning som gör att kroppen vägrar gå ner mer.

Jag har haft samma problem men av motsatt anledning!

Jag har alltid varit mager, väldigt mager.

Så vid 45 årsåldern började kläderna krympa lite och jag fattade ingenting, hade aldrig varit med om det tidigare så jag trodde verkligen att de krympt!

180 cm lång, från 53 kg till 100 kg på 20 år.

Jag tappade min identitet, skämdes över min kropp, över hur jag rörde mig, över att jag inte orkade, hur jag såg ut.

Jag kunde inte komma på hurdana kläder jag passade i, när man är så lång och har tältliknande kläder så kände jag mig som en jättekvinna. Ofeminin.

Framförallt var det att inte veta vilken stil som passade mig för det här var ju inte jag längre.

Jag led väldigt av den där förlusten av min yttre identitet.

Nu har jag gått ner till 82 och känner att jag är mer mitt gamla jag. Behöver gå ner åtminstone 10 kg till men det verkar ta tid.

Jag har ingen hjälp att ge men kanske är det så att vi gör oss en  identitet utifrån vår kropp som unga. Det är nog bara tid som hjälper. Att sakta vänja sig vid sitt jag i en annorlunda kropp.

Jag kommer att tänka på människor som blivit svårt skadade av olika anledningar, om de inte upplever samma sak? Att de måste 'vänja om sig' i synen på sin egen kropp.

#14 konichiwa: Ja jag tror nog att förvirringen och vilsenheten med den egna kroppen kan uppstå vid varje större förändring oavsett om det handlar om viktförändringar eller andra förändringar orsakade av skada, sjukdom eller varför inte ålder? Jag tror t.ex. att min pappa har svårt att förstå att hans kropp inte längre orkar på samma sätt som den alltid gjort.
Tid är och tålamod är nog bra. Förvisso frustrerande ändå.

#14 Lite liknande som din story.

Jag har alltid varit naturligt slank och aldrig haft en tanke pa vikt, men nar jag hamnade i en lang djup Depression och gick up fran 60 kg - 112 kg, da fick jag social fobi. Det var ju inte JAG som alltid varit sa slank och snygg, vagade inte ga ut och aven nu nagra ar senare sa sitter sociala fobin kvar, aven om jag vager 78 kg nu sa kannar jag mig som i en fettdrakt, haller in magen sa jag nastan far kramp  Naja, for varje kg som rinner av desto mera jag igen, snart sa.

Shit… Ingen bra dag idag, trots att vågen i morse sa -25,2 kg sedan start. På den lilla ort där jag bor så är det en sorts byadag idag och då jag råkar vara ledig och själv idag så passade jag på att ta mig dit för lite mingel. Det är en härlig sommardag idag så jag klädde mig i kjol och topp och traskade dit. Men när jag klev in på området så stegrades pulsen och jag ville helst vända och gå hem igen. Dumheter tänkte jag och bestämde mig för att gå en vända genom området. Några nickar hit och några hälsningsfraser dit och så hade jag passerat genom området men fortfarande med samma obehagskänsla kvar. Vad ÄR detta? Jag som är så social och har ett sånt jobb där jag möter människor hela dagarna. Bestämde mig för att inte gå hem utan tvinga in mig på området igen. Tog sikte på en bekant och ställde mig och småpratade med henne en stund tills värsta "panikpulsen" lagt sig. Tog sikte på en ny bekant och gjorde samma sak. Ha! det är här fixar jag ju lätt hann jag tänka tills jag hörde kommentaren uttalas högt och ljudligt bakom min rygg:

NN: "Men LILLTILDA, VAD DU HAR GÅTT NER I VIKT! HAR DU TÄNKT ATT FÖRSVINNA HELT? SÅ DUKTIG DU ÄR!"

(här vänder sig "alla" om och stirrar. Ok, det var väl inte alla utan snarare kanske 4-5 som sneglade lite, men jag upplevde det som att det var alla)

Jag : Tack, ja jag försöker i alla fall.

NN (fortfarande med samma höga röst): FANTASTISKT! JA DU GÖR DET JÄTTEBRA, VAD ANVÄNDER DU FÖR METOD?

(och här upplevde jag igen att "alla" lyssnade även om det säkert bara var 4-5 även nu)

Jag (vill bara sjunka genom jorden och svarar lite lågmält): Ja jag har bytt livsstil, dragit ner på kolhydraterna och äter en sorts LCHF.

NN: ÅHÅ, DÄR SER MAN. JA DEN DIETEN HAR MAN JU HÖRT FUNGERAR MEN DU SLUTAR VÄL MED DEN SEN FÖR DEN DÄR KAN INTE VARA SUND I LÄNGDEN? DET BEGRIPER VÄL ALLA!

Jag (suckar inombords): jag vet inte, jag kommer aldrig att återgå till vanlig svenssonkost i alla fall, men du nu måste jag nog gå hem och rasta hunden.

NN (Högljutt och ljudligt skrockande): JA JA, DU GÖR JU SOM DU VILL. LYCKA TILL!

Jag: tack…

Och här gick jag iväg och lämnade området med en klump i halsen. Jag förstår inte varför jag tycker att det är så fruktansvärt jobbigt! Jag vill INTE ha uppmärksamheten från ytligt bekanta eller obekanta. Klart att det är roligt att människor ser att jag går ner i vikt, men jag vill INTE ha uppmärksamhet för det.
Att mina nära och kära, vänner och kollegor kommer med uppmuntran och peppar är en helt annan sak. Det blir jag bara glad över. Men som idag, ute på samhället. Jag vill inte.
Jag känner mig fortfarande vilsen i min kropp. Jag är inte alls bekväm med mjuk och sladdrig hud och jag tycker att det är jättejobbigt när människor som jag inte känner väl påpekar att jag gått ner mycket i vikt. Jag vill försvinna in i mina gamla stora tältkläder och gömma mig!
Jag har blivit folkskygg och drar mig för sociala sammankomster, framför allt på hemorten.

Missuppfatta mig inte nu, jag vill fortfarande gå ner i vikt. Jag vill fortfarande nå det där hägrande bmi 25, men jag känner mig så extremt vilsen just nu.

Ändringar är alltid läskiga, Det finns ju inget som är "normalt" längre, inget att "falla tillbaka" på, Lite som att börja ett nytt jobb eller flytta…

Fortsätt leta, det nya faller på plats så sakta, Du är fortfarande samma DU, kanske en aning mindre, men så länge du inte funderar på en karriär inom sumobrottning så kommer fördelarna att överväga allt…

Jag kan rekommendera att försöka ta åt dig av vad andra säger, och det är inte det lättaste..  När någon säger "Vad snygg du blivit" så hittar iallafall jag på en massa ursäkter för mig själv att de bara säger det för att vara snälla.

Men varför skulle de vara annorlunda än vad jag själv är? som säger det jag verkligen tycker.

Du har fått mig att känna mig bättre idag genom att läsa här, och det är väl en bra anledning att fortsätta ?  

