![[RipleyKatten]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Det gör ont att vara genuint dålig
Det gör ont att vara genuint dålig. Faktiskt. Det finns två läger. Dom som klarar sig, och dom som inte gör det. Dom som inte klarar sig är mer eller mindre ständigt avundsjuka på dom som klarar sig. Dom som klarar sig, trycker dock ner sina oavsiktligt bittra beundrare. Ja, jag är avundsjuk på er som kan. Ni som har jobb. Ett sätt att försörja sig själv, och kanske även dom som ni älskar. Ja, jag är avundsjuk på er som har körkort, och kan köra bil. Ni kan ta er till dom ställen ni vill, kan och måste. Det är tre situtationer ni inte har svårigheter med. Det enda ni behöver ta hänsyn till är era jobbtider. Jag som är sämre, får ta hänsyn till min sociala fobi. Sen busstider. Kom bussen i tid? Bussen får avgöra om jag får vänta längre på ett möte eller om jag måste boka om p.g.a. att jag missar det. Vågade jag mig ens till bussen i morse? Apati, björntjänster, mobbning och ensamhet är egentligen den enda sanna sumreringen av mitt liv. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Men vad gör ordning när allt fortfarande har satt spår och gjort mig till den jag är i dag. Jag vågar inte. Jag vågar inte finnas. Jag vågar helt enkelt inte. Något som grundades i min barndom är apatin jag lider av. Jag vill ingenting. Inte egentligen. Vilket kommer från min far, vars dominans kvävde min mors handlingskraft. Detta orsakade i att jag inte skaffade mig något intresse. Många barn tar över intresset av intresse från sina föräldrar. Till exempel grejade min far mycket med bilar. Jag avskyr bilar. Morsan visade inget större intresse i något. Hon bara var, och tog hand om oss barn. Kort och gott har jag inte fått någon inspiration av mina föräldrar. I skolan träffade man såklart kompisar. Och man fick ta del av deras intressen. Jag hamnade i en grupp där TV-spel var ganska poppis. Och det var väl då jag började lira "seriöst" och sedan dess har det hållt i sig. Men varför höll det i sig? Jo, för jag hade inget annat att göra. Jag brydde mig inte om någonting. En ganska stark kontrast till mitt allra första minne av TV-spel. En kompis visade NES hemma hos sig vid väldigt ung ålder. "Ush vad tråkigt, kan vi inte gå ut i stället?" Ett av dom få minnena jag har kvar, från den åldern d.v.s. Och även innan man blev medveten om ens föräldrars apati. Jag har alltid lidit av mitt namn. Jag själv känner att det är fult. Dessutom valdes det av min farmor, må den häxan brinna vart hon än är. Det valdes under en akt av dominans. Mitt riktiga namn skulle vara Oskar. Ett fint namn. Ett namn som antagligen skulle passat mig bättre. Mitt nuvarande namn som jag har bärt i snart 24 år skäms jag för mycket för att avslöja. Dom elaka människorna i skolan, dom som idag klarar sig, använde detta namn till att psykiskt terrorisera mig. Sarkastiska hälsningar, vänliga ord förgiftade av oförklarligt hat. Jag var väl "den" helt enkelt. Ni vet, "den" som är "den". Ni förstår nog. Om det skämtades om min övervikt hörde jag det väldigt sällan. Jag fick allt mer ofta höra mitt namn, och mitt jag. Antar jag. Innan jag började högstadiet, där allt detta hände, var jag relativt säker i mig själv. Relativt. I början av sjuan var jag ganska glad, hade hopp för framtiden. Pluggandet var inte så skoj, men jag fixade det. Jag var ganska trasig i slutet av sjuan. Sommarlovet mellan åttan och nian satt jag inne och spelade FFX. Satt i ett mörkt rum över hundra timmar. Misstänker att den sociala fobin började visa sig där. Fick sömnsvårigheter som utvecklades till sömnbrist. Nian skolkade jag mer eller mindre bort. Tack vare mitt skolkande, som var en typ av försvar, hamnade jag på IV. Läraren var