**#18 Folke
**TACK! Kanske passar den bifogade bilden mig just nu?
Fördelarna ska ju vinna över nackdelarna, det är jag övertygad om. Ibland så tror jag att jag kanske har börjat hitta vem jag är, men så händer nåt och jag får värsta bakslaget. Som när jag ska handla kläder. Borde ju vara roligt, men jag har fortfarande inte börjat tycka det. Men det kommer nog…

Vad du än gör så gå aldrig tillbaka in i tältkläderna! Finns inget positivt med det alls, det är bara som en hägring i öknen. Been there, done that. Social fobi får du inte tillåta dig själv! Du MÅSTE utmana den, så du gjorde helt rätt som gick dit. Och vad var det egentligen som var så hemskt, om du tänker efter? Skilj på känslor och sanning! Det är bra att vara i kontakt med sina känslor, men inte att vara slav under dem. Försök att se förnuftigt på det hela, känn efter hur det känns och analysera ifall du faktiskt reagerar befogat eller inte. Försök att ha en nykter röst i huvudet hela tiden. I stunder när du mår bättre så kommer du att ha lättare att ta till dig vad den säger. Försök låta bli att grubbla när du mår som värst. Kram!

Försök att göra ditt letande roligt. Prova saker du inte brukar göra. Bara för att det är annorlunda behöver det inte göras tråkigt .

Mitt motto är och har alltid varit "Det löser sig", och det gör det, på ett eller annat sätt.

Skickar en rolig länk till Youtube om borttappade saker med George Carlin …… 

http://www.youtube.com/watch?v=1ySI8yxZ97I

#20 ACH TACK! KRAM! Så klok du är! Alla tjockiskläderna ska UT ur huset. Hade storrensning för en tid sedan och fick ihop FYRA såna stora blå Ikea-kassar med kläder. Jag har gett bort en del till vänner och bekanta, ska sälja en del märkeskläder på tradera om jag ids och resten ska röda korset få.
Känslor och sanningar är definitivt helt skilda saker många gånger. Social fobi får det inte utvecklas till, men det otäcka är att den känsla som jag får då fel människor "stirrar på mig" (dvs råkar kasta en blick på mig) i fel situation påminner en del om den känsla jag hade för ett antal år sedan efter att jag utsatts för en våldtäkt och tyckte att alla kunde se hinnan av äckel som jag upplevde klistrats över mig. Fast det gick över då med, trots att det var så mycket allvarligare än den situation jag är i nu så detta borde ju vara "a piece of cake" egentligen

#21 Folke Bra idé där om testandet! och "Det löser sig" är ett mycket bra motto! :)
Fniss! Tack för länken!!!

#14

Gud vad jag känner igen mig i din historia!

Jag har också alltid varit smal - som barn och ungdom var jag lång och spinkig och senare som vuxen vägde jag i princip aldrig över 63 kg till mina 172 cm och behövde aldrig tänka på vad jag åt eller hur mycket.

Sedan vid ca 29 års ålder spårade mitt liv ur med diverse tråkigheter med familj, dödsfall, förhållande ekonomi ja det var kaos.

Då började jag överätabåde mat och annat och gick på några få år upp till 108 kg när det var som värst.

Precis som du tappade jag hela min identitet, jag skämdes, ville bara sjunka ner som en grå mus i ett skrymsle någonstans och inte göra någon stor affär av mig. Jag som alltid varit en glad, social och mycket levnadsglad människa tidigare.

Jag ville aldrig åka in till stan jag tidigare bott i (i mitt smala liv) eftersom jag var livrädd att möta någon gammal bekant som aldrig sett mig tjock. Om jag någon gång ändå råkade få syn på någon så fick jag nästan panik och vände på klacken och försökte komma undan

Nu är jag med hjälp av lchf nere på 69,7 kilo och har inte långt till mitt mål.

Jag känner också precis som du att jag börjar känna igen mig själv igen - inte bara till vikten utan mitt gamla sprudlande och positiva jag har vågat sig fram igen! 

En fråga till Lilltilda:
Har du alltid varit överviktig eller i alla fall tidigt i ditt liv? Tänkte på att både jag och konichiwa blev ju överviktiga ganska sent och har ganska många år som smala - kanske därför vi känner oss mer "hemma" med den mindre vikten? Bara en tanke….

Jättebra jobbat psykiskt med dig själv att gå tillbaka och konfrontera dina rädslor - tror det är bara så man kan övervinna problemet 

Förstår precis och känner igen mig totalt.

Allas skepsism mot LCHF och fördomar är de samma även om de ser att de som äter LCHF mår bättre.

Kommentarer som:

"Nu när du gått ner så mycket måste du väl känna dig stolt och må så mycket bättre!"

Visst jag känner mig stolt, men mår bättre gör jag inte varje dag. I min hjärna är jag ju fortfarande den där överviktiga. Jag ser även henne i spegeln och har svårt att "se" den nya jag. Jag är ju intelligent så jag fattar att jag är smalare, för storlekarna har blivit mindre, men jag ser det fortfarande inte. Trotts att jag stått still i nästan ett år nu.

Det svåra är att hålla fokus, när man mentalt står still och inget egentligen hänt i livet, förutom att man tappat i vikt. Livet har ju inte blivit annorlunda. Man är fortfarande den man är, man har samma umgänge och samma skitjobb så inget är ju egenligen så himla mycket bättre.

När dessa tankar kommer brukar jag ställa frågan till mig själv: Vill du bli en tjockis igen? Svaret är nästan alltid: NEJ, det vill jag inte.

Livet blir inte med automatik bättre, man måste jobba på det själv!

Har börjat uppskatt blickar jag får på gymmet allt eftersom jag blir mer vältränad, men så var det inte i början! Som fetknopp trodde jag att alla skulle kolla för att man var fet och otränad, men lärde mig snabbt att det är precis tvärt om. Man kollar på de vältränade för att lära sig vad man själv gör fel. Ingen kollar på en otränad fetknopp på mitt gym i alla fall!

Förstår att det måste vara jobbigt. Tror dock att det är som med mig, att jag inbillar mig att alla tittar på mig men i själva verket så är alla andra upptagna med sig själva och att noja över sig själva.

Inte för att jag vill förminska dig, jag tror bara inte att det är som du och jag och andra känner det…

Vi måste nog tänka på oss själva och äta som vi mår bra av, hur vi nu gör det, och strunta i andra.

#23 Siggebus: Japp, jag föddes som en ovanligt söt liten knubbsäl på lite drygt 4,4 kg och låg sedan hela min barndom över normalvikt även om det alltid förklarades med _"ja hon har ju lite kraftig benstomme flickebarnet".
_I mellanstadiet var jag nog bara "lite smårultig" (utifrån vad jag kan se på foton) men i högstadiet gick jag upp rejält i vikt och under större delen av mitt vuxna liv har jag varit fet. Fetman har blivit en del av min identitet så en del av min identitet faller bort nu.
Tack! Att jag gick tillbaka och konfronterade situationens obehag är rätt typiskt mig tror jag. Jag vill vara den som har kommandot över mitt liv!

#24 Moncan: Det verkar verkligen vara svårt att tvätta bort hjärnans bild av sig själv som den tjocka. Nu är jag ju fortfarande tjock, men inte den där superfeta som jag varit innan och jag vill INTE dit igen! Fokus är jag bra på!
Jag kan kanske vänja mig vid de där stirrande blickarna. När alla på orten vant sig vid nya "lilltilda" så blir jag ju ändå "Old news" och kan slappna av. Men det är en del kilon kvar tills dess jag ska sluta gå ner i vikt och innan dess lär det ju inte hända.
Nackdelen med denna ort är att det är en liten ort och jag är en rätt offentligt person pga ett jobb där jag möter väldigt många människor.

#25 Lectio: När jag är på andra orter och inne i stan så är jag övertygad om att du har rätt. De flesta har fullt upp med sig och sitt.
Fast här på orten där jag är en sorts offentlig person så BLIR det stirrande och tissel-tasslande tills jag är "Old news".
Jag har t.ex. fått dementera ett rykte om att jag gjort en "Gastric bypass" för att minska magsäcken. Helt galet hur rykten kan uppstå pga folks gissningar.

Beklämmande att folk tar sig rätten att kommentera offentligt. Dessutom med detta "du är så DUKTIG!" då tar de sig rätten att värdera också. Jaha, är man automatiskt dålig om man är tjock då? Och när smalare säger det till fortfarande lite rultiga, betyder det då att de själva är "ännu duktigare"? Bra att du gick dit! De får vänja sig! Mitt tips är att tänka ut någon kommentar att svara med. Jag brukar vara noga med att inte säga tack eller så, vill inte att folk ska få "makten" att värdera. Inte heller se så glad ut i ansiktet, mer behandla det hela som ett faktum, samt visa att det inte något jag vill prata om. Ibland säger jag att jag brukar ju gå lite upp och ned och nu var det åt detta hållet… Eller bara ja, det har jag ju litegranna och sedan byta ämne, kanske kommentera något i deras utseende, du ser också fräsch ut, har ni haft det skönt på semestern? Vill inte förminska problemet. Jag har själv mött det hela veckan, jag har inte gått ned lika mkt som du, men ca 18 kg och tydligen syns det nu efter sommaren. Mött massor av jobbkompisar i veckan, de flesta sköter det snyggt, ser att de tittar lite, men sedan säger de det positivt och frågar om det mer i avskildhet. Nej, vi bestämmer själva hur stora vi ska vara och ingen ska lägga sig i. Fattar de inte själva att de kliver över gränsen för integriteten när de håller på får vi visa den tydligare. Och vi är bra, oavsett storlek!

Jag kan nästan säkert säga att den stora massan speciellt de som sett dig innan är förvånade hur du kan ha tappat så mycket. Ryktet om Gastric bypass kommer naturligtvis up eftersom "Ingen" kan ju tappa vikt så lätt, utan det gås upp lika fort igen (Fettskrämda).  Så även det ryktet är inte negativt. Snarare ganska kul tycker jag och nåt du borde se som en komplimang  .

Sen finns det ju risk att det kommer andra rykten, tex att du skulle ha en obotlig sjukdom, för det är ju inte normalt att kunna göra som du.. Så det kommer nog att fortsätta tittas. Men som sagt var, det är nog mest undran och avund från din omgivning.

Ofta brukar negativa kommentarer vara just avundsjuka, och starka uppmaningar såsom att "nu måste du sluta äta så" bottnar i okunskap.

Jag håller fullt med #27 glitterfisk, att många tar sig rätten att värdera saker och ting på ett mycket klumpigt sätt.

DU kan sträcka dig högt över dessa människor, för du har mer förnuft än alla dessa människor tillsammans…

De brukar säga att alla människor har lika värde. I mina ögon har du lite mer lika värde än dem  .

Jag brukar bara säga att jag slutat att äta socker.  Det finns ingen i omgivningen som kan argumentera för att det är nyttigt att äta socker, hur dom än försöker.

Jag brukar också få kommentarer om att jag har gått ner mycket och en hel del av de kommentarerna går tyvärr ut på att "men nu får du väl sluta äta så - nu räcker det väl?"

Jag har märkt att alla dessa klumpiga eller medvetet stickande kommentarerna kommer nästan uteslutande från de som själv har mer eller mindre övervikt och faktisk ALDRIg från de som är smala. Dessutom aldrig från karlar.  Undrar varför?…..

Jag har en bild på före och efter som jag har i min telefon och den har faktiskt hjälpt och sporrat mig supermycket! Den får mig att konkret se vad jag har åstadkommit och när jag ser den blir jag ännu mer taggad :)

#27 Glitterfisk Ja jag får tänka ut en strategi inför kommande tillfällen. Jag är alldeles för ovan situationen nu. Står där som ett fån och känner mig dum.
Detta med integritet är extremt olika för olika personer. Vissa saknar farstu helt och kan säga precis vad som helst utan tanke på att det kan bli jobbigt. Andra är nästan överdrivet försiktiga och väljer att gissa och skapa rykten istället för att faktiskt fråga! Vet inte vad som är värst. Tror nästan att det sistnämda är värre.

#28 Folke: Ja vissa rykten är mer underhållande än skadliga. Ibland är det helt klart avundsjuka som ligger bakom både rykten och kommentarer. Men just med kommentarer så är det också ibland en sån rätt skön oförvanskad nyfikenhet. Jag har egentligen inget emot att svara bara det inte sker inför andra som jag inte tycker behöver veta något.

#29 KarinJ46: Ja fast problemet är att om jag skulle säga så så skulle ju de flesta tro att jag faktiskt åt socker innan och att det är sockret som gjort mig fet. Tro det eller ej, men just socker var jag inte någon storkonsument av. Fikade när jag var bortbjuden och vid kalas och liknande tillfällen. köpte godis då jag gick på bio, åt choklad då pms-suget satte i men var verkligen ingen storkonsument. Min "bov" var nog pasta och potatis och det är svårare att få folk att acceptera argumentet "Jag har slutat att äta potatis". Annars är ditt argument klockrent!

#30 Siggebus: De klumpigaste stickande kommentarerna har jag egentligen sluppit för det mesta, men de kommer kanske då fler kilon försvunnit.
Jag önskar verkligen att jag hade en "före-bild" att jämföra med. Värsta peppgrejen att ha tror jag!
Måste be vänner och bekanta att kolla sina fotofiler och se om jag inte fastnat på något kort från t.ex. i julas. Eller någon gång förra året skulle räcka för jag vägde nog samma hela året.

Kan det inte räcka med att du säger att du äter hälsosammare idag? Jag tror också att det är många som egentligen är nyfikna på vad du har gjort för att lyckas.

Jag känner också igen det där med att ha identiteten "tjockis". Första gången då jag blev tjockisen i klassen var jag 8 år. På något sätt lever det kvar även de perioder då jag har lyckats gå ner en del.

Du och din omgivning kommer att vänja sig så småningom, ge det bara tid.

Lilltillda:

ha ha ja det där "före"-kortet var inte lätt att hitta kan jag säga!

Jag har verkligen avskytt att fastna på bild - blev ledsen varje gång jag såg att någon fått med mig så detta kortet är ett av mycket få som finns på mig.

Angående att kommentarerna kanske kommer  när fler kilon försvunnit - jaaa så var det för mig.

När jag hade gått ner en del men fortfarande var relativt kraftig så var det faktiskt bara positiva omdömen och alla tyckte jag var sååååååå duktig!

Men nu när jag gått ner ca 37 kg (högerbilden) så kommer kommentarerna.

Kan vara "avundsjuka", frustration över deras egen vikt etc för nu är jag utan att överdriva smalare än alla de t ex på mitt jobb som har mer eller mindre övervikt.