karasmatiskt, kunnig, charmig, manipulerande, elak, utfrysande. Det lilla som var kvar av mitt självförtroende eradikerades sakta men säkert. Men jag klarade betygen. Jag kom till gymnasiet. En stor skola. Och en av dom första sakerna jag fick höra var några som skrattandes sa: Släpper dom in tjockisar här nu? Det var då jag gav upp. Jag var ur funktion i någon månad. Sen fick jag kontakt med en lärare som arbetade på Komvux, och även den närliggande folkhögskolan. Vi träffades några gånger, pratade. Hans slutsats var att jag skulle börja på folkhögskolan. Jag ville inte. Men jag gjorde det. Jag behövde pengarna. 950 pengar i CSN-bidrag. Det var allt och inget. Jag träffade några som jag började umgås med. Dock slutade dom en efter en efter julen, eftersom det vart strul med försäkringskassan. Och den enda som var kvar struntade i mig. Började umgås med andra. Jag var fortfarande enormt trasig, så jag började ignorera honom. Efter ett tag slutade han också. Och dom människorna som gick kvar hade jag ingen relation med, jag ville inte heller ha en relation med dom. Det var under andra året på folkhögskolan som jag utvecklade mitt ensamvargsbeteénde. Vilket har förtärt mig mer än vad jag vill erkänna. Under all denna tid konsumerade jag alltmer TV-spel. Men det sker egentligen i någon sorts bakgrund. Sen träffade jag min första tjej. Och det slutade illa. Jag skulle egentligen aldrig gått in i det förhållandet. Inte direkt för min skull, utan för hennes. Behandlade henne illa. Något jag än idag har skuldkänslor över. Jag hoppas hon mår bra idag och att hon hittat den kärleken hon förtjänar. Hon kvävde ihjäl förhållandet med tystnad, jag med tjat. Det var fyra år sedan. Sen var jag apatisk i ungefär två år. Fetare än någonsin. Hittade LCHF, gick ner 60 kilo på ett halvår. Jag blev smal, men inte lycklig. Jag ramlade ur den dominanta apatin, men blev istället elak, bitter och cynisk. Jag började på en studiecirkel som behandlade ämnet LCHF, och jag var ett exemplar. Men jag brydde mig inte om dom egentligen. Dom var feta, det var inte jag. LCHF fungerar för mig, men om det inte gjorde det för dom, big deal. Sen började jag på en utbildning som var handelsinriktad, beställd från Arbetsförmedlingen. Träffade roliga människor, blev av med en viss bitterhet men blev även mer cynisk än någonsin. Åt helvete med allt. Jag hade äntligen kul igen. Sen tog utbildningen slut. Gruppen spreds. Åter igen till bitterheten, denna gången tillsammans med den ökade cynismen. Månaderna gick och blev ungefär ett år. Fick förslaget att börja en undersköterskautbildning. Tackade ja, kämpade till och med för en plats i klassen. Och Det mesta har gått bra. Rejält trista klasskamrater, fram tills nyligen då jag lärde känna några. Idag började praktiken. Och jag misslyckades. För jag vågar inte. Kan inte. Ta hand om Levande ting. Jag kan inte torka en äldre karl, duscha en gammal kvinna. Jag kan inte arbeta med människor som svarar med stön och osammanhängande ord. Vad jag har förberett mig i åtta månader, har jag nu misslyckats med. Vad sker nu? Jag kan ingenting. Jag kan omvårdnadsteori, men faller i verkligheten. Den inre stressen förgör mig. Misslyckanden på löpande band. Många säger att dom inte får andra jobb pga dom har endast jobbat med samma i flera år, och att dom inte kan annat. Jag kan inte ens säga det. Vad händer nu?
Oj vad tjatig du kommer tycka jag är nu, för jag antar att du redan hört detta en miljon gånger men-du KAN.
*Du hittade LCHF, du tog det till dey och DU LYCKADES gå ner en jäkla massa kilon.
* DU tackade ja och KÄMPADE för en plats på en utbildning som du sedan dessutom genomförde och lärde känna några i klassen. Det måste betyda att du antingen tog kontakt/svarade på deras kontakt eller hur ?