Dessutom har jag INTE gjort någon mag-op vilket förvånar dem - kommer ofta frågor typ "men har du gjort det SJÄLV!!!???

hejLilltilda och andra på tråden. Först och fremmast. Oj var jag kammare att tänka på hyr mycketsårende bemärkninger folk kan slänga om sig med i offentligheten på jobb och på staden. Att kosten är något känslosamt och berör livet och saken finns det inget tvivlan men att fotos gör verkning på en själv så man får syn för att man har förändrat kroppen är säckert. Sambon tog kort på semester av mig och ja jag kunde inte genkänna att jag såg ut som nu. Och.det är kanske bara enstaka kilo på vågen som har förändramen många har trott att jag har gått mer ner. Dom hälsomässiga verkningar och att psyken tar mycket mer tid att vänja sig är kanske andra ting man får ta in med tiden. Hur som helst andra förstår inte att man inte vill ha mjölet och socker i sitt liv men tror man börjar.att äta " normalt" när vågen är som målet vikt. Ja jag beundra din kamp Lilltilda. Go för it.

#32 LUAL: Ja att jag börjat leva mer hälsosamt är ju helt sant så det kan jag säga!  Jag är förberedd på att få en del nyfikna frågor när jag väl HAR lyckats och gått ner de ca 13 kg till som måste bort innan jag når min målvikt. Innan dess har jag väl förhoppningsvis hunnit landa mer och kanske känner mig tryggare i mig själv.

#33 Siggebus: Jag har äntligen hittat ett "före-kort" då jag står upp. Tyvärr har jag kanske lite väl tjocka kläder på det, men jag får väl be någon knäppa ett kort av mig i liknande kläder som ett "mitt i processen-foto". Ska be grannen att göra det imorgon.
När  jag når mitt mål (för jag SKA dit) så ska det bli intressant att se om och hur människor reagerar. Avundsjuka och missundsamhet ligger nog bakom ev. elaka vassa kommentarer men jag får väl försöka stålsätta mig och peppa dem att testa själva. Jag förstår att många är förundrade över din förvandling för det är verkligen en jätteskillnad mellan de två fotona . Beundransvärt!

#34 Kajak11: Tack! Ja foton är nog ett bra sätt att själv bli medveten om förändringar som sker. Och det är en stor omställning för kroppen att förändras. Det är inte alltid hjärnan hinner med och förstår vad som händer.
Lycka till du med i kampen!

På tal om "lustiga" kommentarer: Kom tillbaks till jobb idag efter 4 veckors semester och tyckte det kunde vara kul att visa vilken skillnad på då och nu så jag visade bilden jag har i min telefon.

De flesta sa typ WOW!

Men en av dem sa "joooo…men jag tyckte du såg bättre ut i ansiktet med lite mer hull där"

Tack för det!

Men jag tar verkligen inte åt mig - de får säga vad f*n de vill faktiskt - rör mig inte längre i ryggen 

ps: menade förstås inte att jag gått ner så mycket på mina 4 semesterveckor *fniss*

#37 Siggebus: Hahaha! Hade ju varit ett mirakel om det hade gått!
Fast detta med hull i ansiktet är en smaksak och vissa (INTE du!) åldras utseendemässigt av att gå ner i vikt. Min ex gick ner mycket i vikt just efter att vi gått skilda vägar. Jag fick en smärre chock när jag träffade honom efter några månader. Det var som att huden inte riktigt hade anpassat sig så han såg mycket äldre och fårigare ut. Några månader senare sprang jag på honom igen och då hade han ett normalt och fräscht utseende igen (utan att ha gått upp i vikt).

Här har jag lyckats klippa ihop ett "före-foto" med ett "nu-foto" (med ca 13 kvar till mitt stora mål). Jag fick söka länge innan jag hittade ett "före" och tyvärr är kläderna rätt bylsiga där så jag fick söka fram likvärdigt bylsiga kläder för min nuvarande storlek för att jämförelsen skulle bli rättvis.

Förutom den svarta fläcken i ansiktet som jag tror du måste söka för  ,så är det ju en enorm skillnad till det mycket bättre…. En helt ny hållning.  Inte konstigt att folk vänder sig om….

Tummen upp från mig !

Jag förstår din oro över att inte vara van,… Tror ändå att det är bättre att vara ovan, för då är du medveten…   Jag gick från 110 till 76 (Det blev för mycket, jag vet)  men jag kände mig lika ful och fet som innan, vilket slutade med att jag gick upp igen  .

Nu har jag slutat att känna så, nu vill jag bara må bra

Men WOW säger jag!

Stor skillnad - spelar ingen roll att det är bylsiga kläder för man ser det tydligt. Du är helt enkelt en mindre person! Bra jobbat!

Ja det där med ansiktet är ju en grej.

På första bilden så ÄR jag yngre det är ca 13 år sedan tror jag. Hittade inget nyare faktiskt som man kunde se ordentligt. Av någon anledning gömde jag alltid mig bakom andra eller bakom möbler etc ha ha

Grejen är att de som jag nu umgås med/arbetar med etc aldrig har sett mig när jag var smal för då bodde jag i en annan stad.

De säger t ex att oooh vad smal du blivit i ansiktet - nu får du inte gå ner mer. Men förr såg var jag faktiskt så smal i ansiktet  men det är de inte vana med.

Även om det inte syns så mycket på mitt "efter"-foto så har jag lite fettvalkar kvar på höfter, rumpa och lår men ingenting i ansiktet längre. Det är också alltid i ansiktet jag har gått ner allra först när jag bantat förr i tiden.

Det där med skinnet som inte hänger med - det är EN sak som är bra med att inte gå ner för snabbt (tänk på det ) för då brukar skinnet hänga med ganska bra.

Jaså du fick också leta länge efter ett före foto hi hi - ja vad konstigt, verkar inte som om vi var några linslusar precis

#40 Folke:

Haha, ja det är nog dags att putsa bort oljan från kameralinsen kanske ;).
Tack för uppmuntran!!!
Nu har jag väl kanske inte riktigt fullt så stolt hållning ute bland folk då jag liksom vill försvinna lite mer och inte märkas…
BRA att du slutat känna så! För tanken och målet måste väl ändå vara just att vi ska må bra?

#41 Siggebus:

Ja ÄVEN jag ser att det är skillnad mellan mina två foton (detta med foto var faktiskt rätt smart, för det hjälper mig att förstå på ett annat sätt). Det är ganska precis ett åt mellan de två fotona, men jag började med lchf i januari i år.
Att det inte finns så mycket "före-foton" på mig beror nog mest på att jag oftast står bakom kameran och håller i avtryckaren , men visst är det så att jag heller inte är bekväm framför kameran. Det finns en del kort från fester och så, men jag ställer liksom inte upp på enskilda foton eller porträttfotografering. Mitt "före-foto" finns bara för att jag på distans skulle visa upp nya huvjackan för en vän.
Fast när jag nått min målvikt och kroppen stabiliserat sig, ska jag be en kompis som är duktig fotograf att ta en serie bilder på mig.

Ja har de inte sett dig med smalt ansikte så är väl bara det en ovan syn för dina kollegor, men måste kännas super för dig att hitta tillbaka till ditt "vanliga" jag igen! Mångas viktnedgång syns först i ansiktet faktiskt. För mig är det händer och armar som det syns först på. Jättekonstigt tycker jag!

Ja det ÄR bra att ge huden en chans att hinna med men överskottshuden på min mage måste nog tas bort kirugiskt framöver. Den har nog svårt att försvinna på annat sätt tyvärr. Får avvakta och se vad som händer.

#43 Lilltida Lugn Lugn…

Här behövs det inte sprättas än…

Försök sträcka på dig även när du är ute, du behöver ju inte bli kaxig, men du har din plats, du är DU.  Du är unik ! Det finns ingen annan som du och det ska du vara stolt över. Tänk på det när du ser andra, hur eländiga de ska känna sig för att de inte är du  .   Hade jag inte varit JAG, så hade jag nog tyckt det varit roligare att vara du… men nu är jag lika unik som du, så jag kan sträcka på mig, och jag tycker det är lättare att vara med på kort nuförtiden… bara för att jag ändrat min attityd 

och jag tycker det är helt fantaskt att träffa dig här (Och alla andra också), för chansen är ju inte så stor eftersom det finns många människor på jorden.

Alla här ska sträcka på sig lite extra, för det har vi förtjänat !!!

#44 Folke

haha, tack, du skulle kunna ha mitt jobb som till stor del går ut på att uppmuntra och peppa unga människor!
Jag brukar tänka kring människor jag möter att "God loves you, and I´m trying". Får väl börja säga det till min egen spegelbild varje morgon med!

Alla har ju sitt unika värde!

Själv är jag lite ledsen över hur missundsamma en del är till min vikt nedgång. Jag känner särskilt av detta från andra överviktiga. På jobbet är det ett evigt kommenterande om min mat, att den ser äcklig ut, är tråkig osv. För att inte säga hur ohälsasam den är. Konstigt nog är det många som äter sina mackor ofta, borde inte det vara tråkigt och ta en cola till det och kanske avsluta med ett choklad. Samtidigt är det som om de känner att de måste försvara sig och överdriva hur mycket de älskar pasta eller bröd eller vad det nu kan vara. Jaha, ok. Det är inte mitt problem, ät vad du vill och låt mig äta mitt. Jag skiter fullständigt i vad andra äter.

När jag var på styrelsemöte förra veckan så fick jag höra, som jag uppfattade att jag hade stylat mig för mycket. Fick en kommentar om att min tröja var fin. Jag hade bara låtit mitt hår självtorka, har lockigt hår, och sminkat mig. Bara en som jag har regelbunden kontakt med och är väl medveten om hur dåligt jag har mått av min Zyprexaskilo kostade på sig en komplemang om min viktnedgång, och såg uppriktigt glad ut för min skull.

Jag har min övervikt mycket på lår och armar. Det läggs sist på magen, så magen växte mycket i slutet. Nu har jag självklart tappat mest på magen och kan ha lite tajtare tröjor igen. Något som jag är jätteglad för. Kan äntligen köpa storlek L i de stora klädkedjorna. Jag känner mig nog rent av smalare än vad jag egentligen är och jag är lite ledsen för att fler inte kan unna mig en kommentar om viktnedgången.

Kan dock nämna att mina närmaste hejar på mig och glädjs med för varje kilo som jag tappar, för de vet hur viktigt detta är för mig. Mina närmaste anpassar också maten så gott det går till mig när jag är bortbjuden. Fullt stöd med andra ord.

#46 MaxMin.
Då är det dina nära och kära som du ska söka stöttning av och som du får luta dig mot då det känns motigt! Du behöver inte de andras uppmuntran. Du VET ju själv hur bra du lyckats och hur mycket du kämpar! Min extrasyrra äter Zyprexa och jag vet hur det ställt till det för henne med viktuppgång och godissug.
Du gör ett riktigt bra jobb som kämpar och inte ger upp! Fortsätt!
Varje kilo är en delseger!

#47

Jag kan knappt tro ibland vad LCHF har gjort för mig. Att inte ha något godissug över huvud taget är den största vinsten. Det fanns inget stopp innan. Jag blir lika förvånad varje gång jag väger mig och ser att vågen rör sig neråt. Nu börjar jag fatta på allvar att det är sant, i början kändes det nästan som inbillning. När jag har beklagad över min vikt i vården så är det som direkt har uppmuntrat en att gå ner i vikt, för de vet att det är väldigt svårt att gå ner med dessa mediciner. Min läkare har ibland kommit med hurtigt förslag att jag ska ut och gå, men problemet med Zyprexa var att jag fick muskelstelhet och det var väldigt jobbigt att göra på sig. Nu när jag har sänkt min dos till 5 mg så har jag inte dessa problem längre.

#48 MaxMin
Ja det är bara att glädjas med dig! Så härligt att se resultat trots medicinen!

Idag hamnade jag i en situation där jag tänkte på dig. Är liksom du lite av en offentlig person i min yrkesroll. Dagen idag innehöll en hel del mingel. En "kund" sade till mig halvoffentligt "vad fin DU är", och tittade på mig uppifrån och ned. Jag hanterade det genom att välja att uppfatta att hon menade min klänning, sade tack, och gick snabbt vidare i samtalet. Efteråt kände jag att man vill inte tala om det offentligt, det känns lite privat. Precis som du, jag kan prata om det med folk som står mig nära, men inte med vem som helst. Känns liksom över en privat gräns, typ prata om bankkonto, sexliv eller vad som helst. Då kände jag som jag uppfattat att du med känner, vet inte om jag har rätt, att man nästan skulle vilja dölja det för att det ingår i privata sfären. Så går det inte att dölja det uppenbara…

#46 Varit uppe förut, men tycker det kan sägas igen. Det är extremt oförskämt av att de kommenterar din mat på det viset, så uppfostrat att det inte är sant. Man kommenterar inte andras mat ombedd i annat än positiva ordalag. Om du så satt och åt hundbajs vore det inte ok, möjligen skulle de kunna fråga hur det kommer sig du kände för att prova det, eller att de inte träffat någon som provat.

#50 Glitterfisk:
Ja! Det verkar som att du upplevt lite av det jag försöker förklara. Det känns besvärande då fel människor kliver in i min privata sfär. Jag förstår att de som kommenterar ofta gör det med tanke på att det ska vara en positiv uppmutran och visst kan det väl vara det med, men det känns besvärande! Jag kan vara i centrum som den "offentliga person" jag är, men jag vill inte känna att jag är i centrum som privatpersonen som hittills gått ner 25 kg på relativt kort tid för just det ligger inom den sk privata sfären som jag bara vill dela med de människor som jag väljer.
Det går inte att dölja 25 kg minus och ännu mindre kommer det att gå att dölja den dag jag tappat återstoden av övervikten. Men tills hjärnan har hunnit med och jag känner mig bekvämare med att bli annorlunda bemött, så känns det extra jobbigt med uppmärksamheten.

Och så detta med att bli annorlunda bemött, i vissa situationer så retar det mig otroligt att bli positivare bemött med färre kilon på kroppen. Dög inte jag då jag vägde 25 kg mer? Jag är samma person nu, men i en smalare kropp.