Återigen DU LYCKADES.
Vad som händer nu ? jag vet inte. Med all säkerhet kommer det inte bli enkelt men du har bevisat tidigare att DU KAN. Och du kommer lyckas igen . I know it !
oj, vilken livsberättelse. Starkt att du delar med dig. Jag har haft ett helvete tidigare i mitt liv men på andra sätt än dig. vill ge dig en stor kram och en stark klapp på axeln. Jag vill oxå säga KÄMPA - GE INTE UPP…
Älta inte problem - skapa lösningar!! 🤔😃
Att skriva är en jäkla bra terapi. Fortsätt att använda dig av din språkbegåvning, humor och självdistans i olika texter. Där tycker jag att du har din begåvning!
vem säger att du misslyckats ?? Du har provat på en sak som jag aldrig ens skulle klara av att testa, omvårdnad. De som håller på med att ta hand om andra är hjältar för mig, Skulle det göra mig misslyckad eftersom du tydligen lyckats bättre än mig i det avseendet ?
Du har en erfarenhet, det är inget misslyckande. Jag vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor, och jag är närmare 50, men det bekymrar mig inte så jättemycket.
Jag känner igen mig i din barndom, då jag hade en alkholiserad far, och en medberoende mor. Jag dricker inte av samma anledning som du hatar bilar…. och jag känner mig tidvis värdelös, eftersom jag inte tycker jag duger. Men sen tänker jag att jag inte kan gräva ner mig, då försöker jag ta ny luft under vingarna och gå vidare.
Att det skulle vara ditt fel att du inledde ett förhållande ? Jag skulle vilja säga 50-50. Kan aldrig bli endast ditt fel. Du har fått ännu mera erfarenhet.
Ett nytt förhållande blir inte detsamma…
Att du skriver som du gör tyder på att du har ett mod som få har.
Jag tror jag vände på min situation när jag tog till mig uttrycket; "Det finns INGEN utom du själv som kan göra dig lycklig" , Det måste komma inifrån. Jag har ju ingen aning om vad som känns rätt för dig. För mig var det småsakerna i livet som jag kunde njuta av, att tex koppla bort verkligheten en stund genom att spela datorspel. Som jag nämde, jag är snart 50, men jag tycker det är kul att spela, och då gör jag det…
"Google kan ge dig information men aldrig erfarenhet"
Hur kommer jag någonsin kunna försörja mig själv? Hela mitt jävla jag är bortrövat.
#5 Har du mat för dagen ? Har du någonstans att sova ?
Vem har sagt att man blir lyckligare för att man kan försörja sig själv.
Jag har alltid varit en sådan som gjort rätt för mig och haft som högsta mål att alltid betala mina räkningar. Mitt liv rasade ihop när jag blev arbetslös. Då falerade allt som jag stod för. Men jag upptäckte att de flesta vill faktiskt hjälpa till. och att det finns andra värden…
Det finns pengar avsatta för att hjälpa DIG, jag betalar gärna skatt för att hjälpa dig. och det är inget du ska känna dig misslyckad för. Det är så det är uppbyggt i samhället. Du har en massa möjligheter som andra inte har genom att du inte jobbar. Gräv inte ner dig och bara se det som är skit. Ta vara på varje stund. Om du nu måste ta hjälp för att klara försörjningen… Jag ser definitivt inte ner på dig. På sätt och vis blir jag lite avundsjuk, för det är inte så roligt att jobba alla dagar och det finns mycket jag skulle vilja göra.
Du får i uppdrag av mig att göra det som är kul och som inte kan göras för att jag arbetar 
"Google kan ge dig information men aldrig erfarenhet"
Kära RipleyKatten!
Har du sökt och fått någon professionell hjälp? Inte ska du behöva föra din kamp ensam! Det kan vara avgörande att ha en god kontakt, ett stöd, någon som fungerar som en spaljé, en krycka. Och som kan bli ännu mycket mer… Jag säger som "folke", att jag betalar gärna skatt för att någon lämplig person ska vara ett stöd för dig. Hur många är vi inte som under olika perioder behöver det? Nu är det din tur.