Istället för att starta en ny tråd skriver jag i min gamla för jag måste bara få ur mig frustrationen! Jag har hamnat på en platå (faktiskt gått upp lite med) och förstår inte vad jag gör för fel. 92 kg till mina 177 cm så det är lååång väg kvar.
En Lchf-ätande vän hävdar att jag antagligen gör något undantag som jag förnekar, men det gör jag inte! Måste kanske börja skriva matdagbok eller liknande men jag vet att jag kommer att bli fullständigt fanatisk då. Jag har redan en förmåga att fixera mig vid kost och viktnedgång och har en gång i tiden varit extremt fast i kaloriräknande. Jag vill inte dit igen. Men jag vill heller inte uppleva utebliven viktnedgång eller plussiffror på vågen.
Suck… Det jag har uppskattat med lchf är att jag kunnat äta mat, sluppit gå hungrig, sluppit räkna kalorier och ändå stadigt sett min vikt minska! Tills nu då. Känns som att jag klivit rakt in i vägg. Ett tydigt stopp med ett "hit men inte längre"!
Jag har minskat på grädde (har lite i äggröra och omeletter, men inte i några såser och bara undantagsvis en liten skvätt i kaffet om kokosoljan är slut), äter inga nötter, äter inget "bröd" annat än till helgfrukost (även lchf-bröd tycks bromsa min viktnedgång) och just nu äter jag heller inga som helst godsaker i form av bär eller mörk choklad. Jag äter MAT och bara mat. Och vad får jag för det? VIKTUPPGÅNG istället för viktnedgång.
Jag har också försökt se till att sova tillräckligt och undvika stress, men det verkar inte hjälpa och nu har DET börjat ge mig en mental stress. Blir så förbannad på mig själv som inte kan lyckas med detta.

Kanske promenader kan hjälpa?

Dagligen tur, som hade man en hund att prom. med?

Det brukar ochså att hjälpa på humöret när man promenerar.

Jag tyckar och har läst att kroppen vänjer sig vid den form for kalorier och mat som kommar in. Liksom med motion, och då gäller det att ändra, så kroppen lär sig något nytt. Alltså inte göra det samma var enda dag.

Det verkar att vara många som har problem med mejerier och kanske man skal växle mellom lite det ena och annat. Särskilt kvinnor. Kanske det är något hormonelt.

Men jag har inte heller fri adgång till grädde och ost.

Jag har slutit med yoghurten till frukosten.

Det kan bli svårt att hitta lösningen, då det blir mer protein om man inte äter tillräckligt med fett. Men kanske smör går bättre?. Kanske du kan änvänne grädde och lite rysk yoghurt iblandt i maten?

Sedan bär och grädde enstaka dagar.

Hoppas det lyckas.

#54 Tack för din uppmuntran! Jag har hund så jag är ute och går varje dag. Ska fundera igenom min kost lite mer med. Äter kanske för mycket av något. På något sätt måste jag lyckas lokalisera vad jag gör för fel.

Har du haft den här vikten en längre tid förut? Man kan hamna i en platå kroppen stannar upp innan den går vidare

Äter du samma mängd som förut eller har det råkat bli mindre? Själv är jag sådan att jag har lätt att äta för lite och då stannar det upp för mig.

Mäter du kroppen med måttband, ibland kan viktnedgången stanna upp men det händer ändå saker med kroppen, det är som att det förflyttar sig, svårt att förklara.

Hoppas det vänder snart

#56 Emea67

Jo jag vet att man kan hamna på platåer. Jag är bara så grymt otålig och vill vidare nu. Framför allt vill jag INTE se viktuppgång! 2006 gick jag med klassiska tallriksmodellen ner till nästa den vikt jag har idag (5 kg mer) men då parkerade kroppen på den vikten och vägrade släppa ifrån sig mer. Jag lyckades aldrig bryta den platån och sedan hände saker som gjorde att jag sakta började samla på mig vikt igen.

Maten har jag nog minskat på en del av den enkla anledningen att jag inte behöver lika mycket mat nu när jag väger 25 mindre än i starten. Fast Jag tycker att det är grymt svårt att veta exakt hur jag ska äta och jag blir alldeles förvirrad av att läsa på forumet och allt snack om att minska proteinmängderna och bli "fettmätt" men utan att överdriva intaget av fett heller.

Tyvärr har jag inte använt måttband. Får kanske börja med det nu istället. Fast jag tycker att det är svårt att använda måttband då kroppen är mjuk och valkig. Svårt att mäta på exakt samma ställe och exakt lika fast.

TACK för din input!

Ja platåer är skitjobbiga man förstår dem teoretiskt men i praktiken är det helt annorlunda

Ja förstår din förvirring med allt snack om proteiner/fett bara äta när man är hungrig osv……

Skulle jag bara äta när jag är hungrig skulle jag äta för lite har inga direkta hungerskänslor. Nu i omstart så äter jag efter klockan och ser till att jag får i mig näring minst 3 ggr/dag inte lätt ska jag säga men det går.

Jag har inte mätt mig heller, dumt kanske, men ett bra tisp för magen är att ha måttbandet vid naveln varje gång så hamnar man på rätt ställe.

Var med i VV för länge sedan och de sa att om man ändrade kosten lite några dagar typ bara äta fisk i 4-5 dagar så kunde man få igång viktminskningen igen. Vet inte om detta är sant men kanske värt att pröva!?

Ha en underbar dag

Ja, det är svårt att sitta still på platån, och jag förstår det är jobbigt.

Jag har använnt dumbbell.se for att holla koll på kalorier om det inte stämte med min upplevelsa av vad jag åt.

Det verkar att vara olikt hur mycket man förbrännar. Tror inte att samma kalorieantal var enda dag är det rätte kanske. Men jag vet inte helt.

Det var en tipp från sitet här om dumbbell. Det är en gratis sita och man kan lägge en gratis profil på och bara använna kostdagboken,

Om man äter lite mer protein eller inte, ja om man gör något fysiskt verkar det bra muskeloppbygende efter traditionel lära. Men jag tror inte att det behövs så mycket protein änn äter jag kanske en del protein då jag äter 2 ägg till frukost var dag för tiden. Och sedan blir det något kött eller fisk till lunch. Har satt matmängden ner till lunch.

Måttbandet som Emea67 skrivar är bra att få i gång - det avslöjar mer änn vågen ibland.

Lycka till.

#58 Emea67: Ja detta med att äta när man är hungrig fungerar inte för mig heller så jag äter på lite mer fasta tider. När jag följer kroppens signaler så äter jag sällan över 1000kcal på ett dygn så det är ju på tok för lite! När jag äter på mer fasta tider och ibland summerar min dag så slutar den oftast på 1700-2000 kcal. Nu sägs det ju att man inte ska räkna kalorier inom LCHF men jag tycker att det är en bra måttstock för att veta att jag inte får i mig FÖR LITE mat.
Jag ska hitta något sätt att mäta på samma ställe varje gång. Ska köpa ett måttband nu i helgen.
Detta med att äta samma några dagar på raken funderar jag på att testa till veckan då jag är helt själv och inte behöver ta hänsyn till någon annan.
Kan vara värt det. Om jag räknar ut en dagsranson med rätt E% och äter samma varje dag så kanske nåt händer.

#59 Kajak11:
Jag brukar skriva in min mat på matdagboken.se. Det är nog inte helt olikt dumbbell. Jag registerar mat och motion så att jag har hyfsad koll på hur jag äter. Ägg tycker jag är toppenmat! Ägg äter jag flera per dag då de in princip innehåller allt man behöver förutom C-vitamin.

hej Lilltilda.

Läste just igenom hela din tråd här. Tycker du är otrligt stark och tack för du delar med dig. Känner precis igen dig när du beskriver att det är svårt att lämna sin gamla identitet bakom sig.

Bara en tanke med platån. Kanske är ganska bra att vikten stannat upp ett litet tag? För att du skall 'hitta hem' i din nya kropp och för att känslorna skall hinna ifatt?

Visst är det skitjobbigt att inte vara imål, så att säga, men målet kan ju också vara att man är på väg att förändra sig själv.

Lycka till!