Du är säkert en ovanligt go' människa, men du kan bara se och känna det som gör ont. Av naturliga skäl. Men det kan sakta men säkert förändras. Jag vet. Det finns folk som studerat i åratal för att kunna förstå och ge dig rätt hjälp! Men du måste söka den själv. Ta ett första steg. Bryt isoleringen. Vi är många här som följer dig. Kärlek och ljus!
Ja, nog har man varit med om sin del jävligheter, men inte så illa som du. Alla dessa elaka jävla mobbare som finns lite överallt, i olika roller, som har makt att underminera, stympa, söndra..
Sympatier till dig!
Du får goda råd ovan, vill bara tillägga - som jag skrivit innan också - att jag mitt i allt imponeras av din förmåga att uttrycka dig. Du skriver fantastiskt bra, vet du det!? Är helt övertygad om att du har många begåvningar, men jag förstår att det finns konkreta hinder att verkligen kunna nyttja/utveckla dem.
Att försörja sig själv - det drömmer även jag om att kunna. Går hyfsat o-bra även i mitt fall.. Ibland kan det inte hjälpas. Kanske kan det förändras på sikt - även för dig. Men som läget är nu så får man ägna sig åt att bygga på andra delar av livsbygget.
Häng kvar här hos 'oss' på KIF, visst gör du!!??
Det där med cynism.. I små nypor kan det vara ok, eller typ kul, eller fylla en funktion, eller hur jag ska uttrycka mig. Men när det får fäste i en är det o-bra. Du är ju smart - kanske fördjupa dig i ämnet.. och ev. hitta ett motgift?
Nu sitter man här. Jag var där för en timma sedan, tänkte säga till dom att jag inte kunde fortsätta "in person" men jag vågade inte konfrontera dom.
Nu sitter jag som sagt här. Jag måste ringa innan situtationen blir värre, men jag vågar inte.
Har. Du möjlighet att skriva till dom på nåt sätt ? Som många redan påpekat så har du en fantastisk förmåga att uttrycka dey i text.
Tack.
Men jag ringde nyss. Då är två av fyra avklarat. Nu ska bara skolan få reda på detta. Och sen ska jag ringa sjukgymnasten för att berätta att jag kan börja träna snarast.
Bra gjort!!
Skriv ett mail eller ett brev ! Du har ju visat har ju visat här att du är väldigt duktig på att uttrycka dina känslor i ord. Telefon är överskattat
De kommer att förstå. och gör de inte det så är det deras problem..
Livet är en stor terrängbana där det gäller att undvika "idioter" för att göra det så lätt för MIG som möjligt. Jag brukar säga att man kan aldrig bli arg på idioter såsom vårdslösa bilförare, de kan inte hjälpa att de är som de är. Tycker mera synd om dem..
Ha en underbar dag !
"Google kan ge dig information men aldrig erfarenhet"
#11 Bra! Nu har du tagit itu med det viktigaste, början till hur du skall ändra spår.
Lås inte in dig i att du slösat bort tid eller utbildning, det är som nämnts en erfarenhet. Erfarenheter lär oss vad som funkar och inte funkar för oss. Det enda som hade varit fel är om du hade tvingat dig att fortsätta, det håller aldrig i längden.
Det är inte så att utbildningen bara är en erfarenhet, den kan vara väldigt användbar i andra avseenden. Bara för att nämna vad jag sett bekanta göra i liknande arbeten, de har blivit kvalitetsmänniskor, de har jobbat mer med administration och IT. Alla de där andra rollerna där man också behöver kompetens på kärnverksamheten.
När du har energi över kan du ta dig en titt på hur du ändrar namn. Det kommer inte att ta bort vad som hänt på grund av det, och du kommer inte att bli lyckligare av det, men det är en negativ faktor som ganska enkelt kan försvinna.
http://www.skatteverket.se/privat/folkbokforing/namn/fornamn.4.76a43be412206334b89800020631.html
Starta ny diskussion