#61 Amster-damen:
Tack! Ja visst är det svårt att lämna sin gamla identitet! Ganska trösterikt ändå att märka att andra känner liknande vilsenhet som en själv! Visst kan platån vara bra ur "hitta hem-perspektiv" men jag vill såklart ändå vidare, otålig som jag är!  
Kloka tankar har du. Förändring handlar om så mycket mer än bara kilon på vågen.

har du inget måttband gör som Skaldeman och använd ett snöre

hej och hå! Efter en vecka med strikt registering av mat på matdagboken.se och ett dagligt kaloriintag på 1600-1750 kcal (räknar kalorier för att inte äta FÖR LITE!) så har viktuppgången försvunnit och dessutom tagit med sig ca ett halvkilo till, så kanske vågar jag hoppas lite nu. Fortsätter i alla fall att slaviskt registera maten och fortsätta att hålla nere konsumtionen av mejeriprodukter så får jag se vad som händer…
Fick för övrigt vänligt men bestämt "fy-finger" av en distriktssköterska på orten då jag sprang på henne i ett jobbsammanhang och hon frågade vilken metod jag använt för viktnedgång och jag svarade LCHF. "Ja, LCHF är nog en bra kickstart, men absolut inte något som du ska ägna dig åt under någon längre tid. Håll koll på dina värden"

#64 Låter gott !  Jag hoppas att det håller i sig…

Jag skulle nog vilja säga tvärtom mot distriktssköterskan, Nästan alla metoder som kommit upp under åren lopp gör att det går att gå ner i vikt om man följer dem strikt . Jag har testat många, och gått ner en hel del under årens lopp..  Men jag har bara hittat ett sätt som kan hålla vikten  .

#65: jag lugnade henne med att jag kanske kommer att gå över lite mot GI framöver då jag nått målvikten. Men om det verkligen blir så återstår att se . Först och främst ska vikten ner och sedan får vi se vad jag ger mig in på då.

Vad kul Lilltilda!

Ja när jag står still eller går upp så är det nog för att jag äter förlite!!

Denna kalori in kalori ut metoden fungerar inte för alla.

Ha en underbar dag

Nej, jag ropade "hej" för tidigt…
Känner mig allvarligt talat lite lätt uppgiven nu. Vågen pendlar mellan 91,7 och ca 92,5.
Jag bokför slaviskt allt jag äter på matdagboken.se. Jag har sista veckorna hållit mig till kh-nivå 5-18 gram/dag, jag begränsar mejerierna hårt (äter lite ost ibland och någon liten skvätt grädde om jag gör en omelett till lunch), äter inga nötter alls, inget lchf-bröd heller och jag är noga med att hålla mig inom ett rimligt kalorispann (jag som aldrig skulle räkna kalorier igen ).
Tittar jag bakåt i matdagboken så har min E% varit: Fett 72-80%, Protein 18-26%, kolhydrater 2-3%.
Kalorimässigt har jag legat mellan 1600-2100 kcal/dag beroende på om jag motionerat eller inte.
Enligt matdagboken är mitt kcal-behov för bibehållen vikt 2200 kcal och för viktminskning ska jag minska det med 500 kcal till 1700 kcal/dag, om jag inte motionerar för då måste jag kompensera med mer mat.

Jag tycker inte om att behöva väga och mäta allt jag äter och jag avskyr att hålla stenkoll hela tiden (även om jag behöver det då jag oftast äter för lite om jag inte räknar).
Jag tappar all lust att äta då det mesta börjar kännas så "fixerat" och maten extremt tråkig och torftig och svår att variera nu då jag äter så strikt utan mejeri och nötter.
Hade jag sett resultat av min kamp hade jag varit mer motiverad, men nu känns det bara jobbigt och motigt.

Lilltilda, just detta hände mig med, min anledning var kortison och insulin resistens.

Insulin resistens kan hända utan kortison/medicinering som du säkert vet.

Det som fungerade för mig att komma igàng var 3 dagar med ägg och kyckling och närmare 1300kcal/dag.

Men som sagt i 3 dagar.

Sedan tillbaka till "vanlig" LCHF som för mig ser liknande ut din (inget spannmàl och ytterst lite mejeri), men hàller mig kvar vid en relativt làg kcal nivà.

Min önskevikt x 24.  Däremot äter jag 70-80% utav mitt dagliga kcal intag fràn fett och nötter/mandlar ingàr.

Känner mig "lätt" och ingen uppsvälld mage etc. av detta.

Fungerar för mig men…

#69 crikarlshamn : Tack för input. Ja jag har läst på om detta med insulinresistens lite men det enda som tyder på att det skulle vara mitt problem är att jag "gör allt rätt" men inte får något resultat. Fast det kan ju vara symtom nog.
Läste någonstans att man kan äta extra enformigt och likadant i några dagar för att lura igång kroppen och det kanske var det som du gjorde då du åt ägg och kyckling? Skönt att det fungerade för dig!
Jag får kanske testa något liknande.
Min önskevikt är 79 kg så tar jag det x24 så ska jag äta 1896 kcal/dag och det är ju ungefär så jag äter och majoriteten av kalorierna kommer från fett. Nötter är jag försiktig med och äter max en gång/vecka. Smör, majonäs, fett kött, kokosolja och lite oliv/rapsolja är mina vanliga fettkällor när jag inte lyxar och använder lite grädde.
Min mage känns stabil och är sällan uppsvälld (däremot trög och hård ibland), men å andra sidan så hade jag en oförskämt stabil och lugn mage även innan jag började äta lchf. Den enda riktiga hälsovinst jag fått med lchf är att jag gått ner 25 kg. Det är inte fy skam, men att det ska vara så förgjordat svårt att tappa 13 till när jag följer kostråd och aldrig gör undantag irriterar mig.

Ibland tänker jag att jag kanske är FÖR strikt och äter FÖR exemplariskt så att kroppen på nåt vis vant sig vid det och därför inte vill släppa ifrån sig mer.

Hej igen,

Làter som om du gör "rätt" men att du har samma blockering som jag hade och det var just med kyckling och ägg jag kom igàng igen.

Glömde skriva att jag började med Hata yoga igen (efter 2.5 àrs uppehàll) i samma vecka, 1h 2-3 gg /vecka.

#71 crikarlshamn: Då ska jag testa samma metod om några dagar då jag bara har mig själv att ta hänsyn till. Just denna vecka är det två till som äter mat ihop med mig så de vill nog ha lite större variation . Klart värt ett försök!
Jag funderar på att ägna mig åt mer motion än de promenader jag går, men vill samtidigt inte stressa kroppen. Får kanske gå till simhallen och börja simma igen, det är bra träning som ger lugn och harmoni. Yoga är tyvärr inget som passar mig.

Lilltilda, promenad och simmning gàr nog bra.  Kännde att fà upp blodcirculationen var det som gällde, hur spelar nog ingen roll.

Hata yoga passar mig för allt jag behöver är en yoga matta och den platsen den tar.  Var bra att börja med kurs igen men nu gör jag det hemma!

Tio sunsalutations och kroppen är igàng!

http://www.livingwordsofwisdom.com/support-files/sun-salutation.pdf

http://www.youtube.com/watch?v=6IUyY9Dyr5w&feature=fvwrel

Tack för tips och länk angående "Hata yoga". Säkert jättebra övningar som är toppen för många. Jag undviker all form av Yoga av "ideologiska och religiösa skäl" men använder ibland andra sätt att skapa harmoni och välbefinnande på. Tror att det är viktigt att hålla igång kroppen utan att stressa den.

Hej Lilltilda, "ideologiska och religiösa skäl" vad nyfiken jag blev, ursäkta att jag säger sà Jag bor i Genève och vi är en salig blanding av "utlänningar" nästan allihop och med lika mànga religioner och alla är väldigt öppna och accepterande. Ser du ett samband mellan religion och yoga eller är det din tro som inte tillàter motion? Min yoga lärare har ibland grummlat om att yoga i dag ses av de flesta som en arobic class och att ingen bryr sig om livs stilen eller andligheten in den. Yoga är ett utav de àtta ettapper för att komma till ett högre andlighet och fràn början var det "…, yoga is one of the six orthodox schools of Hindu philosophy based on the Yoga Sutras of Patanjali. Various traditions of yoga are found in Hinduism, Buddhism, Jainism and Sikhism."
http://en.wikipedia.org/wiki/Yoga - men som sagt, för den stora massan i dag i väst gör det för att fà bättre hàllning, rygg, flexibilitet och muskel massa.  Observera att jag talar om Hata yoga. Gàr vi sedan in pà de "nyuppfunna" yoga stilarna som Bikram Yoga (1970) i ett upphettat klassrum eller sk. Power Yoga (variant pà Ashtanga) eller Vinyasa Yoga har alla kommit fram under 1900 talet sà är det, pà gott och ont REN SPORT! Som kuriosa, de àtta ettapperna är:

Yama – Restraint The path begins with self-discipline, or the adoption of a basic moral code of non-karmic or ‘unselfish’ activity. The yogi forsakes stealing, lying, cheating, killing, and other exploitative and self-gratifying behaviours.

Niyama – Purity Purity involves both hygiene and diet. In terms of hygiene, radical ablutions or cleansing rituals are performed, such as swallowing a length of gauze and pulling it back out again, in order to scour the intestinal tract. Thus hygiene goes beyond the superficial conception of cleanliness which governs ordinary life. Diet is also important, since the outermost sheaths are composed of the food that we eat. Dense foods such as meat are to be avoided, and subtle, refined foods are to be preferred. Also important are the mode of preparation and the sizes and times of meals. Fasting is also an important purity practice, but is seen as a hygienic concern, and not a dietary one.

Asana – Postures The twisting, bending, and stretching that are commonly associated with the practice of yoga serve a number of purposes. The holding of postures prepares the body to sit for long periods of time in meditation, enables the overcoming of the boredom reflex, and is held to stimulate the endocrine system and thus to be important, since the endocrine system affects our emotions; this stage of yoga begins to affect the emotional as well as the physical sheaths.

Pranayama – Breathing Exercises Prana is the life force which enters the body with the breath and which is metabolized from the foods we eat. Breathing exercises improve the ability of the body to metabolize prana. Also, since breathing affects emotions, breath work helps to regulate and refine the emotional sheath. Finally, breathing also represents a bridge between those physiological functions which we believe we can control (voluntary) and those which we cannot (involuntary). Adept yogis claim to be able to control metabolism, reflex, and brainwave activity — events slow or virtually stop the heartbeat.

Pratyahara – Sensory Withdrawal At this stage, the yogi is able to use the power of concentration to withdraw attention and identification from the outermost, physical, ‘external’ sheaths. This means that sensory input is blocked out or ignored through an effort of will. The only sound one hears is the pounding of the heart, and this explains why a yogi might want to slow or stop the heartbeat, in order to establish true peace and quiet and facilitate inwardness.

Dharana – Concentration Concentration in this sense involves what is described as single-pointedness, that is, the fixation of mind, body, and spirit on a common focal point. Here, the image of the third eye is invoked to suggest the strengthening of spiritual vision to the point where it is capable of sustaining a single object for long periods of time, like an eye staring at an object.

Dhyana – Meditation Dhyana refers to meditation, or a sense of radical self-awareness. To return to the metaphor of the third eye, once it has been trained to stare unblinkingly at a single object for a long period of time, it then turns inward upon itself, watching itself watch itself. This awareness takes place without judgment or evaluation, and drives a wedge between our experience and our Self. We watch or ‘witness’ our own experience as though it were only virtually real, as though it were a drama or play. We cease to identify with it. This condition is one of complete effacement of individuality. One no longer identifies with one’s body or ego; one’s actions are selflessly motivated and non-karmic. This virtually guarantees that liberation will occur with death, which will take place once the consequences of past karmic action have been borne.

Samadhi – Bliss Trance

This condition is one of complete effacement of individuality. One no longer identifies with one’s body or ego; one’s actions are selflessly motivated and non-karmic. This virtually guarantees that liberation will occur with death, which will take place once the consequences of past karmic action have been borne.

Kortfattat svar på detta OT-ämne: Jag är kristen (men alla kristna tänker inte som jag!) och jag ser en tydlig koppling Yoga-religion-andlighet och det finns inte plats för annan andlighet i mitt liv än den som tillhör min kristna tro. Även den yoga som anses vara neutral och bara motion har sitt ursprung i traditionell yoga så därför undviker jag den.
Jag är väldigt försiktig då det gäller olika övningar, filosofier m.m. som handlar om att "hitta sig själv", "öppna blockerade kanaler/öppna energi-flöden", "nå djupare medvetenhet" osv.
Meditation (undantag kristen), mindfulness, Quigong, Yoga osv är exempel  på sådant som jag medvetet undviker för att jag känner att jag tappar fokus på det som är viktigt för mig och dessutom är jag osäker på vilka kanaler jag öppnar och vad jag då släpper in!
Låter säkert jätteflummigt, men det är mitt personliga ställningstagande att undvika vissa saker och jag kan inte riktigt sätta ord på mitt behov av den kristna andligheten.
Även om jag undviker vissa saker så finns det annat som jag gör som känns ok. Jag ägnar mig t.ex. åt kristen meditation, finner frid och harmoni i naturen och tillsammans med djur, når mental frid genom viss musik och sång och jag försöker vårda min kropp genom motion och kost med tanken i bakhuvudet att kroppen är en del av skapelsen och jag är skyldig att försöka ta hand om den gåvan på bästa sätt (att jag sedan misslyckats kapitalt under långa perioder av livet är en annan sak)

Hej igen Lilltilda och tack för ditt svar!

Vet precis vad du menar med Kristen meditation dà jag har präster pà bàde mammas och pappas sida.

Bättre att hàlla sig till till det man känner sig säker pà och bekväm med.

Medvetenhet om nàgot, bör inte ses som ett misslyckande, du är ju i full gàng att kämpa med att lyckas med det!

@Lilltilda

på tal om Yoga, så låter det inte alls "jätteflummigt"  det du säger!

Vet att detta ämne är lite väl OT och vill inte predika för någon om vad som är rätt och fel, vi gör alla våra val.

Men jag skulle vilja säga till dig att du gör ett bra val i att avstå från Yoga, för oavsett hur moderniserat och västerländskt det har blivit så har den en väldigt stark bakgrund. Tro den som vill men den medför många "styrkor" som faktiskt inte är helt naturliga… Inget hokus pokus i gympasalarna i svea, men av den som utför yoga på korrekt sätt så ger den övernaturliga egenskaper!

Förövrigt: fortsatt lycka till med viktminskningen! :)

god kväll!